Kvällsvandringen i Sydsvenskan

Fint reportage av Martin Andersson i Sydsvenskan idag om Norra Sorgenfri i allmänhet och kvällsvandringen i synnerhet.

Jan Jörnmark och Elisabeth Högdahl på Skånska Bokmässan

Texten tidigare publicerad i HD

Jan Jörnmark pratar Detroit (Vanity Ballroom). Foto: HD/NST Stefan Ed

Det går inte att tala om Staden, ett begrepp som rymmer allt från Eslöv till Mexico City. Ändå är samtalet om staden – dess möjligheter som kreativa kärnor och samtidigt dess potentiella inneboende destruktiva kraft – ett av samtidens mest brännande. Sedan ett par år tillbaka är också urbana miljöer hembygd för mer än hälften av jordens befolkning.

När Skånes Hembygdsförbund och Författarcentrum Syd väljer staden som tema för årets upplaga av Skånska Bokmässan – som hålls i Kulturmagasinet på Fredriksdal – är man därför i högsta grad i takt med tiden.

Lördagens föreläsare tar sig an ämnet från diametralt olika utgångspunkter. Etnologen Elisabeth Högdahl intresserar sig för stadens mellanrum, eller kryphål. Ofta platser som blivit över, kanske en ödetomt eller en tom bangård, och som stadens invånare tar i anspråk för sina egna syften. Högdahl kallar dessa kryphål för normativa luckor, där det går att skapa ny mening. Det kan handla om att göra en lekplats av en övergiven trädgård, plantera växter i en rondell eller att ockupera en parkbänk – något som måste göras på ett taktiskt smart sätt för att inte sticka i ögonen på den som har makten att till exempel ta bort parkbänken.

Allt mer talas det om den lyckade staden, den som överlever i konkurrensen med andra städer genom att bli attraktiv och lockar människor till sig, som en förtätad stad där tillgängliga ytor bebyggs för bostäder och konsumtion. Högdahl pläderar för vikten av att det får finnas kryphål, utrymme för det oplanerade och en icke ovanifrån styrd kreativitet, som ett sätt också att förhindra att täta urbana miljöer blir socialt instabila.

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia eller – som han själv kallar sig – ruinfotograf, har byggt sin position som uttolkare av stadens öde i ett globalt ekonomiskt perspektiv på att resa världen runt och dokumentera övergivna platser. Han berättar om Detroit, bilstaden som gått från 2 miljoner invånare till 700 000 på några decennier. Det är en stad, menar Jörnmark, som misslyckats med att göra om sig när förutsättningarna för dess välstånd förändrats. Städer som Detroit blir snabbt, när de överges, vår tids motsvarighet till romerska ruiner – på bilderna Jörnmark visar kan vi se de sönderfallande skyskraporna och dansplatsen eka av en storslagenhet och framtidsoptimism som aldrig kan återvinnas.

Detroit är, menar Jörnmark, ett exempel på en stad där den destruktiva kreativiteten tagit överhanden. Hans bilder visar ett apokalyptiskt landskap som är oerhört fascinerande – i alla fall betraktat på vackra bilder i en ombonad föreläsningssal. Det är också ett ämne föreläsaren kan tala länge och engagerat om och därför kommer han aldrig fram till vilka faktorer som gör att vissa städer lyckas överleva, eller bryta en nedåtgående trend och komma tillbaka.

Men i både Högdahls och Jörnmarks bilder av staden blir den röda tråden att byggnaderna, gatorna och mellanrummen i sig är ganska betydelselösa. Det är det kreativa innehåll människorna som bebor städerna – från Eslöv till Mexico City - fyller dem med som är det avgörande. Därför blir också staden en miljö i ständig förändring – en lite paradoxal insikt att få på en plats där vårt så kallade kulturarv magasineras och där hembygdshistoria presenteras inpackad mellan bokpärmar.

Elisabeth Högdahl började intressera sig för stadens kryphål redan i sin avhandling Göra gata (2003). Avhandlingen handlar om Möllevången och Kapstaden. Senare har Högdahl skrivit om Trädgårdsgatan i Helsingborg. Foto: HD/NST Stefan Ed

Skånska Bokmässan fortsätter idag, söndag 21/10, mellan 11 och 16. Kulturmagasinet, Fredriksdal, Helsingborg.

