Gatorna i ...

Industrigatan österut, mot Östra Farmvägen, 12/12 2009.

Industrigatan. Anlades 1904 och hette först Industrivägen, men bytte snabbt namn till Industrigatan. "Omkringliggande tomter i Mellersta Förstaden hade i stadsplanen utlagts till fabriksområde, därav namnet". (Leif Ljungberg, Gatunamnen i Malmö, 1960)

Korsningen Industrigatan/Nobelvägen mot nordost, 30/1 2010.

Nobelvägen söderut, mot korsningen Industrigatan, 2/10 2009.

Nobelvägen. Anlades också 1904. "En princip vid namngivning av gator i Malmö har länge varit, att huvudleder skall uppkallas efter svenska föregångsmän. /... / Från en del håll /... / har uppgivits, att Nobelvägen fått sitt namn efter en där bosatt person 'Nobel' (med tonvikt på första stavelsen), eventuellt skomakare eller soldat. Någon sådan person har icke anträffats i Västra Skrävlinges mantalslängder eller församlingsböcker /... /. Han är ej heller känd av äldre personer i trakten /... /." (Ljungberg)

Men oavsett om det är en krutuppfinnare eller skomakare som gett namn åt Nobelvägen är det alltså svenska män som gäller i sammanhanget. Några svenska föregångskvinnor får man leta förgäves efter, för att inte tala om utländska föregångsmänniskor oavsett kön.

Östra Farmvägen norrut, 2/9 2009.

Korsningen Östra Farmvägen/Industrigatan 2/9 2009. Addoland.

Östra Farmvägen. "1945. Förlängning av redan befintlig väg. 1955. 'Två återvändsgator kom att ingå i Östra Farmvägen'." (Ljungberg)

Så var det med det.

Agneslundsvägen västerut, mot Nobelvägen, 2/10 2009.

Agneslundsvägen österut, mot Östra Farmvägen, 2/10 2009.

Agneslundsvägen västerut, mot korsningen Östra Farmvägen, 28/7 2010. Gatuarbeten vid Kvarteret Grytan.

Agneslundsvägen. "1938. Tidigare 'Kyrkogårdsvägen'. Efter den närbelägna farmen Agneslund". (Ljungberg)

Celsiusgatan österut, mot Nobelvägen, 2/9 2009. Bussgaraget till höger i bild.

Celsiusgatan mellan kvarteren Smedjan och Katrinelund. Rakt fram den gamla Duxfabriken i Kvarteret Smedjan. 2/10 2009.

Celsiusgatan. Fick sitt namn 1904. "Namnet efter den uppländska lärdomssläkten Celsius." (Ljungberg)

Mest känd är väl Anders Celsius (1701 - 44), celsiustermometerns uppfinnare. En gubbe till, således.

Zenithgatan. Från 1902. "Efter den vid denna gata belägna AB Zeniths margarinfabrik, grundad 1899." (Ljungberg)
"I Sverige grundades de första margarinfabrikerna i början av 1880-talet men möttes med skepsis. I Malmö kom den första 1899 öster om Värnhem vid Sallerupsvägen. /... / Fabriksbyggnaden är riven." (Birgit Bender, Gator i Malmö, 1999)

Zenithgatan utgör Sorgenfris västra gräns och har ännu ej utforskats till någon reda av Norra Sorgenfri Nu-redaktionen. En utflykt längs gatan - som slutar borta vid Värnhem - planeras dock.

Katrinelundsgatan. 1960. "Återvändsgata ... till Katrinelunds barnhem inom kv 48 Katrinelund. Katrinelund, beläget å gammal gårdejord, är uppkallat efter ägarens, glasmästare Peter Enelunds hustru, Elna Catharina, f. Krok, f. 1817, d. 1887 /... /." (Ljungberg)

Samma sak här. Katrinelundsgatan är en gränsgata mellan kvarteret där nu Willys håller till och bostadsområdet Katrinelund. Uppgiften om att här en gång legat ett barnhem lockar förstås till vidare efterforskningar.

