lördag 11 februari 2012

Vandring med Formlära 2

Formlära 2 är en kurs på landskapsarkitektprogrammet, SLU i Alnarp. I dagarna har studenterna intagit projektrummet hos Ateljéföreningen Addo på Industrigatan. Idéer tar form och skisser börjar växa fram. Resultatet blir en utställning i det fria - den 24:e februari på eftermiddagen ska allt vara klart, då blir det vernissage på olika platser i industriområdet (mellan kl 14 och 19). Oljefat med vedbrasor kommer att finnas på plats för att värma studenterna och besökarna.

Det är bitande kallt i februarivinden när studenterna och lärarna Peter Dacke och Juan Carlos Peirone samlas i hörnet Industrigatan/Nobelvägen. Vi ska göra en rundvandring i området och börjar vid Bussgaraget. Några av studenterna har varit här någon timme innan och då kunnat komma in i garaget - dörren var öppen och någon höll på att jobba därinne. Nu är det tyvärr låst.

Kursens amanuens, Anna Sunding, berättar att hon försökt utverka tillträde till garaget för projektet, men att det verkar svårt. Möjligen skulle det kunna gå att vara i den nyare delen mot Nobelvägen, men under förutsättning att Alnarp bekostar ett byte av de elektriskt styrda låsen till manuella sådana. Anna har pratat med den ansvarige på Fastighetskontoret, Jan Johansson. Enligt honom ska saneringsarbetena inuti garagen komma igång vilken dag som helst nu. Förhoppningen är fortfarande att UngBo12-mässan ska kunna hållas här efter sommaren.

Vi går vidare, över Nobelvägen och upp på taket där galleri högt ovanför | uppför brandtrappan ligger. Det är betydligt mer kylslaget idag, jämfört med när vi avslutade den förra vårvandringen här. Nu är galleriet tyst och tillbommat, men man kan nästan förnimma en kvardröjande doft av Kafé Lilla sorgs krossade drömmar och nybryggda kaffe. Och utsikten är fortfarande storslagen.

En annan kall vinterdag, 30/1 2010

Tillbaka på marken går vi till Stäppen. Peter Dacke berättar att han en gång i tiden bodde med Lars Embäck och dennes fru Marianne i Läderfabriken Öresunds disponentvilla på andra sidan Industrigatan. De unga konstnärerna hade sina ateljéer i fabriken. Då fanns det fortfarande byggnader kvar på den här sidan gatan. De kallade området för Zonen, förmodligen inspirerade av Tarkovskijs film Stalker. De övergivna byggnaderna lockade och man kunde göra spännande fynd inuti dem.

Spår

Läderfabriken är nerbrunnen och Zonen avriven. Ännu finns det många spår i marken efter de byggnader som en gång fanns här. Juan Carlos Peirone berättar att när han murade ugnen borta vid Benzons kontorshus hittade han stora järnplåtar, som hade varit golv i någon fabrik. En rad granitblock som utgjort en husgrund finns kvar i marken. Det var en av dessa stenar bildhuggaren Noel förvandlade till en skulptur förra sommaren.

Noel och hans skulptur

När Noel nästan var färdig med skulpturen - efter många dagars hårt slit med mejsel och handslägga - tippade stenen och gick av ungefär två tredjedelar upp. Den övre tredjedelen ligger kvar på marken där Noel hade sin arbetsplats. En av studenterna har under tidigare strövtåg hittat nederdelen borta vid väggen bakom skateparken och undrat över den.

Noel i arbete, Juan Carlos Peirones ugn borta vid Benzons kontorshus

Trådar, trådar. Till historien, till historierna och till människor som passerat och verkat här. Alla löper de samman och tvinnar in sig i varandra. I hörnet Östra Farmvägen/Industrigatan berättar jag om Tripasins korvskinn och hur stanken från spaltmassan fick hästar att rygga när de drog sina lass på gatan utanför. Peter kommer plötsligt ihåg stanken, som så sent som i slutet av 80-talet fortfarande kunde kännas ända bort till Läderfabriken när vinden låg på åt det hållet. Vi är överens om att aromen från Chokladfabriken på Bergsgatan var behagligare och bäst tyckte Peter det var de dagar när man gjorde lakrits.

