söndag 6 november 2011

Avstickare: Kronprinsen

Är det en räv? Nej! Är det en varg? Neeej!!! Det är ju en häst!!!

Så klart. Hugo Åberg, den mäktige byggmästaren, gillade hästar och travsport. Han byggde Jägersro. Och när han gjorde sitt utropstecken vid porten till Slottsstaden och borgerlighetens Malmö - Kronprinsen - ville han förstås ha en frustande häst i butiksplanet.

Det är skulptören Thure Thörn (1918-2005) som gjort fontänen. Ett av konstnärens skojigaste verk, om än oavsiktligt. Men det är svårt även för den stramaste häst i betong och koppar att upprätthålla någon form av värdighet, med två vattensprutande duschmunstycken inkörda i näsborrarna. Det är Thure som är konstnären  bakom skulpturen, men det fina hantverket gjordes av plåtslagaren Helge Hansson.

Thure Thörn var en ofta anlitad konstnär när det moderna Malmö som byggdes på 50- och 60-talen skulle utsmyckas. Han var uppvuxen vid Möllevången, son till en stuckatör. Hugo Åberg föddes - enligt Per Svensson i Malmö - världens svenskaste stad - 1905 vid Beijers Park i östra Malmö, var son till en banvakt och ska vid ett tillfälle i sin ungdom ha utnämnts till Malmös fattigaste man. Kanske pratade inte Thörn och Åberg så mycket om var de kom ifrån, men man kan lätt föreställa sig en stark - om än outtalad - känsla av samhörighet dem emellan.

Samma känsla av samhörighet och gemensamma intressen fanns uppenbarligen mellan Hugo Åberg och Malmös socialdemokratiska etablissemang. Åberg blev ett hörn i den mäktiga "kvadratkorporatism"* som styrde och ställde i stan på 50- 0ch 60-talen. De andra hörnen var socialdemokraternas och HSB:s starke man Oscar Stenberg, Skånska Cements chef Ernst Wehtje jr och SE-banken, där Wehtje praktiskt nog var styrelseordförande.

Ernst Wehtje skrev ett gratulationsbrev till Hugo Åberg på dennes 60-årsdag 1965. Wehtje beskriver hur de träffades vid en tidig fastighetsaffär, Åberg "lade då grunden till ett förtroende, som sedan utsträckts till vida kretsar". "Vi är stolta", fortsätter Wehtje, "över att ha en sådan byggare bland oss - en mästare i att planlägga och genomföra idéer i takt med tiden och för eftervärlden".

Det handlade om stora byggen, stora pengar och ett Malmö som såg helt annorlunda ut när de stora männens livsverk var färdigt. Jägersro (1953-62) och Kronprinsen (1959-61) är två av Hugo Åbergs idéer som blev verklighet. De är i mångt och mycket varandras motsats. Jägersro är mycket mer än en travbana - det är en hel stadsdel i utkanten av Malmö, med villaområden, motell och storskaliga affärskomplex längs breda motorleder. En trakt helt anpassad för bilsamhället.

Kronprinsen - å andra sidan - är byggd som en stad i staden, en skyskrapa på 26 våningar där alla bekvämligheter och all service skulle finnas tillgänglig för de boende.

Utsmyckning vid ingången från Mariedalsvägen

Ernst Wehtjes brev till Hugo Åberg är inklistrat i mitt exemplar av den underdåniga hyllningsboken en bit malmö, vilken förärades jubilaren på högtidsdagen. Här står det mycket fint att läsa om Kronprinsen, som förstås ritades av Åbergs hovarkitekt Thorsten Roos:

"Kronprinsen /.../ är inte blott ett eller flera bostadshus - det är som nämnts en stad med sina 3 000 människor inom sina väggar, människor som kan leva nästan hela sitt liv utan att behöva lämna huset. Här finns egen läkarcentral, 22 000 kvadratmeters bilfri lekplats, idrottshall för rekreation, affärer och varuhus för det rent lekamliga, restauranger samt egen kyrka.


