Ödetomtens flora I

Renfana *

Kanske åkertistel

Troligen vägtistel

Johannesört

???

Baldersbrå

Häst- eller gårdsskräppa + brännässla

Ett sammelsurium

Det finns en växt i Den nya nordiska floran (Bo Mossberg och Lennart Stenberg) som liknar denna, nämligen dagöga: "Sällsynt förvildad. Bangårdar, tippar, ruderatmark [skräpmark, reds. anm.]. Från Nordamerika." Det skulle kunna vara rätt.

Blåeld, enligt Balloonfighter som också sysslar med inventeringar av ruderatmarker. Oxtunga menar Johan, som även han är botaniskt bevandrad (se kommentarstråden). Juryn är fortfarande ute.

* Norra Sorgenfri Nu-redaktionen är endast nödtorftigt bevandrad i botanik. Vägledning har varit Bo Mossbergs och Lennart Stenbergs brottarvolym Den nya nordiska floran, i en utgåva från 2005 (W & W). Trots det har vissa bestämningar mest karaktären av gissningar. De växter redaktionen inte kunnat finna i floran kan vara sådana som är på rymmen från villaträdgårdar. Alla fel bär givetvis redaktionen hundhuvudet för.

På tal om hundar finns det också en fauna på ödetomterna, men det får bli en annan historia. Den här dagen var en död och halvt uppäten kanin vid Benzons hus det mest spektakulära tecknet på djurliv. Ja, och så humlorna förstås.

Här är en annan ruderatmarksentusiast som jobbar i samma bransch.

Östra Farmvägens förvandling

Det är ett väldigt röj i korsningen Östra Farmvägen/Agneslundsvägen nuförtiden. Asfalten har rivits bort. Gatorna ska smalnas av där de passerar det nya byggymnasiet i Kvarteret Grytan. Bilden är tagen från korsningen och visar Östra Farmvägen norrut. Kantstenen bildar gräns mellan gatan (till vänster) och en ny platsbildning - ett torg - till höger. Torget kommer att sträcka sig en bit in i kvarteret. För länge sedan fanns där byggnader, men på senare år har det varit en parkeringsplats. På östra sidan kommer torget att avgränsas av en mur, med grindar in till den blivande skolgården. Gaveln på Wangels gamla kemtvätt kommer att bevaras, alltså blir det inte bara fasaden mot gatan som står kvar som ett skal (som jag trott tidigare).

Jimmy Windeborn, bördig från Göinge, jobbar med att skära kantlinjens portugisiska granit. Han berättar att det kommer att bli en cykelväg längs torgets västra sida, mot gatan. Torget ska beläggas med stora betongplattor, 70 x 70 centimeter. Plattorna ska enligt planen levereras nästa vecka. Några träd är också inritade på den skrynkliga ritning som Jimmys kollega Raymond Schakt (efternamnet taget) halar fram ur en ficka.

Raymond Schakt och Martin Bengtsson diskuterar anläggningstekniska detaljer.

Det är Martin Bengtssons stenläggningsfirma som har fått uppdraget att anlägga torget. Jobbet ska vara klart till oktober. Vi står i korsningen och Martin visar var det i gathörnet ska smällas upp en 7-Eleven-butik. Bosniska Köket som stod här innan har fått maka på sig och lär aldrig komma tillbaka. Den första permanenta butiken/serveringen i området blir alltså ingen småskalig näringsidkare utan en franchise för ett stort multinationellt företag. Eleverna på den nya skolan kommer att kunna köpa upp sig på samma plastinpackade mackor och frigolitmuggskaffe som överallt annars. Det känns lite... tråkigt, eller hur?

Bosniska Köket är borta, snart blir här en 7-Eleven-butik.

Inne i kvarteret Grytan pågår också jobbet för fullt. I det stora hål i marken som grävdes ut under förra hösten har det nu byggts ett underjordiskt garage. Ovanpå det kommer entrén till skolan och skolgården att anläggas. Det verkar återstå mycket arbete för att det hela ska bli klart till skolstarten om ett par veckor.

När jag rör mig norrut längs Östra Farmvägen träffar jag en pappa och hans son. Sonen ska börja på Mölledalsgymnasiet nu till hösten och är här och rekar. Pappan tycker det ser bra ut men sonen är mer skeptisk, som ju tonåringar kan vara när pressade på ett uttalande. Man får ju hoppas att han kommer att trivas i den gamla korvskinnsfabriken - med utbildningen, 7-Eleven på hörnan och allt. Om han gör det kanske han blir lika cool som grabbarna som nu håller på att fixa i ordning för honom och hans studiekamrater.

