fredag 5 oktober 2012

Avstickare: Hasslarp

Texten tidigare publicerad i HD.

Bild HD/NST Aline Lessner

I Hasslarp finns det ingen kyrka. Men det finns en katedral – det gamla sockerbruket, byggt på 1890-talet av fem miljoner tegelstenar från tegelbruken i Höganäs, Fleninge och Danhult.

Bruket las ner 1992. Parken vid kontorsbyggnaden är förvildad och huset är i förfall. Söderut finns ett stort område med dammar för vattenrening som håller på att tas över av jättebjörnloka och sly. Här är svårframkomligt och när jag forcerar snåren skrämmer jag upp en häger. Dammarna har i sitt postindustriella liv blivit ett reservat för fåglar.

Tillbaka på själva bruksområdet kikar jag in i den jättelika fabriken. Nu ligger här plastsäckar med pellets staplade. En man kör fram till mig med sin truck och undrar – med fog – vad jag har här att göra.

Jag förklarar att jag just läst Helsingborgs Historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg, där byggnadsantikvarie Daniel Melcherts kapitel handlar om just Hasslarp. Det har gjort mig nyfiken på att ta reda på hur här ser ut idag. Henrik, som truckföraren heter, berättar då att den förre ägaren ville riva alltihop, men numera är här fullt med hyresgäster, allt från Skanska som har ett upplag av tunnelelement till folk som mekar med sina bilar. Det finns planer på att röja upp i bruksparken och bygga villor där. Till och med det gamla stickspåret till bruket används – tunnelelementen forslas härifrån till Förslöv längs järnvägen.

Bild HD/NST Aline Lessner

Henriks framtidsoptimism är smittande, men har kanske inte riktigt fått fäste i Hasslarp än. Nyligen rapporterades i HD om oseriösa fastighetsägare, sociala problem och motsättningar i byn. En del hus tycks stå tomma eller är till salu, som lanthandeln och Folkets Park med sin dansrotunda i andra änden av byn.

Bruket och Parken, kapitalet och arbetarrörelsen i varsin ände av byn och så åkrarna som tar vid på andra sidan landsvägen. Sockerbruket och Hasslarp växte fram just här, ur så gott som ingenting, för att de rätta förutsättningarna fanns: en het sockermarknad, järnvägen, ån och omlandet där det gick att odla betor.

Många av artiklarna i den senaste delen av evighetsverket Helsingborgs historia, den sjuttonde sedan starten på 1920-talet, ger en förståelse för varför landskapet och samhällena ser ut som de gör idag. Bland annat skriver historikern Johan A. Lundin medryckande om Råås utveckling från rudimentärt fiskeläge – och smugglingscentra – till expanderande municipalsamhälle med blomstrande sjöfart och stadsambitioner.

Den tid skribenterna verkar i påverkar förstås vad som anses väsentligt att lyfta fram. Hasslarpsbrukets inverkan på miljön får därför stort utrymme i miljövetaren Fredrik Björks artikel om sockerindustrin i Nordvästskåne. När professorn i historia Solveig Fagerlund skriver om hantverk och binäringar på landsbygden vill hon, trots att källmaterialet är knappt, lyfta fram kvinnors ofta osynliggjorda men viktiga arbete för försörjningen.

Jordbruket, skiftet, industrialiseringen, folkrörelserna och landsortskommunernas utbyggnad – allt har satt sina spår. En idrottsplats, ett ålderdomshem som blivit skola eller en nedlagd fabrik har alla sin historia. Men även om det är de stora strukturomvandlingarna som ger mest avtryck är det ändå genom människors göranden och låtanden historien kommer som bäst till liv.

Man kan, som etnologen Charlotte Hagström, intervjua människor som har personliga minnen av lantbrukets dramatiska förändringar under det senaste halvseklet. Eller man kan, som kultursidans medarbetare, professorn i etnologi Lars-Eric Jönsson, gå till arkiven. Där finns de alla, mängderna av dammiga protokoll från landsortskommunernas nämndsammanträden genom åren. Genom nykterhets- och barnavårdsnämndernas och fattigvårdsstyrelsernas handlingar får vi en bild inte bara av hur människor levde utan också om de normer och den finmaskiga kontrollapparat som på gott och ont präglade livet i närsamhället.