Men det är kallt om kinderna och om fötterna, gruppen upplöses. Jag följer med Peter, Juan Carlos och några av studenterna till Addo för en avslutande kopp kaffe. Det stora projektrummet, som senast jag var där inrymde en utställning under ateljéhelgen i mars 2010. Nu är de olika projektgruppernas bord uppställda. Den ursprungliga ordning man kan ana i rummet håller på att upplösas i ett kreativt kaos - som sig bör inför ett konstnärligt projekt.

Vi slår oss ner vid ett av borden och byter några historier till. Peter berättar att han och Juan Carlos nu har sina ateljéer i PLM's gamla kontor på Sofielund. Jag berättar att jag nu arbetar i PLM's nya huvudkontor på Djäknegatan. Ja, nytt och nytt - PLM's saga är all och nu hyrs husets olika våningar ut till olika företag och myndigheter. En historia jag fått mig till livs om det huset är att PLM's VD tog livet av sig genom att slänga sig ut genom ett fönster på översta våningen och landa hårt på det utskjutande taket över entrén.

Trådar, historier. Alla hus och platser har sina. Det ska bli spännande att se vilka spår till historien och framtiden Alnarps-studenterna plockar upp och visualiserar.

onsdag 8 februari 2012

Avstickare: Hangar 2 återbesökt

Förslag till bebyggelse på fastigheten Kirseberg 14:93 (Dp 4879)
När jag senast skrev om Hangar 2 hade ärendet om ny detaljplan för fastigheten Kirseberg 14:93 återremitterats från stadsbyggnadsnämnden till stadsbyggnadskontoret. Detaljplanens handläggare Malin Backman berättar att det handlade om huruvida ett dagis eventuellt skulle kunna inrymmas i något av de planerade punkthusen. Det som skulle utredas vidare var alltså inte husens placering, vilken framgår av bilden ovan. Nu har ärendet varit uppe i nämnden igen, och om inget oförutsett händer kommer den nya detaljplanen, när den vunnit laga kraft, att möjliggöra bebyggelse enligt skissen.

I den byggnadsantikvariska utredningen slår Olga Schlyter fast att "ytan öster om hangaren inte bör bebyggas med hänsyn till förståelsen för byggnaden och det sammanhang den befinner sig i". Olga menar vidare: "Hangarbyggnaden har en intressant och tilltalande arkitektonisk utformning. I och med den bågformade konstruktionen är gavlarna byggnadens mest anslående fasader. Det krävs ett visst avstånd och en öppenhet för att byggnadens, och framför allt östgavelns, karaktär ska kunna upplevas på bästa sätt".

Hangar 2's östra fasad med den ursprungliga, platsgjutna betongplattan kvar.
"Framför skjutportarna bör marken vara belagd med stora, platsgjutna betongplattor i enlighet  med den ursprungliga uppställningsplattan. Uppställningsplattans utsträckning kan bevaras såsom den är idag, alternativt minskas till den utsträckning plattan hade på 1920-talet", skriver Olga i sin utredning.

Detaljplanearbete, förstår man, är det möjligas konst där olika intressen kolliderar och ska avvägas mot varandra. I den antikvariska utredningen föreslår Olga ett punkthus i fastighetens sydöstra hörn, där ett av husen på skissen är beläget. Istället blir det två hus, vilket säkert varit ett krav från byggherren PEAB's sida.

