God Jul!

 ... från Norra Sorgenfri Nu via Street Art Utopia X 106.

Ny bok: Arkitektur i Landskrona

Townhouse, Johan Edling och Johan Oscarsson 2009. Fotograf Åke E:son Lindman.

Stormen Sven slet med sig kallbadhuset i Landskrona ut till havs. Det var inte bara en byggnad som försvann, utan en del av stadens kulturhistoria och en välkänd silhuett mot havet. När badhuset demolerades slogs också en ideell förenings kamp för bevarandet av det i spillror.

I samband med stadens 600-årsjubileum kom nyligen översiktsverket Arkitektur i Landskrona, utgiven av Stadsbyggnadsförvaltningen och Fritids- och kulturförvaltningen. I boken är kallbadhuset lika icke-närvarande som det nu är i verkliga livet. Det väcker frågor om urvalskriterierna för ett sådant här verk. Är det enbart de arkitektoniska värdena som ska vara avgörande? Eller ska byggnader som i sig kanske inte är så märkvärdiga, men som speglar olika skeden och betydelsefulla sidor av stadens liv, ha en plats? Jag, som inte är Landskronabo eller fullt bevandrad i staden, undrar förstås vad mer av intresse som saknas.

Två perioder lyser, liksom kallbadhuset, med sin frånvaro: den senare industriepoken och Landskronas miljonprogramsutbyggnad av sextusen bostäder mellan 1965 och 1975. Det är tydligt vilka sidor av stadens kulturhistoriska lager författarna vill belysa och vilka man helst vill gömma undan. Den tid då betongen och det industrialiserade bostadsbyggandet uppmärksammas är ännu inte här - och kanske kommer den aldrig heller. Men jag saknar något som bryter av, som skaver mot det vackra, speciella och upputsade.

Med detta sagt visar ”Arkitektur i Landskrona” fram en allsidig och mångfacetterad bild av en stad, som under ett par decennier levt i skuggan av sina bekymmer. Den korta inledande texten om stadens historia handlar över huvud taget mycket om upp- och nedgångar. Under 1700-talet skulle Landskrona bli Sveriges starkaste fäste västerut och ett jättelikt utbyggnadsarbete påbörjades, för att sedan avstanna under en lång stagnationsperiod. Efter 1850, då industrialiseringen tog fart, inleddes en expansiv blomstringstid som inte bröts förrän under sjuttiotalets krisår.

Även om Landskrona fick sin beskärda del av rivningar av äldre bebyggelse under 60- och 70-talen har staden förskonats från den skövling av hela stadsdelar, som drabbat exempelvis Helsingborg och Malmö. De olika tidslagren och epokerna är ännu klart avläsbara i gatubilden, från befästningstiden till modernismen. ”Arkitektur i Landskrona” gör ingen djupare analys av detta, men presenterar ett antal inflytelserika stadsarkitekter och arkitekter – bland andra Fredrik Sundbärg, Frans Ekelund och Peter Broberg - som genom progressiv stadsplanering och gradvis föryngring av bebyggelsen har bidragit till den varierade och attraktiva stadskärna Landskrona har idag.

Också när det gäller enskilda byggnader finns det många anledningar för Landskronaborna att vara stolta över i sin stad, från det medeltida Citadellet till badhuset som ännu står kvar efter stormen - Citadellbadet från 2005, ritat av Gert Wingårdh.

Periodvis har Landskrona, för att citera bokens inledning, varit ”en stad med gott självförtroende, där man vågat satsa på modern arkitektur”. Därför finns här en idrottshall ritad av Arne Jacobsen, en konsthall signerad Sten Samuelson och Fritz Jaenecke, Aina Berggrens fräcka Köpenhamnsterminal, radhus av Ralph Erskine och så vidare. Än viktigare för stadens karaktär är kanske den tegelarkitektur från Sundbärgs och Ekelunds epoker som boken ger många framstående exempel på.

”Arkitektur i Landskrona” är ett led i det medvetna arbete Landskronas Stadsbyggnadsförvaltning nu gör för att lyfta fram de kvalitéer staden har. Förslaget om att i ny översiktsplan för Landskrona förbjuda etableringen av köpcentra utanför E6:an, för att stärka handeln i stadskärnan, är ett annat exempel på detta.

