Bröd & Frihets folkkök, Utkanten

Det är mycket folk som samlats på Utkanten denna måndagskväll, där arbetsgruppen Bröd & Frihet bjuder på vegankäk. Köket och serveringen finns i ett stort rum i en av Addos gamla byggnader ut mot Östra Farmvägen. Det är en industrilokal som inretts med överblivna bord, stolar, soffor och fåtöljer.

Om besökarna har lite pengar till övers kan de lägga en valfri slant för maten, annars är det gratis. Diskar gör man själv i därför avsedda baljor. Stämningen är lågmäld, avslappnad och vänlig. En kille säger några ord till de församlade om helgens händelser, då polisen gjorde ett tillslag. Han talar sakligt om det som hänt, utan stora åthävor. Alla lyssnar uppmärksamt.

Ett av de skäl som angavs för razzian var att man ville se om lokalerna uppfyllde kraven på brandsäkerhet, därför var även brandkåren på plats. Nu hade de inte hittat något som motiverade att lokalen stängdes för verksamhet. Men under tisdagen väntas brandinspektionen komma för att återigen se om det finns skäl att stänga lokalerna. Alla som har möjlighet att komma förbi under tisdagen och hjälpa till med olika arbetsuppgifter uppmanas göra så.

I ett annat rum finns en scen, där kvällens band håller på att rigga upp sin utrustning. Ännu längre in i de labyrintiska gångarna finns en liten biograf. Vi upptäcker att vi missat en filmfestival där bland annat Äppelkriget, Dunderklumpen och Resan till Melonia visats.

Men ikväll är det besök av några squatters från Prag. De berättar om Milada, ett hus som bebotts av squatters under elva år tills det i somras tömdes av ett privat vaktbolag – med kopplingar till extremhögern – under polisbeskydd. Enligt föredragshållarna var Milada den sista fristaden i Prag för alternativkulturen.

Det tycks vara en självorganiserande princip som styr aktiviteten på Utkanten ikväll, där var och en bidrar efter sin förmåga. Precis när vi ska gå tar en annan kille till orda i serveringen. Han berättar att några gäster som studerar till brandingenjörer har gjort husesyn under kvällen. Nu finns det en lång lista på saker som behöver åtgärdas, bäras, fixas innan inspektionen imorron. Frivilliga behövs och genast ställer sig ett tiotal unga män på led för att få uppgifter. Så när det gäller uppfattningen om vem som ska hugga i och bära tycks traditionella könsroller reproduceras också i detta vänsterradikala sammanhang. Ja, och så i det punkigt svartklädda killgänget som samlas runt scenen i väntan på att bandet ska gå på, förstås.

Utanför Utkanten, en septemberdag

Polisrazzia mot Forskningsavdelningen 28/11

På våningen ovanför Utkanten i Addos gamla industrilokaler finns ett hackerspace, Forskningsavdelningen. För en vecka sedan var det en stor artikel i Sydsvenskan om stället. Under lördagskvällens polisrazzia mot Utkantens klubb (se Sydsvenskans nättidning) gick polisen också in i Forskningsavdelningens lokaler och beslagtog datorer och annat. Skälet till detta verkar oklart. Följ händelseutvecklingen här:

Forskningsavdelningens twitter

http://bambuser.com/channel/forskningsavd/broadcast/346414

http://bambuser.com/channel/forskningsavd/broadcast/346418

http://bambuser.com/channel/forskningsavd/broadcast/346430

http://bambuser.com/channel/forskningsavd/broadcast/346478

http://bambuser.com/channel/forskningsavd/broadcast/346641

Tillägg 29/11 kl 18:

På Polisens hemsida, där det finns en nyhetspost om tillslaget mot Utposten, nämns fortfarande inte att man under aktionen också gick in i Forskningsavdelningens utrymmen och beslagtog datorer och annan elektronisk utrustning. Något som uppmärksammas i en mängd blogginlägg under dagen. Kanske hade polisen ingen koll på vad som fanns därinne, eller så hade man det och gjorde tillslaget för att så att säga slå två flugor i en smäll. Men hur man har motiverat beslagen av datorer med mera - och med stöd av vilka paragrafer - vore ju intressant att ta del av.

Fortsättning följer, får man förmoda.

