Ny väg till jobbet

S:t Knuts väg. Tegelmur mot kvarteret Verket, maj 2010.

Jag hoppar på hojen vid Industrigatan och beger mig söderut längs S:t Knuts väg. Den långa, breda raksträckan mellan kyrkogårdarna har alltid känts ödslig och övergiven. Så var det också med S:t Knuts torg, innan det fylldes med kaféer och retrobutiker och hipsters flyttade in i kvarteren runtomkring. Jag svänger av vid slutet av kyrkogården, på Sorgenfrivägen, och sedan till höger in på Mäster Henriksgatan. Det här området - Västra Sorgenfri - har alltid varit idylliskt, en liten oas i stenstaden. Nu är det populärare än någonsin, för folk som vill vara nära händelsernas centrum men ändå lite för sig själva.

Platsen vid ingången till Folkets Park har förändrats radikalt under de senaste tjugo åren. Solidarbageriet har rivits och nya bostäder byggts. Konsum har krympt och ändrat inriktning mot en ekologiskt medveten kundkrets, på bekostnad av det billigare sortimentet. Systembolaget har försvunnit, markbeläggningen har bytts från grå betongplattor till gult marktegel genomkorsat av gång- och cykelstigar. På morgnarna är det en livlig cykeltrafik kors och tvärs, på kvällar och helger ett myller av människor på väg nånstans i staden. En framtid jag knappast kunde ana när jag flyttade in på Södra Parkgatan - snett emot Pizzeria Golden - på hösten 1989.

Planket mot Folkets Park har blivit en laglig vägg för målare, den lilla rondellen vid Kristianstadsgatan har blivit ett ljuskonstverk. Sedan är det mesta sig likt fram till Södervärn. Man får iaktta en viss försiktighet i korsningarna, men lyckas man ta sig levande över Spårvägsgatan är man inne i Malmös nätverk av cykelvägar. Nobelvägen korsas obemärkt genom en tunnel och sedan är man vips i Södra Sofielund. Här brukar det dofta av vedeldning på morgnarna - någon har tydligen installerat kamin eller möjligen rustat upp en gammal. Sofielund kallades för hundra år sedan för Svinaryssland, dels för att folk ofta höll gris på sin gård och dels för att det låg så långt bort. Elektricitet fick man 1917. Nu är det ett blandat område, mest flerbostadshus men också en del gathus och små industribyggnader. Tar man av till vänster kommer man till Rasmusgatan och Seved -  ett småskaligt och diversifierat bostadsområde som har påbörjat sin resa från problematiskt till attraktivt.

Men hit ska jag inte. Efter Ystadvägen fortsätter cykelvägen spikrakt - kanske är det en gammal banvall - förbi Heleneholms kraftvärmeverk, detta landmärke som höjer sig över stadslandskapet.

Heleneholmsverket byggdes 1960 och ritades av arkitekten Hans Westman. Mönstret på utsidan föreställer, enligt Wikipedia, columbianska indianers stiliserade eld. Hur man kan särskilja denna eld från, exempelvis, peruanska indianers framgår inte. Inuti huvudskorstenen ska det, enligt samma källa, finnas graffitiverk av Pike och Dwayne.

Värmeverket dominerar trakten. Till höger, formerat runt Fosievägen, ligger bostadsområdet Heleneholm, Det byggdes lite tidigare, i slutet av femtiotalet. Det är mycket tidstypiskt med sin blandning av lägre bostadslängor och höga skivhus, där de låga husen är klädda med rött tegel och de höga med gult. Arkitekter? Ja, så klart: Jaenecke & Samuelson, Thorsten Roos och Bror Thornberg delade på uppdraget. Idén till planen känns igen från kvarteren vid Sorgenfrivägen i Östra Sorgenfri, men i större skala och med mindre formmässig experimentlusta Drygt ett decennium senare ska tanken med lägre hus omgärdande höghus fortplantas i kvarteret Vårsången i Lindängen, men där blir bara halva planen verklighet när miljonprojektet gör halt.

Estlandsgatan.

Fosievägen/Eriksfältsgatan.

Fortfarande bygger man med affärslokaler i bottenvåningarna på höghusen och i en hel del av dem verkar det vara verksamhet idag. Jaenecke & Samuelson har ritat huset i förgrunden, det är uppfört 1956. Året därpå skulle J & S komma att delta i Interbau-utställningen i Berlin, tillsammans med storheter som Alvar Aalto, Le Corbusier, Oscar Niemeyer och Walter Gropius. Inflytelserikt är bara förnamnet.

