EU-migranterna och skatarna

Det här är intressant. Grannbloggen Slå dank på Värnhem har besökt Stäppen, här.

Författaren förfäras över att "romerna" som bor intill skatebanan "använder anläggningen som toalett och det ligger högar med mänsklig avföring överallt" - "det är ett svineri utan motstycke".

Skribenten träffar en grafittimålare som trampat i flera bajshögar, medan han stått vid skaterampen och målat. Sedan kommer "två tanter strykandes" och "tittar surt", antagandet är att det är för att de inte kan använda skateanläggningen som toalett i fred.

Texten dryper av fördomar och rasism. Det är bara sorgligt. Och det är ju trist om folk bajsar på skatebanan, det är onödigt när det finns en hel ödetomt att uträtta sina behov på. Men när det gäller den sanitära olägenhet som uppstått på Stäppen, med sopbergen och exkrementerna, handlar det också om de förutsättningar de som bor där har att sköta sin hygien och sin sophantering. Och om hur vi som samhälle lyckats totalt misslyckas med att lösa den frågan.

Nej, det verkligt intressanta här - bortom alla etiska och moraliska ställningstaganden om under vilka förhållanden det är värdigt att leva - är vad vi kan tolerera när det kommer till användning av stadens rum. Skatarna och deras bygge, olovligt och på ett privat fastighetsbolags mark, har alltid setts som ett pittoreskt inslag på Stäppen. Inga röster har höjts för att fastighetsägaren ska avhysa dem eller att stadens förvaltningar ska agera för att ta bort bygget. Tvärtom har projektet hejats på i det tysta och hanterats med största överseende.

Missförstå mig rätt, jag tycker skateanläggningen är ett av de mest intressanta exemplen på medborgardrivna initiativ, inte bara i Malmö. Det är just sådana temporära installationer som gör Stäppen levande och som också efterlysts för att skapa intresse kring Norra Sorgenfri-projektet. Men vad händer när människor som - ve och fasa! - till råga på allt inte är svenskar börjar bosätta sig här och gör platsen till sin? När de så tydligt gör anspråk på marken att andra besökare, som Värnhem-bloggaren och grafittimålaren, plötsligt inte känner sig bekväma här längre? Vilka får synas i stadens rum och vilka får det inte?

Situationen är mycket talande. Kulturförvaltningen kan, antar jag, inte gå vidare med sina planer på temporära konstnärliga installationer i kvarteret Spårvägen. Det skulle ju bli väldigt konstigt, med tanke på att folk lever i misär på andra sidan gatan - inte som en installation utan på riktigt. Skatarna tycker inte det är trevligt att vara här längre, de får inte vara ifred och andra skräpar ner på deras territorium på ett annat sätt än de själva skräpar ner där. Jag kan inte korsa Stäppen med grupper av högskolestudenter som ska ha Norra Sorgenfri som case så länge det bor folk där.

Men faktum är att det inte varit så livat på Stäppen på länge. Det lagas mat, det eldas, det byggs och utvecklas. Som det gör i en stad. Välkommen till verkligheten, Värnhemsbloggare!    

Brutala Leicester återbesökt

En tidig joggingtur genom Victoria Park och University of Leicester's märkliga byggnader tornar upp sig mot horisonten.

Brutalt snyggt mot morgonhimlen.

James Stirling och James Gowans Engeneering Building, färdigställd 1963.

Långt ifrån allt från New Brutalism-epoken håller, men Stirling/Gowan fick till det. Joggingturen får ett avbrott för intensivt fotograferande.

Väster om universitetet ligger Welford Road Cemetery. Det oordnade, traditionstyngda och vittrade representerar allt som modernismen ville bort från.

Kyrkogården gränsar i väster mot järnvägsspåren, som någon gång på 1800-talet skar en ravin genom vad som då måste varit stadens utkant. Kyrkogården verkar först lämnad att sakta erodera, men här finns personal som jobbar med underhåll, en del nyare stenar och många gravvårdar med färska blommor. Och några bisamhällen vid staketet mot spåren.

Nere i stan - nära centrum - finns kvarter fulla av fabriksbyggnader, en del har blivit barer och studentboenden men många är fortfarande i bruk för olika småskaliga industriändamål. Glas och rött tegel är teman som går igen i stadens modernare byggnader.

Byggnaden som skymtar i bildens högra hörn är ett nyare parkeringshus, som plockat upp tegelarkitekturen i gamla lagerhus.

Fabriksgård, Marble Street.

Marble Street och korsande Millstone Lane, bara några kvarter från katedralen där Richard III nu ligger på lit de parade, är en dröm för industriromantikern och bara väntar på att intas av gallerier och krogar (tänk Grands innergård vid Monbijougatan).

Oxford Street.

Fortfarande är New Brutalism ett betydande inslag i Leicesters gatubild, men City Councils parentesformade byggnader - som stod här så sent som i augusti -14 -är nu en jättelik hög rivningsmassor.

Tomten där City Council stod ska bebyggas med något nytt och säkert mer småskaligt som harmonierar mer med de omliggande kvarteren....

