Avstickare: Gruvbygd I (Skrombergaverken)

Skåne har en lång och omfattande gruvhistoria. Stenkol och lera gav fabrikörerna rikedom. Arbetarna fick jobb och - ibland - stendammslunga. Hela samhällen byggdes i trakten av Bjuv och Billesholm upp kring schakten. I Ekeby fanns Skrombergaverken, där produktionen av klinker och annat lades ner så sent som 2008. Nu håller spåren efter gruvindustrin bokstavligen på att sjunka i djupet.

Bilderna är från Skrombergaverken, 30:e april 2011. Läs mitt reportage om gruvbygden i nästa nummer av Efter Arbetet, som utkommer alldeles snart. Bör gå att få tag på i välsorterade pressbyråer, om du inte redan är prenumerant.

1902 - 1944

Färdigbränt

God Jul! önskar vågskjulet

Ann-Margret Wendt är engagerad i Skromberga Akademi, en ideell förening som arbetar för att verkets historia och miljö ska bevaras. En del av ugnarna, maskinerna och inredningen har tagits bort. Skromberga Akademi har uppmärksammat Regionmuseet i Kristianstad på de kulturhistoriska värden som finns här och som riskerar att gå förlorade.

Byggnadsantikvarie Helene Stalin Åkesson, knuten till Regionmuseet, tycks fullt medveten om de viktiga industrihistoriska värden som står på spel här. Hon menar att det är hela det skånska gruvbältet som bör lanseras som ett sammanhållet koncept. Det sträcker sig över flera kommuner - Höganäs, Helsingborg, Åstorp och Bjuv – och nu försöker Regionmuseet hitta samarbetsformer över kommungränserna kring den idén.

En historia det ska bli spännande att följa.

Ny tidskrift: Movium Magasin

Movium – centrum för stadens utemiljö vid SLU i Alnarp – har nedkommit med en papperspublikation: Movium Magasin.

Första numret är innehållsmättat. Här finns bland annat ett stort reportage om gentrifiering. Kolbjörn Guwallius vänder och vriderförtjänstfullt på begreppet, med Vesterbro i Köpenhamn och Möllevången i Malmö som exempel. Stad Solidars kojstad vid Folkets Park får förstås stor uppmärksamhet.

Anders Rubin, kommunalråd i Malmö med ansvar för bostadsfrågor, menar i reportaget att man från kommunens sida gjort allt för att stoppa gentrifieringen av Möllevången, bland annat genom att vara generösa med tillstånd för högljudda arrangemang, klubbar och serveringar.

"Egentligen har vi velat att Möllevången ska vara en port in till Malmö där man härjar runt några år innan man flyttar vidare", säger Rubin. Så om du är en hipster som klubbar runt på Debaser och liknande etablissemang, betänk att du gör det som del av en kommunalt sanktionerad masterplan.

Nu menar Rubin dock att slaget om Möllan är förlorat - stället kommer oåterkalleligen att gentrifieras. En spik i kistan var enligt Rubin när skolan vid Folkets Park öppnade, en annan - så klart - den sedan länge pågående omvandlingen av hyresrättshus till bostadsrättsföreningar. Folk stannar längre och får successivt mer pengar att spendera. Eller så köper och säljer de sina lägenheter till ständigt ökande priser, vilket också förändrar populationen.

Rubins inställning är talande. Den säger att man som politiker kan styra genom hur länge man ger tillstånd till uteserveringar att ha öppet, inte genom mer handfasta bostadspolitiska åtgärder. Marknaden styr.

Talande - rent häpnadsväckande - är också att bostadsminister Stefan Attefall, när Guwallius intervjuar honom, inte känner till termen gentrifiering. Inte konstigt att den bostadspolitiska debatten är helt död på de avgörande politiska arenorna.

Här kan du läsa min recension av Movium Magasin i Helsingborgs Dagblad.

En avhyvling

Det schaktas och hyvlas på ödetomten. Något är på gång. De som bor och verkar där lever farligt.

Spåren från industrieran kommer i dagen.

Lite som Pompeji. Skillnad: spåren efter den försvunna bebyggelsen är bara i dagen tillfälligt, sedan kommer de att utplånas för alltid. De nya husen och kvarteren kommer inte att referera till den struktur och de byggnader som fanns här en gång.

