Bussgaraget rivs?

Bussgaraget mot Celsiusgatan, arkitekter Jaenecke/Samuelson

Fasad mot Nobelvägen

2013 kan bli året när kvarteret Spårvägen får en ny detaljplan. Förslaget har varit ute på samråd och kommer eventuellt att ställas ut under våren.

Men det finns en svårknäckt nöt: bussgaraget. Fastighetskontoret - som förvaltar byggnadskomplexet - vill riva den nyare delen från 40-talet, det vill säga den cirka 8000 kvadratmeter stora hall som ligger mot Nobelvägen.

Ansökan om rivningslov lämnades in till Stadsbyggnadskontoret den 23.e augusti 2012. I ett pm (DiarieNr: TN-FK-2010-00116) skriver Jan Johansson på Fastighetskontoret att arsenik och oljeföroreningar har påträffats i byggnadskonstruktionerna. Jan menar att det under en längre tid förts en dialog med Miljöförvaltningen om hur "föroreningar ska tas om hand i byggnader som människor stadigvarande vistas i" och att Miljöförvaltningen inte kunnat ge något svar på detta.

Vidare har Fastighetskontoret konstaterat att det "inte finns några kommunala behov av byggnaderna" och att det är omöjligt att avyttra dem till någon annan.

Under hösten 2011 revs den södra, nyaste delen av bussgaraget

Hur pass förorenade är då byggnaderna? Konsulten Demikon har analyserat borrprover från golv, väggar och tak. Man har hittat arsenik - mest i taket - och oljekolväten i golven. Inga halter över Naturvårdsverkets riktlinjer för MKM (mindre känslig markanvändning, till exempel kontor där man vistas under arbetstid eller platser där man vistas tillfälligt) har påträffats. I 7 av 14 prover har halter som överstiger gränsen fär KM (känslig markanvändning, exempelvis bostäder, skolor och odlingsmark) påträffats.

Det är riskerna med arseniken som Fastighetskontoret framhåller. Demikon skriver apropå detta: "De haltgränser som angetts av Naturvårdsverket i rapport 5976 avser arsenik i jord och inte i fast materia som i detta fall. Den form av exponering som är realistisk inom en byggnad med dessa förutsättningar är genom damning och förångning. Dock har enbart förhöjda halter uppmätts i takkonstruktioner som inte utsätts för något slitage, som t.ex. genom att människor går på underlaget och som i sin tur leder till damning. Arsenik är i sig ingen flyktig metall och kan bara förångas i temperaturer över 1000°C. Då dessa förutsättningar inte råder i detta fall bedöms inte Arsenik i detta fall utgöra någon risk för människors hälsa".

När det gäller petroleumkolvätena i golven ligger de över riktvärdet för KM, men under värdena för MKM. I ett teoretisk räkneexempel får Demikon fram att den halt som, genom förångning, skulle kunna omvandlas till en total halt av flyktiga organiska ämnen är 0,30 mikrogram per kubikmeter luft. Genomsnittshalterna för inomhusluft i en vanlig bostad i Sverige är 200-300 mikrogram per kubikmeter.

Avslutningsvis säger Demikon i sin rapport att "inga direkta åtgärder behöver vidtas för att minska exponering av den förorening som påträffats. Då syftet med lokalerna kommer vara tillfälliga besök kommer dessutom eventuell exponering inte överstiga den som normalt finns i utomhusluft i en storstad. Dock behöver åtgärder vidtas i det fall syftet med bussgaragen ändras till t.ex. bostäder eller företagslokaler.Om så sker rekommenderar Demikon att de golvytor som återstår antingen slipas eller tvättas innan dess nytt ytskikt appliceras".

De äldre och nyare delarna av bussgaraget möts, fasad mot Celsiusgatan

Det är uppenbart att Fastighetskontoret månar om människors väl och ve. Men här har kanske rädslan för arseniken och dess eventuella skadeverkningar tagit överhanden? Eller så handlar det om andra saker, som att bli av med en besvärlig och kostnadskrävande koloss som man inte vet vad man ska ha till och frigöra ytor för bostäder eller en - förvisso behövlig - park i kvarteret?

Om så är fallet handlar bussgaragets vara eller inte vara till syvende og sidst om hur man värderar dess kulturhistoriska värde. Byggnadsantikvarie Olga Schlyter avstyrker, i ett yttrande från Malmö museer, Fastighetskontorets rivningsansökan. "De kvarvarande delarna av bussgaraget har ett stort kulturhistoriskt värde", skriver Olga. "Det baseras dels på deras lokal- och samhällshistoriska betydelse, dels på arkitektoniska värden. /.../ De successiva utbyggnadsetapperna speglar kvarterets långvariga användning för den kommunala kollektivtrafiken. detta sammantaget gör att historien är tydligt avläsbar i byggnaden, vilket starkt bidrar till dess kulturhistoriska värde".

Detalj av fasad mot Celsiusgatan - mönstermurat tegel och betong.

Länsstyrelsen finner det i sitt yttrande över detaljplaneförslaget (2012-12-19, 402-25622 80-B-0917), oroande "att endast delar av bebyggelsen skyddas genom planförslaget, medan de delar av bussgaraget som är uppförda 1948 får rivas. /.../ Länsstyrelsen förordar att alla de byggnadsdelar som bedömts omistliga skyddas med rivnings- och förvanskningsförbud". Man hänvisar till den byggnadsantikvariska utredning som gjordes 2006 och där samtliga delar av bussgaraget som nu finns kvar klassas som omistliga.

"De synpunkter som framförts i fråga om /.../ riksintresse för kulturmiljövården kan komma att följas upp vid länsstyrelsens tillsyn av antagen detaljplan", avslutar länsstyrelsen sitt yttrande.

Det kan väl bara tolkas som att länsstyrelsen kommer att noggrant följa händelseutvecklingen i frågan om att riva ytterliagre delar av bussgaraget.

En svårknäckt nöt, alltså. Den sena industrialismens byggnader i betong har i nuläget få vänner, förutom i smala antikvariekretsar och bland lagom nördiga industriromantiker. Och man kan förstås inte bevara allt för bevarandets egen skull. Men, som Olga påpekar, här har man fråm museets sida varit mycket tillmötesgående när stora delar av garagekomplexet redan rivits.

Vad ska man då ha en sån där jättestor betongsal till? Tja, på Emporias tak har man ju exempelvis anlagt en park. Och om man ville göra ett riktigt våghalsigt experiment skulle man kunna öppna portarna till garaget som en allmänning, det vill säga det som uppstår där skulle bli resultatet av vad människor som tar platsen i anspråk väljer att använda den till. Där kanske finns den styr- och förvaltningsform för garaget som Norra Sorgenfri-projektet hittills inte lyckats komma fram till.

Johan Riedenlow spelar i garaget efter en kvällsvandring hösten 2012. Foto: Tomás Villareal