lördag 31 oktober 2009

Avstickare - Östervärn

Det är inte helt enkelt att på cykel följa Kontinentalbanan åt nordöst ut ur Norra Sorgenfri. Järnvägen är en kraftfull barriär och det krävs lite omvägar och terrängkörning. Först går det bra, när vi nått slutet av Celsiusgatan och tar oss ut i det okända. Bakom Willys - före detta Obs! Interiör - kan man passera mellan en industribyggnad i gult tegel från femtiotalet och en mycket gammal förrådslänga i falurött.

Här har någon hjälpsam människa klippt ett hål i stängslet och vi kan följa banvallen ända bort till Sallerupsvägen, som korsar vår väg i ett brett och djupt dike under spåren. Det är ytterligare en gränsbarriär att navigera. Vi får ta oss nerför en slänt, över gatan och följa den en liten bit innan vi kan ta oss in mellan de sista husen på Ellstorp och en stor brädgård som ligger intill järnvägen.

Barriärer

Vi cyklar genom en fin park som vi inte visste fanns, tills vi kommer till vårt mål. Mellan hyreshusen, Kontinentalbanan och Södra Bulltoftavägen hittar vi ännu ett av dessa övergivna och undangömda ödeområden. Innan järnvägen moderniserades för något decennium sedan låg här ett koloniområde, men all eventuell bebyggelse från den tiden är borta nu.

Däremot finns det kvar en hel del fruktträd, bärbuskar och annan växtlighet. En förvildad trädgård helt enkelt, sådana man ibland kan hitta spåren efter i naturen där det för länge sedan legat en gård. Grusgångarna och stigarna finns kvar, under sly och busksnår kan man ännu ana hur området var organiserat en gång.


Kaninerna har tagit över och skuttar iväg åt alla håll när vi närmar oss. Överallt finns också spåren efter en småskalig piratverksamhet: strippade plastkablar där kopparn tagits bort ligger i härvor bland buskagen. Jag tänker på Ronni, vars tipi nu verkar ha försvunnit från Stäppen. Han sysslar inte med kabelslakt. Även om det inte är el i sladdarna när man hittar dem så är de, menar han, förorenade av all el som gått genom dem innan.

Några av de kringboende har nu börjat odla upp marken igen så smått. Här och var finns odlingslådor och nyplanteringar. Odlarna har, enligt en artikel i Sydsvenskan, föreslagit för Ilmar Reepalu att göra om stället till en ätlig park för alla Malmöbor.

Reepalu tyckte att idén lät trevlig och intressant - det kostar ju inget att tycka så - och skickade frågan vidare till kommunalrådet som ansvarar för Malmös stadsmiljö, Anders Rubin. Kanske är Rubin tråkigare lagd än sin partibroder, åtminstone är han mer realpolitiskt snusförnuftig i sitt svar. "Ett spatiöst markutnyttjande är inte det som dominerar min tankevärld när vi har 7 000 nya invånare och ingen plats för dem", säger han till tidningen.

Yta för framtida förtätning av stadsrummet?

Fast egentligen är det inte kommunen som bestämmer över marken. Den ägs av Jernhusen, SJ:s fastighetsbolag, som i och för sig vill sälja den vidare. Sydsvenskans reporter har pratat med en Thomas Franzon på Jernhusen. Han känner ingen större sympati för platsens beboare och bebyggare:

"Jag har varit ute och tittat på området. Det ser väldigt fint ut. Vi skulle kunna köra bort människorna utan vidare. Det har vi gjort med uteliggare och narkomaner i flera år. Nu är det en annan typ av människor. Så visst, odla ni. Men det får inte anta för stora proportioner. Så småningom måste de maka på sig, så enkelt är det."

Franzon nämner inte kaninerna, men man får väl anta att SJ har bra gift att lägga ut när utrensningarna börjar på allvar.

Nu är det senhöst här, snart går det gamla koloniområdet in i vinterdvala på allvar. Men om några månader börjar det spira här igen, och då lär odlarna - denna fredliga form av stadsgerilla - vara på plats för att fortsätta kolonisera marken.