Varietérestaurangen (bild ur en bit malmö)

En av Nordens största varietérestauranger med plats för över 600 gäster på bottenplanet. /.../ Som ett självständigt annex till varietérestaurangen Kronprinsen får man kalla turistattraktionen framför andra, Översten, på toppen av skyskrapan. Härifrån har man utsikt inte blott över sju kyrksocknar utan långt in över Köpenhamn och söderöver mot syskonstäderna Skanör och Falsterbo.

Restaurang Översten och den fräcka baren (bilder ur en bit malmö)

S:t Petri församling har egen kyrkofilial, en kyrkosal som kan ta emot drygt 100-talet personer.
En läkargrupp om elva läkare disponerar ett eget sjukhus med bl a fullständig klinik med röntgenanläggning, operationsrum och allt.
För rekreation finns en toppmodern bowlinghall med fjorton banor och automatisk kägelrensning, en tennishall med två banor, en fäkthall samt en gymnastikhall för bl a husmorsgymnastik.
Tillkommer sedan att här finns 720 bostadslägenheter, ett 25-tal affärer av skilda slag jämte varuhus, uppbördsverk, försäkringskassa, bank och länsstyrelsens skatteavdelning för att man ska kunna tala om ett självförsörjande kvarter."

Mycket omtalat blev också att Kronprinsen hade egna televisionsprogram, som kablades ut i huset två dagar i veckan. "Det enda man har att göra är att vrida om knappen på televisionsapparaten till kanal 6." Ända fram till 80-talet sändes intern-tv, enligt Guide till Malmös arkitektur. Här får vi också veta att Kronprinsen, då guiden trycktes 2001, fortfarande var Nordens högsta bostadshus. Det skulle till ett Turning Torso för att klå detta. I Malmö gillar man att resa potenta byggnader.

På restaurang Översten, med den vidsträckta utsikten över domänerna, kan man anta att kvadratkorporatismens män gillade att hänga ute med varandra - när de inte sågs ute på travbanan förstås. Men förutom den fräcka skybaren och varietérestaurangen i bottenplanet - som nu är borta och har lämnat plats för en tidstypisk food court - låter hela konceptet som en världsfrånvänd och lätt klaustrofobisk institution. Kanske ett ålderdomshem, en sista anhalt för invånarna i Käppastan.

De lägre av komplexets byggnader är uppförda av färdiga betongelement

Hugo Åberg dog fyra år efter sin 60-årsdag, 1969, i en våldsam trafikolycka vid Hurva. Då var han mitt uppe i ett nytt stort projekt: Caroli City, naturligtvis ritat av Thorsten Roos arkitektkontor. Projektet genomfördes trots initiativtagarens död. Modernismen hade blivit ett självspelande piano som fortsatte skövla nya framgångar i Malmö ett bra tag till.

Kronprinsen är inte världens hippaste ställe. Men man försöker så gott det går...

* Kvadratkorporatism är ett begrepp som myntades av Peter Billing och Mikael Stigendal i deras avhandling Hegemonins decennier, för att beskriva den maktkoncentration till ett fåtal män vilken präglade Malmö under 50- och 60-talen.

fredag 4 november 2011

Ny bok: Malmö - världens svenskaste stad av Per Svensson

Västra Hamnen, oktober 2011

Det finns många berättelser om Malmö. Den som stadens makthavare älskar att berätta handlar om industristaden på dekis som reste sig ur askan och återuppfann sig själv som kunskaps- och upplevelsestaden vid Öresund, sprudlande av ungdomlig kreativitet, fräck arkitektur och brokig mångfald.

Den diametralt motsatta berättelsen handlar om en stad hemsökt av svåra sociala problem, trångboddhet i mögelhus och skenande kriminalitet – ett djupt segregerat Malmö där främlingshat och etniska motsättningar frodas i undervegetationen.

Sydsvenskan-skribenten och förre kulturchefen på Expressen Per Svensson, Malmöbo sedan trettio år, kan de här och många andra Malmö-berättelser utan och innan. I Malmö – världens svenskaste stad ger han sin version av dem. Han gör det på det hela taget bra: infallsrikt, initierat och välformulerat.