Landskronas stadsplanerare av idag verkar ha låtit sig inspireras av Fredrik Sundbärgs organiska stadsplaner från slutet av 1800-talet och Peter Brobergs tankar om regional förankring och fokus på det mänskliga livet i staden. När staden nu står inför en förnyelse kan det visa sig framsynt, i en tid när allt fler söker en varierad och småskalig urbanitet. Samtidigt är byggnader som Wingårdhs badhus och Jonas Edlings och Johan Oscarssons vitgnistrande, kubistiska gathus tecken på att staden börjar få tillbaka sitt arkitektoniska självförtroende.

Man får ta ”Arkitektur i Landskrona” för vad den är: en hyllning till stadens arkitektoniska arv, så som författarna väljer att visa fram det. Som guide till Landskronas många signaturbyggnader fungerar boken fint och visar med övertygelse att staden är värd en resa för att upptäcka dem. Men missa inte mixen av fult och vackert, högt och lågt, skevt och skinande på vägen. Det är det som är själva staden.

Arkitektur i Landskrona
Gerry Johansson, Lena Hector, Johan Nilsson
Landskrona Stad

Texten publicerad i HD 15/12 -13.

Den helt lilla parken

Snaregade, København

Avstickare: Drottninghög, Helsingborg

En av gårdarna på Rökullagatan.

Wikipedia om Drottninghög: "Byggnaderna och områdets stadsplan styrdes av en produktionsmetod som kallades för 'produktionsanpassad projektering', vilket betydde att arkitekternas vision fick stå tillbaka för byggherrens och entreprenörens syn på effektivt och rationellt byggande. Husens placering bestämdes mer av var rälsen för byggkranarna drogs än av hur rummet mellan dem ansågs vara utformat enligt arkitekterna."

Byggt mellan 1966 och 1969 kan Drottninghög ses som a) arketypen för ett nytt, effektivt sätt att bygga många billiga bostäder på ett bräde, för att möta behoven av en snabb urbanisering och tillgodose den arbetande befolkningens tänkta önskemål om gröna rekreationsytor och en bilfri miljö för barnen att kunna härja fritt i, eller b) sinnebilden för en brytpunkt då miljonprogrammet gick snett på allvar, med industrialiserat löpande-band-byggande och taskiga materialval som konsekvens, där det som producerades blev ödsliga, livlösa miljöer vari social utslagenhet och alienation fick en hemvist och en grogrund. Det var helt klart förklaringsmodell b) som snabbt blev den giltiga och som fortfarande gäller i samtalet om miljonprogrammet.

Uppvuxen grönska mellan huskropparna.

Större delen av 90-talet tillbringade jag min arbetstid på Drottninghög. Verksamheten var utlokaliserad till lägenheter i området, vilket gjorde att vi fick en ganska bra uppfattning om vardagslivet på gårdarna och i husen.

Lägenheterna är av blandad storlek, upp till relativt välplanerade fyror. Passagerna mellan husen - mer gångar än gårdar - är gråa av asfalt och betongplattor. Fasaderna mot dem är klädda med bleka plattor som blivit alltmer smutsgrå under årens lopp. Bottenvåningens lägenheter har små täppor ut mot de parklika gröningarna mellan huskropparna. Lägenheterna på de andra våningarna har balkonger mot grönskan. Det är slående lyhört och man hör med all oönskvärd tydlighet grannarna på alla sidor snarka, gå på toaletten, bråka, festa och allt däremellan.

Det var många år sedan jag var här, men allt är sig likt fast med något decennium mer slitage. Här verkar inget underhåll eller upprustning av fastigheterna ha skett sedan jag var här sist.

Minnena kommer tillbaka med oanad tydlighet och kraft. Tidigt på förmiddagen är här knappt en människa ute. Det är också så jag minns det. Under skoldagen, liksom på kvällstid, var det folktomt på gårdarna. Här finns liksom ingen anledning att hänga. Bara i anslutning till skolans början och slut var det lite liv när ungarna srömmade till och från Drottninghögsskolan som ligger mitt i området.

Kontrasten mellan de långa, gråa, fuktiga höstarna och vintrarna och de grönskande, lummiga vårarna och somrarna var slående. På sommaren kom livet tillbaka, både till träden och till - som det verkade - människorna, som då vistades ute lite mer. Mest på lite undanskymda platser, som lekplatsen som ligger gömd i en skogsdunge eller på någon av gräsmattorna vid något hus där det fanns en livaktig boendegemenskap. Så småningom byggdes Drottninghögsbadet, som snabbt blev ett populärt utflyktsställe på somrarna.

