K.P.S.T. flyttar - ut

Kanske var här en taxicentral en gång i tiden. Läget, på tredje våningen i en gammal fabriksbyggnad vid Nobelvägen, är strategiskt nog. Heltäckningsmattor och mörk fuskpanel skvallrar om ett sjuttiotal långt borta. Sedan ett antal år - kanske sex, kanske sju - har ateljéföreningen K.P.S.T. haft sina lokaler här. Ingen vet riktigt hur det kom sig från början att den löst sammansatta organisationen hamnade här, de som var med från början har dragit vidare till andra ställen och möjligen också andra inriktningar i livet.

Nu finns här ateljéer och replokaler. En av hyresgästerna är scenograf, en annan delar sin tid mellan skrivande och kyrkvaktmästeri. I månadsskifteshelgen är det emellertid flyttdags och ingen har egentligen tid att stå och prata. Möbler, musikinstrument och prylar ska forslas ner till markplanet, över gården och sedan uppför en smal metalltrappa till en huslänga på taket till den lägre, intilliggande byggnaden ut mot ödetomten i kvarteret. Någon har hört att Medborgarskolan ska flytta in här istället.

Kakelvägg som blir kvar
- förmodligen för att rivas ner vid kommande renovering

En hög med tavlor står i trappen. Det är Magnus Nilsson som målat dem. Nu har han flyttat till Småland, där han är yogatränare. En kompis har kommit för att hämta tavlorna, så de inte blir slängda i hastigheten. Kompisen var också här och målade lite, när Magnus hade sin ateljé, men det är ett tag sedan. Nu är han arkitekt, har familj och inte så mycket tid. Ibland målar han lite i pannrummet, som är precis stort nog att kunna ställa upp en duk i.

En av målningarna är för stor att ta med. Efter att kompisen konfererat med konstnären per telefon ställer vi den på lastbryggan på gården. Någon kanske vill ta hand om den.

En liten och mycket tillfällig flyttutställning, Magnus Nilsson 2010-01-31 - 2010-01-31:

Hit går K.P.S.T.:s flyttlass:

Kvarteret Tangenten, januari 2010

När räknemaskinstillverkaren Addo i början på sextiotalet växte ur Kvarteret Spiralen köpte man marken i det intilliggande kvarteret, Tangenten. Det var en obebyggd, kilformad yta mellan Kontinentalbanan och ett stickspår från järnvägen in i industriområdet.

Här byggdes ett stort fabrikskomplex, som formar sig efter tangenten som stickspåret bildade. Rött tegel, förstås, och ett klassiskt sågtandat tak på den lägre verkstadsdelen. Kontorsbyggnaden är också typisk för tiden med sina längsgående fönsterband.

Det är en stor anläggning. Förutom kontor och verkstäder fanns här också lagerutrymmen. Addo fördubblade i ett slag sin areal från 15 000 kvm till 30 000, skriver Olga Schlyter i sin byggnadsantikvariska utredning. Nu var det länge sedan någon Addo-jobbare gick in eller ut genom snurran, som fortfarande står kvar som ett slags vaktpost över fornstora dar i slutet av Celsiusgatan.

Men här är långtifrån dött när jag kommer på besök en smällkall lördag i januari. Här finns bilverkstäder och en mängd andra verksamheter som jag blir nyfiken på att kolla upp lite närmre. Parkeringen är full av bilar. Ett gäng gubbs - varav en med svetsvisiret uppskjutet i pannan - hjälps åt att knuffa loss en Volvo 740 som fastnat i snön. Skåpbilar fulla med fruktlådor och annat kör till för att lasta och lossa vid lagerutrymmena på den långsida som vetter mot järnvägen.

I en korthuggen antikvarisk kommentar slår Olga Schlyter fast att det förvisso är en klassisk fabriksbyggnad, men att den ligger avskild från Addos övriga bebyggelse och inte har lika stor betydelse för stadsrummet. Alltså är inte den här delen lika bevarandevärd som grannarna i kvarteren Grytan och Spiralen. Men kanske kommer det småskaliga företagarlivet att fortgå länge än här. Vad jag förstår ligger Tangenten för nära järnvägen för att här ska kunna byggas bostäder.