"Helsingborgs historia VIII:2" handlar om en tid som känns avlägsen, men som ändå tillhör det nyss förflutna, Den lever ännu i människors minnen och är fortfarande klart avläsbar i terrängen. Kanske är det denna närhet, snabbt undflyende i en värld som förändras i allt snabbare takt, som gör att verket trots sin officiösa prägel är så angeläget. Det är en bok som förtjänar en bred läsekrets.

Helsingborgs historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg  
Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör), Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson, Torgny Fransson och Karin Gustavsson.

När jag besökte Hasslarp hade jag glömt ta kameran med mig - ett sådant slarv! Alltså måste jag åka dit igen snart och kolla lite noggrannare.

onsdag 3 oktober 2012

Travertinfasaden putsas över, del 2

Som Norra Sorgenfri Nu rapporterade den 30:e september håller Förlagshusets travertinfasad på att försvinna bakom puts och kakel. NSN har undersökt bakgrunden till att detta just nu pågår.

Kvarteret Smedjan. Förlagshuset är den mörkröda byggnaden i nordvästra hörnet, utmed Nobelvägen och Celsiusgatan. Färgkoden innebär att byggnaden klassats som omistlig på grund av sina kulturhistoriska värden i den byggnadsantikvariska utredningen för Norra Sorgenfri.

I oktober 2011 fick fastighetsägaren, UBA Fastighets AB, bygglov för att putsa den högre, östra delen av byggnaden. Det är den flygel som sticker in i kvarteret på kartskissen ovan. Den fasadförändringen är genomförd och resultatet ser ut så här:

Celsiusgatan mot väster i bildens högerkant, med Förlagshusets fasad som sträcker sig bort till Nobelvägen.

I ett utlåtande för Malmö Museer, daterat 2012-05-04, skriver biträdande stadsantikvarie Olga Schlyter: "2011 tillstyrkte Malmö Museer putsning av den högre byggnadsdelen mot Celsiusgatan. Motiveringen var då att denna byggnadsdel är mindre exponerad i stadsrummet än hörnbyggnaden mot Nobelvägen. Det som då sades var att den lägre hörnbyggnadens travertinfasader skulle behållas och renoveras. Vi såg detta som en möjlig kompromiss för att i någon mån tillmötesgå fastighetsägarens önskemål om en mindre kostsam renovering".

Alltså: ok då, putsa den del som märks minst och spara pengar på det, mot att ni renoverar travertinet på resten. Anledningen till Olgas nya utlåtande till stadsbyggnadskontoret är att fastighetsägaren trots detta kommit in med en ny bygglovsansökan om att putsa även den lägre hörnbyggnaden.

Olga avstyrker det sökta bygglovet, med motiveringen att travertinfasaden är en väsentlig del av byggnadens karaktär och att byta ut den mot puts skulle vara att förvanska byggnaden.   

UBA Fastighets AB har innan dess, i mars, anlitat konsultföretaget COWI för att utföra en okulärbesiktning av fasaden för att "fastställa skicket på fasadbeklädnaden och dess infästning i bakomliggande stomme. Väggarna har generellt inventerats från marknivå /.../". Besiktningen utförs av Bo Larsson (framgår inte av handlingen vilken kompetens han har) i sällskap av Joakim Borgstrand från fastighetsägaren. Det finns vid tillfället inga ritningar som visar väggarna och deras uppbyggnad tillgängliga.

Bo Larsson kan konstatera att en del plattor har sprickor och skriver i sin rapport att dessa beror på frostsprängningar och stora rörelser i plattorna på grund av att de suger upp fukt. Han menar också att detta leder till uppluckring av bakomliggande material: spjälkningsskador i lättbetongblocken och rostskador på armeringen. Särskilt ska detta gälla ovanför fönstren. Hur kan Bo göra detta generella konstaterande från marken? Jo, det finns vid tillfället för besiktningen en skada över ett av fönstren, där betongen, armeringen och en stålbalk ärr synliga. Här okulärbesiktigar Bo på närmre håll och drar därur slutsatser gällande hela byggnaden.