Författaren introducerar staden - dess delar, färger och lukter – från cykelsadeln. Det är passande, Malmö är en stad där man cyklar. Förr var det arméerna av arbetare som varje dag cyklade till och från Kockums, Strumpfabriken och de andra stora fabrikerna. Nu är det horderna av studenter och pendlare som tar sig från Möllevången eller Värnhem till stationen och högskolan i det gamla hamnområdet.

Cykelturen ändar vid kalkbrottet i Limhamn. Med cementen och byggandet som röd tråd skriver Per Svensson industrins, folkhemsbyggets och den socialdemokratiska hegemonins Malmöhistoria. Det är framför allt en berättelse om samförstånd mellan ett fåtal starka män – företrädare för socialdemokraterna, byggindustrin och bankerna - som gillat att umgås med varandra, ta varandra i hand och fatta snabba beslut. Malmö fick sina rekordår på 50- och 60-talen. Men också ett band av allt mer slappt byggda bostadsområden längs ytterkanten och en skövlad innerstad, när man trodde sig kunna sanera bort misären genom att riva hela stadsdelar av äldre bebyggelse.

Cementfabriken i Limhamn

Per Svensson är rasande på den modernism som slutligen, i sin degenererade form, spelade storskaliga ekonomiska bank- och byggintressen i händerna. Det handlingskraftiga fåväldet efterlämnade en splittrad stad, som dagens styrande fortfarande kämpar med att lappa ihop. Även om Svensson tecknar en väl undergångsdyster bild av det socialdemokratiska välfärdsbygget, skriver han in Malmö i den stora, allmängiltiga 1900-talsberättelsen om den svenska industri- och folkhemserans uppgång och fall.

Ändå är det något i berättelsen som saknas, ett slags frånvaro. Till slut kommer jag på vad det är. Per Svensson cyklar flitigt genom Malmö, och redovisar en mängd minnesbilder från åren i staden. Det ger lokalfärg. Men han lutar sig i sina betraktelser tungt på sekundärkällor, som tidningsartiklar och andras skrifter om Malmö. Det här är ingen reportagebok utan en skrivbordsprodukt, tillkommen från en tryggt medelklassig och lagom distanserad utkikspunkt.

Det gör bland annat att historien om Malmös förvandlingstrick, från katastrofstämning i början av 80-talet till kaxig framtidsoptimism en bit in på 2000-talet, förblir oskriven. Visserligen pekar Per Svensson på hur en rad lyckliga omständigheter och drastiska politiska beslut samverkat. Resultatet har blivit att staden lyckats frigöra sig från sin tunga fabriksidentitet och istället orientera sig mot en mer framgångsrik och attraktiv berättelse.

Men för att gå på djupet med framgångssagan hade han behövt ge sig in i de kommunala förvaltningarnas labyrinter, i jakt på stadsplanerarnas och politikernas historier. Han hade behövt träffa entreprenörer inom kultur- och näringsliv. Och för att få korn på motberättelserna hade han, för att ta ett aktuellt exempel, behövt bege sig till bostadsområdet Seved för att ta reda på vad folk som bor och arbetar där anser om sin stad.

Mycket går ändå att läsa ut av arkiven och till slut når Per Svensson fram till sin egen berättelse om Malmö. Den handlar inte om förvandling, utan om kontinuitet. Bakom den nya tidens alla storstilade stadsbyggnadsprojekt, inlindade i ledord som hållbarhet och mångfald, står fortfarande ett fåtal stora män – bland dem kommunalrådet Ilmar Reepalu – som gillar att göra saker tillsammans och där beslutsvägarna dem emellan ibland är oanständigt korta. Slutresultatet ser ut att återigen bli storskaliga byggen, med nya köpcentra och bostadsområden i periferin. Alltmedan staden fortsätter att vackla under tyngden av social och ekonomisk ojämlikhet mellan invånarna.