Jernhusens utsände Terminator?

lördag 24 oktober 2009

Kontinentalbanan

Sagan om Norra Sorgenfri som industriområde började med Kontinentalbanan. När denna nya järnvägsförbindelse mellan Malmö och Trelleborg invigdes 1898 gick den genom betes- och jordbruksmark. Bland annat gårdarna Sorgenfri och Agneslund låg här. Så småningom etablerades fler och fler industrier väster om den nya länken till kontinenten, Malmö oljeslageri i nuvarande Kvarteret Brännaren var tidigt ute och sedan fyllde det på. Stickspår drogs från järnvägen in i området, något som fortfarande är tydligt i den svängda formen på kvarteren Spiralen och Tangenten fastän spåren sedan länge är upprivna.
Kring sekelskiftet 1900 var det järnväg som gällde, och fler och fler svenskar ville ta tåget ut i världen. Det fanns redan, sedan 1886, en förbindelse mellan Malmö och Trelleborg men utvecklingen pressade på. 1897 sattes den moderna tyska post- och passagerarångaren Rex in på traden Trelleborg - Sassnitz. Kontinentalbanan var en supermodern skapelse som fick de bästa förutsättningar: skenorna vägde 40,5 kilo per meter - tyngst i Sverige, förstås! - och lades så gott som spikrakt i terrängen.
Det ånglok som sattes in här var också något alldeles extra, byggt 1897 och visat på Stockholmsutställningen. Det fick smeknamnet Glada Änkan och var snabbt som vinden. En legend säger att det en gång tog sig till Trelleborg på 14 minuter, vilket kräver en snitthastighet på 132,9 km/tim. Kanske hade man bråttom att hinna med den nya tågfärjan som började gå mellan Trelleborg och Sassnitz 1909. (Trots alla trainspotting-sidor på nätet har jag tyvärr inte kunnat hitta någon klockren bild på Glada Änkan.)
1933 elektrifierades Kontinentalbanan, kring sekelskiftet 2000 moderniserades den. Där den drar genom Norra Sorgenfri är den idag starkt trafikerad - alla tåg till Ystad, Trelleborg och Köpenhamn susar förbi. Lite längre söderut, i Fosieby, drar tågen till Ystad och Köpenhamn iväg på sitt håll och sen är det mest godståg som fortsätter mot Trelleborg. Men nattåget Malmö-Berlin för den stolta passagerartraditionen mot kontinenten vidare.

Källor:
"100 år med tåg till kontinenten!" av Börje Hallin. Artikel SJ-Nytt 12/1998.
järnväg.net

torsdag 15 oktober 2009

tisdag 13 oktober 2009

Stäppen, oktober 09 - grus och tipis

För några dagar sedan ställdes en husvagn upp vid den Benzonska tegelbyggnaden. Dessutom forslades betonggrisar, containers och byggbodar hit. Uppenbarligen något på gång på Stäppen, som skejtarna kallar ödetomten i Kvarteret Brännaren.

Jag trodde att saneringen av marken hade börjat, men det är tvärtom. Lastbilar och grävskopor kör hit schaktmassor och stenkross från rivningarna i det närbelägna Kvarteret Spårvägen.

Intill de nya grushögarna har Ronni* byggt en tipi av några gamla presenningar. Hans husvagn, som han hade uppställd någon annanstans, har brunnit upp. Husvagnen som stod här, ute vid gatan, har förvunnit nu. Den var inte Ronnis, men hade helt klart förutsättningar att bli en bra boning - det var en fin gammal sjuttiotalare.

I tipin är det kallt, underlaget är cementplattor under ett tunt lager jord. Ronni har inte hunnit ordna med isolering av tipins väggar än. Han har en spis, men behöver fixa till ett tillräckligt långt rör så att röken kan komma ut annars kan tältet bli en dödsfälla. Men sedan är det inget problem att hitta bränsle, det finns gott om spillvirke runtomkring.

Ronnis nya tipi

Ronni berättar att det finns gifttunnor i marken under hela ödetomten. Han menar att de förvarades i källarna under MOHAB:s stora fabrik, och nu täcks de av de där cementplattorna efter att byggnaderna rivits.

När Ronni kom med sina föräldrar till Malmö som 13-åring, i slutet av 60-talet, jobbade han i MOHAB-fabriken. Då tillverkades det möbler här - det måste ha varit efter oljeslageriets tid - och Ronni arbetade med att köra ut möblerna till kunder. På andra sidan Industrigatan fanns det också en stor anläggning, i rött tegel. Det var Läderfabriken Skandia, som grundades 1917 och brann ner 1996. Ronni minns att man körde in genom ett valv mot gatan och där inne på fabriksgården fanns det ett fint café där man kunde äta.

Ronni har arbetat på Addo också, samtidigt som sin mamma och pappa, tills verksamheten upphörde.

