På det hela taget är diskussionen lös i konturerna och illa sammanhållen av moderatorn, Ellen Nyman. Det som skulle kunnat bli ett verkligt hett samtal om vad som främjar och hämmar "den goda stadens" framväxt slarvas till största delen bort. Men ändå.
Någonstans i centrum för debatten finns idén om mötesplatser, ett värdeladdat ord som gärna ges en positiv innebörd. Fixar vi bara sjyssta mötesplatser så löser sig det mesta. Segregationen till exempel, och alienationen i storstadsdjungeln. Men hur ska det gå till? Negationen, exempel på misslyckanden, är lätta att finna och stavas ofta funktionsuppdelning, storskalighet och miljonprogramsområden: skrivbordsprodukter för en ideal värld, där man oftast planerade in gott om gemensamma ytor, grönområden och så vidare. Men inte blev det några naturliga mötesplatser för det. Säga vad man vill om miljonprogramsområdena, men särskilt flexibla är de ju inte. Det är svårt att etablera verksamheter i husens gatuplan, även om man skulle vilja. De stora öppna ytorna mellan husen har ofta blivit otillgängliga och farliga platser att vistas på, och så vidare.
Nu är alla (?) överens om att modernitetsprojektet gick åt skogen. The road to hell is paved with good intentions, och allt det där. Dagens honnörsord är därför de motsatta: småskalighet, hållbar utveckling och funktionsblandning. Alls inga - visar det sig - entydiga och oomstridda begrepp.
Framtidens mötesplats? Kvarteret Spårvägen, april 2010En annan viktig fråga är vem som har tillgång till mötesplatser, och här är Norra Sorgenfri ett brännande exempel. I publiken finns några av de konstnärer och aktivister som nu är verksamma i området. Med rätta är de oroliga för hur det blir med deras fortsatta närvaro där, när exploateringen kommer igång och hyrorna höjs. Den småskaliga och blandade stadsdel som Gunilla Kronvall ser framför sig kanske inte rymmer dem - och varför då inte freda området och låta livet som finns där nu pågå och utvecklas som det vill? Men andra röster höjs i publiken: vad säger att Sorgenfri ska vara ett reservat för en begränsad grupp, som långt ifrån alla känner sig delaktiga i? Är verkligen ett Espresso House - för många sinnebilden av massproducerad och icke-autentisk mötesplats - av ondo, eller är det tvärtom så att det är en plats för alla (som är beredda att betala för en dyr, imperialistisk kopp kaffe).
Och den där småskaligheten med små tomter och många aktörer, hur motverkar den segregationen? Gunilla Kronvalls favoritexempel är några familjer som slagit sig samman och anmält intresse för att bygga ett gemensamt hus på en tomt. Deras dröm är att ha ateljéer och kanske en servering i gatuplanet. Här någonstans går Lars Vilks - som inledningsvis visat en ganska intetsägande film om arkitektur och mötesplatser - igång. Det här, menar han, är ju som alla sådana här områden ett projekt för den intellektuella medelklassen, det vill säga oss som sitter här på bibblan just nu. Det har han rätt i men sedan går han snett, när han påstår att "folk i allmänhet" - det vill säga alla som inte är här - inte är så värst individuella av sig eller bryr sig särskilt mycket bara de får ha det som de alltid haft det. Kvällens hetsigaste ordväxling utbryter, innan Kenji Miyazu gjuter olja på vågorna genom att säga några lagom kloka ord.
Han drar ett exempel från Slottsstaden, där en gammal affär på en hörna la ner. Ett café öppnade och det blev en - voilà! - mötesplats. Samma hörna, samma lokal men en ny funktion laddar platsen med nya innebörder och möjligheter. Många byggnader, kanske de flesta, i en ständigt föränderlig stad används för något annat än de ursprungligen var ämnade för. Därför, menar Miyazu, gäller det för arkitekter och stadsplanerare att vara strategiska och skapa byggnader eller kvarter som vars funktioner kan förändras över tiden.
Inte måla in sig i ett hörn, alltså.
Blev jag nåt klokare av det här? Nå, det blev i alla fall tydligt att det inte finns några entydiga svar på hur den ideala staden ska kunna frammanas ur detaljplaner och arkitektritningar. Och att konfliktlinjerna - varandra korsande och ibland förvirrande - inte blev mindre påtagliga efter aftonens debatt.
Plötsligt händer det!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaLåter lite som att du talar emot stadsplanering och för en mer "självutvecklande" stad - har jag uppfattat det rätt? Hursomhelst, frågan är ju vem det är som kommer att ta över om stadsplanerarna lägger ner? Tyvärr blir det nog mark- och fastighetsägarna och då kan vi nog se fram emot en mer anarkistisk stadsutveckling än ens den mest anarkistiske anarkist kunnat drömma om! Huva! Men, visst, du har rätt i att det kan vara ganska fåfängt att tro att man kan planera fram mötesplatser - det är verkligen ett vågspel. Men det finns ju goda exempel: Bo01 - snacka om mötesplats! där finns ju alla! (utom de som av princip inte åker dit - för att dom tror att det är ett gated community för de rika?) Så, vad kan vi lära oss av Bo01? Jo, att offentliga platser av god arkitektonisk kvalitet byggda på strategiska lägen i staden blir med ganska stor sannolikhet populära mötesplatser! Alltså tror jag på en stadsplanering für alle!
SvaraRaderaJens! Jag tror stadsplanering spelar en stor roll för hur staden blir eller inte blir. Att stadsplanera med social och ekologisk utveckling för ögonen är avgörande för framtiden. Exemplet Bo01 är som du skriver ett lyckat exempel - hittills i alla fall (se ett tidigare inlägg http://norrasorgenfri.blogspot.com/2010/04/avstickare-brooklyn-bridge-park.html)
SvaraRaderaJag skulle varit mycket tydligare med min egen ståndpunkt - tack för möjligheten att klargöra den! Det jag försökte ge en bild av i inlägget är hur stadsplanering oundvikligen hamnar i skärningspunkten av olika idéer om styrning, arkitektur, och inte minst var och ens tyckande och tänkande om vad som kännetecknar en bra stad. Efter kvällen på bibblan blev det tydligt hur många variabler det är att ta hänsyn till,
inte minst med tanke på hur svårt det är att förutsäga framtiden och människors handlande.