Snygga skor går på stanI stadshusets foajé är det vernissage på en utställning av elevarbeten. En arkitektskola i Bergen, SLU i Alnarp och Sustainable Urban Design vid Lunds Tekniska Högskola har bjudits in. Studenterna har arbetat med staden som biotop, den stundande havsnivåhöjningen samt områdena kring Centralstationen och Triangeln i samband med Citytunnelns tillkomst.
Att vara kaxig behöver inte innebära att säga att alla problem är lösta. Det kan också betyda att medge att mycket återstår, men förmedla att man kommer att ta sig an utmaningen. Stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson säger i sitt inledningstal att efter satsningarna på näringslivet och på den gröna staden är nu den stora utmaningen att att ta sig an de socioekonomiska klyftorna i staden. Det har han förstås alldeles rätt i.
Förslag till de styrandeDen workshop som hålls utifrån SUD's elevarbeten om Nyhamnen och Triangeln kommer att handla till stor del om Rosengård, som så mycket annat av diskussionen om hållbar social utveckling just nu. Rosengård är - grovt uttryckt - det område alla på olika sätt vill rädda, införliva, omvandla, omhulda, överbrygga barriärerna till. Brasklapp: kanske är detta en del av problemet - här sitter vi i centrum och pratar om vad som är bra för periferin.
Å andra sidan, utan en massa prat kanske heller ingen verkstad. Den röda tråden idag är att staden aldrig blir färdig, inte som helhet och inte heller i sina delar. Ständig förändring är inskriven i dess förutsättningar. En banal självklarhet, kan man tycka, men har inte varit det i 1900-talets stadsplanering. Modernismens stora projekt - tycker vi oss se nu, i backspegeln - gick ut på att göra rent en yta, bebygga den enligt planen och sedan skulle det vara klappat och klart.
Med insikten att allt flyter - och om man nu inte vill slå sig till ro med det utan ändå vill försöka styra utvecklingen - vilka principer bör man då hålla sig till om man är planerare? Ingen lätt fråga, och inte heller idag uppenbarar sig de slutgiltiga svaren. Men kanske några ledtrådar.
Dagens planerare/urbana designers pratar inte om att gå in med storskaliga planer för att "lyfta" ett specifikt område. Snarare om att skapa så kallade noder, brännpunkter där någonting sker som sätter igång ringar på vattnet. Stråkets betydelse lyfts också fram: vad kan främja flödet/utbytet mellan olika delar av staden? Fågelvägen är det inte långt mellan Möllan och Rosengård, men det finns mentala och geografiska barriärer. Här finns hårt trafikerade gator, ett industriområde och en järnväg med en dyster gångtunnel under att ta sig förbi. Har man inget ärende tar man sig inte, i alla fall inte från centrum och ut. Idén att bygga bostadsområden i en ring runt staden, kringskurna av motorleder som matar biltrafiken in mot och ut ur centrum har inte heller hjälpt till.
Det här tycks man ha börjat inse, inte minst på Gatukontoret som har hand inte bara om gatorna utan om de allmänna platsbildningarna (parker, till exempel). Enskifteshagen ligger längs stråket mellan Rosengård och Centrum. För några år sedan var det en ogästvänlig plats, en tom gräsyta mellan Lantmannagatan och Norra Grängesbergsgatan där det inte kändes tryggt att passera. För att inte tala om att stanna till där. Så gjorde man en lekplats där, inte vilken lekplats som helst utan en riktigt fin. Nu är det en plats där många vistas, man slår sig gärna ner i gräset. Falafelvagnen i hörnet ut mot NGBG verkar ha bizznizz som aldrig förr. Mykorrhiza håller på att odla upp ett hörn, med benäget tillstånd av Gatukontoret. På andra sidan järnvägen ligger Zlatan Court. Här pågår just nu Sub Rosa, Östra Grevies konstelevers utställning.
Ett annat exempel är planerna på att göra en lokalstation för tågtrafiken i Rosengård, längs Kontinentalbanan. En annan blivande nod som kan starta en vågrörelse av förändring. Malmö stad tycks fortfarande styra mycket via infrastruktursatsningar - varav Citytunneln förstås är den mest genomgripande - men med andra förutsättningar än att det handlar om att man ska kunna ta sig fram så smidigt som möjligt med bil.
Den moderne arkitekten verkar också vara på väg någonstans, kanske inte från ritbordet ut i den så kallade verkligheten men från idén att man förändrar en plats enbart genom att bygga ett eller annat hus där. Urban design handlar om händelser mer än om fasta strukturer. En idé som kastas fram är att - istället för att lägga ner den - göra Malmöfestivalen till en rörlig fest, som ska kunna dyka upp på olika platser år från år. Ena året i området kring Centralstationen, nästa kanske i Rosengård. Ett sätt att ge befolkningen en anledning att ta sig till ställen de inte brukar.
Frågan om ett stråk ska vara rakt eller krokigt för att bäst gynna flödet tar en del plats. Kanske är det en tvistefråga för den alltför insnöade - eller inte. Hur som helst hamnar debatten på stadsbyggnadskontorets workshop på en annan nivå, mer teknisk och mer konkret - och därmed intressantare - än samtalet om "Verklighetens arkitektur" på bibblan för ett tag sedan. Kul.
Mingel på stan
