torsdag 23 februari 2012

Vem är det som bestämmer? - en läsarkommentar


Följande kommentar till inlägget Vem är det som bestämmer? kom från en läsare med god inblick i beslutandeprocessen i stadsbyggnadsprojekt:

"Jag har ofta fått frågor som 'Är det beslutat nu' - alternativt 'När ska det beslutas' - om olika stadsbyggnadsprojekt, vilket är knivigt att svara på. Det är aldrig ett enda klubblag som är det avgörande, utan det är en kedja av beslut, som inriktningsbeslut i Kommunfullmäktige, planuppdrag, detaljplaneprocessen med alla sina steg, sedan bygglov, och det mesta av detta kan överklagas och så blir det en beslutskedja hos länsstyrelsen och förvaltningsdomstolar.

Dessutom är det ofta olika markägar- och lantmäteritekniska frågor, alltmedan det verkliga beslutet ofta har tagits bakom kulisserna i uppgörelser mellan kommunen och olika exploatörer och byggbolag.  Detaljplaneprocessen är inte den demokratiska process som det ges sken av, där tid för överklaganden läggs in i tidplanerna i förvissningen om att eventuella sådana ska avslås.

Medborgarna tror att ord som 'Detaljplanen upprättas i syfte att pröva lämpligheten av... osv' faktiskt betyder att förslaget kan förkastas, om det kommer fram tillräckligt många invändningar. Men oftast är då allt redan uppgjort och det är bara detaljer som påverkas efter inhämtande av synpunkter från remissinstanserna.

Min erfarenhet är att berörda grannar och andra faktiskt tror att det är möjligt att påverka, medan byggbolagen redan projekterar för fullt i väntan på att besluten ska vinna laga kraft. Det är inte bra för tilltron på demokratin."


Allt som allt är stadsbyggnadsprojekt en krånglig process som tar flera år i anspråk, och det krävs ganska stor fackkunskap för att kunna föra en diskussion med byråkrater från kommunala förvaltningar, tekniker och fastighetsbolag. Det är också ju närmre konkreta byggplaner man kommer som pengarna kommer in i bilden. Frågan är alltså vilka beslut som fattas i öppen, transparent dialog och vilka som fattas bakom kulisserna.

Till slut är det nog ändå de stora männen, med de stora pengarna bakom ryggen, som får fatta de stora besluten.

1969 skrev Sherry Arnstein - som arbetat med ett statligt upprustningsprogram för fattiga innerstadsområden i USA - en artikel med titeln A Ladder of Citizen Participation. Hon var trött på allt snack om medborgarinflytande som, när det kom till kritan, visade sig vara föga mer än just snack. Den stege hon konstruerade har åtta nivåer:

1. Manipulation
2. Terapi

Dessa båda lägsta steg syftar inte till medborgardeltagande. Manipulation kan exempelvis innebära att beslutsfattare eller deras ombud bjuder in till dialogmöten för att diskutera alternativ, men där redan besluten är fattade. Terapi i det här sammanhanget innebär att man - efter ett beslut som upprör medborgarnas känslor - försöker gjuta olja på vågorna genom samtal och förklaringar. Men det finns ingen plan för hur man ska dokumentera eller använda de åsikter som kommer fram i beslutsunderlaget.

3. Information
4. Överläggning
5. Planering
6. Partnerskap
7. Delegerad makt
8. Medborgarkontroll

Det är först i stegen 6-8 man, enligt Arnstein, kan prata om verklig makt för medborgarna. Beteckningarna på de olika stegen är hämtade från artikeln "En enkät är inte dialog", skriven av arkitekten Johanna Kaaman, i tidskriften Mana #3-4 2010.

Från Malmö stads sida talar man mycket om medborgardialog och -delaktighet. Detta är förstås inga okomplicerade eller självklart bra saker. I handboken Guide för medborgardelaktighet, framtagen av Södra Innerstaden och Dialoglabbet, talas det också om riskerna: det kan bli en arena för vissa resursstarka grupper eller för en högljudd lobbygrupp. De som deltar är inte representativa för samhället som helhet. Folk engagerar sig framför allt i frågor där de har en egennytta och tänker inte i första hand på allmännyttan.