S:t Knuts väg. 1904. "Uppkallad efter den danske kungen Knut den helige, d. 1086, Danmarks skyddshelgon." (Ljungberg)

Gatan utgör en gräns mellan Kvarteret Verket - där det gamla gasverket låg - och Sankt Pauli Norra Kyrkogård. Har inte heller utforskats i större omfattning, men invid tegelmuren som löper längs gatan på Sorgenfri-sidan finns anledning att stanna till en stund, särskilt om man har sällskap:

S:t Knuts Väg, trottoaren. 15/5 2010.

Ödetomtens flora II

Ymnigt förekommande, klängande sak som blommar under augusti (bilderna från 4/8). Det är den första växt man lägger märke till när man går Industrigatan fram - den hänger på stängslen utmed den före detta bussparkeringen i Kvarteret Spårvägen och flödar över planket som skiljer trottoaren från Kvarteret Brännarens ödetomt. Susann (se kommentarstråden) tror att det kan vara skogsclematis, och det tror jag också efter jämförande koll med den virtuella floran. "En risigt grenig, klängande, lianlik buske som kan bli flera meter lång."

Det här är i alla fall björnbär, som växer i väldiga snår i den södra delen av Stäppen. Mer snår än bär den här säsongen, och förmodligen är de som finns inte så nyttiga att äta med tanke på dioxiner, bensen, tungmetaller och annat skit som kan ha berikats i dem. De få som var mogna den 4:e augusti var rätt sura också. Inte bästa växtplatsen för bär, kanske. Mager mark, torrt och besvärligt.

Det är tuffa omständigheter, men de växter som etablerat sig här har ofta gjort det med besked och finns i stora bestånd. Kardborren är ett exempel. Den har annekterat ett stort område mitt på tomten och de stoltaste stånden är nästan manshöga.

Kardborre, men vilken slags? Ullig, stor eller lund-? Antagligen ullig, för den är vanligast och förekommer ofta på skräpmark enligt Den Nordiska Floran. Kvarteret Brännaren 4/8.

Men här finns också mer blyga blomster, som den marknära gynnaren nedan. Eller mark och mark förresten, den tycks växa direkt på betongen i det fabriksgolv som fanns här en gång i tiden. Det skulle kunna vara vit fetknopp, innan blomningen. Ett återbesök på fyndplatsen krävs alltså, för att utröna om det blir några blommor.


Hur är det då på andra sidan gatan, på ödetomten i Kvarteret Smedjan? Jämfört med den relativt frodiga Stäppen är här kargare och - vad det verkar - färre arter. Inga skyddande plank, så väder och vind får fritt spelrum. En större del av ytan är asfalterad, vilket bidrar till det ökenliknande mikroklimatet. Här finns en massa olika gräs, förstås, men det skulle leda för långt att försöka dokumentera och artbestämma alla dem. Om man tar sig för att studera dem lite närmre är många av dem riktigt fina:

Kvarteret Smedjan, 4/8.

Kvarteret Brännaren 27/7.

I Kvarteret Smedjan finns ändå en del botaniska upptäckter att göra. Såpnejlika finns det gott om, och det är en art som inte finns på Stäppen. Så här står det i Den virtuella floran: Såpnejlika har använts både som läkeväxt och istället för såpa, Hoffberg (1792) skriver att den "Renar bloden, mycket tjenlig i Gicht och Gulsot. Decokten af sönderskurna roten loddrar sig som såpa, renar kläder, borttager flottfläckar och kan brukas til twätt."

Här landar jag i floran bland ärtväxterna, och min gissning blir puktörne. Emellertid svårt att se om det finns några tornar, det kollade jag inte efter. Möjligen skulle det kunna vara stallört, som enligt floran "luktar getabock" och inte har några tornar. Men troligen puktörne, återigen för att den brukar finnas på skräpmark. Jag kan ej heller erinra mig någon getabocksdoft.

Nästan utblommad mjölkört, eller rallarros som den ibland kallas. Humlorna är fortfarande i farten. Kvarteret Smedjan, 4/8.

En humla till, Kvarteret Brännaren 27/7.

Källa: Den nordiska floran. Mossberg, Bo / Stenberg, Lennart / Ericsson, Stefan. W & W. Fjärde tryckningen, 1994.

