Samordnaren som återkom

Mycket kan hända på ett år. Sedan januari 2010 har Gunilla Kronvall hunnit sluta som Malmö stads projektledare för Norra Sorgenfri, börjat på nytt jobb inom den privata sektorn för att sedan - som inhyrd konsult - komma tillbaka som kommunens samordnare för utvecklingen av området under hösten.

När Gunilla lämnade sitt uppdrag i början av sommaren fanns det ingen som tog vid som projektledare. Från ansvarigt håll tycks man snart ha blivit varse att det behövs någon som alla inblandade - och det rör sig om många människor, förvaltningar och företag - kan vända sig till och som kan koppla ihop dem som behöver prata med varandra. Annars finns en uppenbar risk att alla börjar göra som vanligt, det vill säga bara sin lilla bit utan tanke på helheten och efter eget huvud. Tecken på detta kunde märkas tämligen omgående.

När vi ses på lunchen kommer Gunilla från ett möte med Annika Kruuse på ISU, Institutet för Hållbar Stadsutveckling. ISU är ett samarbete mellan Malmö Högskola och Malmö stad. När det kommer till Norra Sorgenfri är det utvecklingen av Kvarteret Spårvägen som ISU är inblandat i. Institutet genomför en serie om sex temadagar med olika fokus. I december hölls en temadag om kulturell hållbarhet, ett område som ligger Gunilla varmt om hjärtat. Sedan hon slutade som projektledare har hon fortsatt sitt engagemang i nätverket Kzon, där bland andra företrädare för områdets verksamma konstnärer arbetar för kulturens fortsatta närvaro i Norra Sorgenfri.

Det handlar, menar Gunilla, om kultur som direkta uttryck - tänk konstnärliga verk av olika slag - men också som en process. Hur kan man till exempel öka incitamenten för fastighetsägare att bevara en del av de gamla byggnaderna och därigenom möjliggöra för konstnärerna att vara kvar med rimliga hyreskostnader? Svunna tiders kommunala subventionering genom ateljéstöd lär inte bli aktuellt igen. Man måste hitta andra lösningar.

När jag träffade Annika Kruuse förra våren var hon optimistisk när det handlar om framtida byggande med ekologisk hållbarhet. Hon tyckte sig se tecken på att byggherrar börjar se de marknadsmässiga fördelarna. Där, menade hon, har det lyckade exemplet Västra Hamnen betytt mycket. Kanske kan i bästa fall Norra Sorgenfri bli ett exempel på hur man kan bygga in kulturell hållbarhet i ett utvecklingsområde. Men hur?

Gunilla Kronvall har, förstås, idéer. De handlar inte om detaljstyrda strategier, riktade satsningar eller särskilda anslag, utan om något som formas i samspel mellan olika aktörer. Hon tänker i termer av att etablera platser. En sådan skulle kunna vara den yta som i framtiden kommer att bli ett torg på båda sidor av Industrigatan, i anslutning till det benzonska tegelhuset. Här, menar Gunilla, skulle man kunna skapa en frizon för olika temporära händelser redan innan husen börjar byggas runt omkring.

Det finns redan en sådan historia här. Huset har ockuperats. Studenter från Alnarp har påbörjat en gerillaodling på ödetomten. Konstnären Juan Carlos Peirone har murat upp en ugn, som nu används mest för att bränna kablar i. Det pågår ett ständigt målande på huset och på planket. I somras förvandlades för en kväll en asfaltsplan i Kvarteret Smedjan till utebio, med DJ's, bokbord och dokumentärfilm. Gunillas tankar är tilltalande och intressanta. Om det börjar ske mer eller mindre spontana aktioner här kommer det också att skapas friktionsytor, där gränserna för vad som är möjligt att göra och inte kommer att tydliggöras och behöva hanteras.

Ockupationen bröts av polisen, som stormade huset. De hemlösa som slagit sig ner på ödetomten har förr eller senare avhysts och vegetationen har tagits bort för att minska på insynsskyddet (det vill säga öka möjligheten till kontroll och övervakning). Skejtramperna och Peirones ugn får stå kvar tills här ska byggas. Vad skulle hända om platsen till exempel togs i anspråk för en bostadspolitisk aktion liknande Stad Solidar? Hur stor påverkan på byggnadernas och de offentliga platsernas utformning skulle kulturella yttringar kunna få?