Kvällsvandringen - fler bilder

Therése Nyholm är vänlig nog att dela med sig av bilderna hon tog under kvällsvandringen:

Ruderatmarksflora. Foto: Therése Nyholm

Ruderatmarkskonst. Foto: Therése Nyholm

Ruderatsmarksgrafitti. Foto: Therése Nyholm

Ruderatmarksvandrare. Foto: Therése Nyholm

Grejer på gång?

Bussgaraget, nyare delen. Foto: Tomás Villareal

UngBo12 satte strålkastarljuset på Norra Sorgenfri. Ett av tävlingsbidragen utgick från Riksbyggens tomt i kvarteret Brännaren. Att utställningen fanns i det gamla bussgaraget i kvarteret Spårvägen gjorde förtsås att många besökare kom till grannskapet.

UngBo var det första evenemanget i garagen, som stått tomma sedan stadsbussarna flyttade ut hösten 2008. Att anläggningen skulle komma till användning för olika ändamål - som UngBo - och bli en mötesplats som kunde locka besökare och bli en motor i områdets utveckling var något som det trycktes starkt på i visionen för Norra Sorgenfri och det efterföljande planprogrammet. Men det har liksom aldrig blivit något av, trots alla drömmar och förhoppningar. Nu fylldes stället under en hel månad med folk som debatterade, tänkte och lekte på temat stadsbyggnad och bostadsfrågor. En ganska märklig upplevelse för en gammal Sorgenfri-bloggare!

Nu är garagen tomma igen och vad som ska hända framöver med - och i - dem är osäkert. Under mässans gång hörde jag allt från att SVT ska flytta in till att den stora hallen mot Nobelvägen är svårt förorenad och måste rivas.

Kvällsvandringen till förmån för Världens Barn avslutades i bussgaraget. Trettiotalet deltagare trevade sig fram genom de dunkla båghallarna. Ali Atié - som varit med och byggt UngBo-utställningen och som kom med idén om en vandring i mörker - berättade i ljuset från ficklamporna om limträbalkarna som håller uppe konstruktionen. Sedan öppnade han en dörr till den jättestora, nyaste delen av komplexet, vilken inte användes under utställningen. Ur mörkret strömmade plötsligt musik - saxofonisten Johan Riedenlow trädde fram ur skuggorna bakom en betongpelare och spelade In a sentimental mood. Riktigt mäktigt och riktigt mäktig akustik i den betongsalen. Vi får hoppas att det inte var svanesången för Jaenecke/Samuelsons skapelse.

Johan Riedenlow blåser hårt. Foto: Tomás Villareal.

Så vad händer nu? Det mest konkreta resultatet av UngBo är att stadsbyggnadskontoret utlyst en markanvisningstävling för en av tomterna i kvarteret Spårvägen, det vill säga den del av Norra Sorgenfri som troligen kommer att bebyggas först. Kriterierna för tävlingen är spännande. Förslagen måste vara direkt kopplade till något eller några av de tävlingsförslag till bostäder för unga som kom in till UngBo.

En del tecken tyder på att det även i övrigt kommer att börja hända en del i området. Stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson följde med på en av Norra Sorgenfri Nu-vandringarna under UngBo, till bland annat Addos fabriksinnergård och ödetomten i kvarteret Brännaren. Han påpekade i flera sammanhang under mässan att det nu ska göras en ordentlig satsning på att Norra Sorgenfri-projektet ska få luft under vingarna. I den senaste utgåvan av stadsbyggnadskontorets informationsblad Planering i Malmö (nr 2/2012) skriver han i sin ledare bland annat: "Jag ser starten i kvarteret Spårvägen som mycket viktig, inte bara för de aktörer som blivit tilldelade markanvisning utan för alla andra fastighetsägare i Norra Sorgenfri. Omvandlingen av Norra Sorgenfri har också stor betydelse för de omkringliggande områdena".

I Planering i Malmö 2/12 är det mycket Norra Sorgenfri. Clara Norell presenterar kulturkartan. Projektsamordnare Ulrika Lundquist skriver om dagens kvalitéer och framtidens utmaningar i vårt kära industriområde. Hon lyfter fram visionens bärande idéer om småskalighet, variation och mångfald - samtidigt som hon pekar på att industriverksamheterna successivt ska fasas ut för att lämna plats för bostäder. Det ska bjudas på ny arkitektur, samtidigt som man ska kunna avläsa det traditionella Malmö i områdets karaktär.

