Som en Zorro vinner dubbelt

Linda-Maria Birbeck letar inspelningsplatser i Malmö

Norra Sorgenfri Nu gratulerar filmregissören Linda-Maria Birbeck, vars debutfilm Som en Zorro vann både publikens och juryns pris i novellfilmsklassen på Göteborgs filmfestival. Kolla Sydnytt.

Filmen spelades in under några veckor i Malmö sommaren 2011. Om man är uppmärksam ser man väggen i Stäppens södra långsida skymta förbi när huvudpersonerna, Zorro och Kevin, är på väg till ett nattligt party i hamnen. Zorro bor i närheten av Heleneholms värmeverk, som tronar lätt olycksbådande över nejden.

Stor betydelse i filmen har en plats i industrihamnen, vilken eder redaktör hade nöjet att få förevisa för Linda-Maria och hennes producent Helene Mohlin under en rekognoseringstur i början av april. Här badar Zorro och Kevin från de rostiga järnbalkarna som sticker ut i hamnbassängen. I grusupplaget på landbacken är det ravefest, romantik och farligheter natten lång.

Filmisk badplats

Linda-Maria sökte ett urbant landskap, som kunde vara vilken lite större stad som helst...

...och fann det i Malmö.

3/4 2011

Platsen är förstås ett eldorado för graffitikonstnärer, bland annat har Bates jobbat mycket här:

3/4 2011

3/4 2011

3/4 2011

Avstickare: industrihamnen

Fotografen och filmregissören Linda-Maria Birbeck söker inspelningsplatser i Malmö. I industrihamnen finner hon en särpräglad miljö som rymmer många möjligheter.

Avstickare: industri- och kontorsbyggnader i Malmö

Det är semestertider, och Norra Sorgenfri Nu-redaktionen turistar bland Malmös vackra industribyggnader. Färden går bland annat till Östra Hamnen. Där finns det mycket fint att titta på, bland annat några silosar vid Sydkajen och ett gulligt kontorshus liksom påhängt de höga betongkolosserna. Ursprungligen var detta foderfabriken Harald Fors & Co. Anläggningen ritades av Agriconsult 1963.


Det här huset ligger på Nubbgatan, i skuggan av Frihamnsviadukten/Västkustvägen. Inte heller här har det gått att få fram vem som är arkitekt. Skandistål, som håller till här nu, grundades 1999 och har alltså inte varit med från början. Också här har det lekts med fristående betongpelare, det ger ju fasaden en väldig lätthet i uttrycket. Hade jag varit tvungen att gissa hade det få bli på Jaenecke/Samuelson, men så enkelt kan det väl knappast vara?


Det här funkishuset intill Västkustvägen är dokumenterat i Merja Diaz' och Tyke Tykessons bok Funkis i Malmö. Där framgår det att det byggdes för AGA Faxius, men tyvärr inget om byggår eller arkitekt. På Wikipedia finns uppgiften att det ritats av Thorsten Roos - en mycket flitig arkitekt, enligt uppgift med uppemot 500 Malmö-byggnader på sitt CV. Bland annat ritade han Kronprinsen åt Hugo Åberg några decennier senare.

Det här är ett tidigt Roos-verk, från 1934. Mot Västkustvägen ser det ganska glatt ut med sin bevuxna fasad, men mot Borrgatan märks tydliga tecken på förfall. Dagsturens äldsta byggnad.


Här är det i alla fall Jaenecke/Samuelson som varit framme. Kontorshus ritat för Träbolaget i mitten av sextiotalet, beläget vid Borrgatan. Ett fräckt hus. Betong så klart, men också något så ovanligt i dessa trakter som trädetaljer i fasaden. Välhållet, vitt och snyggt. Verkar stå tomt för tillfället.



Från Sydkajen har man fin utsikt mot Öresundsverket, E-ons jättelika värmeverk vid Flintrännegatan. Enligt Tyke Tykesson och Björn Magnusson Staaf i Malmö i skimmer och skugga byggdes den äldsta delen av verket av Sydkraft i början av femtiotalet, kanske är det byggnaderna på bilderna ovan. I så fall är det Hans Westman som ritat dem. Det här är monumentalt så det förslår, dominerar till och med i ett landskap av andra kolosser till hus.

Enligt Malmö i skimmer och skugga togs verket ur drift 1993, men återstartades i mars 2009 efter ombyggnad och modernisering, nu med naturgas som bränsle.


Här är ett hus som däremot står tomt. Det är inget särskilt med det, egentligen, bara ett typiskt malmöitiskt kontorshus med horisontala rader av perspektivfönster och synliga betongkonstruktioner som eventuellt ska föra tankarna till korsvirkeslängor. Men det väcker Norra Sorgenfri Nu-redaktionens beskyddarinstinkter till liv. Tankarna går till Addo-högkvarteret intill Kontinentalbanan och till Ferrosans mest nybyggda del. Trotjänare som håller på att sjunka in i historiens mörker.

Från början var detta Allan Svenssons Färgfabriks kontor. Sent femtiotal, Thorsten Roos igen.

Översta bilden tagen från Öckerögatan, tvärs över en ödetomt, den undre från Brännögatan.