Utifrån detta kommer Bo fram till att om travertinplattorna och stommen skulle renoveras/bytas ut skulle samma problem återkomma om ett antal år (ej uppskattat hur många, men den nuvarande fasaden har suttit på huset sedan 1937). Bo menar att ett sådant förfarande skulle vara "en kapitalförstöring av rang". Rekommendationen blir att putsa fasaden på samma sätt som flygelbyggnaden. Då skulle man också få en "fin enhetlighet", tycker Bo, ej beaktande att den putsade delen av byggnaden innan hade samma travertinbeklädnad och att det första bygglovet hängde ihop med ett bevarande av hörnbyggnaden.

Den 7:e augusti skriver handläggaren på bygglovsenheten sitt underlag till stadsbyggnadsnämnden, där ärendet ska upp på augustimötet. Ärendet, berättar handläggaren, har diskuterats på stadsbyggnadskontoret. Till slut har man kommit fram till att en putsning av fasaden bör kunna "utföras på ett sådant sätt att detta inte medför en sådan väsentlig påverkan på de kulturhistoriska värdena att detta skulle medföra en förvanskning av byggnaden". Stadsbyggnadsnämnden föreslås besluta att uppdra åt delegat (det vill säga handläggaren) att bevilja bygglov.

Det måste rimligen innebära att stadsbyggnadskontoret anser att travertinfasaden inte är en väsentlig del av det kulturhistoriska värdet, för den försvinner ju ovedersägligen vid en putsning. Värdet måste då anses finnas huvudsakligen i byggnadens form. Det framstår som en något märklig bedömning.

Den 23:e augusti sammanträder stadsbyggnadsnämnden och tar beslut i enlighet med handläggarens förslag. Nämnden har inget att erinra mot det förevisade förslaget. Det antecknas dock att samtliga för bygglov erforderliga handlingar inte föreligger och att dessa ska komma in innan bygglov kan beviljas.

Två dagar innan nämndens sammanträde, den 21:a augusti, träffas Joakim Borgstrand från UBA Fastighets AB, Peter Titoff från Projektuppdrag Syd AB (kontrollansvarig enligt PBL) och handläggaren från stadsbyggnadskontoret. Anledningen till mötet är att byggherren (UBA) vill presentera förslaget att istället för puts använda "till travertin efterliknande keramiska plattor". Mötet hålls på plats så att man ska kunna göra en jämförelse:


Samtliga mötesdeltagare tycker att den keramiska plattan, I Travertini, är "väldigt travertinlik". Nya travertinplattor visas också upp, "fulla av porer och håligheter" (det vill säga som travertin i allmänhet är beskaffat).

Mötet avslutas med överenskommelsen att stadsbyggnadskontorets handläggare ska "återkomma med handlingsplan på hur ärendet skall hanteras mot stadsbyggnadskontoret, om den keramiska plattan ska ersätta redovisad målad puts". Detta var alltså två dagar innan ärendet togs upp i nämnden. Byggherren påtalade också vikten av att bygglovsprocessen inte får bli försenad.

Anteckningarna från mötet - undertecknade av Peter Titoff den 9:e september - är diarieförda på stadsbyggnadskontoret den 11:e september. De här bilderna är tagna den 12:e september (notera att skruvarna som ska förankra travertinplattorna i stommen - och samtidigt förstör dem - redan är iskruvade):


Idag, 3/10, pratar jag med handläggaren på bygglovsenheten. Det som hänt, berättar handläggaren, är att byggherren dragit tillbaka sin bygglovsansökan om att putsa fasaden - det vill säga den ansökan som Malmö Museer genom Olga Schlyter avstyrkte. Istället, med handläggarens ord, kom ett förslag från byggherren att byta ut plattorna och då kunde man göra bedömningen att hantera bygglovsärendet som ett "vanligt fasadärende". Så bygglov är beviljat för att byta ut travertinplattorna mot andra plattor.

Nu handlar det ju - som vi sett - inte om att byta ut plattorna utan att sätta andra plattor i ett annat material utanpå de gamla. Även om de nya keramiska plattorna efterliknar travertin så kommer karaktären på fasaden - och därigenom hela bygganden - att förändras. Den ursprungliga tanken och den kulturhistoriska kopplingen till den tid då byggnaden uppfördes kommer att gå förlorad.

