Avstickare: Odlingsterrasser i Lindängelund

Framtida stadspark

Idag, på själva skärtorsdagen, fattade tekniska nämnden ett beslut som gör det möjligt för Gatukontoret att gå vidare med sina planer för Lindängelund.

Lindängelund är en stor framtida stadspark i Malmös sydliga utkant. Stor är en underdrift, det handlar om ett hundra hektar stort område som avgränsas av Katrinetorp, Yttre Ringvägen och bostadsområdet Lindängen. Det är här det finns vissa planer på att anlägga en botanisk trädgård, men de verkar ha lagts på is på obestämd framtid.

Emellertid har tekniska nämnden alltså, i och med dagens beslut, gett klartecken att börja arbetet med den första etappen av Lindängelund - odlingsterrasserna. De ska anläggas i parkens norra del, alldeles intill kvarteret Vårsången. En del boende i Vårsången är hängivna odlare och det finns redan odlingslotter i närheten, vilka kommer att gränsa till eller bli en del av terrasserna. Visionen är att föreningar ska ta hand om olika delar av terrasserna, men man får väl anta att det kommer att finnas utrymme för enskild odling här också. Föreningen Permakultur har också etablerat sig här, i en strategiskt belägen dunge på en höjd i söderläge:

Här är plats för en stor damm också - på bilderna ovan från tidigare i vintras, då liksom nu i väntan på en varmare årstid.

Projektet är intressant på många sätt. "Terrasserna ska också användas för att öka sysselsättningen i stadsdelen Lindängen genom att boende engageras i utformningen och uppbyggnaden av terrasserna", skriver tekniska nämnden i ett pressmeddelande. Själva anläggningsarbetena kan komma igång tämligen omgående. Maskinförarutbildningen vid Norra Sorgenfri gymnasium och mark- och anläggningsutbildningen ska enligt pressmeddelandet förläggas hit, och syn för sägen har man redan iordningställt en inhägnad yta vid de befintliga odlingslotterna för maskinparken. En koppling till Norra Sorgenfri, alltså! Det ger redaktionen all anledning att frekvent återkomma i rapporteringen kring vad som kommer att hända strax söder om Lindängen framöver.

Vårsångens odlare är redan etablerade i området

Bok: Mitt hjärtas Malmö

Stefan Ersgård har tagit 16 filmsekvenser ur dvd-serien Mitt hjärtas Malmö som utgångspunkt för lika många kapitel i sin bok med samma namn. De filmer han inspirerats av medföljer boken på en dvd.

Ibland - som i berättelsen om Hollywood - följer Ersgård filmen ganska tätt. Bengt Johansson, som växte upp i kåkarna vid Östra Farmvägen, filmade dem innan de revs och han intervjuas också i boken.

I andra kapitel blir filmen mest en språngbräda för en annan historia. När Ersgård skriver om Nobelvägen handlar det inte så mycket om hur träden fälldes utan om barnrikehusen vid gatan. Vi får träffa Mayvi Theander som bodde på nr 119, granne med Mary Andersson i 121:an, i början av 40-talet.

I filmen, däremot, ser vi hur allén i mitten av gatan knäcks av grävskopor. Det var 1956-57. Skälet var trafiksäkerheten och att bilisterna skulle komma smidigare fram. Förre trafikingenjören Olle Ahlström intervjuas i filmen. Han menar att trädfällningen var nödvändig: cyklisterna och bilarna krockade när cyklarna kom ut ur sidogatorna för att svänga in på cykelbanan mellan träden. Tidens logik och opinionen sade att bilen hade företräde, något annat var inte möjligt då. Säkert förutsåg trafikplanerarna också att mängden bilar skulle öka dramatiskt och enligt samma logik måste infrastrukturen anpassas efter detta. Nobelvägen blev genomfartsleden som på ett behändigt sätt band ihop norra och södra Malmö.

Flera kapitel i boken skildrar en dyster period i stadens historia - i alla fall tycker väl de flesta det så här i efterhand - då grävskoporna härjade i Malmös hjärta. Rivningen av Caroli och Lugnet, bombhålen vid Triangeln. Protester hjälpte inte. Men tack vare fotografer som Åke Jörleby - han jobbade som typograf på Skånska Dagbladet på Östergatan och dokumenterade de kringliggande kvarteren på lunchrasten - räddades åtminstone bilder av hur det brukade se ut åt eftervärlden.