Här, granne med Frans Suell Tobaksfabrik vid Kosterögatan, har av allt att döma GlasLindberg hållit till. Företaget bildades 1904 och finns fortfarande, men har flyttat till en annan av stadens hamnar. Det verkar som om fabriken sedan övertogs av ett annat företag i glasbranschen, men nu är här inte mycket aktivitet. Kanske har de vett att hålla semesterstängt. En fin anläggning, även om man bytt ut de tidigare blå och gula understyckena till fönstren på (de blå finns kvar mot innergården, skymtas i bildens högerkant). Kontoret - där man enligt Tykesson/Magnusson Staaf utnyttjat företagets produkter - sitter ihop med en fabriksbyggnad i tegel. Återigen är Thorsten Roos arkitekten. Byggår ej uppsnokat - sent 60-tal i sitt ursprungliga utförande?

Nu har vi lämnat hamnen och hamnat på Sofielund. Detalj av fasaden på det som numera - och åtminstone sedan början av nittiotalet - är Musikhuset vid Västanforsgatan. Vad det var innan är höljt i dunkel. Västanforsgatan löper parallellt med Norra Grängesbergsgatan, som beskrivs såhär i Malmö i skimmer och skugga: "en av få platser i Malmö där man ännu 2009 kunde känna doften av stad, det vill säga en komplex blandning av olika lukter: nybakat bröd, bildäck, sågspån, kemikalier, stekos och avgaser". NGBG kan mycket väl bli föremål för en byggnadsspaning i framtiden.

Norra Grängesbergsgatan, september 2009

Källor:
Malmö i skimmer och skugga. Tykesson, Tyke och Magnusson Staaf, Björn. Architectus Verborum, 2009.
Funkis i Malmö. Diaz, Merja och Tykesson, Tyke. Historiska Media, 2005.
Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö. En översiktlig inventering. Melchert, Daniel och Lund, Carola. Malmö Kulturmiljö, Malmö 2002.

Wikipedia, notis om Thorsten Roos.

Avstickare - Nyhamnen

Carlsgatan västerut - blivande A-läge?

För tjugo år sedan var kvarteret runt Vintergatan en plats för anarkistiska svartklubbar. Nu är det ett eldorado för älskare av gamla möbler och prylar: i ena änden av kvarteret finns Sopstationen och i den andra hittar man Nirvana. Ställena representerar också ytterligheterna i loppis-universat vad gäller utbud och priser.

Om tjugo år kommer kvarteret att vara mittpunkten i en sprudlande, citynära stadsdel - i alla fall om Stadsbyggnadskontorets visioner slår in. Carlsgatan, som sträcker sig i väst-östlig riktning från Skeppsbron till Frihamnsviadukten, föreslås bli huvudstråket genom området. Då kommer det mesta som syns på bilden ovan vara rivet. Kvar blir det så kallade Kryddlagret, med sina karaktäristiska tegelflyglar. Det är här Sopstationen nu har sina lokaliteter, men det lär inte längre vara aktuellt när planerna på ett nytt kontorskomplex, med Kryddlagret som front, blir verklighet.

Nu Sopstationen, snart kontor?

Över huvud taget tänker man sig i översiktsplanen, från maj 2006, en hög grad av nybyggnation i stadsdelen de närmsta decennierna. Nya bostads- och kontorshus ska fylla på i kvarteren runt Slagthuset ut mot Nyhamnen. En del ska dock bevaras, bland annat det här fräcka huset i samma kvarter som Sopstationen:

Nu är det en bedagad skönhet - ganska risig faktiskt - som av en skylt att döma används som träningsplats för polisens hundar. Ett perfekt ställe för ett frilanskollektiv av något slag.

Till skillnad från i Helsingborg, där man rev de gamla spannmålssilosarna när Norra Hamnen bebyggdes med bostäder, verkar man här vara inne på ett helt annat spår: "Lantmännens nuvarande silobyggnad i kombination med en ny platsbildning invid Jörgen Kocksgatan föreslås bli detta områdes kännetecken utåt".

Längre österut mot Frihamnsallén ska det bara bli kontor och andra verksamhetsbyggnader. Området ingår i huvudbangårdens riskområde och kan inte användas för boende. Det innebär med största sannolikhet att den här pärlan får vara kvar:

De riktigt attraktiva och högklassiga byggena tänker sig planerarna i närmre kontakt med vattnet, närmare bestämt längst ut på den långa landremsa som skiljer Nyhamnen från Frihamnen och som slutar i en udde ut mot Hamnpaviljongen. Vägen ut går genom hamnområdet och förbi stora moderna spannmålssilosar. Det är en hamn i full verksamhet, som minner om Malmös långa historia av handel över haven.


Längst ut finns det nu en park, men läget är förstås enormt tilltalande för ett nytt bostadsområde. Åt ena hållet öppnar sig vyer över hamnen och havet, åt andra har man utsikt över det som faktiskt börjar likna en malmöitisk skyline.



Nu ligger den här udden helt off, men det tänker man sig åtgärda med en gång- och cykelbro mellan Hamnpaviljongen och Smörkontrollen. En gästhamn ser man förstås också framför sig här. Hade bron funnits nu hade jag snart varit tillbaka på Skeppsbron, där min tur började vid Carlsgatan, och då kanske jag hade känt hur "den sekvens av offentliga rum som tar sin början vid Triangeln och Södra Förstadsgatan får en värdig avslutning ut mot hamninloppet".

Vackra ord, vars uppfyllelse ligger långt fram i tiden. Jag styr hojen tillbaka genom hamnen, gnetar mig över Frihamnsviadukten och är snart tillbaka i Norra Sorgenfri. Men jag har en känsla av att jag kommer att återvända till det här grannskapet snart, och då inte enbart för att shoppa på Sopstationen.

Källa: Nyhamnen - förslag till fördjupad översiktsplan (Öp 2025). Malmö stadsbyggnadskontor maj 2006