Kanske är Runda Grillen till vänster baserad på Jaenecke & Samuelsons cirkelrunda, inglasade servicestation för bilar, som enligt inventeringen Bostadsmiljöer i Malmö, del 2 (1955-1966) ska ha funnits här. Biltrafiken fick - och har än idag - en framträdande plats i Heleneholm, som omringas och genomkorsas av breda gator. Husen får anpassa sig - ett av dem går som en bro över Fosievägen:

Huset över Fosievägen skymtar längst till vänster i bild.

Enligt Bostadsmiljöer i Malmö har befolkningen i Heleneholm nästan halverats under trettio år fram till 1998, från knappt 3000 till drygt 1500. 70 % av invånarna är enligt inventeringen, som är från 2002, ensamstående. Man blir nyfiken på hur det ser ut idag. Till höger ser vi en del av kvarteret Lappmarken, där det "finns rester av en bebyggelse som ursprungligen innefattat karamellfabrik, brygghus, smidesverkstad och en villa".

Kvarteret Lappmarken.

På andra sidan Eriksfältsgatan kommer ett nytt egnahemsområde, Eriksfält. Fosievägen löper snett genom området, ända fram till Munkhättegatan där Eriksfält avslutas med radhuslängor längs Evagatan och Munkhättegatan.

Fosievägen mot nordväst.

Hindby småskola, invigd på hösten 1900. Byggmästaren hette Berglund.

Radhus längs Munkhättegatan.

På andra sidan Munkhättegatan ligger Nydala. Det är ett stort område, uppbyggt som en grannskapsenhet kring en park och ett torg. Husen byggdes mellan 1960 och 1965. Det mesta är i gult tegel, men mot Munkhättegatan ligger en annorlunda byggnad, Studenthuset från 1965. Det är ritat av Bengt Edman och avsett för studenter vid Lärarhögskolan.

Studenthusets framsida har förändrats en del och blivit färggrannare, men ursprungsidén med utanpåliggande trappor, hissschakt och loftgångar hänger med. Baksidan, mot parken, har kvar mer av det brutala uttrycket. I bottenvåningen finns det gemensamma utrymmen och en terass upp mot parken.  

Nydalaparken.

Här får jag åter en tydlig förnimmelse av att arkitekterna några år innan hade vallfärdat till Interbau.

Hus-i-park-idealet blir allt mer markant när jag svänger av mot söder och trampar längs en svag men märkbar uppåtluta genom Hermodsdal, byggt ungefär samtidigt som Nydala. Det är en fin och rak cykelväg genom parklandskapet, här går det som tåget på hemvägen när det bär lite utför.

Hermodsdalsparken mot öster.

Perspektiv väserut, Söderkulla.

Så kommer jag fram till Inre Ringvägen, denna kraftiga barrär som är så bekväm för bilisterna men som effektivt delar av saden. Fast på cykel märks den knappt av, förutom att det blir ett backkrön att ta sig över. Och sedan är jag framme i Lindängen, målet för cykelturen. Nu är vi framme i skiftet sextio-/sjuttiotal, mljonprojektets både crescendo och krasch. Här har man knappast brytt sig om att sminka över de prefabricerade betongelementen.  Det är inte nödvändgtvis en större skala, men det känns glesare. Inga butikslokaler i bostadshusens bottenvåningar, förstås. Centrat består av låga byggnader klädda i brunt tegel, vilka bildar prång och en ganska livlös öppen plats i mitten.

Inre Ringvägen, med Lindängen till vänster och Högaholm till höger.

Hus i park.

Perspektiv västerut mot Högaholm.

Centrat och höghuset Motetten.

Lindängen består av den vanliga blandningen av lägre och högre huskroppar.

Framme!

Om jag inte stannar för att fotografera hela tiden tar turen cirka tjugo minuter. Det är ungefär tiden det tar att ta mig till närmsta busshållplats där Tvåan stannar och sedan åka till ändhållplatsen. Jag får frisk luft, lite motion och en resa genom de malmöitiska årsringarna och de socioekonomiska lagren på köpet. Just cykling utnämndes i den gångna helgen av Sydsvenskan till en av trenderna i tiden. Där är förresten också Norra Sorgenfri Nu med som trendsättare, i kraft av det mikrohistoriska grävandet i den lokal-lokala myllan :).

Kommer Lindängen att få uppleva en liknande, kreativ satsning på att göra utrymmena mellan husen mer attraktiva, på samma sätt som i området kring ingången till Folkets Park? Den som lever får se.