Det är just sådana här ganska anonyma och lätt förfallna industribyggnader som annars brukar stryka med. Det är kanske därför mina beskyddarinstinkter vaknar. Det finns något vemodigt över hur framtidsoptimismen och den storslaget strikta funktionaliteten i bygget ganska snart slog över i sin motsats: nerläggning och ett sakta glidande in i glömskan. Men ändå ett högst levande ställe, just den blandning av verksamheter som finns inskriven i visionen som önskvärd.


Källa: Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026

Projektledaren

Jag träffar Gunilla Kronvall, Malmö stads projektledare för utvecklingen av Norra Sorgenfri, på en myllrande och högljudd lunchrestaurang mitt i stan. Vi befinner oss långt från de bistra ödetomterna och bedagade husen på industriområdet. Nu är inte det geografiska avståndet avgörande. Gunilla är uppenbart engagerad i sitt projekt och berättar med stor inlevelse om dess tillkomst och vad som är på gång.

Det började som en skakning på nedre däck, skulle man kanske kunna säga. Runt 2003 var det dags för stadsbyggnadskontoret att göra en aktualisering av den gällande översiktsplanen, ett arbete som skulle vara klart 2005. Gunilla och en kollega tyckte det varit alltför mycket fokus på Västra Hamnen och utbyggnaden av Hyllie. De föreslog att man skulle titta på de östra delarna av innerstaden, från Värnhem längs Nobelvägen bort mot Dalaplan. Det område som längs den axeln sticker ut, både i fråga om utvecklingspotential och som en svårforcerad barriär mellan olika stadsdelar, är just Sorgenfri industriområde.

Efter aktualiseringen av översiktsplanen fick stadsbyggnadskontoret och Gunilla i uppdrag att gå vidare med att arbeta fram en vision av hur området, nu döpt till Norra Sorgenfri, skulle kunna se ut i framtiden. En uttalad vilja att styra utvecklingen i en viss riktning, alltså, något som inte är särskilt brukligt i en stadsdel som domineras av ett flertal privata fastighetsägare. Fastighetsägare som dessutom i många fall driver etablerade verksamheter på sina ägor.

Dessa förutsättningar kräver dialog. Gunilla ler när hon tänker tillbaka på projektprocessens första fas: att lämna ritbordet för att prata med folk, övertyga och jämka är inget man som arkitekt är särskilt van vid. Men samtalen med fastighetsägarna förlöpte väl, på det hela taget. Idéerna som presenterades i visionen väckte intresse hos de flesta (alldeles säkert för att man såg en vinst för egen del i att området får ett lyft). En bärande tanke - också för att åstadkomma en blandad stadsdel där historien som industriområde är synlig - är att inga fastighetsägare eller verksamheter som finns ska sparkas ut.

Nu när det börjar hända saker på flera håll i området är det fortfarande ett ständigt förhandlande med ägarna, för att jämka deras planer för exploatering med visionen. Säkert en många gånger skör balans, men det tycks som om Gunilla Kronvall nu har vant sig och till och med uppskattar denna del av arkitektens värv. Som exempel berättar hon om samarbetet med Mikael Håland, som bygger om Tripasin-fabriken till skola. Detaljplanen som utarbetats för fastigheten innehåller bland annat en offentlig del, den gård innanför Industrigatan som bildats mellan fabriksbyggnaderna. Här, är det tänkt, ska det finnas butiker och kanske någon servering (och inte minst det Tripasin-museum Håland ser framför sig i sin vision). Kvarteret ska alltså i vissa delar öppnas upp för allmänheten och inte - som nu - fortsätta vara barrikaderat bakom grindar och stängsel när byggymnasiet startar till hösten. Jag passar på att fråga om fönstren på fabriksbyggnaderna. Jo, meningen är att de ska vara träinfattade som tidigare. Något att hålla ögonen på.

Fabriksgård som ska öppnas upp för allmänheten. Ett slags återkoppling till svunna tider: just här - i blickens riktning och in genom de grågröna dörrarna - gick ett stickspår från Kontinentalbanan, som liksom förband fabriken med världen utanför.
(Kvarteret Grytan, september 2009)