Bokens bildmaterial är enastående. I stycket om Folkets Park finns en fantastisk bild av Tage Erlander, den före detta brittiske premiärministern Clement Attlee, Danmarks statsminister Hans Hedtoft, Olof Palme och Violet Attlee när de under glada skratt åker radiobil i parken efter ett socialdemokratiskt toppmöte 1954. En ung Bo Widerberg poserar i bebop-skägg och vit polo på Fersens bro. Ett par jättejeans vajar i vinden utanför Engelbrektsboden, innan hörnhuset där affären är inrymd rivs.

Mitt hjärtas Malmö i bokform är ett fint tillskott till Malmölitteraturen. Dessutom i behändig storlek, så att den fungerar utmärkt att ha med sig som ciceron på promenader i stan.

Stefan Ersgård
Mitt hjärtas Malmö
Roos & Tegnér

Bussgaraget rivs?

Bussgaraget mot Celsiusgatan, arkitekter Jaenecke/Samuelson

Fasad mot Nobelvägen

2013 kan bli året när kvarteret Spårvägen får en ny detaljplan. Förslaget har varit ute på samråd och kommer eventuellt att ställas ut under våren.

Men det finns en svårknäckt nöt: bussgaraget. Fastighetskontoret - som förvaltar byggnadskomplexet - vill riva den nyare delen från 40-talet, det vill säga den cirka 8000 kvadratmeter stora hall som ligger mot Nobelvägen.

Ansökan om rivningslov lämnades in till Stadsbyggnadskontoret den 23.e augusti 2012. I ett pm (DiarieNr: TN-FK-2010-00116) skriver Jan Johansson på Fastighetskontoret att arsenik och oljeföroreningar har påträffats i byggnadskonstruktionerna. Jan menar att det under en längre tid förts en dialog med Miljöförvaltningen om hur "föroreningar ska tas om hand i byggnader som människor stadigvarande vistas i" och att Miljöförvaltningen inte kunnat ge något svar på detta.

Vidare har Fastighetskontoret konstaterat att det "inte finns några kommunala behov av byggnaderna" och att det är omöjligt att avyttra dem till någon annan.

Under hösten 2011 revs den södra, nyaste delen av bussgaraget

Hur pass förorenade är då byggnaderna? Konsulten Demikon har analyserat borrprover från golv, väggar och tak. Man har hittat arsenik - mest i taket - och oljekolväten i golven. Inga halter över Naturvårdsverkets riktlinjer för MKM (mindre känslig markanvändning, till exempel kontor där man vistas under arbetstid eller platser där man vistas tillfälligt) har påträffats. I 7 av 14 prover har halter som överstiger gränsen fär KM (känslig markanvändning, exempelvis bostäder, skolor och odlingsmark) påträffats.

Det är riskerna med arseniken som Fastighetskontoret framhåller. Demikon skriver apropå detta: "De haltgränser som angetts av Naturvårdsverket i rapport 5976 avser arsenik i jord och inte i fast materia som i detta fall. Den form av exponering som är realistisk inom en byggnad med dessa förutsättningar är genom damning och förångning. Dock har enbart förhöjda halter uppmätts i takkonstruktioner som inte utsätts för något slitage, som t.ex. genom att människor går på underlaget och som i sin tur leder till damning. Arsenik är i sig ingen flyktig metall och kan bara förångas i temperaturer över 1000°C. Då dessa förutsättningar inte råder i detta fall bedöms inte Arsenik i detta fall utgöra någon risk för människors hälsa".

När det gäller petroleumkolvätena i golven ligger de över riktvärdet för KM, men under värdena för MKM. I ett teoretisk räkneexempel får Demikon fram att den halt som, genom förångning, skulle kunna omvandlas till en total halt av flyktiga organiska ämnen är 0,30 mikrogram per kubikmeter luft. Genomsnittshalterna för inomhusluft i en vanlig bostad i Sverige är 200-300 mikrogram per kubikmeter.