... som nu liksom kan andas friare och får mer luft. Hur kul det än kan vara med de brutala betong- och glasbyggnaderna, så kanske de inte skulle ha dumpats i en låg bebyggelse med ett gatunät som härstammar från medeltiden.

H+ Helsingborg: Oceanhamnen återbesökt

 

Förslag Oceanhamnen, Magnolia Bostad,
med Link Arkitektur AB och Batteríið Architects Ltd

Så kommer då ett vårtecken från H+-projektet. Som Helsingborgs Dagblad nyligen rapporterade har sju vinnare i en markanvisningstävling för tomterna i Oceanhamnen utsetts.

Läget för de presumtiva bostadshusen, på pirerna ytterst mot Sundet, är spektakulärt. Tävlingsbidragen fokuserar följdriktigt på fasader med rejäla fönsterytor mot havet och kajpromenaderna, som kommer att finnas utanför stugknuten. Arkitekturen är genomgående stram och rätlinjig i formerna, även om skiftande våningshöjder och oregelbundet utskjutande delar ska skapa en känsla av småskalighet och variation.

Genomgående är också byggnadernas slutenhet mot omvärlden. Alla förslagen utgår från en fyrkantig kvartersstad, där den kreativitet, teknologi och tolerans som varit ledorden för tävlingen tycks vända sig inåt, mot takytor med gym och grönska och mot innergårdarnas vindskyddade uteplatser. Av visionsbilderna att döma är det inget av husen som på allvar öppnar sig mot det offentliga liv som kommer att försiggå på kajkanterna och vid hamnbassängerna, exempelvis med passager in i kvarteren. Hoppet tycks, som överallt, stå till att det ska finnas kaféer och restauranger med uteserveringar i bottenvåningarna för att skapa liv och dynamik.

De vinnande förslagen skulle kunna befinna sig i vilken vattennära kontext som helst.  Några spår av det arbete som tidigare gjorts inom ramen för H+-projektet, bland annat genom ett nyfiket konstnärligt utforskande av platsens unika egenskaper och berättelser, syns inte till. Inga bohemiska rostiga containerbyggen har ritas in i den välordnade strukturen.

Det är kanske inte så konstigt. I HD-artikeln om markanvisningstävlingen nämns att ”priset vägt något lättare” i bedömningen av tävlingsbidragen. Det betyder utan tvekan att låg byggkostnad – och därmed låg boendekostnad - inte är ett avgörande kriterium. Helsingborgs stad har satt ett lägsta markpris för byggrätterna på 5000 kr per kvadratmeter bruttoarea, oavsett upplåtelseform, vilket tycks normalt med Helsingborgsmått men ligger rejält över riksgenomsnittet för kommunal mark. Detta driver i sig upp kostnaden för byggprojekten, som förstås kommer att vända sig till en målgrupp som kan betala det kvadratmeterpris som krävs för att byggherrarna dessutom ska kunna få en gängse hög vinstmarginal. Allt detta är logiskt på en oreglerad bygg- och bostadsmarknad.

Det är också logiskt att Oceanhamnen blivit etapp ett i utbyggnaden av H+-området. Staden äger marken och därmed också rådighet över hur den ska exploateras. Från början har det havsnära läget pekats ut som det mest attraktiva delområdet av H+ för potentiella byggherrar att investera i. Om till slut en ny detaljplan som möjliggör bostadsbyggande i Oceanhamnen går igenom och om de byggherrar som sedan får markanvisningar verkligen genomför sina projekt, kan det börja växa fram ett nytt bostadsområde här framåt 2020.

Det finns en omhuldad doktrin i stadsutvecklingsprojekt – känd inte minst från Malmös Västra Hamnen – om att ett högprofilerat bostadsområde kan fungera som dragare för mindre attraktiva stadsdelars utveckling. Den effekten är förmodligen grovt överskattad, Malmö har sedan Bo01 blivit allt tydligare uppdelad i rika och fattiga områden. Och i den fördjupade översiktsplanen för H+, från 2011, finns insikten att om det blir ”en alltför homogen invånargrupp inom nybyggnadsområdena i H+ kan det medföra att mentala barriärer med omgivande Söder och Planteringen istället förstärks”. Av resultatet från markanvisningstävlingen att döma - och med tanke på att övriga utbyggnadsetapper av H+-projektet kan dröja - finns en uppenbar risk att utbyggnaden av Oceanhamnen åstadkommer just det översiktsplanen varnar för.

Det måste inte bli så. I Västra Hamnen har stadsdelens offentliga rum kommit att användas av besökare från hela Malmö, inte alltid på ett sätt som var menat. Men det som fanns från början var en medveten satsning från staden på promenader längs vattenlinjerna och en öppnare kvartersstruktur. Efter hand har publiktrycket gjort att exempelvis en reguljär badplats och större parker har anlagts.