Vid det här laget har Gunilla plockat fram en karta över Sorgenfri och kryssar in fastigheterna där det pågår utvecklingsarbete. Kvarteret Spårvägen är förstås givet. Här har arbetet med detaljplanen kommit långt. Gunilla ritar in de tänkta kvarteren och berättar att hon tagit hjälp av en forskare i mikroklimat på arkitekthögskolan. Det har lett till en del ganska små men betydelsefulla förändringar i planen. Genom att göra gatorna mellan kvarteren svängda istället för raka, genom att plantera träd på strategiska platser och genom att arbeta med ljusinsläppet på gårdarna kan mikroklimatet förändras så att utesäsongen förlängs både på våren och hösten. Dessutom bryts den ursprungliga kvadratiska kvartersformen upp - ett exempel på vad som händer när man tänker utanför den arkitektoniska boxen, något Gunilla Kronvall verkar ha fått mycket träning i under projektets gång. Osökt tänker man på det medeltida, vindlande och krokiga gatunät, som tidigare generationers stadsplanerare och byggherrar i skön förening lyckats radera ut från den moderna stadsbilden. Kanske var det något mer än slumpen som styrde byggandet en gång i tiden, en djup kunskap om hur den skånska vindens och iskylans skadeverkningar bäst skulle undvikas.

Blivande kvartersstad.

Båghallarna i fonden kommer att sparas, eventuellt som en möjlighet för föreningar att stanna kvar i området.
(Kvarteret Spårvägen, höst 2009)

Också i Addo-land, Kvarteret Spiralen, kan det vara förändringar på gång. Fastighetsägaren har vissa planer på att göra om de gamla fabriksbyggnaderna till bostäder. Det i sin tur kommer med all säkerhet att göra de nuvarande hyresgästerna, bland annat ateljé-föreningen och Utkanten, husvilla. Här finns en kontrovers under uppsegling, och hur rimmar det med ambitionen att ingen ska kastas ut som ett resultat av stadsdelens uppgradering till attraktivt bostadsområde? Gunilla har förstås tänkt på detta, men det finns i dagsläget ingen färdig lösning. Det finns även på andra håll i Sorgenfri ideella föreningar, som kommer att få svårt att hålla sig kvar när hyrorna så småningom skjuter i höjden. Till viss del kanske Bussgaraget kan bli en anvisad plats för föreningar, men grundtanken är ju att utvecklingen ska ske organiskt och att aktörerna ska finna sina egna lösningar. Även här finns det anledning att följa utvecklingen med spänning och kritisk blick.

Addo-land. Fixt och färdigt för att förvandla till fräckt urbant boende i industrimiljö. Till priset av att de nuvarande hyresgästerna, bland andra flera ideella föreningar, kommer att få flytta ut.
(Kvarteret Spiralen, september 2009)

Medan vi sitter och pekar och ritar på kartan kommer en man - säkert en arkitektkollega till Gunilla - fram och hälsar.

"Jaha, ni sitter och pratar Sorgenfri", konstaterar han.
"Ja, överraskande va", svarar Gunilla, "när jag är med?"
"Du, vi har funderat på att göra nåt på nån hörna där, ihop med nån byggare. Är det möjligt?"
"Javisst, kom in med en intresseanmälan bara så kan vi prata vidare om det."
"Kanon, det ska vi göra."

Mannen hastar vidare för att beställa sin lunch och det är dags för oss att bryta upp. Men det är tydligt att det gamla industriområdet börjar dra till sig intresse från många håll. Avslutningsvis frågar jag Gunilla om hon kunde föreställa sig att allt det här skulle hända när hon en gång i tiden föreslog att man skulle kika lite på de östra delarna av stan. "Nej", ler hon stort, "det kunde jag verkligen inte". Och även om sakernas tillstånd innebär en massa jobb för henne och hennes organisation verkar hon rätt nöjd med det.

Tillägg:
Måndag 25/1 publicerade SDS en artikel om Tripasins förvandling till gymnasium.

Avstickare: Mary Andersson på ABF

Malmöförfattaren Mary Andersson på ett ABF/PRO-arrangemang himmavid - det är rock'n'roll. Ungefär som Springsteen i Asbury Park eller Wilmer på KB när det begav sig.

Det är fullt till bristningsgränsen i PRO:s samlingssal i ABF-huset Mosaiken på Porslinsgatan. Mary behöver bara visa sig för att det ska utbryta applåder. Hon har ont i knäna, säger hon, och behöver en stol att sitta på. Och ett bord att stödja Den Vingabrödna, hennes senaste bok som hon blivit inbjuden att prata om, på.

- Vingabröden, det vet ni vad det betyder?, inleder hon.
- Nä, dristar sig några i publiken till att svara.
- Va, e' ni från Stockholm?, replikerar Mary på sitt lakoniska sätt.

