Uppe på taket

För några veckor sedan besökte en grupp från Citizens for Europe Malmö. Värd för dem var Fredrik Björk. En tidig söndagsmorgon kom gruppen och Fredrik till Norra Sorgenfri. Vi började rundturen på taket intill ödetomten. På vandringar brukar jag stanna vid kanten mot skaterampen, men nu gick vi längre österut. Jag ville kolla om hälsningen till google finns kvar...

... och det gjorde den.

Ett helt taklandskap öppnade upp sig mot alla håll - perspektiv, detaljer och utsikter jag inte upptäckt tidigare. Det här är en miljö som kommer att försvinna när området exploateras. Där vi stod och pratade på taket kommer det att dras en ny gata in i de framtida bostadskvarteren.

Medan vi knallade runt i området pratade vi om planprocesser, stadens makt att styra (eller inte) genom dessa processer och om delaktighet och demokrati - det vill säga Citizens for Europes kärnfrågor. En avgörande skillnad mellan Norra Sorgenfri och exempelvis Lindängen är, så klart, att här inte bor några människor att involvera i en delaktighetsprocess. Därmed heller inga boende att arbeta med för att lösa problem och se möjligheter. De som jobbar här och/eller har sitt företag här tycks inte, hittills i alla fall, agera som starka påtryckargrupper. Alltså handlar det mer om att förvaltningar och fastighetsägare ska driva processen vidare. Och här, kan man tycka, saknas det en övergripande strategi.

Tanken att utvecklingen ska ske organiskt, utan någon egentlig styrning, är på pappret tilltalande. Risken är förstås att utvecklingen går i en riktning som går stick i stäv mot den som stakas ut i planprogrammet - som i fallet med parken som blev en plätt - eller att inget alls händer.

Men man kan också hävda att en av förra projektledaren Gunilla Kronvalls ledande idéer - att etablera platser inom området genom olika, tillfälliga manifestationer innan byggena kommit igång - har förverkligats i kvarteret Brännaren. Till saken, den organiska processen, hör just att den inte bör styras. Och i Brännaren har det vuxit fram en högst spontan scen för urbana uttryck: skaterampen, Noëls skulpturer och så vidare. Ett populärt begrepp nu är "placemaking", vilket väl är samma sak som Gunilla pratade om. Hur man kan ta vara på en plats berättelser och tillföra nya betydelser för att göra en plats levande och hållbar.

Noëls senaste skulptur

Stäppen, det intilliggande taklandskapet - här finns mycket att kolla in för den som är intresserad av social innovation. När jag återvänder till taket några dagar senare, en sen eftermiddag, plåtar jag till tonerna av en   träffar jag David - som driver Kafé Lilla Sorg tillsammans med Henning. Här finns också människor som har ett djupt engagemang för platsen.  Frågan är om staden och övriga aktörer i Norra Sorgenfri förmår ta till vara på de möjligheter till en verkligt innovativ stadsutveckling som finns här.

Graffitiworkshop med Limpo på Lindängen

Spårväg på samråd

Johan Fridh, Cecilia Eriksson och Aziza Holm från Gatukontoret/Stadsbyggnadskontoret pratar framtidens spårväg med Lindängeborna.

Gatukontoret och Stadsbyggnadskontoret gör ett gemensamt arbete med att ta fram förstudier och planprogram (pp 6036) för framtida spårvägssträckningar i Malmö. Förslaget är ute på samråd och ska kunna klubbas i tekniska nämnden och stadsbyggnadsnämnden till hösten och vinna laga kraft 2014. Rekommendationen blir att göra detaljplaner och fördjupade studier för en möjlig byggstart 2018. Om allt detta faller in ska det kunna gå spårvagnar längs Malmös gator igen 2021.

Anledningen till att GK och SBK arbetar gemensamt med projektet är att man ska planera "fasad till fasad", som Cecilia Eriksson uttrycker det när jag pratar med henne under ett dialogtillfälle i Lindängen centrum. Det handlar alltså inte bara om att lägga spår i några gator. Gaturummet, hållplatserna, de kringliggande kvarteren kommer att få en omgestaltning. Stadsutveckling genom infrastruktursatsningar tycks vara den väg Malmö stad vill fortsätta vandra. Förhoppningen är att nya hållplatser ska bli små noder för lokal utveckling.  