Samrådshandlingen inför beslut om ny detaljplan för Oceanhamnen framhåller vikten av att kajkanterna ska vara offentlig mark. Men det räcker inte med att bara freda en yta i en ganska isolerad stadsdel. Med tanke på de fysiska barriärer som finns i närheten – uppmarschområdet till färjorna, järnvägsspåren och motorlederna – behöver Helsingborgs stad förverkliga övriga delar av H+-projektet, främst det blågröna park- och kanalstråk som skulle binda samman Jordbodalen med vattenkanten. Här har staden ett stort ansvar för att de stora kommunala investeringar som krävs för sanering av mark, renovering av pirerna och skapande av attraktiva offentliga miljöer på sikt ska komma alla stadens invånare till del - inte bara de 700 personer som beräknas bo i de slutna kvarteren mot havet.

Texten publicerad i KulturHD 22/3 2015, här.

Staden och naturen

Grannskapsodling, Drottninghög.

I några av Helsingborgs bostadsområden, bland annat Drottninghög och Planteringen, finns sedan ett par år grannskapsodlingar, som drivs av boende i samarbete med Helsingborgs stad. På Högaholmsskolan i Malmö finns projektet Bärfis – elever och pedagoger arbetar tillsammans med föreningen Permakultur med att odla upp skogsträdgården Mullbärsbacken i ett närbeläget parkområde. En del av skolgårdens asfalt har brutits upp och blivit en kuperad lekplats med träd och buskar.

Det här är bara några av en mängd småskaliga, lokala exempel på hur man för in odling och natur i det urbana landskapet. Dessa projekt kan utan tvekan ha stor betydelse för människors engagemang i sin närmiljö, för social hållbarhet och ökad kunskap. Men de har marginell eller ingen betydelse för stadens matförsörjning eller för dess ekologiska fotavtryck i ett globalt perspektiv.

Tvärtom lever vi i det stora hela kvar i en föreställning om att staden och landsbygden är väsensskilda. Industri, tjänsteproduktion och handel finns i den tätbefolkade och asfalterade staden, som är beroende av mat och råvaror som produceras på landsbygden och transporteras dit. På landet finns även naturen. I takt med att urbaniseringen fortsätter i oförminskad takt medför denna ordning dock en rad problem. Förutom städernas egna koldioxidutsläpp innebär en globaliserad landsbygd transporter med stor miljöpåverkan. Monokulturer i jord- och skogsbruk medför att jordar utarmas och den biologiska mångfalden minskar – det blir helt enkelt inte så mycket natur kvar på landet heller.

Ekologer och biologer har hittills ägnat staden relativt lite uppmärksamhet. Men allt tyder på att intresset för staden som ekosystem kommer att explodera. Ett aktuellt exempel är TV-serien Naturopolis, som nyligen sändes i SVT Kunskapskanalen. Serien handlar om hur städer blivit allt mer sårbara i takt med att de ”glömt bort sin geografi”, men också om hur exempelvis New York och Paris söker vägar för att jobba med naturen, istället för mot den, för att undvika naturkatastrofer.

Men vi behöver inte gå längre än till de skånska städerna. Höstens plötsliga skyfall med översvämningar i bland annat Malmö som följd och återkommande, extrema värmeböljor är exempel på utmaningar som måste tacklas. Det handlar inte längre om en diffus omsorg om planeten, utan mycket konkret om att vara en säker och attraktiv plats att leva på.

Nummer 2/2014 av klimatmagasinet Effekt har staden som tema. Här refereras till den FN-stödda rapporten Urbanization, Biodiversity and Ecosystem Services: Challenges and Opportunities (Elmqvist m fl, 2013), som är den första samlade forskarinsatsen kring hur den urbana tillväxten påverkar ekosystemen och hur städer kan och måste ställa om för att bli ekologiskt hållbara.

En av rapportens författare - Thomas Elmqvist, professor vid Stockholm Resilience centre – menar att en av de viktigaste, och också enklaste, åtgärder städer kan göra är att plantera träd. Genom att skapa gröna stråk och bryta upp asfalten vinner man många fördelar. Förutom att det ökar välbefinnandet hos invånarna minskas effekterna av temperaturökningar. En trädplantering med öppen jord kan leda bort vatten på ett helt annat sätt än hårdgjorda ytor och avloppsbrunnar.

Dessa och liknande så kallade ekosystemtjänster behöver, enligt rapporten, få en allt viktigare roll i städernas liv. På köpet kan komma en ökad biologisk mångfald och möjligen också en livsmedelsproduktion att räkna med på uppodlade ytor som tak, balkonger och spillytor. Kort sagt tycks stadens framtid ligga i att återta den funktionella naturen istället för att bygga bort den och försöka hålla den i schack med konstlade åtgärder.

Jag tippar att odlarna i Helsingborgs bostadsområden och eleverna på Högaholmsskolan kommer att sätta spadarna i jorden så snart tjälen gått ur den. Vi bör se dem som pionjärer, i väntan på att stadsplanerare och andra beslutsfattare hinner ifatt. Och kanske borde vi också fundera på att plantera ett träd på någon väl vald plats i staden.

En något kortare version av krönikan publicerades 16/1 i HD, se här.

Senaste avsnittet av podcasten Staden berörde samma ämne, lyssna här. 