Viktigt meddelande

Hörnet Agneslundsvägen/Östra Farmvägen, en plats där det just nu grävs och anläggs som bara den. Att Gatukontoret - eller entreprenören - kan använda tomten bakom stängslet som lagerplats är en märkvärdighet. Under flera år har kommunen försökt få loss fastigheten från den förre ägaren, se här. Det har varit stämningar och motstämningar, skyttegravskrig. Nu verkar kommunen ha avgått med segern. Det betyder att lagerbyggnaden i bakgrunden så småningom kommer att rivas och nya bostadshus byggas på tomten.

Samma hörn i oktober 2009

Avstickare: industri- och kontorsbyggnader i Malmö, Emilstorp

Emilstorp är granne med Sorgenfri. Cyklar man Industrigatan österut och under Kontinentalbanan är man framme när man kommer upp på andra sidan järnvägen. Ända fram till femtiotalet var det lantligt här. Gun, uppväxt på Håkanstorp, berättade att hennes pappa hade koloni i ett område som hette Karlshögs koloniträdgårdar. Enligt obekräftad andrahandsuppgift fanns det fält med jordärtskockor - kanske tillhörande Emilstorps gård - som Gun och hennes kompisar brukade roa sig med att göra gångar genom. Busungar...

Gården Emilstorp låg i söder. I norr - invid Sallerupsvägen - fanns lantstället Tusculanum, byggt av stadsläkaren August Falck på 1870-talet.

Den långsträckta byggnaden invid Industrigatan är kanske kompis med Addo-längan, som skymtar i bildens vänstra kant på andra sidan Kontinentalbanan. I alla fall måste husen vara från ungefär samma tid. Det mesta här är byggt på 60- och 70-talen, förutom en del äldre och rätt ruffiga kåkar närmst järnvägen söder om Industrigatan. Stenhuggare och skrothandlare fanns här sedan tidigare, verksamheter som lever kvar än idag.

Emilstorp är inget ställe som gör något väsen av sig. Undanskymt, småskaligt och anonymt. Inte världens vackraste eller charmigaste grannskap precis. Som alla industriområden jag kommit genom på mina turer är det en utpräglat macho miljö. Bilar rivstartar och vrålar fram på gatorna med motorerna på högvarv. Grupper av allvarliga män står och snackar runt parkerade bilar. Men i hörnet av Volframgatan och Emilstorpsgatan - utanför en verkstad eller liknande - passerar jag en ung kille som leker med sin dotter. De skrattar ljust och verkar väldigt glada.

Man blir nyfiken på vad det varit för företag här sedan sextiotalet. Småindustrier som tillverkat grejer av metall kanske. Nu är det mest bilverkstäder och en påfallande andel rörelser i antenn- och kabelteve-branschen som håller till här, och en och annan livsmedelsaffär med lågprisprägel. Och så en gammal skylttillverkare, som tagit tillvara sin egen skylt när fasaden plåtats in:

Här finns nästan bara låga byggnader i en till tre våningar. Många av dem är klädda i det klassiska röda teglet.

Emilstorpsgatan.

Knivgatan*.

Det är mycket tätare än på Sorgenfri och påminner på sina ställen lite om Norra Grängesbergsgatan. Fasaderna mot gatan är ofta strama och fyrkantiga, men ändå rätt stiliga:

Scheelegatan** norrut mot Sallerupsvägen.

Scheelegatan är bred, som en pampig paradgata genom området. Den anlades 1956, när Emilstorp planlagts som industri- och lagerområde. 1960 förlängdes gatan, antagligen norr om Industrigatan bort till Sallerupsvägen - den delen som syns på bilden ovan.

Söder om Industrigatan kantas Scheelegatan av plataner, som växt sig mäktiga under ett halvsekel. Här utgör gatan på en sträcka Östra Kyrkogårdens västra gräns, och vad hittar vi väl här? Jo, ett av Malmös mest berömda hus, Sigurd Lewerentz blomsterkiosk från 1969. Ingenting så spektakulärt finns på industriområdet på andra sidan gatan. Men det är ändå kul att cykla omkring här och titta på tegelfasader och omsorgsfullt utformade entréer, om man nu är lagd på det hållet.