Skyltsöndag och polisrazzia mot Utkanten

Julskyltning är ingen stor grej i det gamla industriområdet. Men det finns några ställen där man tar det hela på allvar. Framför allt Akvarie-Piraten. Där har plasthägern och plastflamingon i skylten fått sällskap av en elljusstake. Även Städmaskinshuset vägg i vägg hänger på. Deras skyltning - som kanske inte är den sexigaste i vanliga fall - har fått ett lyft av två plast-amaryllisar. Nu är det jul igen!

Medan Akvarie-Piratens lilla plasthund vakar över Nobelvägen slår polisen under lördagskvällen till mot Kulturhuset Utkanten i Addo-kvarteret. På programmet står spelning med banden Spectra Hawk, Victims och Pyramido. Istället blir det razzia. Öl, vin och sprit beslagtas. De som tänkt gå på klubben, ett sjuttiotal personer, får vänta utanför.

Av allt att döma går det ganska lugnt till. De som väntar kritiserar polisen för att de låter piketbilarna gå på tomgång för att hålla värmen åt konstaplarna därinne. Det är, som ju alla vet, inte bra för miljön. Inne på Utkanten beslagtas - enligt polisens eget beslagsprotokoll, citerat i Sydsvenskan - också batonger, pepparspray och slangbomber, samt en uniformsbyxa och en båtmössa tillhörande polisen. Inte bra för en eventuellt fortsatt verksamhet på kulturhuset.

Om det till slut blir någon spelning, eller om banden får packa ner sina instrument igen, framgår inte av Sydsvenskans rapportering.

Artikel i Sydsvenskans nättidning.

Malmö i skimmer och skugga

Arkeologen och museimannen Björn Magnusson Staaf står - tillsammans med arkitekten Tyke Tykesson - under en kristallkrona i en pampig sal på Rådhuset. Han berättar om sin och Tykessons nya bok, Malmö i skimmer och skugga. Stadsbyggnad & arkitektur 1945 - 2005. Den är en fortsättning på Arkitekterna som formade Malmö, som kom för tretton år sedan.

Något Magnusson Staaf säger fångar mitt öra. Han och Tykesson har under arbetet med det nya verket suttit och plöjt genom arkiv på Stadsbyggnadskontoret. De har jagat gamla foton och samtalat med folk som varit med och format dagens Malmö. Men de har också cyklat runt i stan, dokumenterat och fotograferat. Fastän Magnusson Staaf, född 1962, är uppväxt i Malmö har projektet fört honom till platser och områden han knappt visste fanns eller tidigare hade lagt märke till.

Att cykla i staden - med ett mer eller mindre uttalat syfte att upptäcka den - ger en känsla av närvaro och av äventyr, på ett helt annat sätt än när man åker bil längs gatorna. Det är lätt att röra sig mellan stadsdelarna, samtidigt som barriärerna i form av genomfartsleder och järnvägsspår blir fysiskt påtagliga. Jämfört med att gå blir det så mycket lättare att färdas längre sträckor, men man har fortfarande friheten att göra avstickare eller stanna till där man så önskar och stryka med handen längs en husfasad.

Jag tänker på X, uppväxt på Kirseberg, som berättade hur han och hans kompisar cyklade nerför backen till det koloniområde i närheten av Östervärns station som Jernhusen ödelade när Kontinentalbanan byggdes om. Efter förstörelsen fanns det här en period ett tältläger, innan Jernhusen med hjälp av polisen och bulldozers föste bort dem som bodde där. Det var hemlösa som funnit den öde marken och för en tid gjorde den till sin. Det var enligt X många som höll till där och det var säkerligen spännande att röra sig på denna främmande och mystiska plats med eldar, stora militärtält och ständigt nya händelser. En ny värld att upptäcka - och också snabbt kunna förflytta sig från om man var cykelburen.

Bild ur boken. Heleneholm från Eriksfältsgatan

Från Östervärn till Rådhusets festsal är det inte så långt fågelvägen, men det är i sanning en annan värld. Här minglar gästerna en stund efter presentationen av boken. Jag träffar en dam som arbetar på Tage Møllers arkitektkontor, det är kontoret som en gång i tiden ritade tillbyggnaderna av Tripasin-fabriken. Hon hade gjort någon form av praktik på korvskinnsfabriken för länge sedan.

