EU-migranterna och skatarna

Det här är intressant. Grannbloggen Slå dank på Värnhem har besökt Stäppen, här.

Författaren förfäras över att "romerna" som bor intill skatebanan "använder anläggningen som toalett och det ligger högar med mänsklig avföring överallt" - "det är ett svineri utan motstycke".

Skribenten träffar en grafittimålare som trampat i flera bajshögar, medan han stått vid skaterampen och målat. Sedan kommer "två tanter strykandes" och "tittar surt", antagandet är att det är för att de inte kan använda skateanläggningen som toalett i fred.

Texten dryper av fördomar och rasism. Det är bara sorgligt. Och det är ju trist om folk bajsar på skatebanan, det är onödigt när det finns en hel ödetomt att uträtta sina behov på. Men när det gäller den sanitära olägenhet som uppstått på Stäppen, med sopbergen och exkrementerna, handlar det också om de förutsättningar de som bor där har att sköta sin hygien och sin sophantering. Och om hur vi som samhälle lyckats totalt misslyckas med att lösa den frågan.

Nej, det verkligt intressanta här - bortom alla etiska och moraliska ställningstaganden om under vilka förhållanden det är värdigt att leva - är vad vi kan tolerera när det kommer till användning av stadens rum. Skatarna och deras bygge, olovligt och på ett privat fastighetsbolags mark, har alltid setts som ett pittoreskt inslag på Stäppen. Inga röster har höjts för att fastighetsägaren ska avhysa dem eller att stadens förvaltningar ska agera för att ta bort bygget. Tvärtom har projektet hejats på i det tysta och hanterats med största överseende.

Missförstå mig rätt, jag tycker skateanläggningen är ett av de mest intressanta exemplen på medborgardrivna initiativ, inte bara i Malmö. Det är just sådana temporära installationer som gör Stäppen levande och som också efterlysts för att skapa intresse kring Norra Sorgenfri-projektet. Men vad händer när människor som - ve och fasa! - till råga på allt inte är svenskar börjar bosätta sig här och gör platsen till sin? När de så tydligt gör anspråk på marken att andra besökare, som Värnhem-bloggaren och grafittimålaren, plötsligt inte känner sig bekväma här längre? Vilka får synas i stadens rum och vilka får det inte?

Situationen är mycket talande. Kulturförvaltningen kan, antar jag, inte gå vidare med sina planer på temporära konstnärliga installationer i kvarteret Spårvägen. Det skulle ju bli väldigt konstigt, med tanke på att folk lever i misär på andra sidan gatan - inte som en installation utan på riktigt. Skatarna tycker inte det är trevligt att vara här längre, de får inte vara ifred och andra skräpar ner på deras territorium på ett annat sätt än de själva skräpar ner där. Jag kan inte korsa Stäppen med grupper av högskolestudenter som ska ha Norra Sorgenfri som case så länge det bor folk där.

Men faktum är att det inte varit så livat på Stäppen på länge. Det lagas mat, det eldas, det byggs och utvecklas. Som det gör i en stad. Välkommen till verkligheten, Värnhemsbloggare!    

Brutala Leicester återbesökt

En tidig joggingtur genom Victoria Park och University of Leicester's märkliga byggnader tornar upp sig mot horisonten.

Brutalt snyggt mot morgonhimlen.

James Stirling och James Gowans Engeneering Building, färdigställd 1963.

Långt ifrån allt från New Brutalism-epoken håller, men Stirling/Gowan fick till det. Joggingturen får ett avbrott för intensivt fotograferande.

Väster om universitetet ligger Welford Road Cemetery. Det oordnade, traditionstyngda och vittrade representerar allt som modernismen ville bort från.

Kyrkogården gränsar i väster mot järnvägsspåren, som någon gång på 1800-talet skar en ravin genom vad som då måste varit stadens utkant. Kyrkogården verkar först lämnad att sakta erodera, men här finns personal som jobbar med underhåll, en del nyare stenar och många gravvårdar med färska blommor. Och några bisamhällen vid staketet mot spåren.

Nere i stan - nära centrum - finns kvarter fulla av fabriksbyggnader, en del har blivit barer och studentboenden men många är fortfarande i bruk för olika småskaliga industriändamål. Glas och rött tegel är teman som går igen i stadens modernare byggnader.

Byggnaden som skymtar i bildens högra hörn är ett nyare parkeringshus, som plockat upp tegelarkitekturen i gamla lagerhus.

Fabriksgård, Marble Street.

Marble Street och korsande Millstone Lane, bara några kvarter från katedralen där Richard III nu ligger på lit de parade, är en dröm för industriromantikern och bara väntar på att intas av gallerier och krogar (tänk Grands innergård vid Monbijougatan).

Oxford Street.

Fortfarande är New Brutalism ett betydande inslag i Leicesters gatubild, men City Councils parentesformade byggnader - som stod här så sent som i augusti -14 -är nu en jättelik hög rivningsmassor.

Tomten där City Council stod ska bebyggas med något nytt och säkert mer småskaligt som harmonierar mer med de omliggande kvarteren....

... som nu liksom kan andas friare och får mer luft. Hur kul det än kan vara med de brutala betong- och glasbyggnaderna, så kanske de inte skulle ha dumpats i en låg bebyggelse med ett gatunät som härstammar från medeltiden.