Välskött, nutida stadsodling.

Det tidiga 90-talet var hårt här, mycket fattigdom och håglöshet. Heroin, amfetamin och tändargas var drogerna på modet och de skördade en del offer bland unga föräldrar och ungdomar. Helsingborg var ett näste för nynazism. Unga rakade män satt längst bak på bussen in till stan i sina bomberjackor och kängor och skrek Sieg Heil och gjorde Hitler-hälsningar. Naturligtvis finns det också andra, helt motsatta berättelser och en mängd individuella framgångshistorier, som alla till stor del handlar om en hårdkokt humor, en obändig motståndskraft och en förmåga att använda sig av sina förmågor för att öka sitt handlingsutrymme. Som i många liknande områden fanns det en stark, stolt och lakoniskt råbarkad Drottninghögsidentitet, kanske en nödvändig motståndsstrategi för att klara tillvaron med värdighet och möta resten av stadens fördomar och nedlåtenhet. Drottninghög kallades i folkmun "High Chaparall" och var förstås inte alls så vilda västern-laglöst som öknamnet vill ge sken av. Men man ville gärna få vara i fred och sköta sitt på sitt eget vis.

Den Gode Herdens kyrka, kyrkan mitt i  byn som på nittiotalet var en samlingsplats inte minst för antirasisitiska manifestationer.

Centrets nedre torg, mer grönskande än jag minns det. Kanske har terrassodlingen i trappan tillkommit, här sviker minnet. Här fanns bibliotek, Helsingborgshems lokalkontor och en fritidsgård som blev närpolisstation som blev nåt annat och som idag är dels förskola och dels säte för det pågående utvecklingsarbetet D+.

Slutna fasader avgränsar centrat mot bostadsområdet.

Arkadgångar omsluter det övre torget. I den låga byggnaden till höger låg Posten, idag är det ett - som det verkar välbesökt - fik där. Rakt fram en ICA-affär, som förr hade en stadig kundkrets. Numera? Med ICA Maxis, Willys och Lidls stora köplador inpå knuten (utmed Regementsvägen i områdets ytterkant) måste konkurrensen vara mördande.

Övre torget, med pizzeria, krog och stadsdelsbibliotek.

Arkad mot den stora parkeringsplatsen. Här finns också affärslokaler, längs det som väl var tänkt som en framsida mot parkeringen men som är en definitiv baksida från bostadsområdet sett.

Välkommen till Drottninghög!

Stadsdelsbiblioteket har flyttat från sina tidigare lokaler på nedre torget och hit till det övre. Mer slitna lokaler som inte är anpassade till biblioteksverksamhet, men inte desto mindre är det fortfarande en livaktig biblioteksfilial. Här finns också IdéA Drottninghög, som drivs av kulturförvaltningen med inspiration från brittiska Idea Stores. Fokus på folkhälsa och medborgardelaktighet.

Nu pågår ett utvecklingsarbete för Drottninghög, D+. Helsingborgshem har intervjuat ett stort antal boende. Man vill sälja av en del av bostadsbeståndet och förtäta med nybyggnation på parkeringsplatser och mellan gårdarna. Det är ett arbete som bygger på samarbete mellan många aktörer och det verkar ha gått trögt. Vem ska våga satsa först i ett område ingen i utgångsläget tror på? tycks vara det limbo H+, liksom många liknande ansatser, fastnat i. Här är det allmännyttiga Helsingborgshem och de kommunala förvaltningarna som är de tunga aktörerna, men kanske är det inte avgörande för investeringsviljan om det är offentliga, halvoffentliga eller privata intressen (oftast är det en mix) som är inblandade. Kanske handlar det allmänt om en syn på vad Drottninghög och liknande områden är och skulle kunna vara.

Klas Karlsson, byggchef på Helsingborgshem, gör en reflektion om det intilliggande bostadsområdet Dalhem, som ligger på andra sidan Drottninghögsvägen. Dalhem var länge det lite finare området i förhållande till drottninghög och Fredriksdal - med en portion bostadsrättshus - men som så småningom föll i status och blev alltmer problematiskt. På Dalhem har emellertid, alltsedan nittiotalet, Helsingborgshem gjort gradvisa upprustningar. Centrat - som ligger i anslutning till ett antal höghus - höll på att degenerera, men genom smart omvandling har man lyckats vända den negativa trenden. Förmodligen har idag stadens kommunala serviceinrättningar en markerad närvaro här, i motsats till Drottninghög där dessa gradvis dragit sig tillbaka. De tunga höghusen i smutsgult tegel fick för några år sedan fasaderna utbytta och utemiljön tillfixad. Här har man inte pratat så mycket om utvecklingsprojekt eller stora grepp som avyttring, förtätning och omvandling av boendeformer, utan mer ägnat sig åt långsiktig och förnuftig förvaltning. Intressant.