Det som är i siktlinjen är två sträckningar, som grovt uttryckt följer dagens busslinjer 5 och 2. Tvåan har sin ändhållplas i Lindängen. Spårvägen kommer enligt det förordade förslaget inte att gå exakt där bussen går idag, till exempel gör den inte turen inom Söderkulla utan över Hermodsdal/Nydala och ner längs Lindängsvägen till Munkhättegatan. Sedan är det tänkt att linjen svänger in på Axel Danielssons väg och passerar Almvik, för att sedan landa i den botaniska trädgård som - åtminstone i en visionerad framtid - kommer att finnas vid Katrinetorp.

Det är en solig våreftermiddag och fullt av folk i Lindängen centrum. Den stund jag tjuvlyssnar är de flesta Cecilia, Johan och Aziza pratar med positiva till en satsning på spårväg. En del minns när det fanns spårvagnar i Malmö tidigare och tycker det skulle vara trevligt om de kommer tillbaka. Någon är orolig för var man ska köra bil och parkera i framtiden. Det är onekligen så att en utbyggnad av spårvägslinjer skulle ske på bilens bekostnad - och kanske är det en medveten strategi för att på sikt minska bilens dominans på Malmös gator. Några unga killar ställer den högst relevanta frågan: "Kan man inte komma till Hyllie med spårvagnen?" För det kommer man ju inte att kunna enligt det liggande förslaget: man måste åka till Triangeln och byta till Citytunneln om man vill åka spårbundet till Hyllie. Planerarna tänker centrum-periferi, medan uppfattningen om vad som är centralt och perifert skiftar högst påtagligt beroende på vilket perspektiv man har.

Oavsett var linjen kommer att ha sin ändhållplats, blir det ett stopp på Munkhättegatan. Idag delar gatan Lindängen i en nordlig och en sydlig del. Högst troligt kommer gatans körfält att smalnas av och spåren gå i mitten av den. Kanske kommer gatan i framtiden att upplevas mindre som en barriär.

I dagarna har ett steg i den riktningen tagits. Gatukontoret har röjt undan trådstängslet och buskarna som funnits i
Munkhättegatans mitt. Istället ska mittremsan bli gräsbevuxen. Enligt malmo.se ska Gatukontoret sedan invänta var folk väljer att korsa gatan - och därmed skapar stigar i gräset - för att sedan eventuellt lägga plattor eller grusa stråken. Då kommer det också att planteras nya buskar. Man kan ju också ha en förhoppning att planteringarna kommer att göras i samverkan med de odlingsnätverk som finns i området, eller tillsammans med projektet Bärfisen som arbetar på Högaholmsskolan med att lära eleverna förstå naturens ekosystem.

Spårvägstrafik

Det kan väl knappast ha undgått någon att det pågår ett intensivt lobby- och planeringsarbete för att återinföra spårvägstrafiken i Malmö. Alla (?), inte minst Malmö stad, tycks nu överens om att det skulle vara en bra och hållbar idé.

Det finns - vilket bland mycket annat en bildspecial i Sydsvenskan är ett exempel på - en stark nostalgi kring den förra spårvägseran. I den filmsnutt i Mitt hjärtas Malmö-serien som handlar om trädfällningen längs Nobelvägen, säger förre trafikingenjören Olle Ahlström att han inte saknar träden lika mycket som han sörjer att spårvagnarna längs gatan försvann.

Spårvagnen ses också som ett miljövänligt och samhällsekonomiskt lönsamt alternativ, som har framtiden för sig i en stad som kanske långsamt vänder sig bort från biltrafiken som allenarådande ideal. Det finns inte så mycket av eftertankens kranka blekhet i diskussionerna, utan mer av en rosenkindad tilltro till att detta är framtidens melodi.

Och det finns ingen anledning att chikanera dem som vurmar för spårvägen då och i framtiden. Vi får anta att det gjorts noggranna kalkyler och beräkningar av effekterna av ett återiförande. Ändå kan man hoppas att det inte innebär att satsningarna på cykelleder, nya lokaltågstationer och de så kallade superbussar det finns planer på men som det nu bråkas politiskt om läggs i malpåse.

Medan det pokuleras, debatteras och planeras - en nostalgibild ur Sydis bildsvit:

Här ser vi maskinverkstaden för reparationer av vagnarna. Enligt bildtexten är fotografiet från 1946. Först trodde jag det var en interiör från någon av båghallarna som byggdes längs Celsiusgatan under trettiotalet. Men vid närmare eftertanke - eller i ärlighetens namn efter ett påpekande från Sydsvenskans Malmökonnässör Martin Andersson - förstår jag att bilden är tagen i den verkstad som byggdes 1906-07 utmed Zenithgatan.