Nu ödetomt, i framtiden torg - kanske en plats där kulturen får spelutrymme? Peirones ugn som en vit glob till höger om lyktstolpen.

När detaljplanerna för Brännaren och Smedjan har stadfästs kommer marken som ska bli offentlig plats att köpas av kommunen. Det gäller också de nya gator som ska avgränsa de nybildade kvarteren. Detta är en viktig fråga för att säkra allmänhetens framtida tillträde till området. I många bostadsområden är det, berättar Gunilla, fastighetsägaren som också äger gatumarken, vilket i princip gör det möjligt att sätta upp bommar/grindar vid infarterna.

I sin nuvarande funktion har inte Gunilla arbetat direkt med detaljplanerna. Underlaget till detaljplanearbetet för Kvarteret Spårvägen bär hennes signatur, men är utfört innan hon slutade som projektledare. Sju nya bostadskvarter ska det bli. På skissen ovan är en del av Bussgaraget kvar, det är de äldre båghallarna längs Celsiusgatan/ut mot Nobelvägen med takfönster. Det pågår en diskussion kring vad som ska ske med Bussgaraget. Byggnaden med det tänkta gröna taket ut mot Industrigatan, i ritningens nederkant, är ett parkeringshus. Gatornas icke-linjära sträckning och kvarterens assymetriska utformning har kommit till i samarbete med LTH. Tanken är att mikroklimatet ska gynnas så att utesäsongen förlängs vår och höst.

Gunilla Kronvall ska inom kort lämna över sitt konsultuppdrag och sina kunskaper till en permanent efterträdare. Men det är uppenbart att hon även i sin tillfälliga roll som samordnare investerat mycket energi och engagemang i sitt arbete, och det skulle inte förvåna alltför mycket om hon dyker upp i något Norra Sorgenfri-relaterat sammanhang också framöver.

Gasverket

Mer Sorgenfri-relaterat material lånat från facebook-gruppen Vykort från Malmö, kapitel 5. Bilden visar Gasverket i Kvarteret Verket. Det etablerades här redan i slutet av 1890-talet, då det fortfarande var lantligt runtomkring. Byggnaderna, "i fantasifull, historiserande stil"* ritades av arkitekt Alfred Arwidius. Arne Wirén, som lagt upp bilden, menar att fotografen kan ha stått med ryggen mot kyrkogården och riktat kameran norrut, vilket skulle innebära att S:t Knuts väg är vänsterut, Nobelvägen högerut och Industrigatan rakt fram på andra sidan husen. Idag finns det ingen gata mellan gasverkstomten och kyrkogården - som på bilden - men Arne kommer ihåg från när han var påg att det gick en grusväg där.

Kontinentalbanan drogs ungefär samtidigt som Gasverket byggdes. Snart lades ett stickspår från järnvägen längs Industrigatan och fram till Gasverket. Den vägen kom stenkolet, det gick åt tusentals ton årligen. Det mesta kom från England.

Byggnaden till vänster på bilden är Retorthuset. En retort var ett slags destilleringsapparat. Retortrar användes industriellt vid torrdestillation av stenkol för att producera stadsgas i gasverk. Som biprodukt fick man koks**. På gaveln (syns inte på bilden) står det att byggnaden uppfördes 1898. Numera är alla byggnader på bilden rivna, om jag ser rätt. Kvar av Arwidius gasverks-arkitektur är ett portvaktshus och en kontorsbyggnad ut mot S:t Knuts väg, samt en laboratoriebyggnad längre in i kvarteret.

Kontorsbyggnaden då.


Kontorsbyggnaden nu. En våning har byggts till och tornet på gaveln har kapats av och blivit en balkong.