Utebio på ödetomten

Det är en perfekt kväll för utebio, ljummet och vindstilla. Ett gäng av Sommarscen Malmös medarbetare har gjort i ordning en bra plats på ödetomten i Kvarteret Smedjan: en kvarbliven asfaltplan som de sopat ren från skräp och ställt upp stolar på. Ett dussin sopsäckar skit blev det. Nu är här fritt från skadliga material, men den kantstötta och ruffiga omgivningen har inte gått att städa bort - och det var ju säkert den arrangörerna ville bjuda publiken på. En stor vit filmduk i östra änden av tomten lyser mot kvällshimlen.

Adam är en av dem som arbetar med evenemanget. Tanken från början, berättar han, var att ha filmvisningen på ödetomten mittemot, Stäppen alltså, men att de inte kunde hitta något bra ställe att sätta upp duk och stolar där. Det är mer överväxt, ojämnare terräng och över huvud taget ogästvänligare.

Scenbytet innebär inget problem för publiken att hitta hit. Den droppar in i en allt stridare ström. Vid ett bord sitter två landskapsarkitektstudenter från Alnarp. De har arbetat med The Alottment Plot - ett projekt för uppodling av underutnyttjad och/eller övergiven mark, som tog sin början i skulpturparken vid Wanås slott sommaren 2009. Ett par dj’s spelar ambient-musik som pulserar ut i rymden. Platsen har tillfälligtvis blivit ett rum där det annars är en tom och övergiven yta.

När det mörknar vid tiosnåret kör filmen igång. Då är här rejält med folk, uppskattningsvis uppemot tvåhundra pers. Stolarna räcker inte till och de som kommit sent slår sig ner på asfalten.

Filmen som visas är Grown in Detroit. Den handlar om en skola för gravida tonårsmödrar i Detroit, där man odlar frukt och grönsaker som en viktig del i undervisningen. Eleverna - som lever ett tufft liv i en hård omgivning - får lära sig hur man sköter bin, mjölkar getter och gör äppelcider. Mötet mellan de urbana tjejerna och lantbruksarbetet är inte alltid friktionsfritt, men flera av kidsen tycks uppskatta det till slut.

Rektorn, en kvinna med stort hjärta och en streetsmart känsla för vad som är bra för hennes adepter, har en mycket klar tanke med att hennes skola lär tjejerna odla. Det är inget antroposofiskt eller smågulligt syfte bakom. Det handlar om att ge de unga kvinnorna en möjlighet till försörjning och om hur man förvandlar ett äpple eller en squash till reda pengar. Det som skördas och raffineras på skolan säljs på marknaden.

Rektorn menar att det finns en reell möjlighet för stadsbor att försörja sig på närproducerad mat. Efterfrågan ökar och Detroit erbjuder en stor potential för att kunna möta den. En tredjedel av befolkningen har dragit iväg efter bilindustrins krasch och stora arealer i staden ligger för fäfot. Redan har många ödetomter odlats upp.

Tjejerna i filmen är kanske fyra generationer bort från förfäder med kunskap om odling. Rektorn menar att utveckling handlar om att söka sig tillbaka till denna gamla kunskap och förena den med nya idéer om försörjning och företagsamhet.

Stadsodling är en starkt växande social rörelse. Tonårsmödrarna i Grown in Detroit har inte mycket gemensamt med de medvetna Mykorrhiza-aktivister som nu odlar upp en del av Enskifteshagen. Det projektet handlar om att statuera ett exempel och inte om överlevnad. Men det finns en koppling i fråga om nya sätt att använda övergivna/underutnyttjade platser i staden, och i att odla lokalt som en reaktion mot en globaliserad livsmedelsindustri där maten forslas långa sträckor innan den når konsumenten.

När filmen är slut har mörkret fallit över ödetomten. Besökarna myllrar iväg bort mot sina parkerade cyklar och Industrigatan. Snart är här lika tomt som innan. Men kvällen ger en aning om vilken utomordentlig plats för evenemang av olika slag det här är.

Avstickare: industri- och kontorsbyggnader i Malmö

Det är semestertider, och Norra Sorgenfri Nu-redaktionen turistar bland Malmös vackra industribyggnader. Färden går bland annat till Östra Hamnen. Där finns det mycket fint att titta på, bland annat några silosar vid Sydkajen och ett gulligt kontorshus liksom påhängt de höga betongkolosserna. Ursprungligen var detta foderfabriken Harald Fors & Co. Anläggningen ritades av Agriconsult 1963.


Det här huset ligger på Nubbgatan, i skuggan av Frihamnsviadukten/Västkustvägen. Inte heller här har det gått att få fram vem som är arkitekt. Skandistål, som håller till här nu, grundades 1999 och har alltså inte varit med från början. Också här har det lekts med fristående betongpelare, det ger ju fasaden en väldig lätthet i uttrycket. Hade jag varit tvungen att gissa hade det få bli på Jaenecke/Samuelson, men så enkelt kan det väl knappast vara?