Platanerna, kaklet, teglet, koppardetaljerna - lummigt längs Scheelegatan.

Vid Volframgatan***.

Också Volframgatan.

Ledigt hus vid Emilstorpsgatan.

Industrigatan.

Emilstorpsgatan, vintern 2010.

För att få fram vem som ritat husen hade man fått gräva djupt i stadsbyggnadskontorets ritningsgömmor. Enligt Malmö Kulturmiljös inventering Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö finns arkitekterna Sture Kelfve, Ragnar Näsman och Bertil Matsson representerade vad gäller nybyggnationen, medan Sydark i Malmö har stått för flera av de senare genomförda ombyggnaderna.

_______________________________________
* "Gata i båge från och till Scheelegatan öster om kv nr 49 Tusculanum", säger referensverket Gator i Malmö och fortsätter: "intilliggande gator är namnsatta efter äldre vapen". Varför framgår inte, men det stämmer. Lansgatan, Klubbegatan, Hillebardsgatan och Yxgränd. Också Sköldgatan och Brynjegatan. Österut - i bostadskvarteren på Håkanstorp - finns Sländgatan och Skyttelgatan. Man kommer osökt att tänka på Ivanhoe när man rör sig i trakten. Bålda riddare och spinnande jungfrur fångna i slottstorn. Men Sländ- och Skyttelgatan är inte bara hittepå. De är gator utmed av textilarbetare bebyggda kvarter, enligt Gator i Malmö.

** Efter Carl Wilhelm Scheele (1742 - 1786). Berömd kemist som upptäckte bland annat syret. Han kom från Stralsund och var verksam som apotekargesäll på Malmö-apoteket Fläkta Örn 1765 - 1768. Under tiden gjorde han klar sin första kemiska avhandling.

*** Volfram var ett av de grundämnen Scheele upptäckte. Barium var ett annat och alltså finns här också Bariumgatan. Däremot ingen Klorgatan eller Mangangatan. Det finns enligt Eniro bara en Klorgatan, i Karlskrona. I Nyköping finns en Mangangränd.

Källor:
Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö. En översiktlig inventering. Melchert, Daniel och Lund, Carola. Malmö Kulturmiljö, Malmö 2002.
Gator i Malmö. Bender, Birgit. Malmö Stadsarkiv, Malmö 1999.

Sydsvenskan-kulturen på Sorgenfri-utflykt

I söndagens Sydsvenskan (1/8) tar Anna Hellsten, Per Svensson och Patrik Svensson en cykeltur från Värnhem, via Sorgenfri och Norra Grängesbergsgatan, till Sofielund och Sevedsplan. Turen går alltså genom gränslandet, där "man ska vistas för att vara trovärdig som kulturnisse".

Jag gjorde ungefär samma cykelfärd för knappt ett år sedan, vilket resulterade i den här artikeln i Efter Arbetet. Artikeln blev startskottet för bloggen du nu besöker. När jag läser den igen är det pinsamt hur lite jag visste om Sorgenfri. "Redan håller uteliggarna och skateboardåkarna på att ersättas av konstnärer och gallerier i de få kvarvarande husen längs Agneslundsvägen – ett tydligt tecken på att något håller på att förändras", skrev jag glad i hågen utan att ha en aning om att konstnärer bott och verkat i området i mer än tjugo år.

Per Svensson uppehåller sig även han, i sin inledande text, kring konstnärerna som en gentrifieringens förtrupp. Och kring kommunens förhoppning att det är kulturen i bred mening som ska höja dessa gränsområden utan havsutsikt. Det man ser framför sig, menar Svensson, är utvecklingen i New York-stadsdelarna Soho, South Bronx och Williamsburg. När mäklarna och bostadsrättsköparna väl hittat fram, förespår han, kommer konstnärerna att dra upp sina bopålar och flytta vidare till nästa hippa kvarter.