Skratt och nya applåder. Så där fortsätter det. Huvudpersonen behöver inte göra stort mer än läsa några rader ur boken eller nämna några av alla de arbetsplatser hon jobbat på så blir det något slags samtal mellan henne och åhörarna. Eller så viker Mary ut i en anekdot om en chef och hans älskarinna eller om Malmö Mekaniska Trikåfabrik på Östra Rönneholmsvägen, där man någon gång efter krigsslutet hade gymnastikpass på eftermiddagarna och det spelades opera från högtalare i taket under arbetspassen. Några har jobbat på samma ställen, någon minns rulltrappan på Epa där Mary förstås jobbat ett tag. När hon berättar om ett kort inhopp som kontorsdam - där hon var satt att passa en telefon som aldrig ringde - går det ett igenkännande mummel genom folkhavet, när hon konstaterar att det jäkligaste som finns är att jobba någonstans där det inte finns ett smack att göra.

Så mycket till föredrag är det inte men det är en lysande och rörande stund. Ett kollektivt, böljande minne från ett Malmö som sakta men säkert flyter in i förflutenhetens landskap, om hårt arbete och många gånger usla villkor men med ett stolt klappande hjärta trots grånande hår och krumma ryggar. Och inte minst mycket av den illmariga humor som Mary Andersson själv besitter.

Stunden får ett abrupt slut då en person i den kvava och varma salen plötsligt svimmar och faller ner på golvet. Här finns ingen säkerhetspersonal med vattenslangar och första hjälpen-utbildning (kanske något att tänka på inför framtida Mary-gig?), men personen ifråga repar sig och leds för egen maskin ut ur salen. Stämningen har dock blivit lite stukad. Mary, själv varm och tagen av det inträffade, föreslår omgruppering till caféet, där man kan köpa Den Vingabrödna och få den signerad. Alla är överens om att en kopp kaffe skulle sitta fint och det blir allmänt uppbrott.

Idag bjuds det på kaffe och kakor, och man får ett gratis exemplar av boken Omöjligt finns inte - ABF Malmö 75 år, från jubileumsåret 1994. Jag försöker få en pratstund med Mary, men det är inte det enklaste. Hon sitter vid ett av borden, signerar för glatta livet och blir efter hand lite matt. Det är en ivrig skara beundrare som alla vill ha en del av henne. Till slut får jag ändå möjlighet att fråga om hon någon gång skulle kunna tänka sig en intervju om Sorgenfri. Hon verkar inte överdrivet begeistrad över tanken.

- Sorgenfri, det har jag skrivit om. Har du inte läst boken?
- Nä, svarar jag lite skamset.
- Då kan du göra det så får du reda på vad där står.
- Jaha, vad heter boken då?

Hon tittar på mig som om jag vore mindre vetande, vilket jag ju verkligen är i det här fallet. - Sorgenfri, svarar hon sen. Den heter Sorgenfri.

Hennes hangarounds - som förstås visst om detta hela tiden och också förstått vad som skulle komma - flinar sardoniskt över kaffekopparna och jag vill sjunka genom golvet. Men jag tar mod till mig och frågar om jag kan kontakta henne sen, när jag läst boken, om jag har några frågor. Jo, det går bra, hon står i telefonkatalogen så det är bara att ringa.

En av följeslagarna förbarmar sig över mig och frågar hur det kommer sig att jag är intresserad av Sorgenfri och industrierna där. När jag berättar om bloggen säger hon att hon och hennes man känner flera som jobbat på Addo och Tripasin. Tyvärr, menar damen, var det många som fick cancer av arbetet på Tripasin (jag ser framför mig ett nytt inlägg med rubriken Korvskinnsinfernot), men hon tror hon ska kunna förmedla några kontakter.

Innan jag går tar Mary fram en svart anteckningsbok, eller om det är en gammal almanacka. Hon hade tänkt passa på att arbeta lite, om tillfälle gavs. Ungefär som Dylan på turné i England 1965, ständigt med en skrivmaskin till hands nerknattrande surrealistiska stream of consciousness-ordvitsar. Chansen att Mary skulle bli lämnad ifred och få lite skrivro här är väl ungefär lika stor som att Bob fick det då, egentligen. I alla fall berättar hon att hon håller på med en ny bok, som ska handla om '68. Den har inget riktigt namn än, men hon kallar den just så: '68. Hon är inte mycket för att krångla till saker, Mary Andersson.

