Malmö i skimmer och skugga

Arkeologen och museimannen Björn Magnusson Staaf står - tillsammans med arkitekten Tyke Tykesson - under en kristallkrona i en pampig sal på Rådhuset. Han berättar om sin och Tykessons nya bok, Malmö i skimmer och skugga. Stadsbyggnad & arkitektur 1945 - 2005. Den är en fortsättning på Arkitekterna som formade Malmö, som kom för tretton år sedan.

Något Magnusson Staaf säger fångar mitt öra. Han och Tykesson har under arbetet med det nya verket suttit och plöjt genom arkiv på Stadsbyggnadskontoret. De har jagat gamla foton och samtalat med folk som varit med och format dagens Malmö. Men de har också cyklat runt i stan, dokumenterat och fotograferat. Fastän Magnusson Staaf, född 1962, är uppväxt i Malmö har projektet fört honom till platser och områden han knappt visste fanns eller tidigare hade lagt märke till.

Att cykla i staden - med ett mer eller mindre uttalat syfte att upptäcka den - ger en känsla av närvaro och av äventyr, på ett helt annat sätt än när man åker bil längs gatorna. Det är lätt att röra sig mellan stadsdelarna, samtidigt som barriärerna i form av genomfartsleder och järnvägsspår blir fysiskt påtagliga. Jämfört med att gå blir det så mycket lättare att färdas längre sträckor, men man har fortfarande friheten att göra avstickare eller stanna till där man så önskar och stryka med handen längs en husfasad.

Jag tänker på X, uppväxt på Kirseberg, som berättade hur han och hans kompisar cyklade nerför backen till det koloniområde i närheten av Östervärns station som Jernhusen ödelade när Kontinentalbanan byggdes om. Efter förstörelsen fanns det här en period ett tältläger, innan Jernhusen med hjälp av polisen och bulldozers föste bort dem som bodde där. Det var hemlösa som funnit den öde marken och för en tid gjorde den till sin. Det var enligt X många som höll till där och det var säkerligen spännande att röra sig på denna främmande och mystiska plats med eldar, stora militärtält och ständigt nya händelser. En ny värld att upptäcka - och också snabbt kunna förflytta sig från om man var cykelburen.

Bild ur boken. Heleneholm från Eriksfältsgatan

Från Östervärn till Rådhusets festsal är det inte så långt fågelvägen, men det är i sanning en annan värld. Här minglar gästerna en stund efter presentationen av boken. Jag träffar en dam som arbetar på Tage Møllers arkitektkontor, det är kontoret som en gång i tiden ritade tillbyggnaderna av Tripasin-fabriken. Hon hade gjort någon form av praktik på korvskinnsfabriken för länge sedan.

Magnusson Staaf - som i sitt tal liknade sitt och Tykessons arbete vid en form av arkeologi, där stadens avlagringar och skikt blottläggs för att skildra ett större skeende - blir intresserad när jag berättar om Tripasin-museet den nuvarande förvaltaren av fabriksbyggnaderna hittade i källaren. Han menar att just bokens avsnitt om industrierna kunde varit fylligare, med fler berättelser om livet i arbetar- och industristaden Malmö och om de företag som verkade här.

Han har rätt. Malmö i skimmer och skugga borde helt klart innehållit mycket mer av industriområdet Sorgenfri, som nu bara glimtar förbi i en passage om Addo här, en bild av Ferrosans nya kontorsbyggnad där och lite annat smått och gott. Sånt är livet. Boken greppar över ett stort, för att inte säga gigantiskt ämne och det blir förstås översiktligt. Men faktiskt lyckas den ge en helhetsbild av Malmös utveckling under andra halvan av 1900-talet, sett genom arkitekturen och stadsplaneringen, och har alla förutsättningar att bli ett standardverk i Malmölitteraturen. Den är alldeles för stor och tung att ha med på cykelturen, men väl hemma i soffan kan man bläddra och känna igen sig i de kvarter man rört sig.

Här finns avsnitt om de stora infrastrukturprojekten för att möta ett ständigt ökande tryck från bilismen, om tillkomsten av alla de nya bostadsområdena i en ring runt den gamla stadskärnan och om industri, handel och konsumtion. Det är en historia om uppgång under välfärdsåren, fall i efterdyningarna av sjuttiotalets oljekris och de stora industrinedläggningarna och - om tecknen tydes rätt - uppgång när Malmö lyckas återuppfinna sig själv som kunskapsstad och attraktiv livsmiljö för nya släkten av invånare.

Under dramats gång avlöser stilar och ideologier inom arkitektur och stadsplanering varandra, samspelar med det moderna politiska välfärdsprojektet och sätter märkbara spår i stadslandskapet. Hela stadsdelar i den gamla staden - kvarteren runt Caroli kyrka, Lugnet, Öster - rivs för att ge plats för nya byggnader, kanske främst avsedda för handel och kontor. Man antog att människorna skulle vilja bo utanför stadskärnan i moderna lägenheter eller småhus. I början av sjuttiotalet bestod stora delar av innerstaden av rivningstomter, samtidigt som problemen i miljonprogramsområdena växte och de som kunde flyttade till villor i kranskommunerna.

Bild ur boken. Vy från Johanneskyrkans torn över Triangeln, mitten av 70-talet

Tykesson och Magnusson Staaf är inga polemiker eller entydiga fiender till modernismen. De ser skälen till att man ville sanera bort slumbostäder, fylleri och prostitution bland de nergångna gamla gathusen. Men de visar också på hur det stadsliv som fanns här liksom kastades ut med badvattnet. Kvarteren som byggdes upp blev ofta slutna, ogästvänliga och livlösa med stumma fasader och få butiker. Problemen försvann inte från Caroli utan flyttade bara in i de moderna husen. Lugnet är idag en i det närmaste död zon mitt i stan. Öster hade kunnat vara en unik stadsmiljö med bebyggelse från flera århundraden istället för en ganska slummig stadsdel med övervägande brutal sjuttiotalsarkitektur.

Nåväl. Tykessons och Magnusson Staafs bok slutar - som sådana här böcker ofta gör - i ett relativt ljust ackord. Industristaden har blivit Kunskapsstaden, Västra Hamnen skimrar i vackra bilder och vi kan ana en stadens renässans: en återuppfinning av staden som ett offentligt rum, en skådeplats där invånarnas liv utspelar sig inför varandra. Stadsplanerarnas ansträngningar att locka välsituerade medborgare till områden som Västra Hamnen, samtidigt som man vill främja stadens lockelse på unga kreativa människor, syftar till att höja Malmös attraktionskraft som boendemiljö och därigenom också lyfta de eftersatta och problemtyngda områdena. Ambitionerna märks i planerna på förtätning av innerstaden, i talet om hållbar utveckling och i hur man tänker kring framväxten av nya bostads- och verksamhetsområden som Norra Sorgenfri.

Men fortfarande är det ett långt mentalt och klassmässigt stenkast mellan - låt säga - Munkhättegatan och Dockan. Segregation och social oro är fenomen som kan vara här för att stanna. De aspekterna på livet i den moderna staden, och de problem de ställer stadsplanerarna inför idag, skymtar bara sporadiskt i Malmö i skimmer och skugga.