Bygglovet är beviljat den 24/9. Beslutet träder enligt handläggarens uppgifter i laga kraft den 29/10 och är således fram tills dess överklagbart. Att byggherren redan innan bygglovet beviljades påbörjade fasadarbetena med avsikt att klistra på nya kakelplattor har, som handläggaren uttrycker det, skett på egen risk.

En kalkylerad risk, kan man tycka, där utsikterna att komma undan med tilltaget har bedömts som goda. Tyvärr ser det väl ut som om det var en välgrundad bedömning.

söndag 30 september 2012

Travertinfasaden putsas över


Nej, det är inget vandaldåd. Skruvarna är antagligen till för att förankra travertinplattorna i husets stomme innan de ska putsas över.

Ty det är vad som sker. Förlagshusets fasad ska framöver vara klädd i ljus puts. Det är en irreversibel förändring - travertinplattorna förstörs i processen.



Före och efter. De snedställda travertinskivorna under fönstren har sågats av. De nya fönstren får vanliga fönsterbleck.



"Förlagshusets byggnad från 1937 har en utpräglad funkisarkitektur med sitt platta tak, ljusa fasader och fönsterband. Fasadmaterialet travertin är ovanligt och exklusivt", skriver Olga Schlyter i den byggnadsantikvariska utredningen för Norra Sorgenfri. Byggnaden anses i utredningen omistlig på grund av sina kulturhistoriska värden.

Nu rivs inte Förlagshuset, men förändringen blir minst sagt avgörande. "Den bevarandevärda bebyggelsen i Norra Sorgenfri är av varierande skick och status", skriver Olga. "Hanteras den på rätt sätt kan bebyggelsen utvecklas och anpassas efter nya behov samtidigt som de kulturhistoriska värdena beaktas och tas tillvara". 

Mot Celsiusgatan, hösten 2009.
Den ljusa funkisputsen tar över.

Det är mycket tveksamt om renoveringen tar till vara byggnadens kulturhistoriska värden. Visst blir den nu mer renodlat funkis, när den klassicistiska flirten raderas bort. Men det var samtidigt en stor del av poängen med det hela och travertinfasaden var unik i sin omgivning. Putsade trettiotalshus finns det redan en uppsjö av i Malmö.

Det har beviljats bygglov för fasadförändringarna, så uppenbarligen har bygglovsenheten ansett att det är ok. Jag tycker det är sorgligt att se travertinhuset, ett så speciellt inslag i den malmöitiska gatubilden, försvinna.

Ett inlägg om Förlagshuset från oktober 2009.

Oktober 2009.
Slutet av september 2012.

torsdag 27 september 2012

Sorgenfri & Gallerinatten

Lördag 29/9 är det Gallerinatt i Malmö. Den här gången finns det anledning att söka sig också till Norra Sorgenfri.

Malmö Pile - alltså engelskans "hög" och inte skånska för pilträd - är en samling trycksaker, kartor och småtryck om Malmö som så småningom omorganiserat sig till ett arkiv. Nu iscensätts arkivet i detta välkända område:

http://malmopile.files.wordpress.com/2012/09/kartanx.jpg
Kl 19 samling vid S:ta Birgittas kapell, sen promenad mot QPharma. Cirka kl 20 filmvisning i hörnet Ageslundsvägen/Östra Farmvägen. Kl 22 en annan vandring, från S:t Knuts väg till kvarteret Smedjan.

Cirkulationscentralen har öppet under Gallerinatten.

I Bussgaraget bjuder UngBo på mingel & bubbel:

lördag 22 september 2012

Avstickare: Ringön (Hisingen)

Ringön - från Stenkolsgatan mot sydöst.

Göteborg vill, likt Malmö och så många andra städer, vända sig om mot vattnet. Speciellt för Göteborg är att vattnet finns i centrum, i form av Göta älv som delar staden. Områdena på båda sidor älven präglas av storskaliga infrastrukturlösningar, hamnverksamhet och industri.

På Hisingensidan, nordost om Frihamnen, finns det småskaliga industriområdet Ringön. Lite längre ut mot älvmynningen ligger Lindholmen, en science park som vuxit sig stor och betydelsefull för staden det senaste decenniet. Kikar man från Stenkolsgatans ände mot Sydväst, över Götaälvsbron, sticker Läppstiftet - eller Vattenståndet - upp över nejden.