Som framgår av ritningen blir det parkeringsplatser på båda sidor om husen, mellan hangaren och parken, samt en gata i gränsen mellan plattan och de nya bostäderna. Sammantaget blir det en effektiv barriär mellan hangaren/uppställningsplattan och spåren efter flygplatsen i parken. En del av betongplattan ska enligt Malin Backman bevaras, men det tycks inte helt klart hur mycket. Frågan är väl om de boende kommer att uppskatta en tom betongyta, när den historiska kopplingen till den gamla Bulltofta-flygplatsen blir mer obskyr.  

Ett perspektiv som kommer att förändras. Punkthusen kommer att resa sig mellan "startbanan" i parken och hangaren. Läsningen av platsen och dess historia kommer definitivt att förändras, när husen väl är på plats.

måndag 30 januari 2012

Som en Zorro vinner dubbelt

Linda-Maria Birbeck letar inspelningsplatser i Malmö
Norra Sorgenfri Nu gratulerar filmregissören Linda-Maria Birbeck, vars debutfilm Som en Zorro vann både publikens och juryns pris i novellfilmsklassen på Göteborgs filmfestival. Kolla Sydnytt.

Filmen spelades in under några veckor i Malmö sommaren 2011. Om man är uppmärksam ser man väggen i Stäppens södra långsida skymta förbi när huvudpersonerna, Zorro och Kevin, är på väg till ett nattligt party i hamnen. Zorro bor i närheten av Heleneholms värmeverk, som tronar lätt olycksbådande över nejden.

Stor betydelse i filmen har en plats i industrihamnen, vilken eder redaktör hade nöjet att få förevisa för Linda-Maria och hennes producent Helene Mohlin under en rekognoseringstur i början av april. Här badar Zorro och Kevin från de rostiga järnbalkarna som sticker ut i hamnbassängen. I grusupplaget på landbacken är det ravefest, romantik och farligheter natten lång.

Filmisk badplats

Linda-Maria sökte ett urbant landskap, som kunde vara vilken lite större stad som helst...
...och fann det i Malmö.

3/4 2011
Platsen är förstås ett eldorado för graffitikonstnärer, bland annat har Bates jobbat mycket här:

3/4 2011
3/4 2011
3/4 2011

lördag 21 januari 2012

Ny bok: Niklas Orrenius - Sverige forever in my heart

Jag är inte särskilt bra på att läsa Sydsvenskan. Det finns annat att ägna tiden åt. När jag läser Sverige forever in my heart är det därför första gången jag träffar på Sydis-medarbetaren Niklas Orrenius reportage.

Jag har förstås hört att mannen räknas som en av landets främsta journalister. Men finns det fog för lovorden?

Ja, faktiskt. Niklas Orrenius reser till Olofström, där bruket som pressar plåtkarosser åt Volvo varslat 500 anställda. Han reser till gränsöknen mellan Mexico och USA, där desperata människor försöker ta sig över gränsen söderifrån och beväpnade medborgargarden jagar dem i öknen på den nordamerikanska sidan. Men oavsett var han hamnar lyckas han fånga något essentiellt och få ner det på pränt.

Detta något varierar beroende på ämnet, men i grund och botten handlar det om en sak: migration i en föränderlig och osäker värld, där en hård global ekonomi, krig och förtryck sätter folk i rörelse. I nästa led handlar det om den rädsla, de konflikter och den intolerans detta skapar. Det handlar också om den tolerans som existerar parallellt med rädslan och hatet.

Niklas Orrenius har journalistens sätt att registrera och återberätta det han ser och hör. Men han tar också ställning, vilket ger hans reportage ett passionerat driv och en politisk pregnans. Det han tar ställning mot är intoleransen i alla dess skepnader. Två reportage visar detta särskilt tydlig: ett om Malmö-rabbinen Schneur Kesselman, som ständigt utsätts för antisemitiska angrepp när han vistas på stadens gator, och ett om Malyum Salah Hashi, som flytt från våldets Mogadishu för att nu stenas av högstadiebarn i Tomelilla när hon ska hämta sina barn på dagis.