Nyplantering av fruktträd under Skogens dagar 2014, Lindängelund.

Höstvete, odlingsterrasserna Lindängelund 2014

Avstickare: Ursynów

1980.

Också 1980. Många fler bilder från den tiden på ursynow.org.pl här.

Med spårvagn från centrala Warszawa för nästan precis 24 år sedan. Plötsligt uppenbarade sig en skog av höghus ute på slätten mot den bleka vinterhimlen: Ursynów, förklarade våra polska kompisar för oss. Ljusgrå hus och mörk lera, en värld i svartvitt.

Här bodde våra vänner, i ett komplex där fyra personer delade ett rum av ordinär svensk korridorrumsstorlek. Det var ett decennium efter att bilderna ovan togs och gatorna var fortfarande oasfalterade och gyttjiga på vägen från spårvagnen till studentboendet. Vi gick inte omkring i området, precis, bara fram och tillbaka till hållplatsen i det bistra polska vintervädret.

Bilden av de där höghusen på slätten har etsat sig fast på näthinnan, liksom minnet av att färdas dit i en krängande, överfull spårvagn. Nu ska jag åka till Ursynów igen, med buss från en annan förort, Piaseczno.

Jag hoppar av på hållplatsen Wyścigi, som google maps föreslagit, för att komma till centrala Ursynów. Jag hamnar i en hårt trafikerad motorvägskorsning. Ingen öppen slätt, ingen höghusskog i ensamt majestät. Jag frågar en herre efter vägen, det enda gemensamma ord vi finner är "Metro". Mannen manar mig att följa med och knatar in mellan husen, som visserligen är Plattenbauten men bara tre-fyra våningar höga. Husen är i sin slitna gråhet svåra att åldersbestämma, jag skulle gissat på sextiotal men det måste vara sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal med tanke på att det var då hela Ursynów byggdes. Också betonggångarna är slitna, men någon gyttja behöver vi inte klafsa genom. Till slut hoppar vi på en lokalbuss och så kommer vi till tunnelbanestationen.

Höghuslandskapet är flackt och glest, husen inte alls så mäktiga som jag minns dem. Sex till elva våningar, mest punkthus, de flesta uppiffade med aprikosfärgade eller ljusgula fasader. Har också här förekommit Rückbau, som i Marzahn? Säkert inte. Invånarna här hade knappast någonstans att flytta för att söka lyckan när kommunismen föll, de var redan på plats i Polens finansiella hjärta. Så här har nog aldrig stått hus tomma. Eller så har det det men det har inte funnits pengar för en större upprustning/ombyggnad. Nu växer i alla fall distriktet så det knakar och nästan 25 % av de närmare 150 000 invånarna är enligt wikipedia under 18 år gamla - Ursynów, som ligger söderut från centrum, kallas Warszawas barnkammare. Det byggs också mycket nytt, men mest söder om Plattenbauten-klustren och för en ekonomiskt starkare målgrupp. Centrumbildningen som givit distriktet dess namn känns gammalt och trött. Men det är en hel del folk i olika åldrar i rörelse så här en vardagsförmiddag, betydligt mer än i Marzahn-Hellersdorf.

Här finns inget som ger en riktning för eventuellt flanerande. Jag ser ett bestånd högre hus i norr och börjar gå ditåt längs en hårt trafikerad, bred bilgata. Snart korsas den av en viadukt, en fyrfilig monsterväg där bilarna dånar förbi. Barriärerna här är inte att leka med, de suger kraften och livsmodet ur en i det gråkalla och färglösa vintervädret. Jag vänder om och tar Metron till nästa station norröver, Służew. Administrativt tillhör området Mokotów-distriktet, men stadsplanen och byggnaderna är samma lika som i Ursynów. Här passar kameran på att definitivt krascha efter att länge ha fungerat endast sporadiskt, liksom på beställning för att ytterligare spä på min betongmelankoli. Så här ser Służew ut via en gammal fulmobilkamera:

En del hus, som de på de övre bilderna, är som de alltid har varit. Men de flesta, som på den undre, har fräschats upp i alla fall till det yttre. En typisk metod är revertering, det vill säga man har smällt upp ett yttre lager av något slags organiskt material på fasaden. Metoden var populär i Malmö i början av 90-talet, bland annat kläddes huset i hörnet Simrishamnsgatan/Södra Parkgatan - det snett mittemot Golden - på det sättet. Billigare än att putsa om och kanske också isolerande. Om man går fram till huset här ovan och knackar på fasaden så ekar det ihåligt. Balkongkonstruktionen är typisk för Służew och påminner om ett äldre hus på Kamrergatan i Malmö med sin bärande mittpost.

