Vårvandring #2

Vid korsvägen

Hittills har vädret under Sorgenfri-vandringarna inte varit lysande. Först rå vinterkyla, sedan kyligt vårväder och idag regn. Ändå är det en tapper skara som samlas vid Benzons tegelhus för en extrainsatt vårvandring. Vi rör oss upp till korsningen Industrigatan/Nobelvägen. Här har det kommit upp en ny skylt - se ovan. Ännu ett tecken på att Sorgenfri börjar räknas som en del av civilisationen, eller i varje fall till stadens infrastruktur.

Hanna uppmärksammar en annan skylt, som anger högsta tillåtna hastighet längs Industrigatan till 40 km/timme. Det är definitivt en nyhet, kanske är det inte många av bilisterna som fattat det än för många håller synnerligen god fart. Fartbegränsningen är med all säkerhet ett led i att göra Industrigatan till ett gästvänligare ställe. Det har gatan aldrig varit. Eva säger att hennes mamma Gun - som cyklade här hundratals gånger från fyrtiotalet och framåt - alltid höll högsta möjliga fart om hon behövde passera här när det var mörkt.

Jag får alltid reda på något nytt på de här vandringarna. Nu berättar Johan om de tre gräsbevuxna kullarna här i hörnet, inne på Eons tomt. Kullarna tillsammans med belysningen över parkeringen längre in i kvarteret utgör en konstnärlig installation, som gjordes när Malmö Energi byggde sitt huvudkontor här i början av nittiotalet. Sedan köptes Malmö Energi upp av Sydkraft, och nu är det alltså Eon som har verksamhet här.

Vi fortsätter, tittar till bussgaragen - där inget tycks hända - och travertinbeklädnaden på Förlagshuset. Vi promenerar Celsiusgatan ner. Här, någonstans mellan Wibergs gamla kappfabrik och Ferrosans fabrik, låg Kaffe och Kolonial som gjorde egen marsipan man kunde gå hit och köpa. Vid Östra Farmvägen fanns Malmö Wienerkorvfabrik. Om detta och mycket mer berättade Gun när vi sågs i Lödde i vintras.

Efter att ha gått en bit längs Östra Farmvägen är vi tillbaka på Industrigatan. Vi stannar till vid Addo-kvarteret och kan konstatera att Tripasin-husets entré fortfarande inte har återställts.

Det regnar, som sagt. Därför blir det ingen grillning idag. När vi gjort varvet och står utanför Benzon-huset igen är det dags att avsluta evenemanget. Kanske blir det fler vandringar mot slutet av sommaren.

Lotta, Hanna, Rut och Johan visar glatt humör trots regnet

Eva - tillrest från Helsingborg - och hennes son Isak, som nu flyttat från Seved till Abbekåsgatan.

Avstickare: Odling på Ellstorp

Dan och Britta rensar vitlökslandet

Dan kommer från Hagfors i Värmland. Där var inte många intresserade av stadsodling. När han jobbade på en tomatodling tog han hand om överblivna tomatplantor och planterade dem i en grushög på en byggarbetsplats. Sedan flyttade han söderut och vet inte hur det gick för de där plantorna. Nu bor han i Malmö och studerar till trädgårdsingenjör vid SLU i Alnarp. I Malmö har han hittat gelikar som gillar att odla i staden. Den här torsdagskvällen i maj, en av de första riktigt ljumma, arbetar han med odlingen på det övergivna koloniområdet på Ellstorp. Vi hjälps åt att så blomsterbönor vid en död buske, som kan bli fint stöd för bönorna att slingra på ifall de gror.

Lite längre bort gräver Emma, Hanna, Britta och Jonna ut en ny bädd i den gräsbevuxna marken. Bit för bit växer den improviserade odlingen, enligt principen att använda det man hittar och kan använda. På det gamla koloniområdet har odlarna hittat sparris, smultron, jordärtskockor och vinbärsskott. Här finns gott om fruktträd, som nu står i blom. Annat har tagits hit och planterats, bland annat vitlök, libbsticka, kärleksört (som jag får veta är ätlig och gör sig bra lätt uppstekt). Här är mycket som grönskar och gror. Också tillbehören följer lagen om att ta det man har. Några gamla fönsterramar utan rutor blir en odlingsbädd. Några hela fönster blir ett litet växthus.

Emma, Hanna, Jonna och Britta gör en odlingsbädd i våningar.

Gerillaodlarna vid Östervärn är en del av Mykorrhiza, nätverket för stadsodling som sedan drygt ett år har en lokal avdelning i Malmö. Vid den före detta folkhögskolan Holma utanför Höör har de sina största odlingar, men på flera ställen i Malmö har underutnyttjade platser, som denna, börjat förvandlas genom Mykorrhizas försorg. Emma och Britta vet inte exakt hur många som är engagerade i organisationen, den är löst sammanhållen och man hjälper till med arbetet när man vill och har lust. Men det är nog flera hundra som på något sätt är med.