Det hade kunnat bli värsta sortens slentrianmässiga indignationsknäck. Vad som räddar Orrenius texter från detta öde är att han - för det mesta i all fall - bemödar sig om att försöka förstå och förmedla sammanhanget där dessa händelser sker.
 
Orrenius skriver i Vad hände sedan?-avsnitten som avslutar varje reportage att texterna om Keselman och Salah Hashi väckt starka reaktioner hos läsarna, inte minst ilska. Mot förövarna och sammanhanget där övergreppen kan ske, men också mot de som utsatts för dem: varför måste de klä sig på det sättet, så att de märks så mycket? Kanske får man räkna med sådant, om man så uppenbart inte passar in på ett ställe?

Normalt sett förbigår man det rasistiska hatet på bloggar och i tidningarnas kommentarsfält med tystnad, i akt och mening att inte ge dessa åsikter ljus och utrymme. Orrenius redovisar det. Rätt eller fel, det visar hur en del människor i Sverige idag reagerar - och argumenterar - när något som uppfattas som skrämmande och hotfullt beskrivs. En präst eller en tvåbarnsmamma, till exempel.

Det ligger, förstår man, hårt arbete och en dedikation till yrket bakom Orrenius texter. Han snyter dem inte ur näsan, sittande på redaktionen. Istället för att nöja sig med att besöka bruket i Olofström och prata med några av jobbarna, är han med på Ladie's Night på ishallen när Olofström Steelers möter Gislaved. Han går till rehabbassängen på simhallen och pratar med Andreas Szabo och Katarina Fodor, som kom till orten på sextiotalet för att arbeta på bruket.

Niklas Orrenius research och resor mynnar ut i berättelser jag knappast trodde det fanns utrymme för i dagspressen längre. Därför får man även ge en eloge åt hans arbetsgivare Sydsvenskan. Och kanske kasta åtminstone ett getöga i blaskan efter fler goda berättelser i fortsättningen.

söndag 15 januari 2012

Kruschen Salt

Kruschen Salt fixar det mesta. Riksbyggens foto. 
Hur man överhuvud taget klarar sig i livet utan Kruschen Salt - en produkt som förargligt nog lämnat marknaden - är en gåta. "Tag litet Kruschen Salt, så mycket som täcker en 25-öring regelbundet i Eder morgondryck, eller i ett halvt glas varmt vatten och denna lilla dosis skall få Eder att genomleva dagen med frisk optimism och sund styrka", lovar reklambladet.

MAGE-LEVER-NJURAR-BLOD-NERVER-MATSMÄLTNING, allt detta fixas med saltet. Dålig andedräkt försvinner, hudfärgen blir frisk och sund. Blodet renas och nerverna stärks. Saltet tillverkas enligt bladet i England, där man sedan 1756 väl känner till "that Kruschen feeling".

Inte konstigt, då, att Kruschen Salt bör tagas varje morgon hela året om utan avbrott, för att man ska bli så pigg och spjuveraktig som mannen på illustrationen. Att såväl barn som unga och gamla behöver undermedlet säger sig självt.

Det välgörande saltet såldes i Sverige av A-B. Alfred Benzon & C:o., som etablerade sig vid Industrigatan 1909 eller 1910. Av allt att döma var det en filial av ett danskt företag som funnits sedan länge. Hur Kruschen Salt letade sig in i sortimentet har inte gått att utröna, men Benzon sysslade med lite av varje under sina sjuttio år av verksamhet i kvarteret Brännaren.


Vilken av alla A-B. Alfred Benzons produkter som fanns i denna flaska är okänt. Förmodligen inte Kruschen Salt, men vem vet? Tankarna går till de små flaskor med olika dekokter och tinkturer som mindre nogräknade men flabbsmorda kvacksalvare saluförde i Vilda Västern - och säkert även i Malmö. Men förmodligen innehöll flaskan såskulör (soya) eller någon av de andra hushållsprodukter man började tillverka på tjugotalet och sälja under namnet Benzona.