H+ Helsingborg: Oceanhamnen återbesökt

 

Förslag Oceanhamnen, Magnolia Bostad,
med Link Arkitektur AB och Batteríið Architects Ltd

Så kommer då ett vårtecken från H+-projektet. Som Helsingborgs Dagblad nyligen rapporterade har sju vinnare i en markanvisningstävling för tomterna i Oceanhamnen utsetts.

Läget för de presumtiva bostadshusen, på pirerna ytterst mot Sundet, är spektakulärt. Tävlingsbidragen fokuserar följdriktigt på fasader med rejäla fönsterytor mot havet och kajpromenaderna, som kommer att finnas utanför stugknuten. Arkitekturen är genomgående stram och rätlinjig i formerna, även om skiftande våningshöjder och oregelbundet utskjutande delar ska skapa en känsla av småskalighet och variation.

Genomgående är också byggnadernas slutenhet mot omvärlden. Alla förslagen utgår från en fyrkantig kvartersstad, där den kreativitet, teknologi och tolerans som varit ledorden för tävlingen tycks vända sig inåt, mot takytor med gym och grönska och mot innergårdarnas vindskyddade uteplatser. Av visionsbilderna att döma är det inget av husen som på allvar öppnar sig mot det offentliga liv som kommer att försiggå på kajkanterna och vid hamnbassängerna, exempelvis med passager in i kvarteren. Hoppet tycks, som överallt, stå till att det ska finnas kaféer och restauranger med uteserveringar i bottenvåningarna för att skapa liv och dynamik.

De vinnande förslagen skulle kunna befinna sig i vilken vattennära kontext som helst.  Några spår av det arbete som tidigare gjorts inom ramen för H+-projektet, bland annat genom ett nyfiket konstnärligt utforskande av platsens unika egenskaper och berättelser, syns inte till. Inga bohemiska rostiga containerbyggen har ritas in i den välordnade strukturen.

Det är kanske inte så konstigt. I HD-artikeln om markanvisningstävlingen nämns att ”priset vägt något lättare” i bedömningen av tävlingsbidragen. Det betyder utan tvekan att låg byggkostnad – och därmed låg boendekostnad - inte är ett avgörande kriterium. Helsingborgs stad har satt ett lägsta markpris för byggrätterna på 5000 kr per kvadratmeter bruttoarea, oavsett upplåtelseform, vilket tycks normalt med Helsingborgsmått men ligger rejält över riksgenomsnittet för kommunal mark. Detta driver i sig upp kostnaden för byggprojekten, som förstås kommer att vända sig till en målgrupp som kan betala det kvadratmeterpris som krävs för att byggherrarna dessutom ska kunna få en gängse hög vinstmarginal. Allt detta är logiskt på en oreglerad bygg- och bostadsmarknad.

Det är också logiskt att Oceanhamnen blivit etapp ett i utbyggnaden av H+-området. Staden äger marken och därmed också rådighet över hur den ska exploateras. Från början har det havsnära läget pekats ut som det mest attraktiva delområdet av H+ för potentiella byggherrar att investera i. Om till slut en ny detaljplan som möjliggör bostadsbyggande i Oceanhamnen går igenom och om de byggherrar som sedan får markanvisningar verkligen genomför sina projekt, kan det börja växa fram ett nytt bostadsområde här framåt 2020.

Det finns en omhuldad doktrin i stadsutvecklingsprojekt – känd inte minst från Malmös Västra Hamnen – om att ett högprofilerat bostadsområde kan fungera som dragare för mindre attraktiva stadsdelars utveckling. Den effekten är förmodligen grovt överskattad, Malmö har sedan Bo01 blivit allt tydligare uppdelad i rika och fattiga områden. Och i den fördjupade översiktsplanen för H+, från 2011, finns insikten att om det blir ”en alltför homogen invånargrupp inom nybyggnadsområdena i H+ kan det medföra att mentala barriärer med omgivande Söder och Planteringen istället förstärks”. Av resultatet från markanvisningstävlingen att döma - och med tanke på att övriga utbyggnadsetapper av H+-projektet kan dröja - finns en uppenbar risk att utbyggnaden av Oceanhamnen åstadkommer just det översiktsplanen varnar för.

Det måste inte bli så. I Västra Hamnen har stadsdelens offentliga rum kommit att användas av besökare från hela Malmö, inte alltid på ett sätt som var menat. Men det som fanns från början var en medveten satsning från staden på promenader längs vattenlinjerna och en öppnare kvartersstruktur. Efter hand har publiktrycket gjort att exempelvis en reguljär badplats och större parker har anlagts.

Samrådshandlingen inför beslut om ny detaljplan för Oceanhamnen framhåller vikten av att kajkanterna ska vara offentlig mark. Men det räcker inte med att bara freda en yta i en ganska isolerad stadsdel. Med tanke på de fysiska barriärer som finns i närheten – uppmarschområdet till färjorna, järnvägsspåren och motorlederna – behöver Helsingborgs stad förverkliga övriga delar av H+-projektet, främst det blågröna park- och kanalstråk som skulle binda samman Jordbodalen med vattenkanten. Här har staden ett stort ansvar för att de stora kommunala investeringar som krävs för sanering av mark, renovering av pirerna och skapande av attraktiva offentliga miljöer på sikt ska komma alla stadens invånare till del - inte bara de 700 personer som beräknas bo i de slutna kvarteren mot havet.

Texten publicerad i KulturHD 22/3 2015, här.