Magnusson Staaf - som i sitt tal liknade sitt och Tykessons arbete vid en form av arkeologi, där stadens avlagringar och skikt blottläggs för att skildra ett större skeende - blir intresserad när jag berättar om Tripasin-museet den nuvarande förvaltaren av fabriksbyggnaderna hittade i källaren. Han menar att just bokens avsnitt om industrierna kunde varit fylligare, med fler berättelser om livet i arbetar- och industristaden Malmö och om de företag som verkade här.

Han har rätt. Malmö i skimmer och skugga borde helt klart innehållit mycket mer av industriområdet Sorgenfri, som nu bara glimtar förbi i en passage om Addo här, en bild av Ferrosans nya kontorsbyggnad där och lite annat smått och gott. Sånt är livet. Boken greppar över ett stort, för att inte säga gigantiskt ämne och det blir förstås översiktligt. Men faktiskt lyckas den ge en helhetsbild av Malmös utveckling under andra halvan av 1900-talet, sett genom arkitekturen och stadsplaneringen, och har alla förutsättningar att bli ett standardverk i Malmölitteraturen. Den är alldeles för stor och tung att ha med på cykelturen, men väl hemma i soffan kan man bläddra och känna igen sig i de kvarter man rört sig.

Här finns avsnitt om de stora infrastrukturprojekten för att möta ett ständigt ökande tryck från bilismen, om tillkomsten av alla de nya bostadsområdena i en ring runt den gamla stadskärnan och om industri, handel och konsumtion. Det är en historia om uppgång under välfärdsåren, fall i efterdyningarna av sjuttiotalets oljekris och de stora industrinedläggningarna och - om tecknen tydes rätt - uppgång när Malmö lyckas återuppfinna sig själv som kunskapsstad och attraktiv livsmiljö för nya släkten av invånare.

Under dramats gång avlöser stilar och ideologier inom arkitektur och stadsplanering varandra, samspelar med det moderna politiska välfärdsprojektet och sätter märkbara spår i stadslandskapet. Hela stadsdelar i den gamla staden - kvarteren runt Caroli kyrka, Lugnet, Öster - rivs för att ge plats för nya byggnader, kanske främst avsedda för handel och kontor. Man antog att människorna skulle vilja bo utanför stadskärnan i moderna lägenheter eller småhus. I början av sjuttiotalet bestod stora delar av innerstaden av rivningstomter, samtidigt som problemen i miljonprogramsområdena växte och de som kunde flyttade till villor i kranskommunerna.

Bild ur boken. Vy från Johanneskyrkans torn över Triangeln, mitten av 70-talet

Tykesson och Magnusson Staaf är inga polemiker eller entydiga fiender till modernismen. De ser skälen till att man ville sanera bort slumbostäder, fylleri och prostitution bland de nergångna gamla gathusen. Men de visar också på hur det stadsliv som fanns här liksom kastades ut med badvattnet. Kvarteren som byggdes upp blev ofta slutna, ogästvänliga och livlösa med stumma fasader och få butiker. Problemen försvann inte från Caroli utan flyttade bara in i de moderna husen. Lugnet är idag en i det närmaste död zon mitt i stan. Öster hade kunnat vara en unik stadsmiljö med bebyggelse från flera århundraden istället för en ganska slummig stadsdel med övervägande brutal sjuttiotalsarkitektur.

Nåväl. Tykessons och Magnusson Staafs bok slutar - som sådana här böcker ofta gör - i ett relativt ljust ackord. Industristaden har blivit Kunskapsstaden, Västra Hamnen skimrar i vackra bilder och vi kan ana en stadens renässans: en återuppfinning av staden som ett offentligt rum, en skådeplats där invånarnas liv utspelar sig inför varandra. Stadsplanerarnas ansträngningar att locka välsituerade medborgare till områden som Västra Hamnen, samtidigt som man vill främja stadens lockelse på unga kreativa människor, syftar till att höja Malmös attraktionskraft som boendemiljö och därigenom också lyfta de eftersatta och problemtyngda områdena. Ambitionerna märks i planerna på förtätning av innerstaden, i talet om hållbar utveckling och i hur man tänker kring framväxten av nya bostads- och verksamhetsområden som Norra Sorgenfri.