Med sin tydliga gatustruktur och de många olikartade verksamheter som finns här påminner Ringön en hel del om Gåsebäck i Helsingborg, fast med närheten till vattnet och en klart nautisk känsla som extra attraktion. Med sitt strategiska läge centralt i staden och mitt i det stora utvecklingsområde som kallas Älvstaden tycks Ringöns öde som småskaligt industriområde vara beseglat. Tänk Hammarby sjöstad eller Norra Hamnen i Helsingborg, där allt det gamla revs bort för att bygga nytt och havsnära.


Kanske inte, ändå. Det tycks i alla fall finnas en ambition att Ringön ska kunna fortleva som verksamhetsområde, naturligtvis med drömmar om att det ska bli ett "Göteborgs Brooklyn".

Återstår att se. Vad som har hänt är att Gert Urhahn och Bernardina Borra - urbana designers - har hållit en workshop. De använder sig av konceptet/metoden Spontaneous City. Utgångspunkten är vettig ur hållbarhetssynpunkt: behålla det som fungerar och lägga till det som skulle kunna utveckla ett område. Tillvägagångssättet är också sympatiskt: att låta de berörda parterna arbeta fram en plan för detta, utifrån sin kännedom och sina idéer. Utgångspunkten är den lokala kontexten och processen en "open end strategy", det vill säga resultatet blir det som kommer fram under arbetet. Deltagarna i workshopen var bland annat företagare från området, representanter från stadens förvaltningar och studenter från Chalmers.

Strandad båtrestaurang, Stenkolsgatan.

Resultatet - som Urhahn/Borra presenterade under IFHP-kongressen i Göteborg - var på många sätt intressant. Fokus blev till stor del vad som redan idag är Ringöns tillgångar och som är värt att bevara: ett stort ekonomiskt värde, både i form av befintliga strukturer och i termer av produktion. Mellan 3 och 4 000 jobb. Problemet som behöver lösas är främst tomträttsfrågan - tomträtterna löper ut om tio år eller så. Osäkerheten om framtiden förhindrar investeringar och underhåll, vilket är negativt för området. Idéerna om utveckling av Ringön verkade handla mycket om att öppna området mot de attraktiva hamnbassängerna.

Ett slags framtidsverkstad, alltså, som resulterade i en vägkarta och identifierade prioriteringssteg. Som alltid handlar det till syvende og sidst om vilket mandat en sådan plan har. Är det en delaktighet i planeringsprocessen som är på riktigt, det vill säga att det resultat de inbjudna arbetar fram faktiskt kan få ett inflytande över hur planprocessen fortskrider, eller är det en skenmanöver där det i slutändan blir övergripande politiska beslut och marknadskrafter som avgör Ringöns framtid? På olika sätt var det frågor som ständigt väcktes under IFHP-kongressen, som hade rubriken Den inkluderande staden i en global värld.


Svåra frågor, inga enkla svar. En sak är i alla fall säker: om Norra Sorgenfri Nu-redaktionen hade varit Göteborgsbaserad hade Ringön varit ett återkommande besöksmål.

YimbyGBG har vandrat här.

fredag 14 september 2012

Krönika om UngBo

... publicerad i dagens HD.

"I Malmö pågår just nu Sveriges första bomässa för unga, UngBo12. I ett övergivet gammalt bussgarage visas de vinnande förslagen i tävlingar som genomförts det senaste året. De tävlande har varit unga, mellan 18 och 30 år.

I förslagen finns några röda trådar. Måste vi ha jättestora bilparkeringar? I så fall, kan man bygga bostäder på pelare över parkeringsplatserna? Andra förslag handlar om att bebygga outnyttjad mark i gatukorsningar eller att bygga om garage till kompakta bostäder.

En annan tråd handlar om boendeformer. Boendegemenskaper och flexibla kontraktslösningar för unga människor som ofta flyttar och har oregelbundna inkomster är återkommande teman.

Många av förslagen är intressanta. Inget av dem kommer att kunna lösa den fråga UngBo12 vill belysa, nämligen ungas bostadssituation i ett större perspektiv.