Nå, sådan är utvecklingens gång. Värdefulla spår efter en betydelsefull epok i Malmös historia eller "ruiner som står som förargliga monument över inledningen till den tveksamma samhällsera vi nu försöker ta oss ur" och "dekadenta industriområden" (se kommentarstråd till denna post)? Frågan är fri.

Klarade sig den här gången (lågt krypande växtlighet).

Skejtramp i farozonen. Stod dock kvar 30/6. Kan klara industrisemestern, men sedan blir det nog tufft.

Avstickare: Kafé Lilla Sorg i Folkets Park

Henning och David sköter serveringen

Under trenne dagar hade det mobila etablissemanget Kafé Lilla Sorg förlagt sig till Folkets Park och bjöd där på krossade drömmar, nypressad flyktsoda och lågmälda yttringar i flyktighetens tecken.

Den grej som drömmar krossas med

Krossad dröm med vaniljglass och syrlig hallonsås

Banditteatern bjuder in besökarna till improviserad spontanteater

En plats och ett koncept som gjorda för varann. Kanske händer det igen?

Midsommarhälsning från ödetomten

Järnvägsverkstäderna på Johanneslust, innan förtätningen.

Avstickare: förtätning Johanneslust eller Hur man får lov att riva ett mycket bevarandevärt lokstall

Johanneslusts verksamhetsområde.

Den kvartscirkelformade byggnaden nordöst om Singelgatan är ett gammalt lokstall. Just nu kan du lätt hitta sju midsommarblomster att lägga under kudden om du tar en sväng runt kåken. Här är fin ängsmark med högt gräs och busksnår. Än mer lummigt är det om man knallar över asfaltplattan framför stallet till den del av fastigheten Kirseberg 2:1 som vetter mot Johanneslustgatan. Längs gatan - som ju är en esplanad - står det bland annat kastanj, men här finns också fläder, äppelträd, humle och syren.


Byggnadsantikvarie Olga Schlyter gjorde 2006 en kulturhistorisk utredning om stallet och de andra byggnaderna i närheten, bland annat den stora verkstadsbyggnad i fastigheten Kirseberg 2:2 som nu inrymmer Friskis&Svettis. Det är den stora gråa rektangeln norr om lokstallet på kartan ovan.

Järnvägsverkstäderna uppfördes 1914-15 av Malmö Simrishamns Järnväg. "[Stallet] hade då vid sin norra gavel", skriver Olga, "ett vattentorn i rött tegel, vars bas idag finns bevarad som en del av byggnaden. Från järnvägen i väster ledde ett spår in till en vändplatta med 15 meters diameter som betjänade stallet. De elva stallportarna var i trä och deras övre del var uppglasad med småspröjsade rutor. På taket fanns flera höga, smala ventilationshuvar i plåt.

Resterna av vattentornet i lokstallets högra del.

Lokstallet är uppfört med en i exteriören synlig betongstomme, vilket är ovanligt modernt med tanke på att stallet är uppfört på 1910-talet. Mellanväggar, samt byggnadens norra del, är uppförda i tegel. Blandkonstruktioner av detta slag, där betongstomme kombinerades med fullmurade tegelväggar som delvis var bärande, var vanliga i industribyggnader på 1910-talet. Det gängse var dock att man inte lämnade konstruktionen synlig i exteriören.

Vid lokstallets norra gavel där vattentornet fanns stod en vattenkastare, det vill säga en anordning för att fylla på vatten i pannan på ångloken. Väster om vattenkastaren fanns kolbryggan, en hög ramp på vilken tippvagnar lastade med kol kördes upp för att fylla på loken. Dessa anordningar försvann sannolikt på 1950-talet då man slutade använda ånglok."

Idag råder stillhet och frid vid lokstallarna, ett slags urban pastoral i björkdungen. Så har det inte alltid varit. Olga igen:

"I järnvägsverkstäderna utfördes underhåll och reparationer på järnvägslinjens lok och vagnar. Ångloken putsades, smordes och tömdes på aska. De försågs med kol och vatten, för vilket ändamål det fanns vattentorn, vattenkastare och kolbrygga. På många järnvägsverkstäder tillverkades enklare godsvagnar, och det är troligt att det även gjordes här. Den stora verkstadsbyggnaden innehöll bland annat gjuteri och smedja.