Laboratoriebyggnaden är liten, men riktigt fin och enligt Olga Schlyters byggnadsantikvariska utredning den bäst bevarade av Arwidius kvarlämnade hus i kvarteret. Det bör vara den byggnaden som Malmö Energi, enligt landskapsarkitekten Monika Gora, ville riva i samband med att man byggde det nya stora kontoret vid Nobelvägen i skarven mellan 80- och 90-tal. Monika var anlitad att utforma utemiljön runt huvudkontoret. Bland annat gjorde hon en diagonal, överväxt gång som delar den jättelika parkeringen. Monika la den så att den skulle mynna ut vid laboratoriebyggnaden och propagerade för att denna skulle få stå kvar som en naturlig slutpunkt för gången. Så kanske har vi Monika att tacka för att den står där idag:

Dekorativt glaserat tegel och utsmyckningar i natursten. Så där såg hela gasverksrasket ut innan det revs. Känns som en förlust, men förmodligen var byggnaderna svårt förorenade av allt kol som eldats där. Laboratoriebyggnaden står för närvarande oanvänd.

Efter hand kom det till flera hus, bland annat en personalbyggnad i funkisstil från 1932. Den ligger vid S:t Knuts väg och byggdes på femtiotalet till med en våning.

Då

Nu

Idag är Kvarteret Verket hemvist för olika verksamheter. E-on förstås, som äger alltihop, men ett bevakningsföretag och en byggfirma hyr också in sig. Malmö opera och musikteater har lager här. Det glunkas lite om en möjlig framtida park på det gamla gasverksområdet. Det skulle kunna bli ett spännande landskap, en innovation i stadens parkflora, om man tar till vara tegelarkitekturen och den industriella känslan gasklockorna ger. Men det är långt dit, så långt att det gränsar till osannolikhet att det skulle hända.

Framtida upplevelsepark?
Kyrkogården till vänster, S:t Knuts väg rakt fram.

Gammal logga på grind.

* Olga Schlyter i den Byggnadsantikvariska utredningen.
**Uppgifterna om vad en retort är har hämtats från Wikipedia.

Östra Sorgenfri: pinnahus & modernism

Här är en länge eftersökt bild, där det framgår var nödbostäderna på Sorgenfri låg. Den som söker finner, och var? Jo, flygfotot har jag självklart hittat bland alla bilder som entusiasterna och Malmökonnässörerna Arne Wirén, Stephan Skougaard, Christian Kindblad, Eva Trixie Malmlöf med flera lägger upp i kapitel efter kapitel på facebook (nu håller de på med Vykort från Malmö, kapitel 5). En fantastisk källa till kunskap om hur Malmö såg ut nyligen och för längre sedan. En underhållande och nostalgisk tidsresa, ibland också vemodig och nedslående.

Och var hittar man då nödbostäderna på bilden? Du kan se två av barackerna precis i högerkanten, alldeles söder om Sorgenfrivägen (det ljusa bandet som löper i utkanten av kyrkogården). Kyrkogården avgränsas i öster av Östra Farmvägen, som skymtar diagonalt över bildens övre högra hörn. På andra sidan Östra Farmvägen - någonstans mellan denna och Kontinentalbanan - låg det stallar och behandlingshus för latrintunnornas innehåll, vilket blandades med torv och blev gödning*. Nej, det var inte stans flådigaste omgivningar. Nödbostäderna - enkla träbaracker som smälldes upp på Sorgenfri i början av tjugotalet som en tillfällig lösning på bostadsbristen - kallades i folkmun "Pinnahusen" eller "Hollywood". Barackerna blev inte så tillfälliga utan stod där ända till mitten av sextiotalet, så för en generation Malmöbor blev de ett begrepp - en illa sedd men samtidigt lockande plats.

Men plötsligt händer det! Bilden är förmodligen tagen 1954 eller 1955, när de tre punkthusen och de tre L-formade huslängorna vid Sorgenfrivägen stod klara. Det här var något alldeles nytt och märkvärdigt att ge sig upp i luften för att föreviga. Husen ritades av Jaenecke och Samuelson och var radikala i sitt modernistiska formspråk. Lutande balkongfasader i betong, synliga betongkonstruktioner i tegelfasaderna och moderna lösningar för sanitet, vatten och avlopp till skillnad från i Pinnahusen där det bara fanns kallvatten indraget.