Avslutningsvis säger Demikon i sin rapport att "inga direkta åtgärder behöver vidtas för att minska exponering av den förorening som påträffats. Då syftet med lokalerna kommer vara tillfälliga besök kommer dessutom eventuell exponering inte överstiga den som normalt finns i utomhusluft i en storstad. Dock behöver åtgärder vidtas i det fall syftet med bussgaragen ändras till t.ex. bostäder eller företagslokaler.Om så sker rekommenderar Demikon att de golvytor som återstår antingen slipas eller tvättas innan dess nytt ytskikt appliceras".

De äldre och nyare delarna av bussgaraget möts, fasad mot Celsiusgatan

Det är uppenbart att Fastighetskontoret månar om människors väl och ve. Men här har kanske rädslan för arseniken och dess eventuella skadeverkningar tagit överhanden? Eller så handlar det om andra saker, som att bli av med en besvärlig och kostnadskrävande koloss som man inte vet vad man ska ha till och frigöra ytor för bostäder eller en - förvisso behövlig - park i kvarteret?

Om så är fallet handlar bussgaragets vara eller inte vara till syvende og sidst om hur man värderar dess kulturhistoriska värde. Byggnadsantikvarie Olga Schlyter avstyrker, i ett yttrande från Malmö museer, Fastighetskontorets rivningsansökan. "De kvarvarande delarna av bussgaraget har ett stort kulturhistoriskt värde", skriver Olga. "Det baseras dels på deras lokal- och samhällshistoriska betydelse, dels på arkitektoniska värden. /.../ De successiva utbyggnadsetapperna speglar kvarterets långvariga användning för den kommunala kollektivtrafiken. detta sammantaget gör att historien är tydligt avläsbar i byggnaden, vilket starkt bidrar till dess kulturhistoriska värde".

Detalj av fasad mot Celsiusgatan - mönstermurat tegel och betong.

Länsstyrelsen finner det i sitt yttrande över detaljplaneförslaget (2012-12-19, 402-25622 80-B-0917), oroande "att endast delar av bebyggelsen skyddas genom planförslaget, medan de delar av bussgaraget som är uppförda 1948 får rivas. /.../ Länsstyrelsen förordar att alla de byggnadsdelar som bedömts omistliga skyddas med rivnings- och förvanskningsförbud". Man hänvisar till den byggnadsantikvariska utredning som gjordes 2006 och där samtliga delar av bussgaraget som nu finns kvar klassas som omistliga.

"De synpunkter som framförts i fråga om /.../ riksintresse för kulturmiljövården kan komma att följas upp vid länsstyrelsens tillsyn av antagen detaljplan", avslutar länsstyrelsen sitt yttrande.

Det kan väl bara tolkas som att länsstyrelsen kommer att noggrant följa händelseutvecklingen i frågan om att riva ytterliagre delar av bussgaraget.

En svårknäckt nöt, alltså. Den sena industrialismens byggnader i betong har i nuläget få vänner, förutom i smala antikvariekretsar och bland lagom nördiga industriromantiker. Och man kan förstås inte bevara allt för bevarandets egen skull. Men, som Olga påpekar, här har man fråm museets sida varit mycket tillmötesgående när stora delar av garagekomplexet redan rivits.

Vad ska man då ha en sån där jättestor betongsal till? Tja, på Emporias tak har man ju exempelvis anlagt en park. Och om man ville göra ett riktigt våghalsigt experiment skulle man kunna öppna portarna till garaget som en allmänning, det vill säga det som uppstår där skulle bli resultatet av vad människor som tar platsen i anspråk väljer att använda den till. Där kanske finns den styr- och förvaltningsform för garaget som Norra Sorgenfri-projektet hittills inte lyckats komma fram till.

Johan Riedenlow spelar i garaget efter en kvällsvandring hösten 2012. Foto: Tomás Villareal

Lokstallarna återbesökta

Nu har ungefär en tredjedel av lokstallarna på Johanneslust rivits. Här kan du läsa om bakgrunden, här och här finns fler bilder. Kravet på byggherren är att bygga upp en ny byggnad som till det yttre ser likadan ut. Inuti ska det bli så kallade ateljélägenheter i form av bostadsrätter. Lite bilder från arkitektkontoret och landskapsarkitekten. Dock har jag inte kunnat hitta några uppgifter om byggstart.