("Facit [som köpt upp Addo, min anm] var vid tidpunkten på väg in i en kris som redan 1972 ledde till att hela koncernen såldes till Electrolux. Redan samma år lämnade sista räknemaskinen fabriken i Malmö. /.../ Malmö kommun köpte upp fastigheten på Industrigatan mot löfte om att Electrolux skulle behålla 1800 jobb i stan. Samma dag som avtalet gått ut ett år senare började uppsägningarna.")**

Ronni hade ett bra jobb på Addo, satt i lugn och ro i ett rum tillsammans med en äldre man och utförde något finmekaniskt arbete. Hans mamma däremot, och andra kvinnor, hade som uppgift att sätta metallämnen i stora excenterpressar som sedan stansade ut maskindelar. För att kunna göra det var de tvungna att stoppa in hela armen i maskinen och dra tillbaka den innan pressen slog ner, ett nervpåfrestande arbete, och sedan plocka ut den utstansade delen. Deras händer blev skadade av de vassa metallkanterna. Tidsstudiemännen, säger Ronni, stod vid sidan om i sina nylonskjortor och hade inte pallat ett sådant arbete.

Idag, på Stäppen, fortsätter grävskoporna och lastbilarna komma med grus och sten. Där de lastar av bodde en kompis till Ronni tills för några dagar sedan, han har fått flytta nu. Ronni är nyetablerad här, men bekymrar sig för kylan som kommit. Han har haft flera dubbelsidiga lunginflammationer redan.

Jag glömmer fråga honom om han - som varande i riskgruppen - har fått besked om när han kan få sitt vaccin mot svininfluensan.

*Ronni heter egentligen något annat
**Johan A. Lundin: Malmö industristaden. Malmö museers e-skrifter nr 5, 2007.

tisdag 6 oktober 2009

Multiplikationsmaskinen Multo rockar loss

Malmöbandet Rag-and-bone, med Örkelljungasonen Mats Nilsson i spetsen, har använt en gammal informationsfilm från Multo i en video. Multo var ett dotterbolag till Addo och hade sitt säte i den nordvästskånska metropolen. Där tillverkades räknesnurror.

Under den fantastiska hemsidan Swedish Typewriter Page - Webbsidan för skrivmaskinens vänner finns utförlig information om Multo, Addo och alla de räknemaskiner som tillverkades på företagen. Fina bilder!

I videon skymtar man Addos klassiker Addo-X, som genom åren tillverkades i flera modeller - bland annat i blåmetallic under 50-talet - varav den här till vänster blev den sista.

På Kungliga Biblioteket finns digitaliserad reklam för Addos allra första räknemaskin. "Det är slöseri att använda hjärnkraft, när man kan använda maskinkraft" - ett förnuftigt argument i modernitetens anda.

Och till slut, i en historik över Sjöalts IF, kan man läsa att bandylaget Multo Örkelljunga vann en korpbandyturnering med 12 anmälda lag 1970.

Addo bildades för övrigt 1918 av kusinerna Hugo Agrell och Oscar Printz.

Addo betyder förstås "jag adderar" på latin. Enligt legenden var det Hugo Agrells hustru som kläckte namnet.

söndag 4 oktober 2009

Travertin

Travertin är ett byggnadsmaterial med klassiska anor - enligt Wikipedia användes det bland annat till Colosseum och andra kejserliga byggnader i Rom. Namnet kommer från latinets lapis Tiburtinus, som betyder "sten från Tibur". Tibur = Tivoli, i vars närhet en av världens största travertin-fyndigheter finns. Det är ett slags kalksten.

I Norra Sorgenfri finns det gott om travertin. Den sitter på fasaden till Förlagshuset Nordens pampiga byggnad i hörnet Nobelvägen och Celsiusgatan, uppförd 1937 i gammal god funkisstil.


Huvudingången från Nobelvägen är stilig, med sin kontrast mellan ljus och mörk sten och den rostfria metallen. Porten hade jag ärende in genom några gånger under tidigt nittiotal, när jag gjorde ett par knäck för förlaget Corona som är en avläggare till Förlagshuset Norden.

Det var i den avlägsna forntid då man använde sådana där fyrkantiga plastdisketter för att forsla information från ett ställe till ett annat. Så hit knallade jag över från Södra Förstadsgatan och levererade det beställda i redaktörens hand. Sedan sattes det hela och blev till bok i tryckeriet, allt i samma hus.