Tripasin - ett korvskinnseldorado

E deltog i söndagens Sorgenfri-vandring och blev fascinerad av Tripasin-fabriken. Det är lätt hänt. Snart dök det upp en bild i brevlådan - från E, förstås:

En klassisk bild! Det vi ser är alltså en av de stora - framför allt långa - maskiner som användes i något led av korvskinnstillverkningsprocessen. Det kan vara en så kallad torklinje, där skinnen torkades med hjälp av varmluft. Möjligen kan det också röra sig om en maskin där korvskinnsmassan, den så kallade spalten, pressades ut i rörform. Hur som haver: man förstår att det krävdes stora utrymmen för att härbärgera detta vidunder. Torkmaskinerna var 75 meter långa.

Spalt, vad var då det? Jo, råvaran var underhud från djurhudar, så kallat spaltlimläder. En användbar del av djuret som också är bra till att göra lim, buljong, kosmetika och gelatin av. Tripasins korvskinn var därmed nära släktingar till sega råttor och gelébåtar. "Spalten tvättades, lades i kalkbad för att mjukas upp, maldes och knådades sedan till en massa", skriver Olga Schlyter i en byggnadsantikvarisk studie från 2008.

1945 producerade Tripasin - som var ensamma i sitt slag i Sverige och dominerade den nordiska marknaden - tio miljoner meter korvskinn. I början av 60-talet hade produktionen ökat till 40 miljoner meter per år. Här kan man ju fantisera om mängden wienerkorvar, pølser, prinskorvar och andra typer av sluringar det blev, eller hur många varv runt jorden Tripasin-skinnen skulle ha kunnat viras om de gjorts i en enda längd.

En speciell finess som Tripasin hade var tekniken att torka skinnen i spiralform. Hur, tänkte du dig, skulle falukorven annars ha fått sin böj? E har dammsugit Sydsvenskans arkiv på Tripasinrelaterat material och funnit en artikel från 2:a mars år 2000. Där berättar den dåvarande direktören Sven Coles Frederiksen att Tripasin var en av endast fyra fabriker i världen som gjorde den typen av skinn. Miljoner falukorvshöljen måste det ha blivit genom åren.

När man tänker röda falukorvar tänker man ju genast "plastskinn". Det gör Frederiksen upprörd. Tripasins skinn, menar han, är en ren naturprodukt! Hur, fnyser han, skulle annars till exempel korvar som torkas - till exempel salami - se ut? De krymper under torkningen och kräver ett skinn som andas, lever och krymper med dem.

Som mest jobbade runt 200 personer i företaget. Sen började ändå plasten sno åt sig marknadsandelar i korvindustrin. Plastskinn på korvar. Inte så mysigt - om man nu kan prata om mysigt i en jämförelse med spaltmassa och underhudar, Sydsvenskans bilder är inte särskilt aptitliga - men säkert mer praktiskt, lättformat och förmodligen billigare. Tripasin höll sig till sin spalt. Lönsamheten sjönk och slutligen, 2005, lades fabriken ner. 120 anställda miste jobbet.

Tripasin från Industrigatan, september 2009

Det där museet som Mikael Håland hade hittat i källaren när han tog över fastigheten, då, och som sedan skulle ha skänkts till Malmö Museer? Till slut får jag tag på Martin Miettinen, som jobbar på Tekniska Museet. Jodå, han känner mycket väl till Tripasin-samlingen. Den finns någonstans i magasinet. Foton, korvskinn, kuriosa. Inga maskiner dock. Martin tror att de såldes när fabriken la ner. Går det att komma och titta på grejerna då? Nja. Katalogiseringen är inte riktigt klar och i år och nästa år kommer man ha mycket att göra med ett annat stort magasin som ska flyttas, etiketteras, arkiveras och sorteras. Egentligen är sakerna kanske inte så intressanta - gamla snusdosor som hittats vid ombyggnader och så vidare. Fast de där skinnen..., trugar jag. Ok, Martin ska göra vad han kan och lovar höra av sig om det blir en öppning.

Martin har också dokumenterat lite av företagets historia. Han tycker sig minnas att det tyska företaget Naturinwerk, som startat verksamheten i Malmö 1938-39 nån gång, konfiskerades av de allierade efter kriget. Då gick ägandet över till familjen Frederiksen, som alltså hade kvar det över millenieskiftet.