Dalhem, låg centrumbyggnad och anslutande höghus.

Dalhem, dystert gult tegel har bytts mot skinande metall.

Dalhem: lummigt, blandat och ganska avskilt från omkringliggande bostadsområden.

Stäppen: gammal skateramp som ny

Avstickare: Närlunda (Helsingborg)

Bostadsområdet Närlunda i södra delarna av Helsingborg byggdes åren 1969-71. Det ritades, enligt uppgift från stadsantikvarisk expertis, av arkitektkontoret ARTON. Den helsingborgsbaserade firman bildades på 50-talet av bröderna Erik och Henry Andersson. Bland medarbetarna fanns Jørn Utzon och Jörgen Michelsen. ARTON ritade bland annat bostadsområdet Elineberg, beläget strax sydöst om Närlunda, i skarven mellan 50- och 60-tal. Michelsen ritade för kontoret det nya stadsbiblioteket i Stadsparken 1965.

Närlunda ligger inbäddat i grönska, i anslutning till natur- och rekreationsområdet Jordbodalen. Husen är byggda av betongelement i åtta och fyra våningar med loftgångar. Området är själva sinnebilden av det modernistiska hus-i-park-idealet, det är välplanerat och genomtänkt i utförandet. Stora gräsytor och planteringar avgränsar husen sinsemellan. Det är välskött - som i en park - och känslan av urbanitet är väldigt låg. Jag hittar inget centrum, om man inte ska räkna huset med gemensamhetslokaler eller äldreboendet. Kanske har det varit av godo för området. De konstruerade och arkitektoniskt tveksamma centra från tiden som finns lite varstans, till exempel på Drottninghög och Lindängen, har ju inte precis fungerat och bidragit till mysfaktorn för de områdena.

Å andra sidan är här inte mycket liv och rörelse, förutom någon trädgårdsarbetare från Helsingborgshem som pysslar förstrött med utemiljön. Närlunda är småskaligt - enligt Helsingborgs stadslexikon består området av 515 lägenheter och hade 2010 1 255 invånare - och intrycket är att de som bor här har gjort så länge och åldrats med husen. Alltså: ett miljonprogramsområde att trivas i?

Nu ska hursomhelst Närlunda lyftas med ett utropstecken, Höjdpunkten:

Tjugo våningar reser sig det nya, gröna höghuset mot himlen. Det är ganska anslående och kommer att bli ett nytt landmärke för Helsingborg. Samtidigt verkar det inte ha så mycket med Närlunda att göra, det står lite för sig själv och bryter av - vilket säkert är poängen. Har de boende varit involverade i processen med att ta fram planerna på nybygget? Tveksamt.

Det kan förstås bli bra ändå. En föryngring och förtätning både av hus och folk kan kanske vara behövlig. Men förändring möter ofta motstånd, begripligt nog. Den enda människa jag möter är en dam vid busshållplatsen intill nybygget. Hon ska också åka härifrån. Hon tycker att det nya huset fördärvat hela Närlunda. Hon berättar att hon bott här i 42 år, i nummer 11. Men nu har hon flyttat - höghuset snodde henne på utsikten över Sundet och hon trivs inte längre här. Förändring kostar, på många olika sätt.

Läs om Höjdpunkten i HD.

Bränn i Brännaren

Att sätta P eller rulla vidare?

Överraskande: någon har gjort en bilparkering av en del av Stäppen. Avgift 6 kr/tim, man kan också stå här en vecka för en hundring eller en hel månad för 250 spänn. Ingen har tagit chansen än så länge. Samtidigt: Pontus & hans skatekompisar renoverar den gamla rampen, som länge varit i förfall.