Det här ser ju tämligen dystert ut. En bit längre norrut, vid nästa Metrostation Wilanowska, är det roligare - husen högre, gatumarknaden vid Metro- och bussknutpunkten livligare. Den delen av Mokotów är nog lite äldre, mer sextiotal då Gomułka gjorde femårsplaner för byggande av den socialistiska idealstaden. Men när jag strosar runt lite i Służew hittar jag liv. I ett av de gråaste husen finns det en liten servering i en lokal i bottenplanet. Den är stängd, men i butiken bredvid säljer en dam pannbiffar, polska piroger och annat matnyttigt. Vi får klara oss med teckenspråk och onomatopoetiska ljud, men vi kommer fram till att pirogerna - som ser mer ut som dumplings och har fyllning av spenat eller kött - är förkokta och bör stekas upp i panna (med olja, inte smör!) tills de är gyllenbruna, bronzowy. Ett gäng sådana kostar inte många złoty och är riktigt goda att äta sig mätt på när kvällen så småningom kommer.

Jag frågar också efter en restaurang och damen säger nåt som visar sig vara namnet på ett ganska nybyggt köpcentra nära Metron. Det är en ordinär galleria, med något slags lågmäld lunchrusning i restaurangen JazzLife (eller något liknande). Lunchen är först en klar grönsakssoppa och sedan något så modernt som en wrap med fräsch fyllning av kyckling, avocado och grönt. Jag blir också modernare mätt än om jag fått till exempel golonka och promenerar vidare. En äldre del av köpcentrat är mer basarliknande, intressantare. Här saluförs förstås charkuterier och ännu mer piroger och andra delikatesser, jämsides med kläder och bijouterier.

Efter en busstur tur och retur Ursus - där jag lyckas hitta en hel del övergivna industribyggnader men ingen traktorfabrik - är jag tillbaka vid Metron i Służew. Det har redan blivit mörkt och eftermiddagsrusningen är i full sving. En man har dragit hit en portabel, vedeldad bakugn där han bakar det där kompakta, mörka brödet som är så gott till feta korvar.

Metron, som definitivt inte fanns här i början av 90-talet, skär rakt söderut genom Ursynów - en huvudartär som effektivt kopplar samman de olika delarna av distriktet och som måste ha gjort livet här betydligt smidigare. Enligt vad jag läst någonstans gjorde man inte så många parkeringsplatser i anslutning till husen när Ursynów byggdes. Privatbilismen var inte en stor grej i det socialistiska Polen, man åkte kollektiv och ännu 1990 var det väldigt få bilar på gatorna. Nu, när bilismen har kommit att dominera lika kraftigt i Warszawa som i västligare storstäder, är detta förstås en nackdel för att locka hit bilburna nya invånare. Nybyggena söderöver har naturligtvis gott om parkeringsutrymmen. Vad som finns i här är väl tilltagna allmänna ytor för idrott och rekreation, också typiskt för den tidens sätt att planera för det goda, socialistiska livet. Jag, som inte kör bil, är glad för att Metron, trammen och bussarna spinner ett så finmaskigt nät i stadslandskapet. Och jag hoppas i mitt stilla sinne att Ursynów, i en framtid då bilen inte kommer att vara en självklarhet, ska bli en vinnare.

Jag åker till Natolin i söder och kommer upp i korsningen av två breda boulevarder - om man nu kan kalla motorvägsbreda genomfartsleder boulevarder. Men det känns lite så, med höga hus som tornar upp sig mot natthimlen men ändå med upplysta affärsfönster ut mot gatorna och med folk i rörelse. Nästa stopp norrut längs Metron är Imielin, som visar sig vara distriktets administrativa centrum, med julstjärnor på Ursynów-högkvarterets byggnad och något som ser ut som ett nymornat nöjeskomplex:

Här någonstans tänker jag att jag ska kunna få tag på en högre tjänsteman som kan förklara Ursynów för mig. Men administrationen har just stängt och mannen som bevakar glasdörrarna in till receptionsytan är inte alls intresserad av att släppa in mig för att leta upp någon som kan ge mig information. Här finns inte direkt någon turistbyrå att vända sig till, inte ens ett broschyrställ. Men egentligen behöver jag inte så mycket bakgrund. Det här är ett landskap där man bor och uträttar lokala ärenden för att sedan transportera sig - inte till fots, dock - till sina dagliga sysslor. Ett vardagsområde i en ganska stor centraleuropeisk stad.

På de dryga trettio år Ursynów existerat har det bildats något av en kvarterskänsla på sina ställen, trots alla barriärerna och den relativt glesa bebyggelsen. Detta blir tydligast runt nästa Metrostopp, Stokłosy. Här kommer jag upp vid ett ganska livligt kommersiellt center, med livsmedelsbutiker och en krog som också heter något med jazz, JazzNights kanske. Den prövar jag med önskat resultat lite senare, men först går jag en runda.

Fin kyrka med en öppen plats där man just håller på att förbereda en julmarknad, ty detta tilldrar sig någon vecka innan Kristi födelse.

Stokłosy by night.

Fotbollsljuset.

I Stokłosy finns Ursynów-skylten. Äntligen vet jag att det faktiskt är här jag är.

På rundturen hittar jag en charkuteriaffär där jag kan bunkra upp med korvar till det där brödet jag köpte tidigare. Jag kan ha drömt men jag tror jag såg några äldre hus runt kyrkan också - Stary Stokłosy kallas väl i så fall den gatstumpen - innan jag köpte lite frukt och annat i en livsmedelsaffär och slog mig ner i dunklet på JazzNights.