Nu är något stort på gång. Mykorrhiza ska få 1 500 kvadrat av Enskifteshagen att odla på (sök på Sankt Matteus kyrka på Eniro så hittar du dit). Än saknas det några kommunala beslut - det är många förvaltningar som ska säga sitt - men Britta är säker på att det kommer att bli av. Nu är det lite sent för vårbruket, men en liten del av marken kommer man nog hinna odla upp och plantera på redan den här säsongen. Vissa politiker och tjänstemän inom Malmö kommun har alltså visat sig intresserade av stadsodling. Intressant.

Emma och Britta i det urbana odlingslandskapet

Avstickare: Nobeltorget

Camilla Jonasson har en mission. Hon vill väcka Nobeltorget till liv. Så hon går dit varje dag med sin filt och fikar eller äter lunch. Ser vad som händer, pratar med folk som också vistas här, fotar och skriver om torget på sin facebook-grupp.

Ikväll har Camilla verkligen lyckats få liv här. Hon har arrangerat ett "väckelsehäng". Ett enkelt PA har riggats i ett hörn av gräsmattan. Malmö stad kunde inte erbjuda någon el, men det kunde en restaurang en bit bort längs Nobelvägen. Folk har samlats på filtar, de gör sig en picknick och har trevligt. Kristian von Svensson framför några av sina låtar. Det är en ganska mild afton med bara lite kyla i vinden.

Mediabevakning: Camilla Jonasson förevigas på sin färgglada filt av Malmö Fria Tidnings utsända reporter

Nobeltorget är egentligen ganska fint: en stor gräsmatta med bänkar och rabatter. En fontän som sprutar vatten på ett muntert sätt och så - borta vid Lantmannagatan - den stora bronsstatyn Till Axel Danielsson av Willy Gordon. Axel Danielsson grundade tidningen Arbetet. På andra sidan Lantmannagatan reser sig Folkets Hus (numera Malmö Konferenscenter). Arbetarrörelsens hjärta slår ännu i detta bortglömda hörn av staden, om än med ostadig och något fladdrig rytm.

Ändå: det är en svår plats att gjuta liv i, monumental och på samma gång ödslig. Trafiken gör det inte lättare. Torget kringskärs av Nobelvägen, Amiralsgatan och Lantmannagatan, tre hårt trafikerade genomfartsleder. Här har skapats en bilismens aorta, en rest från den tid då stadsplanering handlade om att göra det enklare för de bilburna att ta sig in i, ut ur och genom staden. Kvällens begivenhet och Camilla Jonassons mission handlar istället om vårt behov av gröna lungor, och om Nobeltorgets möjligheter att bli en sådan.

Vårvandring

För den som vågar sig in genom svängdörrarna till Stäppen väntar spännande upplevelser. Ett gäng som törs samlades på söndagen vid Benzons gamla tegelhus för en vandring.

Konstnären Lars Embäck, som bott och verkat på Sorgenfri sedan början av åttiotalet, berättade om den bebyggelse som fanns här på den tiden. Just där nu saloon-dörrarna leder ut till Nobelvägen låg ett gammalt hus, som varit något slags konsulat innan det övergavs och slutligen revs. I hörnet Nobelvägen/Industrigatan låg en modernare byggnad, dit tågen ännu i slutet av åttiotalet kom åkande längs stickspåret för att lasta av virke.

Rester av stickspåret, längs med Industrigatan

Lars kunde följa händelseutvecklingen i Kvarteret Brännaren från andra sidan Industrigatan. Då stod där ett fabrikskomplex, som för länge sedan varit Läderfabrikerna Skandia och Öresund. Lars och hans sambo Marianne - numera är de gifta - bodde från 1983 till 1990 i disponentvillan som låg i anslutning till fabriken. Lars minns att det fanns en stor sporthall, samma hall där Gun från Håkanstorp brukade spela badminton under 40- och 50-talet.

Tandborsttillverkaren TePe hade sin verksamhet i fabriken, men flyttade ut 1987. Då gick en grupp konstnärer samman i ateljéföreningen Öresund och hyrde två av våningarna. Under två år gick det bra, men sedan blev de uppsagda av fastighetsägaren. Efter det använde brandförsvaret disponentvillan och fabriksbyggnaderna för övningar, tills hela rasket brann ner 1996. Här berättar Lars mer ingående, och det finns också filmat material från Läderfabriken Öresund.