NSN testar: cykla Nobelvägen

Efter en fruktplockarrunda på den stora ödetomten mellan Ellstorp och Kontinentalbanan bestämmer jag mig för att cykla Nobelvägen tur och retur. Bitvis blir det en tur längs fina cykelvägar, men jag passerar också några av Malmös grymmaste korsningar och får försöka hålla styret i stadig hand mellan parkerade bilar och framrusande fordon.

Södra Bulltoftavägen med cykelbana. Svänger man höger kan man följa en cykelväg genom rondellen och sedan komma antingen till Entré eller Värnhemstorget. Ganska obehagligt när trafiken är tung, vilket den ofta är här. Det går att följa rondellen vänsterut - på cykelväg som tur är - och då kommer man till Nobelvägens början. Kanske låg en gång Östervärns järnvägsstation där den trädbevuxna rondellen nu finns?

Nobelvägens nordöstra ände...

...och så här tar man sig in i gatan när man varit och plockat frukt.

Det finns inget trafikljus som reglerar trafiken från Nobelvägen in i rondellen, så det gäller att se upp. En lugn söndagsförmiddag som den här är det lätt, men i rusningstid är det bilarna som regerar här. Lyckas man ta sig välbehållen över gatan är det sedan bara att rulla på ett bra tag söderöver, längs en slät, bred och välasfalterad cykelväg. Sallerupsvägen och Industrigatan är stora, ödsliga och bullriga korsningar att passera, men där finns tydliga rödljus som det är klokt att respektera.

Den svängda Vårgatan, en av de lokala gator cykelvägen passerar. Ett par fina stadskvarter omgärdade av stora infarts- och genomfartsleder.

Det långa perspektivet, med Heleneholmsverkets skorsten som ett landmärke rakt föröver.

Här är det nästan trivsamt, mellan Pauli Mellersta och Södra kyrkogårdar. Grönskan påverkar mikroklimatet längs gatan högst påtagligt.

Vid korsningen Nobelvägen/Spånehusvägen, tar cykelvägen plötsligt slut. Man ska visst hålla höger - och kommer då förbi Sorgenfriskolan och vidare bort mot Folkets Park. Om man vill fortsätta längs Nobelvägen får man kasta sig ut i biltrafiken. Långa sträckor av Nobelvägen är fortfarande utan cykelbana. Längs kanterna står en rad bilar parkerade och på utsidan svischar bilarna förbi tätt intill - det är som att cykla i en smal och oberäknelig tunnel av snabbrörlig plåt.

 

Nobeltorget, megakorsningen Nobelvägen/Amiralsgatan. Om man som cyklist följer trafikreglerna finns det relativt goda chanser att överleva, men det är inget mysigt ställe.

Den långa rakan upp mot Södervärn. Det finns några rödljus, men bilarna kommer upp i hög fart mellan dem. Vid tung trafik bildas en smal korridor där man kan cykla i dånet och vinddraget från bilarna.

Södervärn. Under Nobelvägen kommer man i en cykeltunnel. I gatuplan finns det faktiskt cykelbana åp en sträcka...

...men snart är cyklisten ute bland parkerade bilar och motorfordonstrafik igen.

Nobelvägens södra ände och Dalaplan till höger - ett slags port till vida världen och en av Malmös mest komplicerade trafiksituationer.

Dalaplan: det är här alla filerna och pilarna träffas. Cyklisten kan smyga förbi längs en bana just utanför bildens vänsterkant.

Nytt vid Mobilia.

Nobelvägen slutar/börjar vid Dalaplan. Om Dalaplan kan man säga mycket, men någon mysig, småskalig trafiklösning är det inte. En cykelbana stryker längs södra sidan av den öppna platsen, mellan körfälten och nergången till tunnelen. Kommer man upp längs Södra Förstadsgatan finns det en cykelväg på västra sidan av gatan, den korsar John Ericssons väg och fortsätter längs Per Albin Hanssons väg. Men om man vill svänga vänster - och är på våghalsigt humör - kan man också välja cykelfilen nedan. När du får grönt har du bilar till vänster om dig och till höger - de som ska svänga in på John Ericssons väg. Dessutom kommer du att korsa körbanan för de bilar som svänger höger från Per Albin Hanssons väg.

En trafiktom söndagsförmiddag är det förstås ingen utmaning, men mitt i rusningstrafiken är det en helt annan sport. En berlinsk lösning, som otvivelaktigt har en urban touch. I Berlin, å andra sidan, får man en känsla av att biltrafikanterna för det allra mesta respekterar cykelbanorna. I den hårda malmöitiska trafiken, däremot - ja, vem vill egentligen lägga sitt liv i dess händer...