I Per-Gunnar Andersson och Anders Forsbergs bok Malmö elektriska spårväg 100 år (Trafiknostalgiska förlaget, 2006) kan man läsa att taket i hallarna bars upp av en lätt järnkonstruktion - alltså inte av limträbalkar, som väl kom i bruk något senare - och hade glaslanterniner som gav bra ljus. Verkstadens västra långsida, mot Zenithgatan, hade stora fönster medan den östra, som syns på bilden ovan, vette mot de stora vagnhallarna. Komplexet byggdes medvetet överdimensionerat för att möta framtida expansionsbehov.

Verkstaden var i bruk ända till nedläggningen av spårvägen 1973, men användes mellan 1985 och 2000 för reparation av Malmös museala spårvagnar. Först därefter blev det skola i lokalerna.

Ovan en karta Martin skickade mig. Den är från trettiotalet och visar kvarteret Spårvägen, med spårvagnshallarna fullt utbyggda mot Zenithgatan. Tuberkulossjukhuset finns kvar på andra sidan Celsiusgatan och längre ner längs Industrigatan har staden sitt materialförråd, med eget stickspår för transporter.

Avstickare: Odlingsterrasser i Lindängelund

Framtida stadspark

Idag, på själva skärtorsdagen, fattade tekniska nämnden ett beslut som gör det möjligt för Gatukontoret att gå vidare med sina planer för Lindängelund.

Lindängelund är en stor framtida stadspark i Malmös sydliga utkant. Stor är en underdrift, det handlar om ett hundra hektar stort område som avgränsas av Katrinetorp, Yttre Ringvägen och bostadsområdet Lindängen. Det är här det finns vissa planer på att anlägga en botanisk trädgård, men de verkar ha lagts på is på obestämd framtid.

Emellertid har tekniska nämnden alltså, i och med dagens beslut, gett klartecken att börja arbetet med den första etappen av Lindängelund - odlingsterrasserna. De ska anläggas i parkens norra del, alldeles intill kvarteret Vårsången. En del boende i Vårsången är hängivna odlare och det finns redan odlingslotter i närheten, vilka kommer att gränsa till eller bli en del av terrasserna. Visionen är att föreningar ska ta hand om olika delar av terrasserna, men man får väl anta att det kommer att finnas utrymme för enskild odling här också. Föreningen Permakultur har också etablerat sig här, i en strategiskt belägen dunge på en höjd i söderläge:

Här är plats för en stor damm också - på bilderna ovan från tidigare i vintras, då liksom nu i väntan på en varmare årstid.

Projektet är intressant på många sätt. "Terrasserna ska också användas för att öka sysselsättningen i stadsdelen Lindängen genom att boende engageras i utformningen och uppbyggnaden av terrasserna", skriver tekniska nämnden i ett pressmeddelande. Själva anläggningsarbetena kan komma igång tämligen omgående. Maskinförarutbildningen vid Norra Sorgenfri gymnasium och mark- och anläggningsutbildningen ska enligt pressmeddelandet förläggas hit, och syn för sägen har man redan iordningställt en inhägnad yta vid de befintliga odlingslotterna för maskinparken. En koppling till Norra Sorgenfri, alltså! Det ger redaktionen all anledning att frekvent återkomma i rapporteringen kring vad som kommer att hända strax söder om Lindängen framöver.

Vårsångens odlare är redan etablerade i området

Bok: Mitt hjärtas Malmö

Stefan Ersgård har tagit 16 filmsekvenser ur dvd-serien Mitt hjärtas Malmö som utgångspunkt för lika många kapitel i sin bok med samma namn. De filmer han inspirerats av medföljer boken på en dvd.

Ibland - som i berättelsen om Hollywood - följer Ersgård filmen ganska tätt. Bengt Johansson, som växte upp i kåkarna vid Östra Farmvägen, filmade dem innan de revs och han intervjuas också i boken.

I andra kapitel blir filmen mest en språngbräda för en annan historia. När Ersgård skriver om Nobelvägen handlar det inte så mycket om hur träden fälldes utan om barnrikehusen vid gatan. Vi får träffa Mayvi Theander som bodde på nr 119, granne med Mary Andersson i 121:an, i början av 40-talet.