Idag är det ännu en ödetomt där Läderfabriken Öresund en gång stod. Bilden är tagen i början av september 2009.

Vi fortsätter Industrigatan ner, passerar Östra Farmvägen och beger oss in i Kvarteret Spiralen. Lars har nu en ateljé i den gamla Addo-byggnad som hyrs av Ateljéföreningen Addo. Lars låser upp och visar runt lite i huset. Här finns ett stort rum i bottenplanet, där konstnärerna kan arbeta när de håller på med större projekt och som ibland är utställningslokal.

Från en avsats på översta våningens västra gavel har vi en vidsträckt utsikt över Sorgenfri:

Kvarteret Smedjan med Antpacs byggnad, därbakom Benzons hus i Kvarteret Brännaren och i fonden Eons kontorsbyggnad i Kvarteret Verket, på andra sidan Nobelvägen.

Skyline med Pauli Kyrka, Turning Torso, Savoy, Petrikyrkans mäktiga torn och Kockumshuset "Gängtappen", som när det byggdes 1958 var Sveriges högsta skrapa.

När vi åter står på Industrigatan kikar vi österut mot Kontinentalbanan. K, som bor på Håkanstorp på andra sidan järnvägen, cyklar förbi här de flesta dagar på väg till jobbet - precis som Gun cyklade längs Industrigatan på väg till skola och jobb för drygt ett halvsekel sedan.

Vi går tillbaka till ödetomten och stannar till vid odlingsbäddarna. Lars berättar att det var mycket aktivitet kring Benzonska huset för några somrar sedan - bland annat filmvisningar på husväggen och olika konstnärliga happenings. Det var vid den tiden, tror han, som elever från Alnarp påbörjade en odling här. Projektet övergavs när man kom underfund med att marken är så förorenad här att det inte går att odla tjänlig föda här. Det är alltså inte - som jag trott - gerillaodlarna Mykorrhiza som varit här och grävt, vilket bekräftades i veckan genom ett mail från en av aktivisterna. Men det stämmer att det är Mykorrhiza som är igång vid Östervärn och nu har föreningen också fått en bit av Enskifteshagen för uppodling, enligt en artikel i Efter Arbetet).

Vi sår i alla fall lite blomsterbönor i en av bäddarna, som en manifestation för dagens vandring och med en liten besvärjelse till fruktbarhetsgudarna att de ska gro. Efter detta jordbruksarbete beger vi oss till den nya skejtparken, där L har satt fyr på grillarna. Snart kan vi kalasa på varmkorv med bröd. P har med sig nybakade bullar med ost. Det blir en trevlig avslutning på vandringen. Solen tittar till och med fram några sekunder då och då. Hundarna Figo (eller Figge som han kallas i vardagslag) och Lexie kommer bra överens. Alla cyklar står kvar vid Benzons hus när det är dags att bege sig hemåt.

Den nya skejtparken

För några veckor sedan var det bara ett stort hål, utgrävt i marken invid resterna av fabriksväggen. Nu är det en cementerad skejtpark under uppbyggnad.

Det ska bli mer, berättar Pontus under en paus i åkningen. Fler ramper och helst en ränna bort till den gamla skejtbanan. Han var med och byggde den, 2004 var det. Då blandade de cementen för hand. Nu är det enklare: ett byggföretag lämnar av sina överblivna slattar, en kubikmeter här och en där och sedan är det bara att forma.

Nej, jag vet inte när de har tänkt börja bygga här, men jag tror inte det blir i år i alla fall. Hur som helst - nu tar skejtarna en sommar i taget, försöker göra anläggningen så bra som möjligt och åka så mycket de kan på den. Den här ser mer hållbar ut än den gamla, som enligt Pontus ramponerades av de hemlösa. Han borde veta, han har gjort en dokumentärfilm om Stäppen och skejtarna där. Den har världspremiär på Tangopalatset på lördag kväll.

Verklighetens arkitektur?

En kväll på stadsbiblioteket läggs konfliktlinjerna i öppen dager. Rubriken för samtalet är Verklighetens arkitektur, med underrubriken Man kan bygga broar men kan man bygga mötesplatser? I panelen bland annat arkitekterna Gunilla Kronvall och Kenji Miyazu samt arkitekt- och designskribenten Ingrid Sommar. I publiken en brokig skara som - får man förmoda - är intresserade av stadsplanering och byggandet av framtidens Malmö.

På det hela taget är diskussionen lös i konturerna och illa sammanhållen av moderatorn, Ellen Nyman. Det som skulle kunnat bli ett verkligt hett samtal om vad som främjar och hämmar "den goda stadens" framväxt slarvas till största delen bort. Men ändå.