Bilden är förresten hämtad från samlarforumet "Precis en sån". Har du en sådan här flaska som ligger och skräpar finns det nog någon som skulle vara intresserad av att ta hand om den.

A-B. Alfred Benzon "tillverkade kemisk-tekniska produkter och var grossistfirma för olika slags färger, syror, oljor, golvbeläggningsmaterial med mera. På 1920-talet utökade man verksamheten med paketering av kryddor samt tillverkning av hushållsprodukter såsom bakpulver och skurpulver. Firman utvecklade också en mjölkningsmaskin som de fick patent på under namnet Benzona-Perfection". (Olga Shlyter i den byggnadsantikvariska utredningen om Norra Sorgenfri.)

Enligt Malmöboken, utgiven av Informa förlag, erhöll Benzona-Perfection redan från början "de amplaste lovord från fackmän". Efter diverse förbättringar blev mjölkningsmaskinen "en av de ledande på den skandinaviska marknaden". Maskinavdelningen tillhandahöll även mjölkkylare, vattenpumpar, kompressorer och explosionsmotorer.

Företaget hade också en pennavdelning. Man distribuerade reservoirpennor och tryckpennor av de välkända märkena "Eversharp", "Benco" och "Color". Malmöboken vet förtälja att detta var resultatet av ett samarbete med danska Benzon Trading Co., för att "bättre kunna betjäna kundkretsen - i synnerhet under nuvarande onormala förhållanden [dvs Andra Världskriget och dess efterspel, reds. anm.] /.../. För tillsyn och reparation av reservoirpennor och pencils finns egen välutrustad specialverkstad med fackkunnig personal".

A-B. Alfred Benzon & C:o. försålde en mängd varor en gros. En varuförteckning från 1933 tar upp allt från agar-agar (ett gelämne framställt ur rödalger) till benmjöl, från blekvatten till druvsocker, från formalin till klövolja och från ostlöpe till torrsprit. Essenser och oljor fanns att tillgå i en mängd olika varianter. Fernissor, förstås, och naturligtvis kollokvintäpplen. För att inte tala om alla mer eller mindre livsfarliga kemiska föreningar.

Varuförteckningen finns med som bilaga till den markundersökning, som 1993 genomfördes i kvarteret Brännaren av Karl-Gustav Möller vid Malmö stads miljöförvaltning (Rapport 7/93). Möller konstaterar att Benzon under årens lopp hanterade cirka 500 kemikalier. "Undersökningen pekar på att både klorerade lösningsmedel, oljor och tungmetaller kan ha kommit ut i marken p g a öppna hanteringsrutiner, olyckor och andra orsaker", skriver Möller.

K-G Möller skriver att på Brännaren 2, Benzons tomt, fanns också sedan 1907 AB Svenska Ammoniakfabriken, som uppgick i AB Benzon 1925. "Genom en jubileumsskrift", skriver Möller, "har framkommit att företaget var huvudleverantör av ammoniak i Sverige, men man exporterade även till Finland och Norge. Gasvatten användes vid framställningen. Även hjortronsalt och salmiak tillverkades. Företaget upphörde med sin verksamhet på 1940-talet.
/.../
Under årens lopp har [AB Alfred Benzon] hanterat åtskilliga typer av lösningsmedel i området t ex i samband med omtappningar för vidareförsäljning. Bl a fanns ett stort antal klorerade lösningsmedel i sortimentet. Även ett rikhaltigt sortiment av syror och alkalier sam tungmetallhaltiga salter har förekommit i avsevärda kvantiteter. Exempel på dessa produkter är: fluorvätesyra, fosforsyra, salpetetersyra, svavelsyra och kromsyra. Färger och färgpigment innehållande tungmetaller som krom, bly, kvicksilver och tenn.