I MKB:s kundtidning nr 4 2008 intervjuas Ruth och Arne Fridh, som flyttade in redan 1954 när husen var sprillans nya. Arne hade växt upp i Pinnahusen. Där delade han 36 kvadrat med fem syskon och föräldrar. Han flyttade inte långt rent geografiskt, men den nya lägenheten måste ha upplevts som att komma till en helt ny värld.

Till vänster i bild - på andra sidan Båstadsgatan från de nya husen sett - står sedan tidigare fyra kåkar från trettiotalet. Det är några av barnrikehusen längs Nobelvägen, vilken drar fram med sin trädkantade cykelbana i mitten i bildens vänstra kant. De strama funkislängorna är en våning högre än nybyggena, som nästan ser ut att ha landat som en kompakt utomjordisk farkost i grannskapet (lite av den känslan får man fortfarande när man står på Båstadsgatan och ser sig om åt alla håll). Mitt i alltihop verkar den gamla gården Sorgenfri - eller i alla fall rester av den - stå kvar som en påminnelse om ett inte alltför avlägset agrart förflutet.

I slutet av sextiotalet, när barackerna på flygbilden till slut rivits, byggdes i deras ställe ännu ett punkthus och en kringbyggd gård i samma stil som de tidigare Jaenecke/Samuelson-husen (fast med raka fasader). Men fotografen har förevigat en brytningstid. Det tidiga 1900-talets Fattig-Malmö möter femtio- och sextiotalens framtidsoptimism och samhällsnyttiga bostadspolitik och -byggande, allt i samma bild.

Här ser man fler av nödbostäderna. Den trädbevuxna delen till höger i bild är idag Arildsplan. Foto: MKB.

*Den kursiverade texten är en rättelse efter en kommentar från signaturen jarnvagsknut. Jag hade först - enligt uppenbarligen felaktiga källor - skrivit att här låg en soptipp.

Månbas Sorgenfri vid Båstadsgatan, 28/11 2009.

Österut mot Östra Farmvägen till. Om du jämför med flygbilden bör den här bilden vara tagen ungefär vid träddungens nordvästra hörn. Det är fortfarande en liten gröning mellan husen. På det som på flygbilden ser ut som en avriven tomt utmed Båstadsgatan står det nu ett till av Jaenecke/Samuelsons fyravåningshus med lutande balkongfasad ut mot gatan (se här). Det måste ha byggts året efter att flygbilden togs.

Färgsättningen på de äldsta husen är densamma som när de byggdes, sägs det.

Västerut längs Sorgenfrivägen. De tre ursprungliga punkthusen, plus det fjärde som byggdes där Pinnahusen tidigare stod.

Mellan Östra Farmvägen och Kontinentalbanan. Nyare punkthus i gult tegel längs Sorgenfrivägen (HSB). Till vänster en HSB-förening, kanske Kvarteret Godheten, kanske Kvarteret Idogheten. Måhända var det här latrintunnornas innehåll blev till gödning.

Avstickare: Lilla dockan i dimma

Västra Hamnen och de kvarvarande Kockums-byggnaderna behöver ingen närmre presentation och har dokumenterats in extensio. Men de gamla tegelkatedralerna är mystiskt fascinerande i dimma och snart kommer här att se annorlunda ut. Peab har fått i uppdrag av Wihlborgs att bygga "Media Evolution City" i det som nu kallas Varvsstaden. Lilla dockan är en byggarbetsplats. En hel del av de befintliga byggnaderna tycks bli bevarade.

En del av fasaden mot Stora Varvsgatan har rivits. Här ska det bli en ny offentlig ingång till området. Den raketliknande byggnaden som skymtar bakom stålbalkarna ska bevaras. Det är ett skyddsrum. Tanken med den ovanliga formen var att bomberna skulle studsa bort från den konformade kroppen.

Klassisk fasad mot Stora Varvsgatan. Förhoppningsvis får även den fortsatt liv i det nya media-paradiset.