Samhällsplaneraren Kristoffer Arvidson har tagit fram en strategi för ungas boende i Malmö. Han pekar på att frågan om bostad i hög grad är en fråga om klass: en svensk kvinna med akademikerbakgrund får i snitt sitt första boende när hon är 21. En arbetarklassman med utländsk bakgrund får i snitt sitt första boende när han är 28.

Enligt Kristoffer Arvidsson är enda lösningen på bostadsbristen – som ju inte bara drabbar unga – att det börjar byggas mer igen.

Det är de flesta som deltar i UngBo:s seminarier och workshops överens om. När det gäller orsakerna går däremot meningarna isär.

Detsamma gäller den mest brännande frågan, i alla fall för unga som försöker komma in på bostadsmarknaden: går det att bygga billigare?

Byggbranschen brukar reflexmässigt svara nej på den frågan och hänvisa till tvingande byggnormer, höga markpriser och långdragna detaljplaneprocesser. Kommunerna skyller gärna på den obefintliga statliga bostadspolitiken och en avreglerad bostadsmarknad, med vinstkrav för allmännyttan och fria marknadshyror.

Hanna Mörck från organisationen jagvillhabostad.nu utmanar under ett av UngBo12:s seminarier hela denna konstruktion, genom att berätta att det går att bygga billigare redan idag. I ett projekt tillsammans med Huddinges kommunala bostadsbolag har man lyckats bygga nytt med betydligt lägre hyreskostnad än vad branschen menar är möjligt.

Det är ett ställningskrig. Vad som ändå händer under UngBo12 är att byggbranschen, kommunen och de ungdomar som känner sig inbjudna har börjat prata med varandra över skyttegravarna.

Arrangörernas förhoppning är att projektet ska visa på nya sätt att involvera målgrupper och tänka innovativt i byggprocessen. Malmö stad har beslutat att utlysa en markanvisningstävling för en av de obebyggda tomterna utanför garaget. Kravet är att de inbjudna byggbolagen ska utgå från tävlingsförslagen för bomässan och att de tydligt ska redovisa hur förslagsställarna har involverats i processen.

En part som ännu saknas i debatterna under UngBo är staten och dess företrädare. Det enda den ansvarige ministern, Stefan Attefall (kd), hittills har kommit med i bostadspolitisk väg är signaler om att lätta på de krångliga byggreglerna.

Det ligger i linje medmycket av det som sägs på UngBo12, men innebär att även den delen av byggandet avregleras. Det kanske skulle leda till att fler och annorlunda bostäder byggs, men inte automatiskt till att de blir billigare eller avsedda för ungdomar om inte enklare regler kombineras med andra incitament och krav på branschen."

Ovanstående skrev jag i måndags morse. Under veckan som gått sedan dess har raden av workshops, seminarier och samtal fortsatt i Bussgaraget. "Världens minsta hyreshus", som först dök upp på Strandvägen i Stockholm och nu står på en parkering vid Orkanen, har väckt uppmärksamhet för bostadsfrågan. Fler länkar här.

Senast jag var förbi Bussgaraget var mässguiderna - som alltid är på plats och förmodligen de som har bäst överblick över hur saker och ting utvecklas - smått rörda. De berättade om en workshop dagen innan där byggare, arkitekter och företrädare för kommunen verkligen hade pratat med varandra.

Om jag förstod det rätt hade en representant för byggbranschen självkritiskt sagt att byggherrar per automatik tar ut det gängse maxpriset för nya lägenheter, även om den faktiska byggkostnaden är lägre, och att branschen kanske måste börja tänka om för att locka nya målgrupper som exempelvis unga.

Jag kan förstås ha drömt att jag hörde guiderna berätta detta.

söndag 9 september 2012

UngBo-vandring II


Den andra vandringen under UngBo12 slutar i ett skejtparty på Stäppen. Det är en skön, solig hösteftermiddag när ödetomten visar sig från sin mest idylliska sida. Skejtarna har kommit från när och fjärran - Stäppen har ett vida spritt rykte. "Visst är Stapelbäddsparken fin", menar en av åkarna, "men det är för mycket latte och sparkcyklar där". Hit kommer en för att få vara för sig själv och i fred och kunna göra som en vill.