Norra Sorgenfri kommer aldrig att bli något Soho (märk väl att det alltså redan varit det ganska länge, med Malmö-mått mätt). Stadsdelen är inte tillräckligt tät för det. Nya, mer bemedlade grupper kommer inte att flytta in i de ruffigt charmiga loftvåningarna och tränga undan bohemerna. Det finns inga loftvåningar. Knappt några bohemer heller, för konstnärerna är yrkesverksamma kulturarbetare som har sina ateljéer här och bor någon annanstans. Nej, det kommer att byggas nya hus som hyfsat väletablerade människor kommer att flytta in i, antingen det blir hyres- eller bostadsrätter. Det kommer snabbt att bli väldigt snyggt och prydligt.

Per Svensson har förmodligen rätt i att konstnärerna kommer att dra iväg då. Kanske för att ateljéhyrorna höjs, men också för att det inte är tillräckligt hippt längre. När jag för ett tag sedan träffade Björn Carnemalm - konstnär med ateljé på Cirkulationscentralen och engagerad i projektet Kzon tillsammans med bland andra Gunilla Kronvall - pratade vi lite om det där. När det blir för många chica gallerier, i de för ändamålet utsparade lokalerna i de nya husens gatuplan, är det helt enkelt inte creddigt nog för den modemedvetne konstnären att vara kvar. Eller om kommunen blir alltför angelägen att stödja kulturen, då börjar det kanske lukta Chokladfabrik och kulturbyråkrati om det hela - ett säkert sätt att skrämma kulturarbetare på flykten. Björn Carnemalm grunnar mycket på det där. Kzon syftar till att säkra konstnärernas och kulturens närvaro i Sorgenfri när saker börjar röra på sig. Inlägg om det projektet kommer så småningom.

Men nu var det kulturredaktionens utflykt som var på tapeten. På väg genom Sorgenfri stannar delegationen till vid grusplanen i Kvarteret Spårvägen. "Solen steker. Tomheten glöder", konstaterar man poetiskt.

Här har Sydsvenskan-kulturens medarbetare stått och känt in atmosfären.

Anna Hellsten och Patrik Svensson tycker att bussgaragen skulle kunna bli en fin saluhall. Just nu verkar planen från stadsbyggnadskontorets sida vara att det ska bli en utställning om området och dess utveckling här, men det senaste halvåret har inget hänt förutom att garagets väggar blivit ett nytt graffiti-galleri.

Stäppen - "som gjord för kulten av övergivna platser" - blir nästa anhalt. "En del bloggare tycker det är rätt häftigt", säger Patrik Svensson, "att vara granne med slummen". Det är väl bland annat mig han menar, antar jag. Och absolut, jag tycker ödetomten är en intressant plats, med sin egen estetik och flora och fauna och allt det där. Men jag menar inte att det finns något värde i sig att den finns. Den har varit något annat en gång och har därför en historia man kan undersöka. Den är på väg att bli något annat, vilket alltid är spännande att följa. Under tiden den finns är den ett fenomen som lockar många till sig, inte minst kulturskribenter.

Per Svensson menar att ingen kände stolthet över "gamla slummiga miljöer" när Malmö var en industristad. Jag har aldrig tänkt på Sorgenfri som slum. Det är ett industriområde som har sett sina bästa dagar och som inväntar framtiden. När det var full aktivitet här undrar jag om det sågs som slummigt - det är förstås en sak att undersöka. Skitigt måste det ha varit, med gasverket som spydde ut kolrök, och Tripasin-fabriken spred sin spaltstank över nejden. Några har nog ändå känt stolthet över vad de åstadkommit här. Några är förmodligen också stolta över det arbete de utfört här, även om de inte känner stolthet för platsen i sig. Det är egentligen de historierna, mer än hur här ser ut idag, som är intressanta att jaga efter innan de helt försvinner i förflutenhetens dimmor.

Förresten var Norra Sorgenfri Nu även omnämnd på Expressens kultursida för någon vecka sedan (har inte kunnat hitta artikeln på nätet). Artikelförfattaren, Charlotte Wiberg, refererar till Sorgenfri-vandringarna som "uppdaterad hembygdsaktivism". Men jag blickar också mot framtiden och stadsplaneringskontorets aktiviteter. Så nu är det klargjort, på bästa kultursidesplats: bloggen är slumromantisk och hembygdsaktivistisk, med svärmeri för industriruiner och urbana vildmarker mixat med lite funderingar om stadsplanering. Det låter väl trendigt så det förslår?