Det här funkishuset intill Västkustvägen är dokumenterat i Merja Diaz' och Tyke Tykessons bok Funkis i Malmö. Där framgår det att det byggdes för AGA Faxius, men tyvärr inget om byggår eller arkitekt. På Wikipedia finns uppgiften att det ritats av Thorsten Roos - en mycket flitig arkitekt, enligt uppgift med uppemot 500 Malmö-byggnader på sitt CV. Bland annat ritade han Kronprinsen åt Hugo Åberg några decennier senare.

Det här är ett tidigt Roos-verk, från 1934. Mot Västkustvägen ser det ganska glatt ut med sin bevuxna fasad, men mot Borrgatan märks tydliga tecken på förfall. Dagsturens äldsta byggnad.


Här är det i alla fall Jaenecke/Samuelson som varit framme. Kontorshus ritat för Träbolaget i mitten av sextiotalet, beläget vid Borrgatan. Ett fräckt hus. Betong så klart, men också något så ovanligt i dessa trakter som trädetaljer i fasaden. Välhållet, vitt och snyggt. Verkar stå tomt för tillfället.



Från Sydkajen har man fin utsikt mot Öresundsverket, E-ons jättelika värmeverk vid Flintrännegatan. Enligt Tyke Tykesson och Björn Magnusson Staaf i Malmö i skimmer och skugga byggdes den äldsta delen av verket av Sydkraft i början av femtiotalet, kanske är det byggnaderna på bilderna ovan. I så fall är det Hans Westman som ritat dem. Det här är monumentalt så det förslår, dominerar till och med i ett landskap av andra kolosser till hus.

Enligt Malmö i skimmer och skugga togs verket ur drift 1993, men återstartades i mars 2009 efter ombyggnad och modernisering, nu med naturgas som bränsle.


Här är ett hus som däremot står tomt. Det är inget särskilt med det, egentligen, bara ett typiskt malmöitiskt kontorshus med horisontala rader av perspektivfönster och synliga betongkonstruktioner som eventuellt ska föra tankarna till korsvirkeslängor. Men det väcker Norra Sorgenfri Nu-redaktionens beskyddarinstinkter till liv. Tankarna går till Addo-högkvarteret intill Kontinentalbanan och till Ferrosans mest nybyggda del. Trotjänare som håller på att sjunka in i historiens mörker.

Från början var detta Allan Svenssons Färgfabriks kontor. Sent femtiotal, Thorsten Roos igen.

Översta bilden tagen från Öckerögatan, tvärs över en ödetomt, den undre från Brännögatan.

Här, granne med Frans Suell Tobaksfabrik vid Kosterögatan, har av allt att döma GlasLindberg hållit till. Företaget bildades 1904 och finns fortfarande, men har flyttat till en annan av stadens hamnar. Det verkar som om fabriken sedan övertogs av ett annat företag i glasbranschen, men nu är här inte mycket aktivitet. Kanske har de vett att hålla semesterstängt. En fin anläggning, även om man bytt ut de tidigare blå och gula understyckena till fönstren på (de blå finns kvar mot innergården, skymtas i bildens högerkant). Kontoret - där man enligt Tykesson/Magnusson Staaf utnyttjat företagets produkter - sitter ihop med en fabriksbyggnad i tegel. Återigen är Thorsten Roos arkitekten. Byggår ej uppsnokat - sent 60-tal i sitt ursprungliga utförande?

Nu har vi lämnat hamnen och hamnat på Sofielund. Detalj av fasaden på det som numera - och åtminstone sedan början av nittiotalet - är Musikhuset vid Västanforsgatan. Vad det var innan är höljt i dunkel. Västanforsgatan löper parallellt med Norra Grängesbergsgatan, som beskrivs såhär i Malmö i skimmer och skugga: "en av få platser i Malmö där man ännu 2009 kunde känna doften av stad, det vill säga en komplex blandning av olika lukter: nybakat bröd, bildäck, sågspån, kemikalier, stekos och avgaser". NGBG kan mycket väl bli föremål för en byggnadsspaning i framtiden.

Norra Grängesbergsgatan, september 2009

Källor:
Malmö i skimmer och skugga. Tykesson, Tyke och Magnusson Staaf, Björn. Architectus Verborum, 2009.
Funkis i Malmö. Diaz, Merja och Tykesson, Tyke. Historiska Media, 2005.
Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö. En översiktlig inventering. Melchert, Daniel och Lund, Carola. Malmö Kulturmiljö, Malmö 2002.

Wikipedia, notis om Thorsten Roos.