Verkstadsområdet fungerade dock inte bara som verkstad, utan det var även den plats där åkande personal, såsom lokförare och eldare, var stationerade mellan sina pass. Verkstäderna bemannades också med personal som utförde underhåll ute på banan. Det fanns på MSJ:s område en villa med expeditionslokaler samt tjänstebostäder för maskiningenjör och lokmästare.

1950 var 86 personer verksamma på MSJ:s verkstäder samt på lokstationen vid Malmö Västra station. Det var bland annat en kontorist, 21 lokförare, 24 eldare och 13 lokbiträden. Sannolikt var större delen av dessa verksamma vid Johanneslust, eftersom lokstationen vid Västra station endast bestod av ett lokstall med tre platser."

Nu är det snart slut på områdets törnrosasömn. Vid stadsbyggnadsnämndens sammanträde i maj fanns ett ärende om bygglov för 40 radhus, och ett ärende om bygglov "för rivning av del av byggnad, återuppbyggnad samt ändring av lokstallar till bostäder" (22 stycken så kallade ateljélägenheter).

I en artikel i Skånska Dagbladet den 12:e april framgår det att det som ska rivas och byggas upp igen är 75 % av lokstallet, i stort sett allt utom tegeldelen i den norra änden. Anders Fransson, som är delägare i fastighetsbolaget Suell, menar i artikeln att betongen är i så dåligt skick att den inte går att rusta upp.

Fan tro't. När jag var där i oktober var det visserligen skräpigt och slitet, men på inget ställe kunde jag med mina amatörögon upptäcka rutten eller vittrad betong. Dessutom är mellanväggarna - varav vissa är bärande - av helmurat tegel, enligt Olgas utredning. Kanske blir det lättare att utforma lägenheterna som man vill, om man river och bygger upp ett skal som liknar originalet?

Alla handlingar hade inte inkommit vid nämndens möte, men den hade inget att erinra mot förslaget som sådant utan gav i uppdrag åt delegat vid stadsbyggnadskontoret att, då samtliga handlingar i ärendet inkommit, bevilja bygglov.


Trädraden mot Johanneslustgatan ska enligt skissen vara kvar, och det verkar som om en rund grön yta framför stallet kan påminna om den vändplatta som en gång fanns här. Takfönstren kanske faktiskt kommer att likna ventilationshuvarna på taket till den ursprungliga byggnaden - som dock alltså kommer att ersättas av en modifierad kopia. Men hur väl stämmer detaljplanen/bygglovet i sin helhet med de rekommendationer Olga Schlyter ger i sin utredning?

Sedan hon gjorde sin utredning har några byggnader redan rivits. Mellan lokstallet (6) och den stora verkstadsbyggnaden (2) fanns en dressinbod i rött tegel (4), som nu är borta. "Den är", skriver Olga, "ett exempel på hur verkstadsområdet var funktionsuppdelat med olika byggnader för olika ändamål. Med de röda tegelfasaderna och gjutjärnsfönstren har boden en industriell karaktär, och den knyter an till den teglade delen av lokstallet. Dressinboden ingår som en del i helhetsmiljön och är som sådan bevarandevärd".

Den lilla rektangeln invid Johanneslustgatan (5) var villan med expeditionslokaler och tjänstebostäder. Nu är här en stor grop. Det är här det fortfarande finns spår av en trädgård med fruktträd, syrener och annat.

Olgas slutsatser från utredningen:

"Malmö-Simrishamns järnvägs verkstäder är en mycket välbevarad järnvägsindustrimiljö. Anmärkningsvärt är hur lite bebyggelsebeståndet på området har förändrats på de snart hundra år som gått sedan verkstäderna etablerades här. /.../

Verkstadsområdet utgör en kulturhistoriskt intressant och värdefull helhetsmiljö. De olika byggnaderna utgör alla delar av helheten. Om enskilda byggnader rivs blir den historiska miljön svårare att läsa av och de kvarvarande byggnaderna förlorar sitt sammanhang. En graderad värdering kan dock göras av de enskilda byggnaderna:

Mycket bevarandevärda byggnader
• Byggnad 1: Vagnbod
• Byggnad 2: Stora verkstadsbyggnaden
• Byggnad 6: Lokstall

Bevarandevärda byggnader
• Byggnad 4: Dressinbod
• Byggnad 5: Villan

Det gamla verkstadsområdet har värden som kan utgöra en stor resurs vid en utveckling av området. Med utgångspunkt i den historiska miljön med de vackra byggnaderna finns möjligheter att skapa något nytt och intressant. Byggnaderna på området är av en karaktär som gör att de är flexibla. De är anpassningsbara till olika ändamål och de ”tål” en del utan att deras industriella karaktär går förlorad.