Ursynów är en relik från kommunisttiden, en anakronism som inte är det minsta fräck. Inga cementblock har ännu gjorts om till etagelägenheter med takterrasser. Skolorna heter Gimnazjum 92 och så vidare. Men det finns en urban vardagskänsla här som jag gillar. Närvaron av människor kan göra det med snart sagt alla urbana miljöer. Här finns inga gated communities, som annars är så vanligt förekommande i Warszawa och inte minst direkt söder om Ursynów i anslutning till Kabaty-skogen.

Någon dag efter min Ursynów-utflykt passerar jag med bussen längs den spikraka och intensiva Puławska-gatan igen, nu söderut från Mokotów. Till höger har jag en kilometerlång, färggrann laglig vägg och till vänster, bortom reklamskyltarna och den lägre Plattenbauten-bebyggelsen, ser jag klungorna av grå höghus resa sig mot den blekvita skyn. Nu vet jag att jag varit tillbaka bland husen på slätten, fast nu har det växt upp en storstad runt dem.

Arkitektur 7/14 om glappen på bostadsmarknaden

En text som jag glömt lägga upp, tidigare publicerad i HD Kultur här.

Det råder en skriande bostadsbrist i dagens Sverige – det byggs för lite. Om detta råder konsensus. När det gäller orsakerna går åsikterna brett isär. Byggbranschen skyller på höga kostnader och krångliga regler. Kritiker av sagda bransch menar att den styrs av ett fåtal stora aktörer som tar ut övervinster och knappast har intresse av att pressa kostnaderna.

Senaste numret av tidskriften Arkitektur handlar om glappen på bostadsmarknaden. För det byggs förstås bostäder. Problemet är att de allra flesta av dem blir så dyra att de bara kan hyras eller köpas av konsumenter som redan har en stadig fot inne på marknaden. De undantag som finns – och som får sitt utrymme i Arkitektur – handlar oftast om enstaka projekt, som med små lägenheter riktar sig till unga och/eller studenter. Det kan vara ombyggnad av stora kontorskomplex från sextiotalet eller nyproduktion, där man försöker hitta kostnadseffektiva och ibland spännande lösningar. Men gemensamt är att de till syvende och sist riktar sig till en målgrupp som snart kommer att kunna kliva uppåt i bostadshierarkin.

Det är inte här den stora utmaningen finns. Den är istället att hitta sätt att bygga i oattraktiva lägen för familjer med låg betalningsförmåga, för det är detta föga attraktiva marknadssegment som är i störst behov av nya bostäder. Idag finns det få – byggherrar eller kommuner - som ens försöker knäcka den ekvationen. Och varför skulle de, när det finns mycket större vinstmarginaler i att bygga i små volymer i attraktiva lägen för penningstarka målgrupper?

De flesta byggprojekt som presenteras i tidskriften är exklusiva byggen med högt kvadratmeterpris. Undantaget är ett bestånd småhus i Fittja, där man lyckats kombinera massproduktion med variation till en byggkostnad på 15 000 kr kvadratmetern. Det är en siffra som branschen oftast i debatten avfärdar som omöjlig, vilket ju är intressant i sig.

Ingen – allra minst planerare och arkitekter – vågar ens viska om storskaliga lösningar som påminner om miljonprogrammet. Istället menar Arkitekturs chefredaktör Dan Hallemar och Ola Nylander, professor på Chalmers, att man måste hitta sätt att bygga differentierat och med bra kvalitet, men så att folk ändå har råd att bo.

Hur den ekvationen ska lösas är en gåta, men Nylander pekar på några viktiga omständigheter ur det svenska bostadsbyggandets historia. I början av 1900-talet byggde konsumentdrivna folkrörelser bostäder i egen regi. Under en epok – mellan tidigt trettiotal och sent femtiotal - drev staten en strategisk bostadspolitik som främjade både bostäder för utsatta barnfamiljer och kvalitativt byggande, även i större skala.

I en sektion av tidningen finns en genomgång av innovativt svenskt bostadsbyggande från 1900-talet, där både de rationella och sociala aspekterna är framträdande. Så inspiration saknas inte, men Arkitektur löser tyvärr inte gåtan om bostadsbyggandet åt oss. Ändå, att synliggöra glappen och peka på konfliktlinjerna är en utgångspunkt för en fortsatt debatt. Den debatten kokar ner till en avgörande fråga: ska bostadsmarknaden bara vara en marknad, eller behövs det återigen en bostadspolitik som vågar vara strategisk nog att främja nya innovationer för vår tid?   

Avstickare: Plattenbauten i Marzahn-Hellersdorf

Plattenbau: hus konstruerat av prefabricerade betongelement. Möjliggör snabbt och industrialiserat byggande av bostäder.