Kockums kontorsskrapa, Gängtappen, invigdes 1958. Med sina 65 meters höjd och sexton våningar var det ett tag Sveriges högsta hus, men kördes snart om av Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg, samt Folksamhuset och Skatteskrapan i Stockholm. Gängtappen och Skatteskrapan har samma arkitekt, Paul Hedqvist. Han ritade - förutom en mängd skolor - stora delar av Bromma flygplats, Vanadisbadet och Västerbron. Han var även stadsplanearkitekt i Stockholm. Gängtappens fasad har ändrats, så det ser väl inte alls ut som det var tänkt från början. Men ändå ett speciellt hus.

Västerut längs Stora Varvsgatan. När vindmölletillverkningen flyttat kommer förmodligen de nyare husen och de gigantiska stålkonstruktionerna att demoleras. Nu är de det tydligaste minnet av den tunga industri som en gång regerade här.

Klaffbron, med den om- och tillbyggda gamla Smörkontrollen på andra sidan hamninloppet.

Bostadspolitisk brännpunkt

Dagens nummer av Malmö Fria (15/1) handlar till stor del om byggandet av nya bostäder och bostadspolitiken i Malmö. Exemplet man utgår från är Norra Sorgenfri och planerna på att bygga uppemot 3 000 nya bostäder här. I kommunens planprogram står det att man vill ha minst 20 % hyresrätter sett till totalen, det vill säga 600.

I artikeln säger Anders Rubin, stadsbyggnadsnämndens ordförande och tillika kommunalråd för boende och infrastruktur, att på den mark kommunen äger (det vill säga Kvarteret Spårvägen) satsar man på att det ska bli 50 % hyresrätter. Med nuvarande lagstiftning går det inte att styra vilka upplåtelseformer som privata fastighetsägare bygger för.

Riksbyggens planförslag för Brännaren 2. En blivande bostadsrättsförening.

Det är en nyanserad och problematiserande artikel. Bland andra Hyresrättsföreningens bostadspolitiska utredare, Riksbyggens projektledare och en företagare som är verksam i området får komma till tals. Och förstås "Norra Sorgenfriområdets egen bloggare", som Julia Svensson säger på Sydsvenskans kultursida.

Jag tycker i mitt uttalande att det är ett problem att det byggs så många bostadsrätter och så få hyresrätter i området. Det tycker jag fortfarande. Men det är förstås inte en enkel eller entydig fråga, som bara handlar om upplåtelseformen. Det handlar i grund och botten om vad det kostar att bo (och förstås vilka som har möjlighet att låna pengar till insatsen, eller få en borgenär som kan gå i god för hyran). Om det byggs billiga bostadsrätter är det inte per definition sämre än att det byggs dyra hyresrätter. Problemet är väl att det inte byggs billigt överhuvudtaget, och särskilt inte billiga bostadsrätter. Och att billiga bostadsrätter, i den lilla mån de byggs, snabbt stiger i pris på den snabbt snurrande bostadsmarknaden.

De senaste veckorna har bostadsbrist och byggande fått mycket uppmärksamhet, bland annat här. Norra Sorgenfri och vad som händer här hamnar i brännpunkten för en angelägen, komplicerad och konfliktfylld debatt som bara befinner sig i sin linda.

Avstickare: Kirsebergsstaden

Anders och Lena är efter besöket i Norra Sorgenfri upplagda för mer utflykt i det snötäckta industrilandskapet. Vi tar av från Sallerupsvägen in på Singelgatan och befinner oss därmed på Johanneslust. Vi är nyfikna på det spårområde med järnvägsrelaterade byggnader som borde finnas här. Vi hamnar vid en liten sänka, i vars botten resterna av Malmö-Simrishamnsbanan ligger under snön. På andra sidan ett stängsel som ser svårforcerat ut. Vi går en bit åt nordost och hamnar i en kil som avgränsas av järnvägsspår, bland annat den upphöjda och ogästvänliga Kontinentalbanan. På andra sidan stängslet ett jättestort upplag av spillvirke där en lastare håller på att flytta omkring uttjänta SJ-pallar och annat. Det är dit vi vill komma. Vi tar bilen tillbaka till Sallerupsvägen, förbi Ellstorp bort till Nobelvägen, sedan upp på Södra Bulltoftavägen efter rondellen vid Hornsgatan.