Någonstans i centrum för debatten finns idén om mötesplatser, ett värdeladdat ord som gärna ges en positiv innebörd. Fixar vi bara sjyssta mötesplatser så löser sig det mesta. Segregationen till exempel, och alienationen i storstadsdjungeln. Men hur ska det gå till? Negationen, exempel på misslyckanden, är lätta att finna och stavas ofta funktionsuppdelning, storskalighet och miljonprogramsområden: skrivbordsprodukter för en ideal värld, där man oftast planerade in gott om gemensamma ytor, grönområden och så vidare. Men inte blev det några naturliga mötesplatser för det. Säga vad man vill om miljonprogramsområdena, men särskilt flexibla är de ju inte. Det är svårt att etablera verksamheter i husens gatuplan, även om man skulle vilja. De stora öppna ytorna mellan husen har ofta blivit otillgängliga och farliga platser att vistas på, och så vidare.

Nu är alla (?) överens om att modernitetsprojektet gick åt skogen. The road to hell is paved with good intentions, och allt det där. Dagens honnörsord är därför de motsatta: småskalighet, hållbar utveckling och funktionsblandning. Alls inga - visar det sig - entydiga och oomstridda begrepp.

Framtidens mötesplats? Kvarteret Spårvägen, april 2010

Den "rätta" och "godkända" mötesplatsen, är den något som kan frammanas genom att man skapar olika kulturella, konstnärliga eller arkitektoniska uttryck (allra helst med icke-kommersiella förtecken), eller är det snarare så att mötesplatser uppstår spontant på platser som har en vardaglig funktion: en fontän där man hämtar vatten, ett torg med populära krogar eller ett modernt köpcentrum? Och hur blir det med spontaniteten när man försöker planera fram mötesplatser, är man inte där igen som arkitekt eller stadsplanerare och försöker lägga livet till rätta?

En annan viktig fråga är vem som har tillgång till mötesplatser, och här är Norra Sorgenfri ett brännande exempel. I publiken finns några av de konstnärer och aktivister som nu är verksamma i området. Med rätta är de oroliga för hur det blir med deras fortsatta närvaro där, när exploateringen kommer igång och hyrorna höjs. Den småskaliga och blandade stadsdel som Gunilla Kronvall ser framför sig kanske inte rymmer dem - och varför då inte freda området och låta livet som finns där nu pågå och utvecklas som det vill? Men andra röster höjs i publiken: vad säger att Sorgenfri ska vara ett reservat för en begränsad grupp, som långt ifrån alla känner sig delaktiga i? Är verkligen ett Espresso House - för många sinnebilden av massproducerad och icke-autentisk mötesplats - av ondo, eller är det tvärtom så att det är en plats för alla (som är beredda att betala för en dyr, imperialistisk kopp kaffe).

Och den där småskaligheten med små tomter och många aktörer, hur motverkar den segregationen? Gunilla Kronvalls favoritexempel är några familjer som slagit sig samman och anmält intresse för att bygga ett gemensamt hus på en tomt. Deras dröm är att ha ateljéer och kanske en servering i gatuplanet. Här någonstans går Lars Vilks - som inledningsvis visat en ganska intetsägande film om arkitektur och mötesplatser - igång. Det här, menar han, är ju som alla sådana här områden ett projekt för den intellektuella medelklassen, det vill säga oss som sitter här på bibblan just nu. Det har han rätt i men sedan går han snett, när han påstår att "folk i allmänhet" - det vill säga alla som inte är här - inte är så värst individuella av sig eller bryr sig särskilt mycket bara de får ha det som de alltid haft det. Kvällens hetsigaste ordväxling utbryter, innan Kenji Miyazu gjuter olja på vågorna genom att säga några lagom kloka ord.

Han drar ett exempel från Slottsstaden, där en gammal affär på en hörna la ner. Ett café öppnade och det blev en - voilà! - mötesplats. Samma hörna, samma lokal men en ny funktion laddar platsen med nya innebörder och möjligheter. Många byggnader, kanske de flesta, i en ständigt föränderlig stad används för något annat än de ursprungligen var ämnade för. Därför, menar Miyazu, gäller det för arkitekter och stadsplanerare att vara strategiska och skapa byggnader eller kvarter som vars funktioner kan förändras över tiden.

Inte måla in sig i ett hörn, alltså.

Blev jag nåt klokare av det här? Nå, det blev i alla fall tydligt att det inte finns några entydiga svar på hur den ideala staden ska kunna frammanas ur detaljplaner och arkitektritningar. Och att konfliktlinjerna - varandra korsande och ibland förvirrande - inte blev mindre påtagliga efter aftonens debatt.

Plötsligt händer det!

Galleri Brännaren, vårsalong 2010