Byggnaden har av Malmö Museer klassats som mycket bevarandevärd, på grund av dess unika karaktär - den är ett tidigt exempel på tekniken att bygga med synlig betongstomme och tegel. En konsultutredning har påvisat att betongen - eller snarare armeringen - är i så dåligt skick att byggnaden inte går att rädda. Därför har rivningslovet beviljats. Den blottlagda armeringen är rostig. Är den bortom räddning? Vi kan bara lita på konsultutredningen (och det är vad stadsbyggnadskontoret gjort).

Här ligger en reklamvepa som förut satt på stängslet ut mot Johanneslustgatan. Är det nåt på gång här - eller inte?

Interbau - Schwedenhaus

Det skulle kunna vara Malmö. De heltäckande balkongfasaderna med vitmålade betongavbalkningar känns igen, liksom färgsättningen. Men det är Berlin. De malmöbaserade arkitekterna Sten Samuelson och Fritz Jaenecke deltog 1957 i den stora Interbau-utställningen, där det modernistiska bostadsområdet Hansaviertel byggdes upp i Tiergartens västra del. Tävlingen, till vilken 53 arkitekter bjöds in, hölls 1952. Jaenecke och Samuelsons projekt var ett av 35 som kom att förverkligas.

Femtiotalet var ett intensivt årtionde för J&S. De slog sina påsar ihop 1950 och etablerade sitt kontor i den så kallade Boogievagnen, ett hus på Mariedalsvägen de själva ritat. 1952-53 var det dags för de hypermoderna bostadskvarteren på Östra Sorgenfri, som därför bör ha ritats strax innan Interbau-tävlingen. 1958 var det fotbolls-vm i Sverige och inför detta ritade J&S både Ullevi och Malmö stadion. Heleneholm var, som vi sett, ett annat bostadsområde de var involverade i - liksom Lorensborg som projekterades inför fotbolls-vm.

Zeilen-Hochhaus, eller Schwedenhaus som det också kallas, ligger på Altonaer Straße. I bottenvåningen finns Café Tiergarten, som inte ändrats mycket sedan huset byggdes.

Den övre bilden är hämtad från flickr, den undre från Vilmoskörtes Blog, där huset ackurat nog karaktäriseras som ett "Baudenkmal des Nachkriegsmoderne".

På Café Tiergarten stannade NSN-redaktionen för en kopp kaffe, en kaka och möjligen en liten Nachmittags-schnaps när vi besökte Hansaviertel i augusti 2011. I all välmening försökte jag på knagglig tyska förklara lite om Jaenecke, Samuelson och Interbau för innehavaren, som var vänlig nog att inte väsa "Beßerwißer" åt den dryge turisten. Istället höll han god min. När mina skrala kunskaper och mitt än skralare ordförråd sinat berättade han i sin tur vältaligt, kunnigt och kortfattat historien om Schwedenhaus, om caféet och lite om livet i Hansaviertel idag. Sedan tog han fram en bok om Interbau, varav han hade ett litet lager bakom disken, så att jag skulle kunna förkovra mig.

Ny väg till jobbet

S:t Knuts väg. Tegelmur mot kvarteret Verket, maj 2010.

Jag hoppar på hojen vid Industrigatan och beger mig söderut längs S:t Knuts väg. Den långa, breda raksträckan mellan kyrkogårdarna har alltid känts ödslig och övergiven. Så var det också med S:t Knuts torg, innan det fylldes med kaféer och retrobutiker och hipsters flyttade in i kvarteren runtomkring. Jag svänger av vid slutet av kyrkogården, på Sorgenfrivägen, och sedan till höger in på Mäster Henriksgatan. Det här området - Västra Sorgenfri - har alltid varit idylliskt, en liten oas i stenstaden. Nu är det populärare än någonsin, för folk som vill vara nära händelsernas centrum men ändå lite för sig själva.