Med andra ord verkar projektgruppen fortfarande brottas med att få ihop de spretande delarna till en framåtskridande rörelse.

F. d. Addos fabriksgård. Foto: Tomás Villareal.

Ulrika trycker hårt på områdets kulturhistoriska värden som en kvalité i framtiden: "Ett trettiotal byggnader från 1900-talet med kulturhistorisk eller miljöskapande värde utgör en av områdets stora kvalitéer. /.../ Detaljer såsom entréer, räcken, sten- och tegelfasader, vackra fönster och tak utgör en exposé över 1900-talets arkitekturstilar och bidrar till ett varierat och stimulerande stadsrum med ett historiskt djup.
Byggnader och miljöer kommer att behöva förändras och utvecklas /.../. Men det är väsentligt att förändringarna sker på ett sätt så att byggnadernas karaktär och de egenskaper som uttrycker värdena behålls. Historiska sammanhang ska vara avläsbara."

F.d. Ferrosans fabriksgård. Foto: Tomás Villareal.

Samtidigt som Ulrikas text kommer i tryck förstörs Förlagshusets travertinfasad. För mig ett talande exempel på att ambitionerna och det som faktiskt sker i området inte går i takt.

Ulrika släpper även en intressant nyhet: det planeras nu för en grundskola i området, något som inte varit aktuellt tidigare. Norra Sorgenfri beräknas i framtiden ha 5 000 invånare och då kommer det att finans behov av en skola här. "Malmö stad vill ge skolan bästa tänkbara plats /.../. En central förutsättning är att skolan integreras med sin omgivning där uteytor ges möjlighet att samnyttjas över dygnet /.../ såväl ombyggnad av befintliga lokaler som nybyggnad prövas som alternativ".

Det är inte första gången Norra Sorgenfri lyfts fram i Planering i Malmö. Förra gången var i nummer 1/2010. Nu återstår att se om det blir mer fart på saker och ting den här gången området hamnar i rampljuset.

F.d. Duxfabrikens fasad, Celsiusgatan. Foto: Tomás Villareal.

Några som i så fall ganska snart kommer att försvinna är skejtarna på Stäppen. De tycker bara det är kul att vara kvar här så länge de får vara i fred. När vi nådde fram till deras anläggning under kvällsvandringen och stod där och pratade om ödetomtens framtid, visade det sig att flera av vandrarna till vardags jobbar på stadsbyggnadskontoret. Det fick mig att fundera på vad jag egentligen berättat för skrönor om utvecklingsprojektet tidigare under vandringen, men först och främst uppskattade jag innerligt de initierade synpunkter som kom fram - och kanske var det ännu ett tecken på att Norra Sorgenfri går ett spännande skede i sin historia till mötes.

Kvällsvandring!

Ödetomter! Skrönor! Dunkla vrår! Överraskningar!

Nu på onsdag, 10/10, blir det en specialvandring i Norra Sorgenfri. Vandringen går av stapeln 20.00, efter mörkrets inbrott.

Vandringen är ett samarbete med Radiohjälpens pågående insamling för Världens Barn. Ta med 100 kr - eller mer - till insamlingsbössan som kommer att finnas på plats.

Ta också med FICKLAMPA samt oömma och för väderleken passande kläder. Och gärna valfri varm dryck.

Guide genom mörkret blir allas eder Norra Sorgenfri Nu-redaktör.

Samling 20.00 vid det öde huset vid Industrigatan/Ödetomten. Tärningen är kastad!

Föranmälan (obligatorisk):
ali@jacaranda.se
johanna.lindberg@varldensbarn.se
vantinge@telia.com

Avstickare: Hasslarp

Texten tidigare publicerad i HD.

Bild HD/NST Aline Lessner

I Hasslarp finns det ingen kyrka. Men det finns en katedral – det gamla sockerbruket, byggt på 1890-talet av fem miljoner tegelstenar från tegelbruken i Höganäs, Fleninge och Danhult.

Bruket las ner 1992. Parken vid kontorsbyggnaden är förvildad och huset är i förfall. Söderut finns ett stort område med dammar för vattenrening som håller på att tas över av jättebjörnloka och sly. Här är svårframkomligt och när jag forcerar snåren skrämmer jag upp en häger. Dammarna har i sitt postindustriella liv blivit ett reservat för fåglar.