Men fortfarande är det ett långt mentalt och klassmässigt stenkast mellan - låt säga - Munkhättegatan och Dockan. Segregation och social oro är fenomen som kan vara här för att stanna. De aspekterna på livet i den moderna staden, och de problem de ställer stadsplanerarna inför idag, skymtar bara sporadiskt i Malmö i skimmer och skugga.

Melonia - en husockupation på Industrigatan

Jag träffar X & Y* på Ölcaféet på Skolgatan. Över några öl pratar vi om fackligt arbete, stadsplanering, hyrespolitik och radikal vänsterkamp.

Båda var de engagerade i generationen husockupanter mellan Borgen-ockupanterna runt 1990 och dagens ockupationsrörelse i Malmö/Lund. Deras grupp ville genom sina aktioner sätta ljuset på oseriösa hyresvärdar och en bostadspolitik som mer och mer uteslöt stora grupper från boende - inte minst därför att tillgången på billiga hyresrätter minskade i takt med att ombildningarna till bostadsrätter ökade. Ockupationer var ett av de medel man använde sig av, men man arbetade också med demonstrationer och annan opinionsbildning.

X & Y är ideologiskt väl förankrade, men kan idag också se tillbaka på aktionerna med självkritisk distans. Exempelvis ockuperades ett hyreshus på Rasmusgatan vid Sevedsplan, där en slumvärd tog ut ockerhyror av socialen för att låta utslagna människor bo i ett nergånget hus. När värden ville göra sig av med de boende tog man bort fönster och dörrar ur lägenheterna, men de som höll till där bet sig fast, försökte sätta tillbaka fönstren och ville inte flytta.

Ockupanterna beslöt sig för att i sann solidarisk anda hjälpa till, men deras möte med lokalbefolkningen var inte helt okomplicerat. Heroinkranen i kvarteret var inte alls förtjust över att det blev väsen och att polisen skulle lockas dit i onödan. Och, menar Y, det hela slutade förmodligen med att de som bodde där åkte ut snabbare.

En liknande effekt blev det när Ockupationsgruppen Melonia sedan, sommaren 2003, bestämde sig för att ockupera ett övergivet hus i Kvarteret Brännaren - det som ligger ut mot industrigatan och som för länge sedan tillhörde AB Alfred Benzon - i akt och mening att göra det till ett allaktivitetshus. De hemlösa som hade sina tält och husvagnar på ödetomten undrade vad som stod på och blev oroliga för att ockupanterna skulle dra dit polisen.

Den tillfälliga fristaden Melonia

Ockupanterna klädde sig i vita overaller, som en symbol för att det var en fredlig manifestation. I pressmeddelandet stod det bland annat: "Åter stängs fritidsgårdar och kommunen säger att det inte finns pengar. När vi inte jobbar, går i skolan eller på div. arbetsmarknadsåtgärder ska vi vara konsumtionsenheter, köpa de varor vi skapar på arbetsplatser, köpa den fritid som säljs till oss, vara tysta och kontrollerade tills vi återgår till produktionen. Vi vägrar finna oss i detta". Huset utropades till Melonia - efter den utopiska ön i den animerade filmen Resan till Melonia av Per Åhlin och Karl Rasmusson - till skillnad mot resten av världen som var det ogästvänligt kapitalistiska Plutonia.

När pressmeddelandet gick ut hade ockupanterna redan varit inne i huset en kväll och en natt. De hade arbetat hårt för att måla om och fixa till på nedervåningen. X var en av sex ockupanter som var inne i huset, medan Y ingick i stödtrupperna som skulle ordna fram förnödenheter. X minns med en viss besvikelse att maten som kom fram var muffins och annat smått, när kamraterna som slitit hela natten hade behövt en grillad kyckling eller nåt annat mer matnyttigt att sätta tänderna i. Y menar dock att det fanns mackor också.

Vid halvsjutiden på kvällen ockupationens första dag slog polisens insatsstyrka till. Ockupanterna befann sig på andra våningen. Plötsligt fylldes Industrigatan med kravallutrustad polis som stormade huset. Poliserna tog sig in i huset och uppmanade ockupanterna att komma ner. Först vägrade de, men när de fick ultimatum att gav de upp och tog sig nerför trappan. Där möttes de av skarpa ficklampor och dragna vapen. Några av ockupanterna behandlades synnerligen omilt innan de fördes till polishuset för inlåsning och förhör.