Vi slirar genom Kirsebergs smågator tills vi hittar rätt - plötsligt öppnar sig ett helt landskap av stora röda tegelkatedraler från första halvan av 1900-talet. Får vi vara här? Grindarna är i varje fall öppna och det pågår full verksamhet. Jernhusen äger av allt att döma stället, men det tycks vara en massa småföretag som hyr in sig här nuförtiden.

En del av den före detta tågverkstaden, en förrådsbyggnad.

En modernare byggnad, säkert kontor eller personalutrymme.

I den mycket matnyttiga översiktsrapporten Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö står det intressanta saker om Kirsebergsstaden, som området heter. Här anlade SJ en stor lok- och vagnverkstad 1918. Det var på ånglokens tid. Här fanns också motorverkstad och smedja. Som mest arbetade 1 100 personer här, vilket gjorde SJ-verkstäderna till Malmös näst största arbetsplats. Inom området fanns personalbostäder och koloniträdgårdar.

1980 avvecklades och revs lokverkstaden. Men en del byggnader står kvar, exempelvis det gamla värmeverket:



Tidigare eldades det med kol, så klart, men nu är det gas som ger värme åt områdets byggnader.

Vagnverkstaden var i verksamhet ända in på 1990-talet. Här sköttes det tyngre underhållet av SJ:s personvagnar och här nytillverkades också sovvagnar. Det verkar som om vagnverkstaden, som har en yta på 19 000 kvadratmeter, finns kvar. Kanske är det den här byggnaden:

Det börjar bli sent och här finns mycket att upptäcka - traverser, stickspår, hjulverkstaden i trä som också ska finnas här någonstans... Men det får bli en annan gång. Vi står dessutom i vägen för några tunga transporter som manövrerar fram på de isiga vägarna och finner det för gott att halka ner från Backarna till Värnhem igen.

Källa: INDUSTRI- OCH VERKSAMHETSMILJÖER I MALMÖ. En översiktlig inventering. Rapport från projektet Storstadens arkitektur och kulturmiljö. Projektledare: Tyke Tykesson. Text & foto: Daniel Melchert och Carola Lund. Malmö kulturmiljö, 2002. Ladda ner här.

Vinterbesök

Lena Knutson Udd är industriantikvarie. Hon har bland annat skrivit en bok om Hallsta Pappersbruk. Nyligen har hon gjort en utredning för Fortifikationsverket om högbryggan i Klintsbrovik på Fårö, en unik betongkonstruktion som sannolikt till stora delar kommer att rivas.

Anders Udd är konstnär. Han uppsöker gärna industrimiljöer, hamnar och övergivna urbana landskap för att få inspiration till sina verk.

Full fart längs Industrigatan. Astrid sitter säkert i vagnen.

Norra Sorgenfri är därför ett givet utflyktsmål när Lena och Anders har vägarna förbi. Vi ses i hörnet Industrigatan/Nobelvägen och tar en tur runt Kvarteret Spårvägen. Det är en vintrig dag och solen tittar fram emellanåt. Anders är inte helt nöjd med ljuset - han gillar när det är mer dämpat och mer gråskalor - men kan ändå uppskatta stämningen och färgerna vid det gamla bussgaraget, som här fasaden ut mot Nobelvägen.

Anders berättar hur han en gång såg en målning av Edward Hopper och blev tagen av lugnet i den horisontella kompositionen. Sedan dess använder han sig mycket av denna i sina egna verk. Men, menar han, det skulle inte funka att försöka gestalta bussgaragets fasad - den är redan liksom färdig och en målning av den skulle inte tillföra något. Om jag har förstått Malmö stads planer för kvarteret rätt kommer de två byggnadsskeppen till vänster att rivas snart.

Den här delen av bussgaraget, mot Celsiusgatan, kommer att bevaras.