I distriktet Marzahn-Hellersdorf, i Berlins östra utkant, bestämde sig DDR-regimen för att bygga riktigt många Plattenbauten. Mellan 1977 och 1990 byggdes här nytt för nästan 180 000 invånare. Bilden från 1987 visar Murtzaner Ring i Marzahn. Bilden är förmodligen tagen från höghuset på Allee der Kosmonauten 67-69 i nordostlig riktning. I distriktet byggdes flera delområden med liknande struktur - punkthus upp till 20 våningars höjd och lägre skivhus på  sex-elva våningar. Det är det största Plattenbauten-området i Tyskland. Foto: Bundesarchiv Frei.

Det fanns i Östtyskland en ideologisk dimension av att bygga så här, som en stark kontrast mot de kapitalistiskt besmittade miljöerna i den gamla stenstaden (vilka inte rustades upp). Efter murens fall föll också invånarantalet i Marzahn-Hellersdorf drastiskt. Det är inte så konstigt. Det tar en halvtimme med U-bahn från Hellersdorf till det centrala och plötsligt öppna Berlin, där tillgången på bostäder var stor och hyrorna fortfarande låga på 90-talet. Det gick nu också att söka lyckan i de västra delarna av det enade landet. Attraktionen i att bo i glesa förortsområden med obefintlig stadskänsla och lågt utbud av service och kommers fanns där inte längre. Krocken med den allt starkare västerländska individualismen - under åttiotalet personifierad av allt från postpunkare till yuppisar - och konsumismen var total.

Stadsförnyelseprojekt lika storskaliga som själva Plattenbauten har under 90- och 00-talen omvandlat Marzahn-Hellersdorf. Fasader och balkonger har fått nya former och färger, en anpassning till sagda individualism. Rückbau är ledordet, det vill säga en nerskalning av höjden på husen. Våningar har rivits bort från många av dem, som på det till höger i bild, medan andra har renoverats in- och utvändigt. Det har genomförts en mängd projekt för att förändra den "sociala infrastrukturen", som det heter på staden Berlins hemsida. Många har inriktning på ombyggnad och nyetablering av förskolor och skolor, samt fritidsanläggningar. Men det har också gjorts satsningar på utemiljöer och grönstråk, för att bryta barriärer. Det är första gången jag är här, men det är lätt att se att det sammantaget är en stor skillnad idag mot hur här såg ut för tjugo år sedan. Se alla satsningar här.

Välbevarad Plattenbau-kontext. De lägre skivhusen ligger som ringmurar runt stora gårdar, ett mönster som känns igen från exempelvis Heleneholm och Våsången i Malmö. Men skalan är enorm här. Plattornas beskaffenhet gör att husen inte böjer mjukt utan med markerade vinklar. Husen ligger vid Allee der Kosmonauten. Gatan uppkallades efter den östtyske rymdfararen Sigmund Jähns - förste östtysk i rymden - och hans ryske kollega Valerij Bykovski, som 1978 färdades med Sojuz 31 till rymdstationen Saljut 6. Den första biografen i Marzahn-Hellersdorf döptes följdriktigt till Sojuz. Enligt Wikipedia ansågs det på DDR-tiden vara ett privilegium att bo på Allee der Kosmonauten.

Hus-i-park-idealet draget till sin spets, som en extrem och monotypifierad variant av Interbau-området Hansaviertel i västra Berlin. Kalla mig förryckt, men jag gillar idén - och jag misstänker att många som bor här också gör det, i alla fall de som har hund. Det är välordnat och välstädat, inget är sönder eller sjavigt även om vissa delar av beståndet inte har renoverats. Säkert är det också kul att vara barn här, om det finns mycket barnfamiljer. Det finns det förmodligen, för sedan 2006 har trenden vänt och folk har flyttat hit igen i allt stridare ström. Säkert har omvandlingen spelat in, men säkert i än större utsträckning att hyrorna i centrala Berlin stigit dramatiskt på senare år. När jag är här är det emellertid måndag förmiddag och nästan folktomt i hela distriktet, förutom några spatserare av äldre årgång och en del jobbare från drift- och underhållsavdelningen. Invånarna är väl på jobbet eller i skolan. Från några gårdar - säkert med en skola eller förskola - hörs ljudet av barn som leker.

Vågad balkongfront. Jag gissar att den är ett sentida tillägg, liksom de pigga färgerna på fasader och balkonger.

Jag var inte sanningsenlig när jag skrev att här är folktomt. Spårvagnarna och bussarna, som trafikerar distriktet i ett finmaskigt infrastrukturnät, är välfyllda med resenärer. Skalan gör att man behöver ta sig med allmänna kommunikationer eller med bil varhelst man ska. Det finns förstås områdescentra, och man verkar ha gjort stora ansträngningar för att aktivera dessa med utbud av affärer och verksamheter, men de flesta har ganska långt att gå till dem. Bil- och spårvägarna skapar definitiva barriärer, som här vid Allee der Kosmonauten. Det röda huset är en skola, i fonden en uppiffad Plattenbau.

