Vem är det som bestämmer? - en läsarkommentar

Följande kommentar till inlägget Vem är det som bestämmer? kom från en läsare med god inblick i beslutandeprocessen i stadsbyggnadsprojekt:

"Jag har ofta fått frågor som 'Är det beslutat nu' - alternativt 'När ska det beslutas' - om olika stadsbyggnadsprojekt, vilket är knivigt att svara på. Det är aldrig ett enda klubblag som är det avgörande, utan det är en kedja av beslut, som inriktningsbeslut i Kommunfullmäktige, planuppdrag, detaljplaneprocessen med alla sina steg, sedan bygglov, och det mesta av detta kan överklagas och så blir det en beslutskedja hos länsstyrelsen och förvaltningsdomstolar.

Dessutom är det ofta olika markägar- och lantmäteritekniska frågor, alltmedan det verkliga beslutet ofta har tagits bakom kulisserna i uppgörelser mellan kommunen och olika exploatörer och byggbolag.  Detaljplaneprocessen är inte den demokratiska process som det ges sken av, där tid för överklaganden läggs in i tidplanerna i förvissningen om att eventuella sådana ska avslås.

Medborgarna tror att ord som 'Detaljplanen upprättas i syfte att pröva lämpligheten av... osv' faktiskt betyder att förslaget kan förkastas, om det kommer fram tillräckligt många invändningar. Men oftast är då allt redan uppgjort och det är bara detaljer som påverkas efter inhämtande av synpunkter från remissinstanserna.

Min erfarenhet är att berörda grannar och andra faktiskt tror att det är möjligt att påverka, medan byggbolagen redan projekterar för fullt i väntan på att besluten ska vinna laga kraft. Det är inte bra för tilltron på demokratin."

Allt som allt är stadsbyggnadsprojekt en krånglig process som tar flera år i anspråk, och det krävs ganska stor fackkunskap för att kunna föra en diskussion med byråkrater från kommunala förvaltningar, tekniker och fastighetsbolag. Det är också ju närmre konkreta byggplaner man kommer som pengarna kommer in i bilden. Frågan är alltså vilka beslut som fattas i öppen, transparent dialog och vilka som fattas bakom kulisserna.

Till slut är det nog ändå de stora männen, med de stora pengarna bakom ryggen, som får fatta de stora besluten.

1969 skrev Sherry Arnstein - som arbetat med ett statligt upprustningsprogram för fattiga innerstadsområden i USA - en artikel med titeln A Ladder of Citizen Participation. Hon var trött på allt snack om medborgarinflytande som, när det kom till kritan, visade sig vara föga mer än just snack. Den stege hon konstruerade har åtta nivåer:

1. Manipulation
2. Terapi

Dessa båda lägsta steg syftar inte till medborgardeltagande. Manipulation kan exempelvis innebära att beslutsfattare eller deras ombud bjuder in till dialogmöten för att diskutera alternativ, men där redan besluten är fattade. Terapi i det här sammanhanget innebär att man - efter ett beslut som upprör medborgarnas känslor - försöker gjuta olja på vågorna genom samtal och förklaringar. Men det finns ingen plan för hur man ska dokumentera eller använda de åsikter som kommer fram i beslutsunderlaget.

3. Information
4. Överläggning
5. Planering
6. Partnerskap
7. Delegerad makt
8. Medborgarkontroll

Det är först i stegen 6-8 man, enligt Arnstein, kan prata om verklig makt för medborgarna. Beteckningarna på de olika stegen är hämtade från artikeln "En enkät är inte dialog", skriven av arkitekten Johanna Kaaman, i tidskriften Mana #3-4 2010.

Från Malmö stads sida talar man mycket om medborgardialog och -delaktighet. Detta är förstås inga okomplicerade eller självklart bra saker. I handboken Guide för medborgardelaktighet, framtagen av Södra Innerstaden och Dialoglabbet, talas det också om riskerna: det kan bli en arena för vissa resursstarka grupper eller för en högljudd lobbygrupp. De som deltar är inte representativa för samhället som helhet. Folk engagerar sig framför allt i frågor där de har en egennytta och tänker inte i första hand på allmännyttan.