I filmen, däremot, ser vi hur allén i mitten av gatan knäcks av grävskopor. Det var 1956-57. Skälet var trafiksäkerheten och att bilisterna skulle komma smidigare fram. Förre trafikingenjören Olle Ahlström intervjuas i filmen. Han menar att trädfällningen var nödvändig: cyklisterna och bilarna krockade när cyklarna kom ut ur sidogatorna för att svänga in på cykelbanan mellan träden. Tidens logik och opinionen sade att bilen hade företräde, något annat var inte möjligt då. Säkert förutsåg trafikplanerarna också att mängden bilar skulle öka dramatiskt och enligt samma logik måste infrastrukturen anpassas efter detta. Nobelvägen blev genomfartsleden som på ett behändigt sätt band ihop norra och södra Malmö.

Flera kapitel i boken skildrar en dyster period i stadens historia - i alla fall tycker väl de flesta det så här i efterhand - då grävskoporna härjade i Malmös hjärta. Rivningen av Caroli och Lugnet, bombhålen vid Triangeln. Protester hjälpte inte. Men tack vare fotografer som Åke Jörleby - han jobbade som typograf på Skånska Dagbladet på Östergatan och dokumenterade de kringliggande kvarteren på lunchrasten - räddades åtminstone bilder av hur det brukade se ut åt eftervärlden.

Bokens bildmaterial är enastående. I stycket om Folkets Park finns en fantastisk bild av Tage Erlander, den före detta brittiske premiärministern Clement Attlee, Danmarks statsminister Hans Hedtoft, Olof Palme och Violet Attlee när de under glada skratt åker radiobil i parken efter ett socialdemokratiskt toppmöte 1954. En ung Bo Widerberg poserar i bebop-skägg och vit polo på Fersens bro. Ett par jättejeans vajar i vinden utanför Engelbrektsboden, innan hörnhuset där affären är inrymd rivs.

Mitt hjärtas Malmö i bokform är ett fint tillskott till Malmölitteraturen. Dessutom i behändig storlek, så att den fungerar utmärkt att ha med sig som ciceron på promenader i stan.

Stefan Ersgård
Mitt hjärtas Malmö
Roos & Tegnér

Bussgaraget rivs?

Bussgaraget mot Celsiusgatan, arkitekter Jaenecke/Samuelson

Fasad mot Nobelvägen

2013 kan bli året när kvarteret Spårvägen får en ny detaljplan. Förslaget har varit ute på samråd och kommer eventuellt att ställas ut under våren.

Men det finns en svårknäckt nöt: bussgaraget. Fastighetskontoret - som förvaltar byggnadskomplexet - vill riva den nyare delen från 40-talet, det vill säga den cirka 8000 kvadratmeter stora hall som ligger mot Nobelvägen.

Ansökan om rivningslov lämnades in till Stadsbyggnadskontoret den 23.e augusti 2012. I ett pm (DiarieNr: TN-FK-2010-00116) skriver Jan Johansson på Fastighetskontoret att arsenik och oljeföroreningar har påträffats i byggnadskonstruktionerna. Jan menar att det under en längre tid förts en dialog med Miljöförvaltningen om hur "föroreningar ska tas om hand i byggnader som människor stadigvarande vistas i" och att Miljöförvaltningen inte kunnat ge något svar på detta.

Vidare har Fastighetskontoret konstaterat att det "inte finns några kommunala behov av byggnaderna" och att det är omöjligt att avyttra dem till någon annan.

Under hösten 2011 revs den södra, nyaste delen av bussgaraget

Hur pass förorenade är då byggnaderna? Konsulten Demikon har analyserat borrprover från golv, väggar och tak. Man har hittat arsenik - mest i taket - och oljekolväten i golven. Inga halter över Naturvårdsverkets riktlinjer för MKM (mindre känslig markanvändning, till exempel kontor där man vistas under arbetstid eller platser där man vistas tillfälligt) har påträffats. I 7 av 14 prover har halter som överstiger gränsen fär KM (känslig markanvändning, exempelvis bostäder, skolor och odlingsmark) påträffats.

Det är riskerna med arseniken som Fastighetskontoret framhåller. Demikon skriver apropå detta: "De haltgränser som angetts av Naturvårdsverket i rapport 5976 avser arsenik i jord och inte i fast materia som i detta fall. Den form av exponering som är realistisk inom en byggnad med dessa förutsättningar är genom damning och förångning. Dock har enbart förhöjda halter uppmätts i takkonstruktioner som inte utsätts för något slitage, som t.ex. genom att människor går på underlaget och som i sin tur leder till damning. Arsenik är i sig ingen flyktig metall och kan bara förångas i temperaturer över 1000°C. Då dessa förutsättningar inte råder i detta fall bedöms inte Arsenik i detta fall utgöra någon risk för människors hälsa".