Följande rekommendationer gäller hur man bör hantera området i detaljplanearbetet för att de kulturhistoriska värdena bäst ska tas tillvara.

• Samtliga byggnader utom verkstadshallen (Byggnad 3) bör förses med rivningsförbud genom skyddsbestämmelser.

• Vagnboden, stora verkstadsbyggnaden, dressinboden och lokstallet bör dessutom förses med skyddsbestämmelser som reglerar att deras karaktär inte får förvanskas och att fasader i tegel inte får putsas.

• Större träd i områdets sydöstra del bör skyddas och hänsyn bör också tas till trädgårdsvegetationen vid villan.

• För att verkstadsmiljön ska bibehållas som en enhet bör ingen förtätning tillåtas inom det på kartan markerade området:

• Vid nybyggnation i området bör hänsyn tas vad gäller höjd och volym till såväl verkstadsbebyggelsen som till bebyggelsen i de intilliggande områdena."

Det hela tycks vara ett praktexempel på hur man i detaljplanearbetet verkligen inte tagit hänsyn till den byggnadsantikvariska utredningen. När utredningen gjordes ägdes Kirseberg 2:1 av Banverket. Sedan har den med all sannolikhet sålts till byggherren som ansökt om bygglovet. Jag kan inte hitta gällande detaljplan för Kirseberg 2:1 på Malmö Stads hemsida.

Den stora verkstadsbyggnaden och vagnboden på fastigheten Kirseberg 2:2 är till sina exteriörer välbevarade. Men helhetsmiljön, som redan naggats i kanten då en del av byggnaderna rivits, kommer nästan helt att gå förlorad när området förtätas.

Avstickare: Johanneslust igen

Johanneslust ligger bra till för ständiga återbesök: beläget mellan Värnhem och Bulltofta rekreationsområde och en betydligt trevligare joggingmiljö än den hårt trafikerade Sallerupsvägen.

Det är också ett industriområde i behaglig skala och med välproportionerade tegelbyggnader i den stil jag kommit att uppskatta sedan jag fick upp ögonen för dem.

Vy från Singelgatan mot söder. På andra sidan Sallerupsvägen reser sig punkthuset på Katrinetorp

Johanneslustgatan är en aveny med djupt perspektiv. Till höger bakom trädraden egnahem, till vänster döljer sig de gamla lokverkstäderna och -stallarna. Bakom oss fortsätter gatan fram till Sallerupsvägen. Längs den västra sidan av gatan har man gjort en bit ny fin cykelväg fram till Sallerupsvägen och vidare på andra sidan längs Håkanstorpsvägen - ett tecken på att det är saker på gång i området.

Om vi vänder oss 90 grader österut får vi en av dessa värdiga gula tegelbyggnader i blickfånget:

Huset ritades av August Stoltz och byggdes 1948. Från början var det Gullviks Fabriks AB, som tillverkade bekämpningsmedel. Trädgården är ovanligt genomtänkt och ambitiös och planen gjordes av Birger Myllenberg.

Nuvarande ägaren tycks också ha ett visst intresse för utemiljön. Fönstren är trevligt nog träoriginalen, fast nu börjar de bli ganska gistna på sina ställen. Här blickar vi mot Sallerupsvägen, den röda tegelbyggnaden är Hugo Åbergs industrihotell, ritat av ingenjör Carl Nordström och byggt 1953.

En bakgård att älska! Här kan man komma in till Arbetskollektivet, om man ska lämna möbler eller andra större saker till reparation.

Trapphuset i anslutning till huvudentrén är stiligt.

Tegel/kakel-detalj.

Den låga, långsträckta och lätt svängda fasaden mot Sallerupsvägen.

Singelgatan mot sydöst.

Speciellt för Johanneslust är att här finns en enklav med egnahem mellan Sallerupsvägen och Singelgatan. På bilden syns en radhuslänga till höger om gatan. Nu kommer det snart att byggas bostäder på andra sidan Singelgatan, vid lokstallarna som ligger bakom trädridån längst bort till vänster om gatan. Mer om det i nästa inlägg.