Den demokratiska principen, där representanter för medborgarna väljs för att fatta majoritetsbeslut, har sina fördelar. Men med tanke på att det tycks vara si och så med transparensen i planerings- och byggfrågor - och inte minst för att det talas så mycket om medborgarinflytande i Malmö - kan det vara väl värt att fundera på var i stegen man befinner sig när man till exempel blir inbjuden till samråds- eller informationsmöten i sin stadsdel. 

I Guide för medborgardelaktighet har man något andra beteckningar på Arnsteins nivåer:

3. Information
4. Konsultation
5. Dialog
6. Samarbete
7. Medbestämmande

Det är alltså de tre översta nivåerna, de som enligt Arnstein handlar om verklig makt för medborgarna, som skiljer sig mest. Delegerad makt har blivit medbestämmande och den åttonde nivån, medborgarkontroll, finns inte med. Ändå verkar Dialoglabbet vara ett intressant försök att undersöka förutsättningar och gränser för medborgarinflytandet.

Garaget vid Lönngatan, där verksamheten i sig är ett resultat av dialog med medborgare. Här har Dialoglabbet sin hemvist. Bilden lånad från bloggen Röda Malmö, där den ingår i ett inlägg om Sofielund
Källor:
Tidskriften MANA #3-4 2010, tema Staden
Guide för medborgardelaktighet, trycksak från Södra Innerstaden/Dialoglabbet

söndag 19 februari 2012

Avstickare: Big Boys Gone Bananas!* på Moriskan

I går kväll, lördag den 18:e februari, hade Fredrik Gerttens nya film Big Boys Gone Bananas!* stor galapremiär på Moriskan.

Filmen handlar om efterspelet till Fredriks förra film, Bananas!*. Den filmen handlar i sin tur om en grupp nicaraguanska bananarbetare som stämmer jättebolaget Dole, för att ha använt skadliga och olagliga bekämpningsmedel som gjort dem sterila. Efter att Bananas!* - trots Doles försök att stoppa filmen - visats på filmfestivalen i Los Angeles 2009 stämde Dole filmmakaren, producenten Margrete Jangård och produktionsbolaget WG Film.

Det är inte bara stämningen och de hot den innebär som sätter press på Fredrik och hans medarbetare. Dole kopplar också på ett propagandamaskineri som, redan innan filmen visats, syftar till att misskreditera filmen genom att ifrågasätta dess trovärdighet. Många journalister traderar okritiskt formuleringar och ståndpunkter mer eller mindre tydligt hämtade från Doles utskick. Andra journalister, som rapporterar eller skriver mer positivt om filmen - och därmed kritiskt om Dole - får personliga brev, där Doles version klargörs och där man hjälpsamt råder journalisten att ta kontakt med företagets representanter om han eller hon ska göra några uppföljningar.

När det står klart för WG-fim att Dole kommer att agera för att stoppa Bananas!* anlitar man ett filmteam för att dokumentera händelseförloppet. Det ger en stark nerv och närvarokänsla i Big Boys Gone Bananas!*. Även om man vet hur det slutar blir det en spännande film. Den visar med all önskvärd tydlighet hur ett multinationellt företag på olika sätt försöker styra den mediabild som presenteras och stoppa information som är negativ för företaget. De amerikanska experter och journalister som uttalar sig i filmen menar att detta är en välkänd och krass verklighet för media i USA. Stora bolag kan genom att hota att dra undan sina annonspengar sätta stor press på redaktioner och därmed enskilda journalister.

Samtidigt arbetar bolagens egna PR-konsulter med allt, från allierade tankesmedjor och experter till så kallade astroturfers - det vill säga personer som har till uppgift att posta kommentarer till artiklar och blogginlägg på nätet - för att stärka bolagets varumärke och misstänkliggöra dess kritiker.