Omtappning på fabriksgården. Tegelhuset, bakom cisternerna på Benzons specialtillverkade vagnar, är det bevarade kontorshuset ut mot Industrigatan. Rester av stickspåret finns fortfarande kvar. Bild från den byggnadsantikvariska utredningen.

Det berättas att hanteringen inte alltid var den bästa och att spill har skett både till avlopp och mark. Olyckor har också inträffat t ex kan ett spik ha punkterat behållare eller fat, i oturliga fall har då vätska kunnat rinna ut nästan omärkligt. I den tidigare nämnda jubileumsskriften nämns också att det varit ett antal eldsvådetillfällen. Vid sådana tillfällen kan de mest skiftande ämnen ha hamnat i marken.

En annan verksamhetsgren som hade en viss betydenhet under någon tid var aluminiumeloxeringen. Man utförde eloxering för bl a Kockums Skeppsvarv. I elektrolytbaden fanns kaliumbikromat m m och också härifrån kan spill ha kommit både till mark och avlopp. På den metallkemiska avdelningen framställde man även för en tid olika preparat att användas vid metallbehandling."

De mest skiftande ämnen, alltså. Vad som ingick i Kruschen Salt framgår inte, kanske vill man inte veta.

Skiss över kvarteret Brännaren. Benzons tomt är nr 2. Observera bland annat kvicksilverlagret och det brandfarliga lagret i kasun. Källa: Markundersökning i kvarteret Brännaren, Malmö Stad, Miljöförvaltningen, Rapport 7/93

torsdag 12 januari 2012

Vad händer på Stäppen?

Inte mycket, när det kommer till nybyggnation på ödetomten.

Jag pratar med Ted Gustavsson, arkitekt på Stadsbyggnadskontorets planenhet. Han arbetar med detaljplaner för Kvarteret Brännaren. Det behövs nya sådana, när tomterna ska transformeras från industrimark till bostadsbebyggelse. Meningen var att planerna skulle varit färdiga och laga kraft-vunna vid det här laget, men så har det alltså inte blivit.

Stäppen ska delas in i mindre kvarter och då ska det dras nya gator mellan kvarteren. Så långt är det klart. Men sedan måste stadsbyggnadskontoret och fastighetsägarna bli överens om gränsdragningar för och i gatumarken. Det är de förhandlingarna som gör att processen dragit ut på tiden.

Ted går inte in på några detaljer. Stadsbyggnadskontorets hållning är att marken där de nya gatorna dras ska ägas av staden, det vill säga bli allmän plats. Det är en viktig princip, som före detta projektledaren Gunilla Kronvall tryckte på senast vi sågs. Gator som ägs av privata intressen löper alltid risken att spärras av för allmänheten. En bärande idé i visionen om Norra Sorgenfri är att kvarteren ska vara öppna, både vad gäller sikt och tillträde. Stadsbyggnadskontoret kommer att hålla fast vid den linjen i detaljplanearbetet.

Nu verkar det i alla fall som att planerna ska kunna gå ut på granskning till berörda parter under våren 2012 och tas upp i stadsbyggnadsnämnden för antagande i augusti. Då gäller det, som jag förstår det, fastigheterna Brännaren 19 och Smedjan 8, det vill säga fastighetsbolaget Granens mark.

Jag frågar också om tegelhuset vid Industrigatan. Ted berättar att det i framtiden kommer att ligga invid det torg som ska finnas på båda sidor av Industrigatan. Hur huset ska användas är inte klart. Ted hänvisar till Riksbyggen, som äger det.

Benzons kontorshus vid Industrigatan

På Riksbyggen är det Marléne Engström som har hand om byggprojektet på Brännaren 2, som fastigheten heter. När det gäller nybyggnationen har man endast gjort en inledande volymstudie. Enligt Marléne har inget arbete med att rita husen påbörjats. Kommunen ställer, menar hon, specifika och hårda krav på bygghöjd, sikt in i kvarteren och på att det ska finnas verksamhetslokaler i bottenplanet. Allt detta måste man ta i beaktande i detaljplanearbetet, som av olika anledningar inte kommit igång. Nu har man i alla fall haft ett inledande möte med stadsbyggnadskontoret för att sätta igång med detta.