Utemiljön vid Malmö Energis huvudkontor

Monika Gora på upptäcktsfärd i Kvarteret Verket

När landskapsarkitekt Monika Gora fick uppdraget att göra utemiljön vid Malmö Energis nya huvudkontor i Kvarteret Verket fanns det inget alls på den vidsträckta hörntomten vid Industrigatan/Nobelvägen. Bara sådana här kabeltrummor och de två gasklockorna. Ja och så det fina gamla tegelhuset som skymtar till vänster i bild. Det ville byggherren riva, men Monika menade att det skulle fungera som en destination för den diagonala gång som nu delar av den jättestora parkeringsplatsen (se nedan). Om det var det som fällde avgörandet är inte Monika säker på, men huset står i alla fall kvar.

Malmö Energi byggde sitt pampiga hus i skiftet mellan 80-och 90-tal (historien om det äventyret hade varit intressant att skriva någon gång). Tjugo år senare har ME och Sydkraft kommit och gått, nu är E-on herre på täppan. Och under tiden har grönskan växt sig i alla fall fläckvis tät i Monikas gång.

Upphängningen av lamporna är inspirerade av Köpenhamn, där de ofta placeras i mitten av de breda gatorna. Nu kan man se den typen av belysningsinstallation på fler ställen i Malmö, Östergatan bland annat.

Den bärande idé Monika utgick från var transformation av energi. Kablarna som korsar luftrummet påminner om järnvägsstationer eller spårvägslinjer. I fackverken som löper kors och tvärs över parkeringen och liksom förbinder gasklockorna och huvudbyggnaden finns neonrör som lyser upp om natten. Monika tror det är samma rör som sattes in från början - de har lång livslängd. Några har gått sönder och borde förstås bytas ut.

Mobiltelefonantennen har tillkommit senare, men funkar ju bra tillsammans med resten av installationen

Över huvud taget kan man aldrig veta säkert vad som händer med en anläggning, sett över många år som ju denna är menad att hålla och utvecklas. Här skulle växterna kanske behöva en mer kärleksfull hand. Idén med att låta klängväxter slingra sig uppför stolparna på parkeringen har inte riktigt förvaltats. Istället har man fyllt i med plattor där det var frilagd jord för att växterna skulle kunna leva. Kanske dog växterna och så tyckte någon att det såg slarvigt ut med en jordplätt runt stolparna. Men plexiglaset som täcker cykelställen har klarat sig överraskande bra, även om vissa skivor slagit sig lite med åren.

Vi fortsätter runt hörnet, till en mer trädgårdsliknande avdelning som är tänkt för personalens förnöjelse. Monika har gjort en terrasserad plantering som höjer sig mot kyrkogården. Hon satte in en grind så att man skulle kunna ta sig en promenad på kyrkogården under rasten, men den är låst när vi är här.


Nu kommer en väktare fram och undrar vad vi gör här - det är efter arbetstid och stället är ganska övergivet. Vi ser väl heller inte ut att tillhöra den närmsta E-on-familjen. Det här timar sig just när Greenpeace tagit sig in på kärnkraftverket i Forsmark och E-on anses vara ett högriskobjekt, därför är det höjd beredskap. När Monika förklarar att hon gjort utemiljön blir väktaren genast vänligare stämd (och hon verkar inte särskilt sträng från början). Hon säger att hon verkligen gillar uteplatsen och terrasserna.

På framsidan mot Nobelvägen finns flera fontäner som ska spruta upplyst på kvällen, se här. Det är osäkert om de är i funktion - kanske har E-on glömt bort - eller aldrig fått reda på - vad metallrasterna i betongplattorna är till för, eller tror att det är anordningar för biltvätt kanske? Påminner faktiskt lite om smörjgroparna som nu försvunnit från grannkvarteret.

Hur som helst fick Monika Betongpriset för arbetet med Malmö Energi - för övrigt ett av de första stora projekt hon utförde. Hon tror det är för att hon använde stora betongplattor på framsidan av huset. Här finns också ett konstverk, som jag aldrig tidigare lagt märke till, Mellanrummet mellan Yin och Yang av C F Reuterswärd. Väktaren och Monika diskuterar initierat utsmyckningarna inne i huset, det verkar intressant. Men dit in kommer jag inte den här kvällen. Det får bli en annan gång.

De där gräsklädda kullarna på hörnan Industrigatan/Nobelvägen, då? Monika berättar att det var meningen att det skulle bli en byggnad till här, utmed Industrigatan. I väntan på det forslade man dit schaktmassor när man gjorde anläggningar på tomten. Monika såg till att de blev snyggt formade till kullar. Något andra hus har aldrig blivit byggt och kullarna är kvar, lite som gravhögar från vikingatiden med en egen flora av stäppsalvia och annat.

Stort tack till Monika, som tog sig tid att visa runt!