Med sig själv och cirkusen kring Bananas!*-filmen som exempel lyckas Fredrik i uppföljaren visa på de allmängiltiga och väsentliga hot mot yttrandefriheten som den internationella storkapitalismen står för. Det är en dyster och rätt skrämmande bild som visas fram.

Men samtidigt hoppfull. Det visar sig nämligen att Doles strategier inte funkar den här gången. Teamet bakom Bananas!* kämpar trots Doles angrepp och försök att så splittring i leden vidare för att filmen ska få distribueras. Svensk media fortsätter rapportera. Två riksdagsmän, socialdemokratiske Luciano Astudillo och moderaten Mats Johanson, ordnar en visning av filmen i riksdagen.

Malmöbloggaren Alfonso Allende frågar Max hamburgerkedja varför de säljer Dole-sallad, när företaget beter sig som det gör. Max slutar då sälja Dole-sallad (och får mer bra press än någonsin tidigare). Ica och Axfood börjar fundera på att sluta sälja bananer från Dole och stämmer möte med riksdagsmännen och Fredrik. Det framgår inte så tydligt i filmen, men under någon veckas tid sätts alltmer fokus på Doles svenska företagsimperium, som bland annat består av landets största grönsaksgrossist - alltså handlar det inte längre om enbart bananer.

Historien flyttar, som det sägs i filmen, från kultursidorna till affärssidorna. Det är en betydelsefull positionsförskjutning. Även för ett multinationellt företag handlar det i slutändan om pengar och goodwill, i den ordningen.

Men fan vet om det inte ändå är när de berörda parterna börjar se humorn och det fånigt förutsägbara i Doles agerande det hela vänder. Det finns en scen i filmen där några riksdagsledamöter som sett filmen jämför de brev från Dole de alla fått. "Va, har du också ett? Vad står det i ditt?" - typ - och alla flinar sardoniskt. Plus, som Fredrik säger under frågestunden efter filmen, att riksdagsvisningen gjorde det tydligt att hela affären handlade om det fria ordets vara eller inte vara och inget annat.

Big Boys Gone Bananas är en viktig film om yttrandefrihetens villkor. Att den premiärvisas på Moriskan, i ett arrangemang av dokumentärfilmsklubben Doc Lounge, är mycket passande. I filmen blir Möllevången det till synes lugna nav kring vilket spinndoktorernas spiel snurrar och slungar iväg den pressade filmmakaren till Los Angeles, New York och Stockholm för att rädda filmen och WG-film. Produktionsteamet har en stark lokal förankring och har upplevt ett starkt stöd från Malmöborna i Bananas!*-affären. Och - inte minst - Moriskan har snabbt blivit en mötesplats i staden, där man kan festa loss men där det också ges utrymme för samtal om angelägna frågor i vår samtid.

PS. Filmen är en påminnelse om att man alltid måste förhålla sig kritisk och ifrågasättande till det man läser och ser, inte minst partiska blogginlägg som det här och dokumentärfilmer som Big Boys Gone Bananas!*. Bästa sättet att bilda sig en egen uppfattning är att gå och se filmen.

onsdag 15 februari 2012

Vem är det som bestämmer?

Urban Drinks är ett informellt och med jämna mellanrum återkommande tillfälle att träffa likasinnade, som är intresserade av hållbar utveckling och stadsplanering. Det är ISU (Institutet för hållbar stadsutveckling) som är "sammankallande", nu senast i samarbete med Malmökretsen av Naturskyddsföreningen.

Jag brukar få frågor om Norra Sorgenfri, som "Vad händer där nuförtiden?" En som är svårare att svara på är "Varför händer det ingenting där?".