Den demokratiska principen, där representanter för medborgarna väljs för att fatta majoritetsbeslut, har sina fördelar. Men med tanke på att det tycks vara si och så med transparensen i planerings- och byggfrågor - och inte minst för att det talas så mycket om medborgarinflytande i Malmö - kan det vara väl värt att fundera på var i stegen man befinner sig när man till exempel blir inbjuden till samråds- eller informationsmöten i sin stadsdel. 

I Guide för medborgardelaktighet har man något andra beteckningar på Arnsteins nivåer:

3. Information
4. Konsultation
5. Dialog
6. Samarbete
7. Medbestämmande

Det är alltså de tre översta nivåerna, de som enligt Arnstein handlar om verklig makt för medborgarna, som skiljer sig mest. Delegerad makt har blivit medbestämmande och den åttonde nivån, medborgarkontroll, finns inte med. Ändå verkar Dialoglabbet vara ett intressant försök att undersöka förutsättningar och gränser för medborgarinflytandet.

Garaget vid Lönngatan, där verksamheten i sig är ett resultat av dialog med medborgare. Här har Dialoglabbet sin hemvist. Bilden lånad från bloggen Röda Malmö, där den ingår i ett inlägg om Sofielund

Källor:
Tidskriften MANA #3-4 2010, tema Staden
Guide för medborgardelaktighet, trycksak från Södra Innerstaden/Dialoglabbet

Avstickare: Big Boys Gone Bananas!* på Moriskan

I går kväll, lördag den 18:e februari, hade Fredrik Gerttens nya film Big Boys Gone Bananas!* stor galapremiär på Moriskan.

Filmen handlar om efterspelet till Fredriks förra film, Bananas!*. Den filmen handlar i sin tur om en grupp nicaraguanska bananarbetare som stämmer jättebolaget Dole, för att ha använt skadliga och olagliga bekämpningsmedel som gjort dem sterila. Efter att Bananas!* - trots Doles försök att stoppa filmen - visats på filmfestivalen i Los Angeles 2009 stämde Dole filmmakaren, producenten Margrete Jangård och produktionsbolaget WG Film.

Det är inte bara stämningen och de hot den innebär som sätter press på Fredrik och hans medarbetare. Dole kopplar också på ett propagandamaskineri som, redan innan filmen visats, syftar till att misskreditera filmen genom att ifrågasätta dess trovärdighet. Många journalister traderar okritiskt formuleringar och ståndpunkter mer eller mindre tydligt hämtade från Doles utskick. Andra journalister, som rapporterar eller skriver mer positivt om filmen - och därmed kritiskt om Dole - får personliga brev, där Doles version klargörs och där man hjälpsamt råder journalisten att ta kontakt med företagets representanter om han eller hon ska göra några uppföljningar.

När det står klart för WG-fim att Dole kommer att agera för att stoppa Bananas!* anlitar man ett filmteam för att dokumentera händelseförloppet. Det ger en stark nerv och närvarokänsla i Big Boys Gone Bananas!*. Även om man vet hur det slutar blir det en spännande film. Den visar med all önskvärd tydlighet hur ett multinationellt företag på olika sätt försöker styra den mediabild som presenteras och stoppa information som är negativ för företaget. De amerikanska experter och journalister som uttalar sig i filmen menar att detta är en välkänd och krass verklighet för media i USA. Stora bolag kan genom att hota att dra undan sina annonspengar sätta stor press på redaktioner och därmed enskilda journalister.

Samtidigt arbetar bolagens egna PR-konsulter med allt, från allierade tankesmedjor och experter till så kallade astroturfers - det vill säga personer som har till uppgift att posta kommentarer till artiklar och blogginlägg på nätet - för att stärka bolagets varumärke och misstänkliggöra dess kritiker.