Artikel på Yelah.net.

Något allaktivitetshus blev det inte vid Industrigatan den gången. Men nu finns det ett sådant, Utkanten, beläget i Addos gamla lokaler i Kvarteret Spiralen. Och vad är det som planeras för det gamla Bussgaraget nästgårds om inte ett kommunalt sponsrat aktivitetshus? Liksom när det gällde frågan om att det måste finnas hyresrätter till rimliga priser, vilken nu lyfts fram som central av bostadspolitiker i staden, kanske Ockupationsgruppen Melonias inbrytning i Kvarteret Brännaren är att se som ännu en framsynt framstöt av vänsterns avantgarde.
_________________________
*X & Y heter egentligen något annat.

Skräplitteratur

Journalisten Mikael Bergstrand (Sydsvenskan-medarbetare, nu bosatt i New Delhi) skriver deckare med Malmö-motiv. Den senaste, Av jord är du kommen, utspelar sig bland annat på Agneslundsvägen - i boken kallad "Stritan" av knarkare och prostituerade som håller till där - och på ödetomten vid Industrigatan. Där bor en av huvudpersonerna i boken, Hasse Husvagn, i sin husvagn uppställd mot resterna av en fabriksvägg.

Hasse tar sig an Lina, en ung prostituerad och heroinmissbrukare som råkar illa ut, och vårdar henne i sin husvagn. Sedan kommer poliserna. De letar efter Lina och tror att Hasse gjort henne illa. Det blir dramatiskt värre.

Romanen har ju en viss verklighetsförankring. Agneslundsvägen är ett prostitutionsstråk där torskarna glider runt i sina bilar, och människor har länge haft sin hemvist på ödetomten. Men området blir mest en kuliss till handlingen, som dessutom inte är särskilt spännande.

Några husvagnar finns det inte längre på Stäppen, däremot några presennings- och plywoodskjul. En man tittar ut och frågar vad jag sysslar med. När jag går fram och hälsar och förklarar om boken, berättar han att han bott här i tolv år. Och det stämmer med husvagnarna, det fanns några här innan som folk bodde i, men så blev de bortkörda. Jag frågar om han vet vart Ronni, som började bygga en tipi här för några veckor sedan, har tagit vägen. Det vet han inte riktigt, borta är han i alla fall.

Men nu är det emellertid för kallt att stå ute och prata och mannen går in till sig igen. Och det är bara att hålla med. Det är verkligen kallt och rått. Jag virar halsduken tätare om mig och cyklar hem till stugvärmen igen.

Här kan du läsa en av mina deckarkrönikor i Helsingborgs dagblad bland annat handlar om Mikael Bergstrands bok.

Giftig fabrik i Sofielund!

Stärkelsefabriken Stadex i Sofielunds industriområde använder det cancerframkallande och extremt brandfarliga ämnet Propylenoxid. Vid en olycka kan ämnet spridas i närområdet. De kringboende - bland annat på Rosengård och Sofielund - och närliggande verksamheter har knappast informerats om riskerna. Nu har det bildats ett nätverk, Giftfri Stad, som vill rikta uppmärksamheten mot Stadex' verksamhet, och förmå myndigheter att ompröva företagets miljötillstånd. På hemsidan skriver man bland annat så här:

"Stadex hanterar det livsfarliga ämnet Propylenoxid - ett ämne som är både cancerframkallande och kan ge upphov till ärftliga mutationer. Vid en olycka där ett utsläpp av propylenoxid skulle inträffa kan ett toxiskt gasmoln spridas så långt bort som 1400 meter från Stadex (dvs. från Rosengård till Möllevången). Inom 200 meter från olycksplatsen kan det innebära direkt fara för eget liv!

Det betyder att inga butiker, föreningslokaler eller annan 'förtätande' verksamhet får finnas i närområdet, och dessa körs konsekvent bort av myndigheterna, samtidigt som det ligger både bostadshus och skolor ett stenkast bort från fabriken, som inte får någon information om hur farligt det är eller hur man ska agera. Därför har vi startat det här nätverket."