Platsen vid ingången till Folkets Park har förändrats radikalt under de senaste tjugo åren. Solidarbageriet har rivits och nya bostäder byggts. Konsum har krympt och ändrat inriktning mot en ekologiskt medveten kundkrets, på bekostnad av det billigare sortimentet. Systembolaget har försvunnit, markbeläggningen har bytts från grå betongplattor till gult marktegel genomkorsat av gång- och cykelstigar. På morgnarna är det en livlig cykeltrafik kors och tvärs, på kvällar och helger ett myller av människor på väg nånstans i staden. En framtid jag knappast kunde ana när jag flyttade in på Södra Parkgatan - snett emot Pizzeria Golden - på hösten 1989.

Planket mot Folkets Park har blivit en laglig vägg för målare, den lilla rondellen vid Kristianstadsgatan har blivit ett ljuskonstverk. Sedan är det mesta sig likt fram till Södervärn. Man får iaktta en viss försiktighet i korsningarna, men lyckas man ta sig levande över Spårvägsgatan är man inne i Malmös nätverk av cykelvägar. Nobelvägen korsas obemärkt genom en tunnel och sedan är man vips i Södra Sofielund. Här brukar det dofta av vedeldning på morgnarna - någon har tydligen installerat kamin eller möjligen rustat upp en gammal. Sofielund kallades för hundra år sedan för Svinaryssland, dels för att folk ofta höll gris på sin gård och dels för att det låg så långt bort. Elektricitet fick man 1917. Nu är det ett blandat område, mest flerbostadshus men också en del gathus och små industribyggnader. Tar man av till vänster kommer man till Rasmusgatan och Seved -  ett småskaligt och diversifierat bostadsområde som har påbörjat sin resa från problematiskt till attraktivt.

Men hit ska jag inte. Efter Ystadvägen fortsätter cykelvägen spikrakt - kanske är det en gammal banvall - förbi Heleneholms kraftvärmeverk, detta landmärke som höjer sig över stadslandskapet.

Heleneholmsverket byggdes 1960 och ritades av arkitekten Hans Westman. Mönstret på utsidan föreställer, enligt Wikipedia, columbianska indianers stiliserade eld. Hur man kan särskilja denna eld från, exempelvis, peruanska indianers framgår inte. Inuti huvudskorstenen ska det, enligt samma källa, finnas graffitiverk av Pike och Dwayne.

Värmeverket dominerar trakten. Till höger, formerat runt Fosievägen, ligger bostadsområdet Heleneholm, Det byggdes lite tidigare, i slutet av femtiotalet. Det är mycket tidstypiskt med sin blandning av lägre bostadslängor och höga skivhus, där de låga husen är klädda med rött tegel och de höga med gult. Arkitekter? Ja, så klart: Jaenecke & Samuelson, Thorsten Roos och Bror Thornberg delade på uppdraget. Idén till planen känns igen från kvarteren vid Sorgenfrivägen i Östra Sorgenfri, men i större skala och med mindre formmässig experimentlusta Drygt ett decennium senare ska tanken med lägre hus omgärdande höghus fortplantas i kvarteret Vårsången i Lindängen, men där blir bara halva planen verklighet när miljonprojektet gör halt.

Estlandsgatan.

Fosievägen/Eriksfältsgatan.

Fortfarande bygger man med affärslokaler i bottenvåningarna på höghusen och i en hel del av dem verkar det vara verksamhet idag. Jaenecke & Samuelson har ritat huset i förgrunden, det är uppfört 1956. Året därpå skulle J & S komma att delta i Interbau-utställningen i Berlin, tillsammans med storheter som Alvar Aalto, Le Corbusier, Oscar Niemeyer och Walter Gropius. Inflytelserikt är bara förnamnet.

Kanske är Runda Grillen till vänster baserad på Jaenecke & Samuelsons cirkelrunda, inglasade servicestation för bilar, som enligt inventeringen Bostadsmiljöer i Malmö, del 2 (1955-1966) ska ha funnits här. Biltrafiken fick - och har än idag - en framträdande plats i Heleneholm, som omringas och genomkorsas av breda gator. Husen får anpassa sig - ett av dem går som en bro över Fosievägen:

Huset över Fosievägen skymtar längst till vänster i bild.