Och ännu trycks det böcker här, men de där disketterna är sedan länge ett minne blott. Med nya elektroniska kommunikationsmöjligheter har besöken på redaktionerna så gott som upphört. Kanske är det ett ensamt jobb att vara redaktör nuförtiden, när alla skickar sina texter med e-post?

Ett fint hus. Det är omsorg och noggrannhet i detaljerna. Fönstren är utbytta till en modern och tråkig aluminiumbåge, men ändå inte med så förödande resultat som på många Malmö-hus från den här tiden (och framför allt, om någon byggnadsantikvariskt intresserad näringsidkare skulle få för sig att byta tillbaka till fönster som liknar originalet skulle det nog låta sig göras).

Till och med det här lilla oansenliga uthuset på baksidan har fått travertin på sig:

Det måste ha kostat en slant att bygga det hela. Då, 1937, hette företaget Svensk uppslagsbok AB. Namnbytet till Förlagshuset Norden skedde under tidigt 40-tal, då man förvärvat även Nordisk familjebok. På femtiotalet lanserades en ny bästsäljare, Lilla Uppslagsboken i tio band. "Redan första året", skriver Rikard Smitt i Malmöföretagen - förr och nu, "inkom 170 000 beställningar av detta verk, som kostade totalt 100 kronor plus porto!".

Produktion och försäljning av uppslagsverk var alltså grundfundamentet i verksamheten - inte vad ett förlag idag skulle sätta sin tilltro till. Och inte då heller, i det långa loppet. 1967 lades utgivningen av Svensk uppslagsbok ner. Färg-teven introducerades då på allvar för de svenska hemmen och man trodde konkurrensen om slantarna skulle bli för svår. Men bokbinderiet har överlevt, även om nu delar av huset hyrs ut till yogaverksamhet och annat och det finns kontorslokaler som står tomma.

Källor:
Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026
Rikard Smitt: Malmöföretagen - förr och nu, Lund 2007. Eget förlag.

lördag 3 oktober 2009

Gatustrider

Det verkar så lugnt, nästan ödsligt här vid Brännaren 16. Byggnaderna är av allt att döma övergivna sedan länge. På andra sidan Agneslundsvägen ligger kyrkogården. Mittemot, över Östra Farmvägen, kränger Bosniska Köket çevapçiçi. I sydöst sträcker ett grönområde ut sig mot några famaceutiska fabriker i fjärran.

Men det pågår en bitter strid sedan fyra år om hörnfastigheten. Enligt Sydsvenskan vägrar ägaren till fastigheten - tillika VD för företaget som bedriver icke-verksamhet här - att sälja till kommunen, som vill utnyttja sin förköpsrätt. Byggnaderna har inget kulturhistoriskt värde i sig, men hörnet har ett strategiskt läge i det framtida Norra Sorgenfri. Riva och bygga nytt är planen. Kommunen har stämt fastighetsägaren. Fastighetsägaren har stämt kommunen. Skyttegravarna är djupare än smörjgroparna i den nu rivna bussverkstaden i Kvarteret Spårvägen.

Nu har det hänt något. Ägaren har gått i konkurs. Kommunen vädrar morronluft. Kanske är konkursförvaltaren lättare att komma till tals med, nu när det behövs likvida medel till fordringsägarna. Snart kanske grävskoporna kan flytta över från Kvarteret Grytan och fortsätta sitt jobb här.

När jag cyklar Östra Farmvägen norrut ser jag, i korsningen med Industrigatan, att de sista resterna av den gamla Shell-macken har försvunnit. Den har legat där sedan 50-talet, årtiondet då mackarna blev fler och fler (och såg fräckare ut än de gör idag).

Nu är de inte många kvar, tankställena som minner om en tid när Malmö var nerlusat av bensinstationer. "Lyckligast var kanske den som bodde ovanpå en hörnstation, bara en hastig blick ut genom fönstret och det gick att avgöra om det var högtrafik vid pumpen eller om det var läge att gå ner och tanka bilen", som Niklas Ingmarsson skriver i sin bok Bilkultur i Malmö. I början av 70-talet fanns det cirka 140 mackar i stan, 2004 var ungefär hälften kvar. Och nu definitivt en färre. Den var inte snygg, i alla fall inte i det sista skedet av sin levnad, och få kommer väl att sakna eller ens minnas den om ett tag.

Skelett av tankställe

Källa: Niklas Ingemarsson, Bilkultur i Malmö. Hur en bilstad blir till. Gidlunds, Södertälje 2004.