Frederiksen talar i SDS-artikeln stolt om Tripasin-andan, att många av de anställda stannade kvar år efter år och att jobbet till och med gick i arv i vissa familjer. Det är emellertid inte den enda berättelsen om korvskinnsfabriken. Martin Miettinen plockar fram en artikel som var inne i Sydsvenskan alldeles nyligen, om konstnären Ronny Hård. Hård har inte så ljusa minnen av Tripasin. Det var länge sedan han arbetade där, men han har fortfarande mardrömmar om "det där jävla stället" som, menar han, malde ner inte bara spalt utan även människors psyken.

"Giljotin till AB Tripasin" lyder bildtexten, hämtad ur en gammal produktkatalog. Man undrar vad den användes till, kanske som ett led i nedmalningen av mänskliga psyken?

"Precis som många andra konstutövare hamnade jag på korvskinnsfabriken på Industrigatan", berättar Ronny i artikeln. "Man fick börja rulla korvskinn från första dag och tjänade lite pengar. Men jobbet var själsdödande. /.../ Efter sex år som rak-tarms-maskinist i tre skift såg jag korvskinn överallt och sjukskrevs i sex månader innan jag slutade".

Nu finns det inga maskiner kvar, rak-tarms eller böj-tarms. Men någonstans i Malmö Museers gömmor ligger det några korvskinn, som artefakter från ett stycke malmöitisk industrihistoria.

Källor:
Olga Schlyter: Tripasin. Ombyggnad av korvskinnsfabrik till gymnasieskola. Byggnadsantikvarisk studie, Malmö Kulturmiljö, Enheten för kulturmiljövård, Rapport 2008:003
Här tillverkas korvskinn som räcker jorden runt. Sydsvenskan 2/3 2000.
Konstnären minns hundåren. Sydsvenskan 4/1 2010.
Klockan klämtar för korvskinnsfabriken. Sydsvenskan 20/9 2005.

Vandringen genomförd!

Dryga dussinet individer - däribland fyra bebyggelsehistoriskt intresserade barn och en hund - trotsade under söndagen kylan och vinden för att delta i en vintervandring i Sorgenfri industriområde.

Vandringen utgick från hörnet Zenithgatan/Industrigatan. Första stoppet gjordes vid den avrivna tomten där verkstäderna till stadsbussarna en gång stod. En av deltagarna, A, visade sig vara kunnig i sanering av industrifastigheter och kunde bidra med fackkunskap. De utgrävda delarna av tomten - som nu fyllts igen med nya jord- och stenmassor - har säkert haft föroreningar av olika slag och här bör ha funnits dieseltankar och rörledningar i marken. Så länge marken är asfalterad och ämnad för industriverksamhet är det inget större ståhej, men om man som här planerar för bostadsbyggande måste marken klara kraven för känslig markanvändning - och det tar tid och kostar en hel del pengar. Vidare menar A att det närbelägna gasverket under många år spydde ut bensen och andra ämnen över nejden och att det - i alla fall i delen närmst Industrigatan - nog är starkt förorenat på sina ställen.

Vi stannar till vid bussgaraget, där det fortfarande inte syns några tecken på aktivitet, innan vi tar oss till hörnet Nobelvägen/Celsiusgatan. Här finns Förlagshuset Norden. Vi hittar en plats där det faktiskt är lite lä för vinden och konstvetare L kan ta tillfället i akt att berätta lite om travertin, som huset är klätt i. Vidare längs Celsiusgatan passerar vi Ferrosans byggnader, där nu Migrationsverket har sin verksamhet. Sedan följer vi Östra Farmvägen till korsningen med Industrigatan.

På den innergård som omsluts av Addos gamla fabriksbyggnader är det relativt skyddat för vinden, men Utkanten har stängt så det ges inga möjligheter att komma inomhus för lite värme. Istället går vi ut på gatan igen och beundrar korvskinnsfabriken Tripasins fasad, samt begrundar det faktum att för inte så länge sedan måste detta ha varit ett av Malmös mest livliga stråk när hundratals, kanske tusentals, arbetare tog sig till och från jobbet hos Addo eller Tripasin varje dag.

Vid det här laget är vi ganska nerkylda och följer Industrigatan tillbaka till utgångspunkten. A pekar på Benzons gamla kontorsbyggnad och berättar att den fastighet där Benzon haft sin mångskiftande verksamhet (alla industribyggnaderna är nu rivna) troligen är mycket förorenad. Han pekar också på ett kvarblivet järnvägsspår som löper längs gatan: ett stickspår från Kontinentalbanan längs vilket all stenkol som skulle till gasverket i Kvarteret Verket forslades. Jag har inte lagt märke till det tidigare.

