Visar inlägg med etikett Kontinentalbanan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kontinentalbanan. Visa alla inlägg

lördag 31 oktober 2009

Avstickare - Östervärn

Det är inte helt enkelt att på cykel följa Kontinentalbanan åt nordöst ut ur Norra Sorgenfri. Järnvägen är en kraftfull barriär och det krävs lite omvägar och terrängkörning. Först går det bra, när vi nått slutet av Celsiusgatan och tar oss ut i det okända. Bakom Willys - före detta Obs! Interiör - kan man passera mellan en industribyggnad i gult tegel från femtiotalet och en mycket gammal förrådslänga i falurött.

Här har någon hjälpsam människa klippt ett hål i stängslet och vi kan följa banvallen ända bort till Sallerupsvägen, som korsar vår väg i ett brett och djupt dike under spåren. Det är ytterligare en gränsbarriär att navigera. Vi får ta oss nerför en slänt, över gatan och följa den en liten bit innan vi kan ta oss in mellan de sista husen på Ellstorp och en stor brädgård som ligger intill järnvägen.

Barriärer

Vi cyklar genom en fin park som vi inte visste fanns, tills vi kommer till vårt mål. Mellan hyreshusen, Kontinentalbanan och Södra Bulltoftavägen hittar vi ännu ett av dessa övergivna och undangömda ödeområden. Innan järnvägen moderniserades för något decennium sedan låg här ett koloniområde, men all eventuell bebyggelse från den tiden är borta nu.

Däremot finns det kvar en hel del fruktträd, bärbuskar och annan växtlighet. En förvildad trädgård helt enkelt, sådana man ibland kan hitta spåren efter i naturen där det för länge sedan legat en gård. Grusgångarna och stigarna finns kvar, under sly och busksnår kan man ännu ana hur området var organiserat en gång.


Kaninerna har tagit över och skuttar iväg åt alla håll när vi närmar oss. Överallt finns också spåren efter en småskalig piratverksamhet: strippade plastkablar där kopparn tagits bort ligger i härvor bland buskagen. Jag tänker på Ronni, vars tipi nu verkar ha försvunnit från Stäppen. Han sysslar inte med kabelslakt. Även om det inte är el i sladdarna när man hittar dem så är de, menar han, förorenade av all el som gått genom dem innan.

Några av de kringboende har nu börjat odla upp marken igen så smått. Här och var finns odlingslådor och nyplanteringar. Odlarna har, enligt en artikel i Sydsvenskan, föreslagit för Ilmar Reepalu att göra om stället till en ätlig park för alla Malmöbor.

Reepalu tyckte att idén lät trevlig och intressant - det kostar ju inget att tycka så - och skickade frågan vidare till kommunalrådet som ansvarar för Malmös stadsmiljö, Anders Rubin. Kanske är Rubin tråkigare lagd än sin partibroder, åtminstone är han mer realpolitiskt snusförnuftig i sitt svar. "Ett spatiöst markutnyttjande är inte det som dominerar min tankevärld när vi har 7 000 nya invånare och ingen plats för dem", säger han till tidningen.

Yta för framtida förtätning av stadsrummet?

Fast egentligen är det inte kommunen som bestämmer över marken. Den ägs av Jernhusen, SJ:s fastighetsbolag, som i och för sig vill sälja den vidare. Sydsvenskans reporter har pratat med en Thomas Franzon på Jernhusen. Han känner ingen större sympati för platsens beboare och bebyggare:

"Jag har varit ute och tittat på området. Det ser väldigt fint ut. Vi skulle kunna köra bort människorna utan vidare. Det har vi gjort med uteliggare och narkomaner i flera år. Nu är det en annan typ av människor. Så visst, odla ni. Men det får inte anta för stora proportioner. Så småningom måste de maka på sig, så enkelt är det."

Franzon nämner inte kaninerna, men man får väl anta att SJ har bra gift att lägga ut när utrensningarna börjar på allvar.

Nu är det senhöst här, snart går det gamla koloniområdet in i vinterdvala på allvar. Men om några månader börjar det spira här igen, och då lär odlarna - denna fredliga form av stadsgerilla - vara på plats för att fortsätta kolonisera marken.

Jernhusens utsände Terminator?

lördag 24 oktober 2009

Kontinentalbanan

Sagan om Norra Sorgenfri som industriområde började med Kontinentalbanan. När denna nya järnvägsförbindelse mellan Malmö och Trelleborg invigdes 1898 gick den genom betes- och jordbruksmark. Bland annat gårdarna Sorgenfri och Agneslund låg här. Så småningom etablerades fler och fler industrier väster om den nya länken till kontinenten, Malmö oljeslageri i nuvarande Kvarteret Brännaren var tidigt ute och sedan fyllde det på. Stickspår drogs från järnvägen in i området, något som fortfarande är tydligt i den svängda formen på kvarteren Spiralen och Tangenten fastän spåren sedan länge är upprivna.
Kring sekelskiftet 1900 var det järnväg som gällde, och fler och fler svenskar ville ta tåget ut i världen. Det fanns redan, sedan 1886, en förbindelse mellan Malmö och Trelleborg men utvecklingen pressade på. 1897 sattes den moderna tyska post- och passagerarångaren Rex in på traden Trelleborg - Sassnitz. Kontinentalbanan var en supermodern skapelse som fick de bästa förutsättningar: skenorna vägde 40,5 kilo per meter - tyngst i Sverige, förstås! - och lades så gott som spikrakt i terrängen.
Det ånglok som sattes in här var också något alldeles extra, byggt 1897 och visat på Stockholmsutställningen. Det fick smeknamnet Glada Änkan och var snabbt som vinden. En legend säger att det en gång tog sig till Trelleborg på 14 minuter, vilket kräver en snitthastighet på 132,9 km/tim. Kanske hade man bråttom att hinna med den nya tågfärjan som började gå mellan Trelleborg och Sassnitz 1909. (Trots alla trainspotting-sidor på nätet har jag tyvärr inte kunnat hitta någon klockren bild på Glada Änkan.)
1933 elektrifierades Kontinentalbanan, kring sekelskiftet 2000 moderniserades den. Där den drar genom Norra Sorgenfri är den idag starkt trafikerad - alla tåg till Ystad, Trelleborg och Köpenhamn susar förbi. Lite längre söderut, i Fosieby, drar tågen till Ystad och Köpenhamn iväg på sitt håll och sen är det mest godståg som fortsätter mot Trelleborg. Men nattåget Malmö-Berlin för den stolta passagerartraditionen mot kontinenten vidare.

Källor:
"100 år med tåg till kontinenten!" av Börje Hallin. Artikel SJ-Nytt 12/1998.
järnväg.net