När det gäller petroleumkolvätena i golven ligger de över riktvärdet för KM, men under värdena för MKM. I ett teoretisk räkneexempel får Demikon fram att den halt som, genom förångning, skulle kunna omvandlas till en total halt av flyktiga organiska ämnen är 0,30 mikrogram per kubikmeter luft. Genomsnittshalterna för inomhusluft i en vanlig bostad i Sverige är 200-300 mikrogram per kubikmeter.

Avslutningsvis säger Demikon i sin rapport att "inga direkta åtgärder behöver vidtas för att minska exponering av den förorening som påträffats. Då syftet med lokalerna kommer vara tillfälliga besök kommer dessutom eventuell exponering inte överstiga den som normalt finns i utomhusluft i en storstad. Dock behöver åtgärder vidtas i det fall syftet med bussgaragen ändras till t.ex. bostäder eller företagslokaler.Om så sker rekommenderar Demikon att de golvytor som återstår antingen slipas eller tvättas innan dess nytt ytskikt appliceras".

De äldre och nyare delarna av bussgaraget möts, fasad mot Celsiusgatan

Det är uppenbart att Fastighetskontoret månar om människors väl och ve. Men här har kanske rädslan för arseniken och dess eventuella skadeverkningar tagit överhanden? Eller så handlar det om andra saker, som att bli av med en besvärlig och kostnadskrävande koloss som man inte vet vad man ska ha till och frigöra ytor för bostäder eller en - förvisso behövlig - park i kvarteret?

Om så är fallet handlar bussgaragets vara eller inte vara till syvende og sidst om hur man värderar dess kulturhistoriska värde. Byggnadsantikvarie Olga Schlyter avstyrker, i ett yttrande från Malmö museer, Fastighetskontorets rivningsansökan. "De kvarvarande delarna av bussgaraget har ett stort kulturhistoriskt värde", skriver Olga. "Det baseras dels på deras lokal- och samhällshistoriska betydelse, dels på arkitektoniska värden. /.../ De successiva utbyggnadsetapperna speglar kvarterets långvariga användning för den kommunala kollektivtrafiken. detta sammantaget gör att historien är tydligt avläsbar i byggnaden, vilket starkt bidrar till dess kulturhistoriska värde".

Detalj av fasad mot Celsiusgatan - mönstermurat tegel och betong.

Länsstyrelsen finner det i sitt yttrande över detaljplaneförslaget (2012-12-19, 402-25622 80-B-0917), oroande "att endast delar av bebyggelsen skyddas genom planförslaget, medan de delar av bussgaraget som är uppförda 1948 får rivas. /.../ Länsstyrelsen förordar att alla de byggnadsdelar som bedömts omistliga skyddas med rivnings- och förvanskningsförbud". Man hänvisar till den byggnadsantikvariska utredning som gjordes 2006 och där samtliga delar av bussgaraget som nu finns kvar klassas som omistliga.

"De synpunkter som framförts i fråga om /.../ riksintresse för kulturmiljövården kan komma att följas upp vid länsstyrelsens tillsyn av antagen detaljplan", avslutar länsstyrelsen sitt yttrande.

Det kan väl bara tolkas som att länsstyrelsen kommer att noggrant följa händelseutvecklingen i frågan om att riva ytterliagre delar av bussgaraget.

En svårknäckt nöt, alltså. Den sena industrialismens byggnader i betong har i nuläget få vänner, förutom i smala antikvariekretsar och bland lagom nördiga industriromantiker. Och man kan förstås inte bevara allt för bevarandets egen skull. Men, som Olga påpekar, här har man fråm museets sida varit mycket tillmötesgående när stora delar av garagekomplexet redan rivits.

Vad ska man då ha en sån där jättestor betongsal till? Tja, på Emporias tak har man ju exempelvis anlagt en park. Och om man ville göra ett riktigt våghalsigt experiment skulle man kunna öppna portarna till garaget som en allmänning, det vill säga det som uppstår där skulle bli resultatet av vad människor som tar platsen i anspråk väljer att använda den till. Där kanske finns den styr- och förvaltningsform för garaget som Norra Sorgenfri-projektet hittills inte lyckats komma fram till.

Johan Riedenlow spelar i garaget efter en kvällsvandring hösten 2012. Foto: Tomás Villareal