Med sig själv och cirkusen kring Bananas!*-filmen som exempel lyckas Fredrik i uppföljaren visa på de allmängiltiga och väsentliga hot mot yttrandefriheten som den internationella storkapitalismen står för. Det är en dyster och rätt skrämmande bild som visas fram.

Men samtidigt hoppfull. Det visar sig nämligen att Doles strategier inte funkar den här gången. Teamet bakom Bananas!* kämpar trots Doles angrepp och försök att så splittring i leden vidare för att filmen ska få distribueras. Svensk media fortsätter rapportera. Två riksdagsmän, socialdemokratiske Luciano Astudillo och moderaten Mats Johanson, ordnar en visning av filmen i riksdagen.

Malmöbloggaren Alfonso Allende frågar Max hamburgerkedja varför de säljer Dole-sallad, när företaget beter sig som det gör. Max slutar då sälja Dole-sallad (och får mer bra press än någonsin tidigare). Ica och Axfood börjar fundera på att sluta sälja bananer från Dole och stämmer möte med riksdagsmännen och Fredrik. Det framgår inte så tydligt i filmen, men under någon veckas tid sätts alltmer fokus på Doles svenska företagsimperium, som bland annat består av landets största grönsaksgrossist - alltså handlar det inte längre om enbart bananer.

Historien flyttar, som det sägs i filmen, från kultursidorna till affärssidorna. Det är en betydelsefull positionsförskjutning. Även för ett multinationellt företag handlar det i slutändan om pengar och goodwill, i den ordningen.

Men fan vet om det inte ändå är när de berörda parterna börjar se humorn och det fånigt förutsägbara i Doles agerande det hela vänder. Det finns en scen i filmen där några riksdagsledamöter som sett filmen jämför de brev från Dole de alla fått. "Va, har du också ett? Vad står det i ditt?" - typ - och alla flinar sardoniskt. Plus, som Fredrik säger under frågestunden efter filmen, att riksdagsvisningen gjorde det tydligt att hela affären handlade om det fria ordets vara eller inte vara och inget annat.

Big Boys Gone Bananas är en viktig film om yttrandefrihetens villkor. Att den premiärvisas på Moriskan, i ett arrangemang av dokumentärfilmsklubben Doc Lounge, är mycket passande. I filmen blir Möllevången det till synes lugna nav kring vilket spinndoktorernas spiel snurrar och slungar iväg den pressade filmmakaren till Los Angeles, New York och Stockholm för att rädda filmen och WG-film. Produktionsteamet har en stark lokal förankring och har upplevt ett starkt stöd från Malmöborna i Bananas!*-affären. Och - inte minst - Moriskan har snabbt blivit en mötesplats i staden, där man kan festa loss men där det också ges utrymme för samtal om angelägna frågor i vår samtid.

PS. Filmen är en påminnelse om att man alltid måste förhålla sig kritisk och ifrågasättande till det man läser och ser, inte minst partiska blogginlägg som det här och dokumentärfilmer som Big Boys Gone Bananas!*. Bästa sättet att bilda sig en egen uppfattning är att gå och se filmen.

Vem är det som bestämmer?

Urban Drinks är ett informellt och med jämna mellanrum återkommande tillfälle att träffa likasinnade, som är intresserade av hållbar utveckling och stadsplanering. Det är ISU (Institutet för hållbar stadsutveckling) som är "sammankallande", nu senast i samarbete med Malmökretsen av Naturskyddsföreningen.

Jag brukar få frågor om Norra Sorgenfri, som "Vad händer där nuförtiden?" En som är svårare att svara på är "Varför händer det ingenting där?".

Jag svarar att det förmodligen handlar om många olika saker, men att mitt intryck är att alla inblandade väntar på att någon annan ska ta det första steget. Fastighetsägarna kanske väntar på att det ska börja hända saker i och kring Bussgaraget, till exempel, för att kunna börja tro på områdets potential såpass att de kan gå vidare med sina bygg- och utvecklingsplaner. Kommunen å sin sida kanske väntar på att någon fastighetsägare ska börja bygga, för att lättare kunna motivera en investering i utvecklingsprojekt (Bussgaraget, Industrigatan och så vidare). Ett slags chicken race där ingen ens vill ge sig ut på banan först av rädsla för att få springa loppet ensamma.

