Det här är intressant. Grannbloggen Slå dank på Värnhem har besökt Stäppen, här.
Författaren förfäras över att "romerna" som bor intill skatebanan "använder anläggningen som toalett och det ligger högar med mänsklig avföring överallt" - "det är ett svineri utan motstycke".
Skribenten träffar en grafittimålare som trampat i flera bajshögar, medan han stått vid skaterampen och målat. Sedan kommer "två tanter strykandes" och "tittar surt", antagandet är att det är för att de inte kan använda skateanläggningen som toalett i fred.
Texten dryper av fördomar och rasism. Det är bara sorgligt. Och det är ju trist om folk bajsar på skatebanan, det är onödigt när det finns en hel ödetomt att uträtta sina behov på. Men när det gäller den sanitära olägenhet som uppstått på Stäppen, med sopbergen och exkrementerna, handlar det också om de förutsättningar de som bor där har att sköta sin hygien och sin sophantering. Och om hur vi som samhälle lyckats totalt misslyckas med att lösa den frågan.
Nej, det verkligt intressanta här - bortom alla etiska och moraliska ställningstaganden om under vilka förhållanden det är värdigt att leva - är vad vi kan tolerera när det kommer till användning av stadens rum. Skatarna och deras bygge, olovligt och på ett privat fastighetsbolags mark, har alltid setts som ett pittoreskt inslag på Stäppen. Inga röster har höjts för att fastighetsägaren ska avhysa dem eller att stadens förvaltningar ska agera för att ta bort bygget. Tvärtom har projektet hejats på i det tysta och hanterats med största överseende.
Missförstå mig rätt, jag tycker skateanläggningen är ett av de mest intressanta exemplen på medborgardrivna initiativ, inte bara i Malmö. Det är just sådana temporära installationer som gör Stäppen levande och som också efterlysts för att skapa intresse kring Norra Sorgenfri-projektet. Men vad händer när människor som - ve och fasa! - till råga på allt inte är svenskar börjar bosätta sig här och gör platsen till sin? När de så tydligt gör anspråk på marken att andra besökare, som Värnhem-bloggaren och grafittimålaren, plötsligt inte känner sig bekväma här längre? Vilka får synas i stadens rum och vilka får det inte?
Situationen är mycket talande. Kulturförvaltningen kan, antar jag, inte gå vidare med sina planer på temporära konstnärliga installationer i kvarteret Spårvägen. Det skulle ju bli väldigt konstigt, med tanke på att folk lever i misär på andra sidan gatan - inte som en installation utan på riktigt. Skatarna tycker inte det är trevligt att vara här längre, de får inte vara ifred och andra skräpar ner på deras territorium på ett annat sätt än de själva skräpar ner där. Jag kan inte korsa Stäppen med grupper av högskolestudenter som ska ha Norra Sorgenfri som case så länge det bor folk där.
Men faktum är att det inte varit så livat på Stäppen på länge. Det lagas mat, det eldas, det byggs och utvecklas. Som det gör i en stad. Välkommen till verkligheten, Värnhemsbloggare!
onsdag 25 mars 2015
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag gillar verkligen ditt anslag i frågan. Samtidigt har jag själv svårt, mycket svårt att se att situationen är hållbar. Ens på kortare sikt. Det kan väl inte anses vara acceptabelt att en kåkstad växer fram? Eller kan vi acceptera det? Jag har väldigt svårt att förlika mig med tanken på att de som bor på Stäppen skulle vräkas, för var skulle de då ta vägen? Misären skulle säkert bli större, bara döljas. Men vad är rimligt att vi, Malmö stad och staten tar för vårt ansvar?
SvaraRaderaTack för din kommentar! Nej, situationen är inte hållbar - och därför kan vi inte acceptera den. Men frågan är, som du påpekar, vad som kan och bör göras. Och vem har mest problem med att EU-migranterna bor på Stäppen? Jag misstänker att det är vi som tittar på som har det största bekymret, samtidigt som vi inte vet vad vi ska göra åt det. Vi ställs inför våra egna gränser för vad som är acceptabelt. Det är provocerande och frustrerande och väcker våra fördomar och hat mot det främmande, vilket är det stora problemet i sammanhanget. På ett mänskligt och moraliskt plan, menar jag, är det inte acceptabelt att människor lever i uppenbar misär mitt ibland oss. Det betyder att vi har ett ansvar, men jag har tyvärr inga svar på vad vi ska göra för att ta det... En samlad, strategisk plan från myndigheternas sida skulle väl vara ett rimligt första steg, det har jag inte sett något av hittills.
SvaraRaderaJag gillar verkligen ditt anslag i frågan. Samtidigt har jag själv svårt, mycket svårt att se att situationen är hållbar. Ens på kortare sikt. Det kan väl inte anses vara acceptabelt att en kåkstad växer fram? Eller kan vi acceptera det? Jag har väldigt svårt att förlika mig med tanken på att de som bor på Stäppen skulle vräkas, för var skulle de då ta vägen? Misären skulle säkert bli större, bara döljas. Men vad är rimligt att vi, Malmö stad och staten tar för vårt ansvar?
SvaraRadera