Jag svarar att det förmodligen handlar om många olika saker, men att mitt intryck är att alla inblandade väntar på att någon annan ska ta det första steget. Fastighetsägarna kanske väntar på att det ska börja hända saker i och kring Bussgaraget, till exempel, för att kunna börja tro på områdets potential såpass att de kan gå vidare med sina bygg- och utvecklingsplaner. Kommunen å sin sida kanske väntar på att någon fastighetsägare ska börja bygga, för att lättare kunna motivera en investering i utvecklingsprojekt (Bussgaraget, Industrigatan och så vidare). Ett slags chicken race där ingen ens vill ge sig ut på banan först av rädsla för att få springa loppet ensamma.

En mindre konspiratorisk version är att det handlar om processer som tar tid, särskilt för att få fram detaljplaner. Samtidigt vet vi att det ibland kan gå ganska snabbt om den rätta politiska viljan och de ekonomiska incitamenten finns där. Hur mycket spelar konjunkturläget in? Inte lätt att veta. För några år sedan var det stor kris i världen och i Sverige. Då avstannade allting tvärt och inga nya projekt startades. Sedan - var tillräckligt många överens om - blev det snabbt mycket bättre, i alla fall i Sverige, och då började alla som hade planer på att bygga någonting någonstans att göra det, verkade det som. Köpcentra och regionkontor, förvisso, men även bostäder. Man sparkade liv i projekt som hade legat i malpåse i åratal. Nya initierades.

Nu är det osäkert globalt ekonomiskt läge igen - det svänger snabbt nuförtiden. I Hyllie och i Gyllins trädgårdar, vid Slussplan och vid Folkets Park bygger man vidare, men kanske startas färre nya projekt just nu? Frågan är om branschen är så konjunkturkänslig? Och även om den är det: om konjunkturerna svänger så hastigt kanske det inte spelar någon roll i det långa loppet - det finns alltid en högkonjunktur runt hörnet, eller i alla fall förväntan om att det ska komma en, då det faktiskt byggs eller planeras för att byggas.

Hur det än är med den saken har fortfarande inget hänt i Norra Sorgenfri, förutom att en gammal korvskinnsfabrik gjorts om till kommunal skola och QPharma smällt upp en ny låda vid Östra Farmvägen. Här tycks alltså råda permanent lågkonjunktur. Eller åtminstone väntan på bättre tider, oavsett hur bra de är. Det leder till nästa fråga, den svåraste: "Vem är det egentligen som bestämmer?" Det vill säga vad som ska hända och inte hända i området och i så fall när.

Det första svaret som dyker upp: det är väl gubbarna, i vid bemärkelse. Det vill säga en gubbe i förvaltning A, en i förvaltning B, en i företag C, en i företag D och en i bank E som säger att så här kan vi inte göra, för så har vi aldrig gjort förut och det skulle absolut inte fungera nu. En slags omvänd kvadratkorporatism som, i motsats till under 50- och 60-talen, leder till inaktivitet. Ängslan och fastlåsta positioner skulle i så fall vara nyckelorden. Och det kan kanske förklara varför det tycks vara så svårt att få igång de - faktiskt - radikala stadsplaneringsprocesser som skissas i visionsarbetet för Norra Sorgenfri.

Det är samtidigt ett alltför förenklat svar. Det är nog snarare så att ingen bestämmer, eller att det är alltför otydligt vem som bestämmer vad. Ett intryck jag får när jag pratar med tjänstemän och företrädare för fastighetsägare är att det är svårt att få igång samordning och dialog, själva honnörsorden i visionsarbetet. Den förhärskande tanken i projektet är att det där ska komma igång av sig självt och växa så att säga organiskt. Det gör det inte. Dialog är något man måste arbeta mycket målmedvetet och strategiskt med.

Det krävs även en tydlig viljeyttring - backad med ekonomiska resurser för genomförande - från de högre regionerna av den politiska och ekonomiska hierarkin, för att saker och ting ska börja hända. Helst inte hur, men att. Och här är vi, förstås, tillbaka hos gubbarna - de stora männen som vill fatta de stora besluten. Tydligen finns inte den viljan vad gäller Norra Sorgenfri och de progressiva idéer som spirar i visionen.