Enligt Bostadsmiljöer i Malmö har befolkningen i Heleneholm nästan halverats under trettio år fram till 1998, från knappt 3000 till drygt 1500. 70 % av invånarna är enligt inventeringen, som är från 2002, ensamstående. Man blir nyfiken på hur det ser ut idag. Till höger ser vi en del av kvarteret Lappmarken, där det "finns rester av en bebyggelse som ursprungligen innefattat karamellfabrik, brygghus, smidesverkstad och en villa".

Kvarteret Lappmarken.

På andra sidan Eriksfältsgatan kommer ett nytt egnahemsområde, Eriksfält. Fosievägen löper snett genom området, ända fram till Munkhättegatan där Eriksfält avslutas med radhuslängor längs Evagatan och Munkhättegatan.

Fosievägen mot nordväst.

Hindby småskola, invigd på hösten 1900. Byggmästaren hette Berglund.

Radhus längs Munkhättegatan.

På andra sidan Munkhättegatan ligger Nydala. Det är ett stort område, uppbyggt som en grannskapsenhet kring en park och ett torg. Husen byggdes mellan 1960 och 1965. Det mesta är i gult tegel, men mot Munkhättegatan ligger en annorlunda byggnad, Studenthuset från 1965. Det är ritat av Bengt Edman och avsett för studenter vid Lärarhögskolan.

Studenthusets framsida har förändrats en del och blivit färggrannare, men ursprungsidén med utanpåliggande trappor, hissschakt och loftgångar hänger med. Baksidan, mot parken, har kvar mer av det brutala uttrycket. I bottenvåningen finns det gemensamma utrymmen och en terass upp mot parken.  

Nydalaparken.

Här får jag åter en tydlig förnimmelse av att arkitekterna några år innan hade vallfärdat till Interbau.

Hus-i-park-idealet blir allt mer markant när jag svänger av mot söder och trampar längs en svag men märkbar uppåtluta genom Hermodsdal, byggt ungefär samtidigt som Nydala. Det är en fin och rak cykelväg genom parklandskapet, här går det som tåget på hemvägen när det bär lite utför.

Hermodsdalsparken mot öster.

Perspektiv väserut, Söderkulla.

Så kommer jag fram till Inre Ringvägen, denna kraftiga barrär som är så bekväm för bilisterna men som effektivt delar av saden. Fast på cykel märks den knappt av, förutom att det blir ett backkrön att ta sig över. Och sedan är jag framme i Lindängen, målet för cykelturen. Nu är vi framme i skiftet sextio-/sjuttiotal, mljonprojektets både crescendo och krasch. Här har man knappast brytt sig om att sminka över de prefabricerade betongelementen.  Det är inte nödvändgtvis en större skala, men det känns glesare. Inga butikslokaler i bostadshusens bottenvåningar, förstås. Centrat består av låga byggnader klädda i brunt tegel, vilka bildar prång och en ganska livlös öppen plats i mitten.

Inre Ringvägen, med Lindängen till vänster och Högaholm till höger.

Hus i park.

Perspektiv västerut mot Högaholm.

Centrat och höghuset Motetten.

Lindängen består av den vanliga blandningen av lägre och högre huskroppar.

Framme!

Om jag inte stannar för att fotografera hela tiden tar turen cirka tjugo minuter. Det är ungefär tiden det tar att ta mig till närmsta busshållplats där Tvåan stannar och sedan åka till ändhållplatsen. Jag får frisk luft, lite motion och en resa genom de malmöitiska årsringarna och de socioekonomiska lagren på köpet. Just cykling utnämndes i den gångna helgen av Sydsvenskan till en av trenderna i tiden. Där är förresten också Norra Sorgenfri Nu med som trendsättare, i kraft av det mikrohistoriska grävandet i den lokal-lokala myllan :).

Kommer Lindängen att få uppleva en liknande, kreativ satsning på att göra utrymmena mellan husen mer attraktiva, på samma sätt som i området kring ingången till Folkets Park? Den som lever får se.