På giftfristad.nu finns en mängd information och länkar till artiklar och andra medier. Du kan bli medlem i nätverket, skriva under namninsamling och få veta vad som är på gång - stormöten etcetera - och hur du kan bidra.

För Norra Sorgenfris del ligger kvarteren Grytan (där man projekterar för gymnasieskolor och bostäder), Degeln (där det idag framför allt finns en farmaceutisk industri som eventuellt i sig är en miljörisk) och Brännaren (planerad bebyggelse av bostäder) inom den yttre riskperimetern 1 400 meter.

En hektisk period

Betongtuggare

Jag har länge försökt nå Gunilla Kronvall, arkitekt på stadsbyggnadskontoret och projektledare för utvecklingen av Norra Sorgenfri, för en pratstund. Till slut kom det ett svarsmail där hon förklarar att projektet just nu är inne i en hektisk period och ber mig återkomma närmre jul.

Då blir man förstås ännu mer nyfiken - vad är det som bubblar under ytan där i Kvarteret Spårvägen?

Ytan har förvisso brutits upp och sönder. Där verkstaden stod är det nu en gigantisk grop, med en liten tillfällig sjö på bottnen. Lagren av sand och morän har blottlagts. Bakom de äldre delarna av bussgaraget är det också ett hål. Här luktar det diesel. Kanske har man grävt upp en av de stora dieseltankar som - enligt konsultföretaget Melicas markmiljöutredning från 2007 - ska finnas nergrävda i marken.


Enligt Melicas utredning har det här bland annat funnits spolgropar för spårvagnar, en sprutbox för lackering, nedgrävda oljetankar, en återvinningsapparat för lösningsmedel och mycket mer. Här har reparerats, målats, tvättats, tankats och smörjts bussar och spårvagnar i många herrans år. Nu ska det bli bostäder på en del av fastigheten och marken behöver saneras.

I Melicas översiktliga undersökning kommer man fram till att "större områden med jord innehållande halter av cancerogena PAH och olja över riktvärdet för känslig markanvändning [att folk ska kunna bo här utan att riskera bli sjuka av gifterna i marken, min anm.], kan främst förväntas i södra delen av fastigheten, mot kvarteret Verket. Punktkällor (”hot-spots”) med petroleumprodukt (i anslutning till dieselcisterner), lösningsmedel och metaller kan även misstänkas inom fastigheten".

Det kan ha kommit in kreosot- och bensenföroreningar från Kvarteret Verket på andra sidan Industrigatan, vilket tycks vara det svårast förorenade området i Norra Sorgenfri. I slutet av 1890-talet flyttade Malmö gasverk in där. För tillverkning av gas till Malmö gick det åt tusentals ton kol årligen. "Stadsgasverket i Malmö var det tredje största i landet. Mellan 1898-1986 producerades här över en miljard kubikmeter stadsgas. Mellan 1898 – 1969 var produktionen kolgas, 1969-1986 spaltgas och från och med 1986 naturgas", citerar Melica en undersökning av föroreningar i mark och grundvatten som gjordes av VBB Viak 1996.

Före detta verkstad

Det är inte helt enkelt att begripa teknikaliteterna, men summan av det hela blir att en hel del jordmassor, kanske bortåt 40 000 ton, behöver schaktas bort från Kvarteret Spårvägen och deponeras. "Kostnaden för efterbehandling av fastigheten vid användning av området för bostäder bedöms till mellan ca 15,3 och 29,2 Mkr", enligt Melicas utredning, men man menar att det är svårt att uppskatta omfattningen av saneringsbehovet.

Nu ska ju den idag fortfarande bebyggda delen av fastigheten (bussgaragen) enligt planerna stå kvar och användas till annat än bostäder, till exempel marknader, evenemang och kanske sport. Det innebär kanske att det är MKM (Mindre Känslig Markanvändning)-klassning på den delen, men någon form av sanering kommer säkerligen att behövas. Det verkar inte vara någon aktivitet i garagen. Jag undrar fortfarande vad som just nu är så intensivt - förutom grävandet som tycks pågå enligt någon noga uttänkt plan - och blir allt mer nyfiken på vad Gunilla Kronvall har att berätta.

Bussgaraget - blivande evenemansplats?

Källa: Malmö stad, Fastighetskontoret. Norra Sorgenfri. Markmiljöutredning. Utförd av Melica 2007.