En mindre konspiratorisk version är att det handlar om processer som tar tid, särskilt för att få fram detaljplaner. Samtidigt vet vi att det ibland kan gå ganska snabbt om den rätta politiska viljan och de ekonomiska incitamenten finns där. Hur mycket spelar konjunkturläget in? Inte lätt att veta. För några år sedan var det stor kris i världen och i Sverige. Då avstannade allting tvärt och inga nya projekt startades. Sedan - var tillräckligt många överens om - blev det snabbt mycket bättre, i alla fall i Sverige, och då började alla som hade planer på att bygga någonting någonstans att göra det, verkade det som. Köpcentra och regionkontor, förvisso, men även bostäder. Man sparkade liv i projekt som hade legat i malpåse i åratal. Nya initierades.

Nu är det osäkert globalt ekonomiskt läge igen - det svänger snabbt nuförtiden. I Hyllie och i Gyllins trädgårdar, vid Slussplan och vid Folkets Park bygger man vidare, men kanske startas färre nya projekt just nu? Frågan är om branschen är så konjunkturkänslig? Och även om den är det: om konjunkturerna svänger så hastigt kanske det inte spelar någon roll i det långa loppet - det finns alltid en högkonjunktur runt hörnet, eller i alla fall förväntan om att det ska komma en, då det faktiskt byggs eller planeras för att byggas.

Hur det än är med den saken har fortfarande inget hänt i Norra Sorgenfri, förutom att en gammal korvskinnsfabrik gjorts om till kommunal skola och QPharma smällt upp en ny låda vid Östra Farmvägen. Här tycks alltså råda permanent lågkonjunktur. Eller åtminstone väntan på bättre tider, oavsett hur bra de är. Det leder till nästa fråga, den svåraste: "Vem är det egentligen som bestämmer?" Det vill säga vad som ska hända och inte hända i området och i så fall när.

Det första svaret som dyker upp: det är väl gubbarna, i vid bemärkelse. Det vill säga en gubbe i förvaltning A, en i förvaltning B, en i företag C, en i företag D och en i bank E som säger att så här kan vi inte göra, för så har vi aldrig gjort förut och det skulle absolut inte fungera nu. En slags omvänd kvadratkorporatism som, i motsats till under 50- och 60-talen, leder till inaktivitet. Ängslan och fastlåsta positioner skulle i så fall vara nyckelorden. Och det kan kanske förklara varför det tycks vara så svårt att få igång de - faktiskt - radikala stadsplaneringsprocesser som skissas i visionsarbetet för Norra Sorgenfri.

Det är samtidigt ett alltför förenklat svar. Det är nog snarare så att ingen bestämmer, eller att det är alltför otydligt vem som bestämmer vad. Ett intryck jag får när jag pratar med tjänstemän och företrädare för fastighetsägare är att det är svårt att få igång samordning och dialog, själva honnörsorden i visionsarbetet. Den förhärskande tanken i projektet är att det där ska komma igång av sig självt och växa så att säga organiskt. Det gör det inte. Dialog är något man måste arbeta mycket målmedvetet och strategiskt med.

Det krävs även en tydlig viljeyttring - backad med ekonomiska resurser för genomförande - från de högre regionerna av den politiska och ekonomiska hierarkin, för att saker och ting ska börja hända. Helst inte hur, men att. Och här är vi, förstås, tillbaka hos gubbarna - de stora männen som vill fatta de stora besluten. Tydligen finns inte den viljan vad gäller Norra Sorgenfri och de progressiva idéer som spirar i visionen.

Vandring med Formlära 2

Formlära 2 är en kurs på landskapsarkitektprogrammet, SLU i Alnarp. I dagarna har studenterna intagit projektrummet hos Ateljéföreningen Addo på Industrigatan. Idéer tar form och skisser börjar växa fram. Resultatet blir en utställning i det fria - den 24:e februari på eftermiddagen ska allt vara klart, då blir det vernissage på olika platser i industriområdet (mellan kl 14 och 19). Oljefat med vedbrasor kommer att finnas på plats för att värma studenterna och besökarna.