Vy söderut över Kvarteret Spårvägen, från Celsiusgatan. Detaljplanearbete pågår, så småningom ska det bli nya bostadskvarter här. På andra sidan Industrigatan ligger Kvarteret Verket, med bland annat de gamla gasklockorna.

Bussgaraget från dess sydvästra hörn. Längst bort, mot Celsiusgatan, skymtar de två äldsta båghallarna från trettiotalet, ritade av Frans Ewers. Säkert, som Lena antar, med bärande konstruktion av limträbalkar. De två lägre skeppen i mitten är från fyrtiotalet och är ritade av Jaenecke/Samuelson. Den sista utbyggnaden av bussgaraget, mot söder, ritades också av Jaenecke/Samuelson. Anders har helt rätt som tror att den är av senare datum, medan jag bestämt hävdar att även den är från fyrtiotalet. Den byggdes 1968. Vilken guide man är, va!

Nu ska i alla fall den senast byggda delen rivas. Lena, som gillar och arbetar för bevarande av industrialismens betongstrukturer, tycker inte det är någon särskilt bra idé. Jag förstår henne. Även om väl betongbyggnader som denna inte är direkt utrotningshotade ännu, är det sådana som får stryka på foten när en miljö ska "utvecklas". Båghallarna är pittoreska, men den råa betongen ger vid första påseendet ett brutalt och ogästvänligt intryck. Här har man dessutom vid något senare tillfälle förstört fasaden med fula skjutdörrar för bussarna. Det skulle krävas en del jobb för att få liv i fasaden och man vill förstås använda ytan för bostadsbyggande, vilket också är begripligt. Ändå är det en bit av ett industriellt arv som sopas bort varje gång en betongbyggnad rivs.

"Malmö Stad förbereder mark i Kv. Spårvägen för utveckling av bostäder och verksamheter i en blandad och tät stadsmiljö. Kvarteret ingår i utvecklingen av Norra Sorgenfri, ett projekt som samordnas av Malmö Stad." Kanske ett blivande skatteparadis?

När vi är här måste vi förstås också titta till Stäppen. Här ligger snön djup och det är svårt att ta sig fram, inte minst med barnvagn. Vi tar oss i alla fall fram till skejtparken och resterna av fabriksväggen innan vi lämnar Norra Sorgenfri för vidare äventyr.

Om Mykorrhiza, skejtare & Norra Sorgenfri Nu på Sydis-kulturen

Julia Svensson - frilansande skribent med inriktning på stadsplanering och tillika medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion - har läst min artikel i senaste numret av Subaltern. Hennes notis på dagens kultursida (5/1 -11) utgår från några av linjerna i artikeln och har fått rubriken Domesticerade rebeller. Den handlar till största delen om guerillaodlarna i nätverket Mykorrhiza.

Vilket påminner mig om att jag har en massa bilder från sommarens odlarmödor i Enskifteshagen. Jag har aldrig lyckats få någon ordning på dem. En anledning till det är att jag slarvade med att ta allas namn när det begav sig. Jag tror emellertid att Mykorrhiza-aktivisterna använde några av bilderna vid en utställning under Möllevångsfestivalen, så jag gör antagandet - och hoppas - att ingen kommer att ta illa vid sig om de publiceras här. Därför: ingen nämnd, ingen glömd - här är några bilder från början av juni 2010:


Det blev inget blogginlägg om odlingarna i Enskifteshagen i somras, men väl en artikel i Malmö Fria Tidning.

Hur det gick med själva odlingen? Till slut satte Gatukontoret upp det utlovade staketet. Om det blev något vatten draget är mer oklart, vilket kan ha försvårat odlandet avsevärt under den torra sommaren. Vad som var än värre var att de jordprover som togs visade att det fanns föroreningar i marken, vilket gjorde att aktivisterna valde att inte skörda grödorna.

Vad som kommer att hända nästa säsong är väl därför högst osäkert. Kommer kommunen att sanera marken? Kommer Mykorrhiza tillbaka med nya krafter efter vintervilan? Finns det överhuvud taget förutsättningar att odla i stan om man inte är beredd att ta lite föroreningar på köpet? Och vad händer egentligen borta på Seved? Fortsättning följer.