För mig, som mest vandrat och cyklat runt här på egen hand, var det en mycket givande promenad. Mina följeslagare la märke till och gjorde mig uppmärksam på detaljer jag tidigare missat. Och, inte minst, bidrog med frågor och kunskap som kommer att inspirera till utvikningar framöver. Och vem vet? Kanske blir det en liknande vandring någon gång, möjligen när temperaturen är lite mer behaglig.

Vinterbadet, då? Tyvärr hade alla vandrarna andra åtaganden som låg i vägen, så den delen av evenemanget fick jag klara på egen hand. Jag kan rapportera att det var lika uppfriskande som sist. Visst, det blåste en synnerligen vass nordöstlig vind som hotade att blåsa folk från bryggan på vägen ut, men som vi morska män inne på herravdelningen kunde konstatera: när det blåser från det hållet är det damerna som får ta smällen. Vid väggen i sydvästläge var det både lä och lite sol, vilket gjorde det behagligt att sitta en stund på bänken efter doppet så som Gud har skapat oss.

Här är några bilder, för den som har ett facebook-konto.

Evenemang: Vintervandring Sorgenfri

Plats: korsningen Zenithgatan/Industrigatan.
Ämne: Tegel! Betong! Ödetomter!
Tid: söndag 10/1 11.00. Beräknad tid: en timme.
Efteråt: Kallis, för den badsugne.
Välkommen!

Besök Norra Sorgenfri Nu på facebook.

Avstickare: Ribban (Kallt som fan, del II)

Årets första soliga dag beger vi oss till Ribersborgs kallbadhus för att bada. Det är tio minus i luften och nollgradigt i vattnet.

På Kallis är det knökfullt med söndagsledigt folk i serveringen, som verkar ha fått en uppryckning i den nye entreprenörens regi. Också inne på badavdelningen är det gott om bastu- och vinterbadare. Stället är sig tämligen likt sedan restaureringen. En nyhet är en tredje bastu ("ångbastun"), som förbinder herr- och damavdelningen och är gemensam för båda könen.

Som det alltid varit

Inne i det som nu blivit herravdelningens mittenbastu - den vedeldade värstingbastun längst till vänster är proppfull - är medelåldern lägre än vad jag kan minnas från förr om åren. De unga männen vid sidan om mig på laven pratar om lägen och lägenhetspriser i Västra Hamnen. En av dem har just köpt tomt i Lomma och ska bygga arkitektritat som ska stå klart till sommaren. Runt 4,7 räknar han med att kostnaden ska hamna på. De är lite undrande över en kompis, som tydligen bott med sin sambo någonstans ett bra tag nu utan tecken på att ställa till med bröllop, något som tycks vara normen när man stadgat sig med en partner och kommit in i bostadssvängen. Långt senare - i omklädningsrummet - pratar de fortfarande om hus, nu om olika köksinredningar och om vitvaror.

Kallt som fan - men friskt!

I ångbastun sitter de något äldre männen med skrovligare röster och bredare malmöitiska. Samtalstonen är lite mer luttrad:

"Jaså, har du också smitit hit idag?"
"Ja, hemma ska man ju göra det ena och det andra..."
"Va' säger du, får du uppdrag?"
"Du vet hur de' e'."
"Så sant, så sant."

Men också här är de yngre männen i majoritet. Några pratar om olika krämpor, en har ont i foten efter en squash-skada, en annan har något mackel med knät. De riktigt läderartade, skinntorra farbröderna - som grymtande ondgjorde sig över skatterna, MFF:s senaste förlust eller de förbannade politikerna och företagarna - lyser med sin frånvaro idag. Liksom damerna. Endast en vågar sig in i gemensamhetsbastun när jag sitter där. En ny generation grabbar håller på att ta över, men så särskilt jämställt har det ännu inte blivit på Kallis. Den modiga damen blir genast erbjuden plats mellan männen på den trånga översta laven, men föredrar att sitta lite mer för sig själv på mitten-laven.

Det är en chock för sinnena och kroppen att doppa sig i det iskalla vattnet, men sedan är det skönt att sitta på bänken på bryggan och ånga av sig en stund. Den gamla tickaren klarar tydligen fortfarande sådana strapatser, ett lugnande besked inför det nya årets äventyr.