?

Nå, om man sedan, efter diverse trixande förbi omfattande vägarbeten, kommer hojande längs Trelleborgsgatan mot Dalaplan får man en glimt av hur det alltid borde vara. En cyklande kamrat påpekar dock att stoppet och trafiksignalen vid Ystadvägen (mittenbilden nedan) med fördel hade kunnat dras in en bit i cykelvägen längs Trelleborgsgatan, så att cyklisterna hade stannat innan den korsande cykeltrafiken längsmed Ystadvägen. Som det nu är kommer cyklar att köra ända fram till stolpen med signalen, dels för att trycka på knappen och dels för att det inte finns något annat att hålla sig i, inte heller de räcken som nu finns vid många liknande stopp. Det gör att den korsande cykeltrafiken blockeras, vilket förstås är en olycksrisk.

Vid Södervärn, liksom för att retas, finns en kort idealsträcka med de parkerade bilarna på utsidan, som en buffert mot biltrafiken. Sedan, den långa rakan mellan Södervärn och Östra Sorgenfri, är det att armbågas med bilarna igen.

Den sträckan är en alternativ hemväg från jobbet och om humöret är det rätta kan det vissa dagar vara kul att tävla med bilarna mellan rödljusen i rusningstrafiken. Det är en snabb gata, svag nerförsbacke norrut. Men det är hetsigt och hela tiden får man se upp så att inte någon som just parkerat till höger om en plötsligt öppnar dörren och sätter p för framfarten. Inga skyltar eller pilar i gatan tipsar om att det finns en cykelväg på andra sidan gatan, när man väl kommer i höjd med Spånehusvägen. Vet man inte om att den finns där fortsätter man i trafiken. Det är inte heller helt lätt att ta sig över Nobelvägen, det är refug och staket i mitten på vissa sträckor. Också i korsningen Nobelvägen/Industrigatan är det lätt hänt att man fortsätter rakt ram, inte minst därför att det efter korsningen finns en stump markerad cykelfil som leder ut i den norrgående trafiken igen - en rest från tiden då det inte fanns någon cykelväg på andra sidan.

På Besök vid Jesusparken, fint ställe att cykla till. Här finns det plats för en cykelbana mellan träden och de parkerade bilarna i gatan.

Svårupptäckt infart till cykelvägen på Nobelvägens västra sida, i höjd med Pauli Mellersta kyrkogård. För att nå dit måste man passera fyra filer biltrafik som rusar ikapp mellan rödljusen.

Trångt om saligheten vid Rönnen. Det vanliga scenariot: parkerade bilar till höger, bilar i rörelse till vänster.

Sallerupsvägen och dags att ta av mot Värnmhemstorget - tack för idag, Nobelvägen!

Sammanfattningsvis: visst kan man fälla sentimentala tårar över den försvunna cykelbanan i mitten av Nobelvägen - den försvann samtidigt som den lummiga trädallén fälldes. Men ändå är det lätt att se att Nobelvägen har potential att bli inte bara en viktig led för motortrafiken utan också för cyklister. Det är en gata som skulle kunna binda ihop Malmös östra centrala delar istället för att som nu fungera som en barriär. Det tar inte många minuter att cykla från Värnhem till Nobeltorget eller från Dalaplan till Sorgenfri, för att ta några exempel. Längs vägen ligger många destinationer och de lär bli allt fler. Framför allt skulle en mer cykelvänlig Nobelväg gynna de centrala delarna av stan som ligger öster om den.

Cykelvägen från Värnhem till Spånehusvägen är en bra början, som naturligtvuis borde få sin fortsättning. Och självklart ska det vara cykelbanor på båda sidor av gatan, som är så bred att det skulle få plats en trottoar, en cykelväg, en rad parkerade bilar och två filer motortrafik. Det skulle bli trevligare för alla, inklusive bilisterna som skulle slippa oberäkneliga cyklar till höger om sig. Numera - om jag förstått saken rätt - gäller 40 km/h som högsta tillåtna hastighet i stan, så då behövs knappast den motorvägsbreda gatan att köta racing på.

Läs mer om de områden Nobelvägen passerar:
Sallerupsvägen/Zenith: här och här.
Eon-kontoret: här och här.
Kyrkogårdarna: här.
Östra Sorgenfri: här och här.
Dalaplan: här.