Det är bitande kallt i februarivinden när studenterna och lärarna Peter Dacke och Juan Carlos Peirone samlas i hörnet Industrigatan/Nobelvägen. Vi ska göra en rundvandring i området och börjar vid Bussgaraget. Några av studenterna har varit här någon timme innan och då kunnat komma in i garaget - dörren var öppen och någon höll på att jobba därinne. Nu är det tyvärr låst.

Kursens amanuens, Anna Sunding, berättar att hon försökt utverka tillträde till garaget för projektet, men att det verkar svårt. Möjligen skulle det kunna gå att vara i den nyare delen mot Nobelvägen, men under förutsättning att Alnarp bekostar ett byte av de elektriskt styrda låsen till manuella sådana. Anna har pratat med den ansvarige på Fastighetskontoret, Jan Johansson. Enligt honom ska saneringsarbetena inuti garagen komma igång vilken dag som helst nu. Förhoppningen är fortfarande att UngBo12-mässan ska kunna hållas här efter sommaren.

Vi går vidare, över Nobelvägen och upp på taket där galleri högt ovanför | uppför brandtrappan ligger. Det är betydligt mer kylslaget idag, jämfört med när vi avslutade den förra vårvandringen här. Nu är galleriet tyst och tillbommat, men man kan nästan förnimma en kvardröjande doft av Kafé Lilla sorgs krossade drömmar och nybryggda kaffe. Och utsikten är fortfarande storslagen.

En annan kall vinterdag, 30/1 2010

Tillbaka på marken går vi till Stäppen. Peter Dacke berättar att han en gång i tiden bodde med Lars Embäck och dennes fru Marianne i Läderfabriken Öresunds disponentvilla på andra sidan Industrigatan. De unga konstnärerna hade sina ateljéer i fabriken. Då fanns det fortfarande byggnader kvar på den här sidan gatan. De kallade området för Zonen, förmodligen inspirerade av Tarkovskijs film Stalker. De övergivna byggnaderna lockade och man kunde göra spännande fynd inuti dem.

Spår

Läderfabriken är nerbrunnen och Zonen avriven. Ännu finns det många spår i marken efter de byggnader som en gång fanns här. Juan Carlos Peirone berättar att när han murade ugnen borta vid Benzons kontorshus hittade han stora järnplåtar, som hade varit golv i någon fabrik. En rad granitblock som utgjort en husgrund finns kvar i marken. Det var en av dessa stenar bildhuggaren Noel förvandlade till en skulptur förra sommaren.

Noel och hans skulptur

När Noel nästan var färdig med skulpturen - efter många dagars hårt slit med mejsel och handslägga - tippade stenen och gick av ungefär två tredjedelar upp. Den övre tredjedelen ligger kvar på marken där Noel hade sin arbetsplats. En av studenterna har under tidigare strövtåg hittat nederdelen borta vid väggen bakom skateparken och undrat över den.

Noel i arbete, Juan Carlos Peirones ugn borta vid Benzons kontorshus

Trådar, trådar. Till historien, till historierna och till människor som passerat och verkat här. Alla löper de samman och tvinnar in sig i varandra. I hörnet Östra Farmvägen/Industrigatan berättar jag om Tripasins korvskinn och hur stanken från spaltmassan fick hästar att rygga när de drog sina lass på gatan utanför. Peter kommer plötsligt ihåg stanken, som så sent som i slutet av 80-talet fortfarande kunde kännas ända bort till Läderfabriken när vinden låg på åt det hållet. Vi är överens om att aromen från Chokladfabriken på Bergsgatan var behagligare och bäst tyckte Peter det var de dagar när man gjorde lakrits.