Så är det en stad man byggt, eller något annat? Det är i alla fall inte stad i gängse betydelse, där trafik och rörelse sker blandat i en tät kvartersstruktur. Det är heller inte en by, som ju präglas av småskalighet och en naturlig variation mellan boningarna. Men kanske påminner Marzahn-Hellersdorf mer om ett antal byar lagda intill varann än om en stad - byar byggda på höjden. Trafiksepareringen bidrar till att varje bostadsenhet blir en enklav, avgränsad mot nästa enklav antingen av stora vägar eller grönområden. Inte varje by har ett centrum med handel - precis som inte alla byar hade en kyrka. I den traditionella byn arbetade de flesta i närheten av hemmet, med jordbruk eller hantverk, så är det förstås inte här. En likhet med byn - och en skillnad mot den täta staden - är att man som besökare genast blir identifierad som just besökare. Det är tydligt att jag inte hör hit. Vem som bor här skulle irra planlöst, till synes utan mål, längs gångbanorna och in och ut på gårdarna? Vem skulle få för sig att fotografera balkongerna? Alla jag möter har ett mål, antingen de ska till spårvagnen eller är ute med hunden. Man flanerar inte i Plattenbauten.

 

Centrumbyggnad med handel, nära S-bahns ändstation Ahrensfelde.

Om Allee der Astronauten var sin tids prestigeprojekt i Marzahn-Hellersdorf är detta dagens: Ahrenfelder Terrassen vid Havemannstraße och Rosenbecker Straße. Elvavåningars skivhus har blivit tre- och sexvånings, med ungefär hälften så många lägenheter som innan. Lägenheterna högst upp har takterrass och det finns trädgårdar för de boende på innergårdarna. Det stora flertalet lägenheter är hyresrätter, men det finns också äganderätter. 

Rivningarna åstadkom en hel del skada på utemiljöerna, men då har man passat på att uppgradera dem till varierade och genomarbetade ytor och lekplatser. Träd har nyplanterats.

Stor skillnad mot en grå elvavåningarsmur.

Mer av Rückbau...

...och ännu mer, i områdets centrumanläggning.

På andra sidan Havemannstraße står ett bestånd Plattenbauten kvar som innan, som en skarp kontrast. Kanske är tanken att man ska kunna göra en lokal bostadskarriär, men det är nog så att ekonomin sätter stopp för en total Rückbau. Nu när trenden har vänt och trycket på lägenheterna ökat behövs det ju inte heller. De lokala myndigheterna uppger invånarantalet till mellan 170 och 180 000, det vill säga fullbelagt enligt den ursprungliga planen. Om den ekvationen ska gå ihop med ett minskat antal lägenheter måste folk bo trängre.

Andra sidan, med balkonger.

Områdets lokala butik, till höger. Nerlagd.

Spårvägsbarriär mot grannområdet.

Freizeit Forum i Marzahn, längs spårvagnslinje 18. Simhall och bastu, hade jag haft tid och badbrallor...

Marzahner Promenade.

Husen har klätts med metallplattor.

Rundturen slutar i Hellersdorfs centrum. Det är till stora delar nybyggt och tänkt att fungera som en nöjes- och handelsplats, med en gågata, några gallerior och passager mellan de öppna platserna.

Det kanske kommer att bli ett pulserande och dynamiskt ställe, kanske inte. Det är ett uppenbart försök att skapa en stadskänsla, men sånt är svårt och tar tid. Centrat har liksom anammat skalan, de slutna fasaderna och de öppna vidderna i bostadskomplexen, vilket inte hjälper för att skapa en känsla av täthet och trivsel.

En miljö, med ett konstverk. En del av estetiken för tankarna till Västra Hamnen och andra exploateringsområden i havsnära områden, fast här minus havet. Istället en ruderatmarksinspirerad park (?) till vänster...

... och bortom denna en sentida nickning till Plattenbauten. Huset rymmer bland annat Arbetsförmedlingen och något slags hälsocentrum. Platsen kompletteras av baksidan av en galleria med postmoderna utsmyckningar längs den återstående sidan.

Här har en Plattenbau fått maskering som barockpalats längs huvudgatan...

... medan fasaden längs sidogatan har kvar sitt lite mer nedtonade Plattenbau-yttre.

Sammantaget fungerar stadsdelcentrum sådär. Men här finns sedan 1998 Alice Salomon Hochschule, kanske ett resultat av de sociala infrastruktursatsningarna. Här bedrivs studier i socialt arbete, hälsoarbete och pedagogik. Platsen framför, som angränsar till U-bahn-stationen, är visserligen öppen och flack. Men när det myllrar av studenter utanför entrén och innanför de stora fönstren på bottenvåningen, samtidigt som resenärer rör sig till och från U-bahn och tram, kan man få en i Marzahn-Hellersdorf sällsynt känsla av urbanitet. Banderollen: extremhögern är inte extremt stor i distriktet, som styrs av en SPD-koalition, men den är aggressiv och högljudd. Ofta är det demonstrationer och motdemonstrationer i Hellersdorfs centrum och Alice Salomon Hochschule är förstås en given plats för motstånd mot nazism och rasism.

Stort tack för inspiration att besöka Marzahn-Hellersdorf, samt för faktabakgrund, går till Håkan Forsell och hans inlägg om området på bloggen Arbetsbok. Läs Håkans inlägg här.