Fastighetsägarna i kvarteret Brännaren har också börjat formera sig till en byggherregrupp, för att kunna föra gemensam talan med kommunen. Det handlar bland annat om att föra fram synpunkter på att man bör marknadsföra hela Norra Sorgenfri-området, inte bara delar av det (typ kvarteret Spårvägen, som ju kommunen äger).

Tegelhuset är ett problem. Det står där det står men är, säger Marléne, i väldigt dålig kondition. Det har brunnit inne i huset och går man in där riskerar man att trilla genom golven eller komma till skada på annat sätt. Det är därför, poängterar Marléne, man är så noga med att skicka ut folk som tagit sig in där och att bomma igen alla möjliga och omöjliga ingångar.

Ett renoveringsobjekt för den händige - eller för den som önskar investera en rejäl hacka. Riksbyggens foto

Det saknas inte förslag på hur man skulle kunna använda huset. Men det kommer, menar Marléne, att kosta väldigt mycket att sätta det i användbart skick. Svårt alltså, att hitta en lösning som kan bära sina egna kostnader. Vad kan man alltså göra? Bygga om huset? Riva det från grunden? Riksbyggen laborerar med olika scenarios, vilka inte Marléne kan gå in på närmre i dagsläget. Ett av dem skulle, eventuellt och med många förbehåll, kunna vara att kommunen tar över huset - eller driften av det - på något sätt. Diskussioner tycks pågå i någon form.

Ett ståndsmässigt kontorstak, nu i bedrövligt skick. Riksbyggens foto

Riksbyggen har gjort en egen antikvarisk utredning om huset. I den byggnadsantikvariska utredning som gjorts för hela Norra Sorgenfri-området slår antikvarie Olga Schlyter fast: "Kontorsbyggnaden från Benzons fabrik på fastigheten Brännaren 2 är mycket värdefull då den hör till områdets äldsta byggnader. Den har dessutom arkitektoniska kvaliteter och ett miljöskapande värde med sitt exponerade läge vid Industrigatan". Vidare: "Om man vill uppnå en bebyggelsemiljö där nytt och gammalt blandas finns det inte utrymme att riva mycket mer av den äldre bebyggelsen i kvarteret". I planprogrammet (PP6020) föreslås att byggnaden ska behållas.

Riksbyggens foto.

Huset har i dagsläget inget skydd i form av rivningsförbud eller annat i gällande detaljplan. Vad som kommer att hända med det är alltså en öppen fråga. Ska det rustas upp måste det vara med andra motiv än ekonomisk vinning eller att få igen investerade summor för ögonen. Samtidigt är det svårt att uppskatta i kronor vad ett bevarande och en kreativ användning av huset skulle kunna göra för att göra Industrigatan och Norra Sorgenfri till attraktiva platser.

Det finns, kort sagt, många anledningar till att det går så långsamt framåt med planerna för kvarteret Brännaren. Under tiden fortsätter det förstås att hända en massa annat på Stäppen, denna förgänglighetens och tillfälligheternas scen mitt i staden.

torsdag 5 januari 2012

Det sociala kontraktet

Texten först publicerad i Helsingborgs Dagblad, 5/1

På nyårsafton, på Ramels Väg i Rosengård i Malmö, sköts en 15-årig pojke med flera skott. Han dog dagen därpå.

När ett barn dödas på det sättet väcker det djup förtvivlan. Det väcker också en mängd andra känslor och reaktioner. Händelsen sker inte i ett vakuum – tvärtom. Malmö upplever just nu en skrämmande upptrappning av våldet. En vecka tidigare hade en man blivit ihjälskjuten på en klubb i ett industriområde. Bara några dagar efteråt, den tredje januari, sköts ännu en man till döds på öppen gata i bostadsområdet Lindängen.