Men det är kallt om kinderna och om fötterna, gruppen upplöses. Jag följer med Peter, Juan Carlos och några av studenterna till Addo för en avslutande kopp kaffe. Det stora projektrummet, som senast jag var där inrymde en utställning under ateljéhelgen i mars 2010. Nu är de olika projektgruppernas bord uppställda. Den ursprungliga ordning man kan ana i rummet håller på att upplösas i ett kreativt kaos - som sig bör inför ett konstnärligt projekt.

Vi slår oss ner vid ett av borden och byter några historier till. Peter berättar att han och Juan Carlos nu har sina ateljéer i PLM's gamla kontor på Sofielund. Jag berättar att jag nu arbetar i PLM's nya huvudkontor på Djäknegatan. Ja, nytt och nytt - PLM's saga är all och nu hyrs husets olika våningar ut till olika företag och myndigheter. En historia jag fått mig till livs om det huset är att PLM's VD tog livet av sig genom att slänga sig ut genom ett fönster på översta våningen och landa hårt på det utskjutande taket över entrén.

Trådar, historier. Alla hus och platser har sina. Det ska bli spännande att se vilka spår till historien och framtiden Alnarps-studenterna plockar upp och visualiserar.

Avstickare: Hangar 2 återbesökt

Förslag till bebyggelse på fastigheten Kirseberg 14:93 (Dp 4879)

När jag senast skrev om Hangar 2 hade ärendet om ny detaljplan för fastigheten Kirseberg 14:93 återremitterats från stadsbyggnadsnämnden till stadsbyggnadskontoret. Detaljplanens handläggare Malin Backman berättar att det handlade om huruvida ett dagis eventuellt skulle kunna inrymmas i något av de planerade punkthusen. Det som skulle utredas vidare var alltså inte husens placering, vilken framgår av bilden ovan. Nu har ärendet varit uppe i nämnden igen, och om inget oförutsett händer kommer den nya detaljplanen, när den vunnit laga kraft, att möjliggöra bebyggelse enligt skissen.

I den byggnadsantikvariska utredningen slår Olga Schlyter fast att "ytan öster om hangaren inte bör bebyggas med hänsyn till förståelsen för byggnaden och det sammanhang den befinner sig i". Olga menar vidare: "Hangarbyggnaden har en intressant och tilltalande arkitektonisk utformning. I och med den bågformade konstruktionen är gavlarna byggnadens mest anslående fasader. Det krävs ett visst avstånd och en öppenhet för att byggnadens, och framför allt östgavelns, karaktär ska kunna upplevas på bästa sätt".

Hangar 2's östra fasad med den ursprungliga, platsgjutna betongplattan kvar.

"Framför skjutportarna bör marken vara belagd med stora, platsgjutna betongplattor i enlighet  med den ursprungliga uppställningsplattan. Uppställningsplattans utsträckning kan bevaras såsom den är idag, alternativt minskas till den utsträckning plattan hade på 1920-talet", skriver Olga i sin utredning.

Detaljplanearbete, förstår man, är det möjligas konst där olika intressen kolliderar och ska avvägas mot varandra. I den antikvariska utredningen föreslår Olga ett punkthus i fastighetens sydöstra hörn, där ett av husen på skissen är beläget. Istället blir det två hus, vilket säkert varit ett krav från byggherren PEAB's sida.

Som framgår av ritningen blir det parkeringsplatser på båda sidor om husen, mellan hangaren och parken, samt en gata i gränsen mellan plattan och de nya bostäderna. Sammantaget blir det en effektiv barriär mellan hangaren/uppställningsplattan och spåren efter flygplatsen i parken. En del av betongplattan ska enligt Malin Backman bevaras, men det tycks inte helt klart hur mycket. Frågan är väl om de boende kommer att uppskatta en tom betongyta, när den historiska kopplingen till den gamla Bulltofta-flygplatsen blir mer obskyr.  

Ett perspektiv som kommer att förändras. Punkthusen kommer att resa sig mellan "startbanan" i parken och hangaren. Läsningen av platsen och dess historia kommer definitivt att förändras, när husen väl är på plats.