Oavsett hur det går är en sak säker. Malmö, liksom resten av Sverige, är och förblir en del av det globaliserade, brokiga och stökiga världssamhället. Det är den egentliga kärnan i berättelsen. Vi kan älska eller hata detta faktum, men det är trots allt ett faktum. Per Svensson förhåller sig öppen, nyfiken och prövande inför det och blir därmed också en oförsonlig motståndare till intoleransen, om den så tar sig uttryck i antisemitiskt färgade uttalanden - inte minst från Reepalu - eller islamofobisk främlingsfientlighet. Det är en rakryggad, modig och inspirerande hållning.

Texten har också publicerats i HD.
Här kan du läsa Johan Malmbergs anmälan i Sydsvenskan.
Betydligt mer förbannad är Crister Enander i Tidningen Kulturen.

De här böckerna står Per Svensson i störst tacksamhetsskuld till:

Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Malmö i skimmer och skugga
Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Arkitekterna som formade Malmö
Olle Svenning: Lojaliteter - min far(s)
Peter Billing & Mikael Stigendal: Hegemonins decennier

Kulladal - BRF Per Albins Hem

torsdag 27 oktober 2011

onsdag 26 oktober 2011

Urban Drinks

ISU - Institutet för hållbar stadsutveckling - har många järn i elden. Här kan du läsa det senaste nyhetsbrevet, med bland annat en blänkare för ISU:s femårskonferens - tillika Urbanforskningens dag - på Moriskan den 12:e december.

Urban Drinks är ISU:s after work-tillställningar. Sist var det på Café Simpan, det var trevligt. Den 27:e oktober är det dags igen, nu på Green Lion Inn mellan 17 & 20.


Kommande Urban Drinks-aftnar, om du inte kan komma förbi den 27:e:
21/11 Moriskan, 16-20
12/12 Moriskan, 16-20

tisdag 25 oktober 2011

Bussgaraget rivs

Lördag 22/10 2011.




Den norra delen av garaget ska stå kvar.


Rester av det mörkt rödbruna tegel som satt som dekoration över portarna.








lördag 22 oktober 2011

Benzona-Perfection

Arne Andersson i Värnamo har skickat en bild på en av sina emaljskyltar. Innan den kom till hans samlingar satt den på en lagårdsdörr någonstans i Småland.

AB Alfred Benzon höll till vid Industrigatan, i Kvarteret Brännaren. Man tillverkade bland annat kemisk-tekniska produkter och bedrev verksamhet i mer än 70 år. Ett rött tegelhus invid gatan står kvar, det var kontorshuset. Resten av byggnaderna revs på 90-talet, nu är bara föroreningarna i marken kvar.

Bland mycket annat tillverkade AB Alfred Benzon mjölkningsmaskinen Benzona-Perfection. På skylten finns en väldigt naturtrogen återgivning av hur en sådan maskin såg ut.

På 40-talet byggdes Benco-verken på tomten intill Benzons fabriker. Benco var ett dotterbolag till Benzon och tog över produktionen av mjölkningsmaskiner. Så skylten borde ha tillkommit innan dess. Arne har en uppgift om att den är från 1938. Det kan mycket väl vara så - och är det någon läsare som är av en annan uppfattning får denne gärna höra av sig.

Skyltens ursprungliga plats, en numera rätt så gisten lagårdsdörr i Småland

måndag 10 oktober 2011

Gentrifiering...

... kan man prata mycket om. Och tänka mycket på. Det gör resenärerna bakom intressanta bloggen Otherland Architecture i det senaste inlägget. Nu har de kommit till trakterna av San Fransisco, närmare bestämt Oakland, där de hälsar på hos några kompisar som bor - egentligen olagligt - i en gammal industrilokal. Ett långt citat:

"Vi har observerat gentrifieringsfenomenet många gånger, både i USA och i Sverige. Ofta följer det samma mönster och det är som om det finns en bestämd hackordning. Lägst är fattiga, kriminella och invandrare. Sedan flyttar de fattiga, alternativa och smutsiga konstnärerna in. I USA kommer efter ett litet tag cykelbutikerna och hemodlingsbutikerna (läs cannabisodlingsbutikerna). Om en kritisk massa konstnärer och artister samlas börjar det hända saker, typ livespelningar och så. Sedan kommer hipsterkidsen, varav hälften är arbetslösa och hälften är framgångsrika webdesigners med ipads. Sedan, enligt flera vi pratat med i USA, kommer bögarna. Nu har vi ett gentrifierat område som helt plötsligt börjar innehålla butiker och restauranger. Och priserna stiger tills de smutsiga konstnärerna inte längre har råd att vara kvar. Invandrarna är för länge sedan borta. De som investerade i fastigheterna har dubblat sina pengar och området är händelserikt och trevligt. Sedan går det lite tid. De unga coola invånarna får barn. Seriösa människor vill flytta till det charmiga området med personlighet, men klagar på livemusiken (jämför Andralånggatan i Göteborg). Och snart är området färdiggentrifierat.

Skillnaden mellan Sverige och USA är att många fler pratar om det i USA."

Nej, vi pratar överlag inte mycket om gentrifiering. Ett undantag är ett långt reportage i tidskriften Movium Magasins första nummer. Där framgår det förstås också att bostadsminister Stefan Attefall inte känner till begreppet gentrifiering, ett mycket talande faktum.

Artikeln i Movium Magasin handlar bland annat om Möllevången. Och runt Möllevången - eller rättare sagt bland de politiskt aktiva och/eller intellektuella kretsar som engagerar sig i områdets identitet och framtid - pågår det faktiskt ett samtal om gentrifiering.

Igår, på söndagseftermiddagen, satt jag en stund utanför Kaffebar i hörnet Ystadsgatan/Claesgatan och njöt av en alldeles förträfflig macchiato. Kanske är det i det här hörnet som skärningspunkterna mellan Möllan så som vi känner det och ett nytt Möllan - måhända gentrifierat - är tydligast just nu. På andra sidan Claesgatan verkar det vara samma gamla grönsakshandel som funnits där i många år nu. Längre ner i Claesgatan, mot det dystra köpcentret Leonard och det nerlagda Postkontoret till, finns fortfarande frisörsalongerna Broderstugan och Josef där man kan klippa sig till en billig penning. Ystadsgatan kantas av små livsmedelsbutiker, också de har legat där länge och har - även om de säkert bytt ägare ett antal gånger - behållit sin stil.

Det är en strid och heterogen ström av människor som passerar förbi. De som stannar till och tar en kopp kaffe är däremot mer homogen, kanske är det hipsterkidsen från citatet ovan. Det unga sällskap jag tjuvlyssnar på pratar om fastighetsaffärer och om sina företag. Någon klagar på att det är svårt att få bostadslån om man inte har fast inkomst, fast man har en del pengar att satsa på en bostadsrätt.

Någon undrar lite skämtsamt om man inte kan inrätta en del av kontoret till sovplats tills det ordnar sig. Någon annan är nyfiken på vad kompisens företag egentligen sysslar med: "No offense, men det är lite svårt att greppa." Det verkar heller inte så lätt att förklara, men affärsidén tycks handla om att skapa grafiska plattformar. Ytterligare en ung man i sällskapet tipsar om en bank som är lätt att tala med och som hjälpt till både med startkapital för hans företag och som nu handhar hans privata ekonomi.

Allt som allt en framtidsoptimistisk och samtidigt lätt ängslig konversation om att positionera sig och etablera sig.

Vän av ordning kan här invända att så där har det alltid sett ut runt Möllan, i alla fall de senaste femton åren. Men att samtidigt Salong Josef och de små livsmedelsbutikerna ju klarat sig och att inslaget av det vi slarvigt benämner invandrare fortfarande är stort på gatorna. Det är förmodligen så att gentrifieringsprocessen - av en rad olika anledningar, varav en säkerligen är MKB:s bestånd av hyresrättsfastigheter i området - gått långsammare här än på många andra ställen. Men frågan är om det inte håller på att tippa över nu, och att den boll som länge rullat kommer att rulla allt snabbare.