Stäppen är en allmänning. Nej, så klart inte - det är privat ägd mark - men just nu har platsen något av en sådan funktion. Deltagarna i vandringarna talar om den känsla av frihet och frid som råder här - en slags fristad från stadens larm på andra sidan stängslet. Att det är en vild äng eller glänta.

Någon minns att det var ödeträdgårdarna och de överblivna plättarna mark som var spännande att upptäcka och leka på som barn - och att dessa platser blir allt färre i Malmö.

Från taket intill skejtrampen ser man ett mönster av upptrampade, slingrande stigar genom vegetationen. På samma sätt som man kan tänka sig att stigar vindlade sig mellan de boningar som fanns här för inte så många år sedan, innan de boende avhystes.

Om den nya kvartersindelningen skulle utgå från dessa naturligt uppkomna stråk - hellre än från fyrkantiga kvarter med raka gator emellan - kulle man få en oregelbunden bebyggelse med vindlande gränder, där till och med den ettriga malmöitiska blåsten skulle kunna tappa bort sig.


Den andra vandringen kommer att handla mycket om gröna ytor - eller allmänningar i en bredare mening - gränser och barriärer. Gränserna finns överallt längs vår väg. Mellan de superidylliska, supervälordnade koloniträdgårdarna vid Celsiusgatan och det kaotiska industriområdet. Mellan skejtarna, som tagit marken på Stäppen i anspråk, och oss, de tillfälliga besökarna. Vissa gränser går att överträda, vissa inte. Vid migrationsverkets byggnad på Celsiusgatan finns inga synliga barriärer, men för de asylsökande som kommer hit bör det vara ställt bortom allt tvivel, att det är här den verkliga gränsen de måste passera för att få stanna i landet går.  

En av deltagarna i vandringen har varit med i Gör (Om) Rådet, en serie workshops där ungdomar arbetat med hur barriärerna mellan Rosengård och andra delar av staden kan överbryggas. När vi stannar till i trakterna av Addos och Tripasins gamla byggnader är vi nära en av de mer kraftfulla barriärerna - järnvägen. På andra sidan ligger bostadsområdet Håkanstorp, industriområdet Emilstorp, Östra Kyrkogården och - inte så långt bort - Rosengård. En gata är lätt att ta sig över i jämförelse med järnvägen. De tunnlar som finns under den är ofta ogästvänliga platser en gärna undviker.

I visionen och planprogrammet för Norra Sorgenfri finns en uttalad ambition att utvecklingen här ska bidra till att bryta barriärerna mellan de olika delarna av staden - öst och väst, nord och syd. Tanken var att etablera ett grönt stråk, via den tänkta parken i kvarteret Degeln, under järnvägen och bort till Östra Kyrkogården.

Vi stannar till vid stängslet i hörnet Östra Farmvägen/Agneslundsvägen. I torsdags klubbades beslutet att Malmö Stad, för sex miljoner kronor, köper den 19 meter breda och 190 meter långa remsa utmed Östra Farmvägen som blev över när QPharma byggde nytt på sin fastighet. Debatten i fullmäktige blev lång och het. Oppositionen upprördes över det vansinniga att köpa ett stycke mark som egentligen inte går att använda till någonting för så mycket av skattebetalarnas pengar.

Lari Pitkä-Kangas - till vardags kommunalråd för miljöpartiet, med bland annat stadsekologi på sitt bord - är med på vandringen i egenskap av privatperson. Han menar att markköpet är ett sätt för kommunen att etablera sig i kvarteret inför framtida förändringar. Lari hoppas att päronträdet, som fortfarande står kvar några meter innanför stängslet och är den sista reminiscensen av att här en gång låg en bondgård med fruktträdgård, ska kunna räddas kvar.

På tal om träd, när vi ändå står här. Inte så långt bort åt sydväst ligger Sorgenfriskolan. I torsdags kom också ett annat besked från kommunen. Avverkningen av lindarna på skolgården stoppas, som en följd av de protester från föräldrar och elever som snabbt organiserades. Frågan om lindarna ställer många aspekter av den demokratiska processen på sin spets. Det här är inte rätt plats att utveckla detta, men skulle kunna vara stoff för en eller annan masteruppsats i statskunskap.

Tack alla deltagare för en inspirerande och lärorik vandring!