Att vi inte har ihjäl varandra är en moralisk gränsdragning, men även en förnuftsmässig. Det är ett underförstått kontrakt mellan människor som behövs för att vi ska kunna fungera i samhället, uttrycka våra åsikter och handla utan fruktan för våra liv. Den sammanlagda innebörden av de många morden i Malmö kan få oss att tro att denna sköra överenskommelse håller på att gå sönder.

Men det är lika förhastat som att se våldsdåden i Malmö som isolerade händelser. Våldet, ofta kopplat till situationer där andra brott begås, är en del av stadens vardag. Vi behöver prata om detta, och inte bara vi som bor i Malmö.

Vi behöver prata om kriminaliteten och dess orsaker. Och är det något vi verkligen borde diskutera är det vad en manligt präglad våldskultur, som sträcker sig över alla etniska och klassmässiga gränser, kostar i form av samhälleliga insatser och individuellt lidande.

Men vi behöver också prata om i vilken kontext vi sätter in olika händelser. På olika nätforum har det startats en debatt om hur dödsskjutningen på Ramels väg skildras, jämfört med exempelvis när en ung människa dödades på Kungsholmen för några år sedan. Då låg fokus på våldet och offret.

I nyhetsrapporteringen kring den nu dödade pojken har stor vikt lagts vid om han sedan tidigare är känd av polisen eller inte. Om detta råder det oklarhet, men ändå gör man snabbt – exempelvis i en artikel i Svenska Dagbladet – kopplingar till det faktum att ”under 2011 har uppåt 30 skottlossningar och sex mord med gängkopplingar ägt rum i Malmö”, en uppgift hämtad från Skånska Dagbladet. Vidare nämns att Malmö belastas tungt av organiserad brottslighet.

”Känd av polisen”, ”gängkopplingar” och ”organiserad brottslighet” – ord som lätt leder oss till en rad förenklade förklaringsmodeller och slutsatser. Här sker en perspektivförskjutning, där det inte längre handlar om ett barn som dödats utan om en person som eventuellt hade en del i ansvaret för sin egen död.

Den plats där pojken dödades spelar förstås en roll för den bild media och vi själva målar upp, bilder som kanske på ett sätt gör det fruktansvärda enklare att förstå men som också underblåser rädsla och hat. Känslor som i sin tur är kopplade till den diffusa och olustiga känslan av att det där sköra kontraktet håller på att brytas. För att motverka dessa känslor behöver vi framför allt agera, istället för att bara sitta och betrakta det som sker. Men hur?

Efter mordet på den 15-årige pojken har det snabbt spridits ett upprop på Facebook och i morgon hålls en manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. I skrivande stund är det över 3 500 personer som anmält sitt deltagande.

Manifestationen är mot illegala vapen och organiserad brottslighet, inte mot våld och i solidaritet med våldsoffren och deras anhöriga. Det är en olycklig formulering och ännu ett exempel på hur vi, i hastigheten, reagerar utifrån våra ryggmärgsreflexer. Diskussionen om syftet med manifestationen och dess tema är i full gång. En del menar att det bara handlar om en rädd medelklass som vill visa sitt avståndstagande genom att samlas i flock mitt i stan. Andra menar - cyniskt, uppgivet? – att det är naivt att tro att en manifestation ska göra någon skillnad.

Det finns en risk att manifestationen blir en uppvisning av det goda gentemot det onda, av det upplysta centrum gentemot den dunkla periferin.

Men samtidigt är initiativet något mycket positivt. Uppslutningen visar på den stora viljan att agera och att inleda ett samtal med andra. Att mötas och föra ett fredligt samtal på torget, även om man har olika åsikter, är själva sinnebilden av hur väsentliga frågor hanteras i ett demokratiskt samhälle.

Framför allt handlar det nu om att visa hur viktigt det är att den överenskommelsen fortfarande gäller.