Tillbaka på själva bruksområdet kikar jag in i den jättelika fabriken. Nu ligger här plastsäckar med pellets staplade. En man kör fram till mig med sin truck och undrar – med fog – vad jag har här att göra.

Jag förklarar att jag just läst Helsingborgs Historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg, där byggnadsantikvarie Daniel Melcherts kapitel handlar om just Hasslarp. Det har gjort mig nyfiken på att ta reda på hur här ser ut idag. Henrik, som truckföraren heter, berättar då att den förre ägaren ville riva alltihop, men numera är här fullt med hyresgäster, allt från Skanska som har ett upplag av tunnelelement till folk som mekar med sina bilar. Det finns planer på att röja upp i bruksparken och bygga villor där. Till och med det gamla stickspåret till bruket används – tunnelelementen forslas härifrån till Förslöv längs järnvägen.

Bild HD/NST Aline Lessner

Henriks framtidsoptimism är smittande, men har kanske inte riktigt fått fäste i Hasslarp än. Nyligen rapporterades i HD om oseriösa fastighetsägare, sociala problem och motsättningar i byn. En del hus tycks stå tomma eller är till salu, som lanthandeln och Folkets Park med sin dansrotunda i andra änden av byn.

Bruket och Parken, kapitalet och arbetarrörelsen i varsin ände av byn och så åkrarna som tar vid på andra sidan landsvägen. Sockerbruket och Hasslarp växte fram just här, ur så gott som ingenting, för att de rätta förutsättningarna fanns: en het sockermarknad, järnvägen, ån och omlandet där det gick att odla betor.

Många av artiklarna i den senaste delen av evighetsverket Helsingborgs historia, den sjuttonde sedan starten på 1920-talet, ger en förståelse för varför landskapet och samhällena ser ut som de gör idag. Bland annat skriver historikern Johan A. Lundin medryckande om Råås utveckling från rudimentärt fiskeläge – och smugglingscentra – till expanderande municipalsamhälle med blomstrande sjöfart och stadsambitioner.

Den tid skribenterna verkar i påverkar förstås vad som anses väsentligt att lyfta fram. Hasslarpsbrukets inverkan på miljön får därför stort utrymme i miljövetaren Fredrik Björks artikel om sockerindustrin i Nordvästskåne. När professorn i historia Solveig Fagerlund skriver om hantverk och binäringar på landsbygden vill hon, trots att källmaterialet är knappt, lyfta fram kvinnors ofta osynliggjorda men viktiga arbete för försörjningen.

Jordbruket, skiftet, industrialiseringen, folkrörelserna och landsortskommunernas utbyggnad – allt har satt sina spår. En idrottsplats, ett ålderdomshem som blivit skola eller en nedlagd fabrik har alla sin historia. Men även om det är de stora strukturomvandlingarna som ger mest avtryck är det ändå genom människors göranden och låtanden historien kommer som bäst till liv.

Man kan, som etnologen Charlotte Hagström, intervjua människor som har personliga minnen av lantbrukets dramatiska förändringar under det senaste halvseklet. Eller man kan, som kultursidans medarbetare, professorn i etnologi Lars-Eric Jönsson, gå till arkiven. Där finns de alla, mängderna av dammiga protokoll från landsortskommunernas nämndsammanträden genom åren. Genom nykterhets- och barnavårdsnämndernas och fattigvårdsstyrelsernas handlingar får vi en bild inte bara av hur människor levde utan också om de normer och den finmaskiga kontrollapparat som på gott och ont präglade livet i närsamhället.

"Helsingborgs historia VIII:2" handlar om en tid som känns avlägsen, men som ändå tillhör det nyss förflutna, Den lever ännu i människors minnen och är fortfarande klart avläsbar i terrängen. Kanske är det denna närhet, snabbt undflyende i en värld som förändras i allt snabbare takt, som gör att verket trots sin officiösa prägel är så angeläget. Det är en bok som förtjänar en bred läsekrets.

Helsingborgs historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg  
Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör), Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson, Torgny Fransson och Karin Gustavsson.

När jag besökte Hasslarp hade jag glömt ta kameran med mig - ett sådant slarv! Alltså måste jag åka dit igen snart och kolla lite noggrannare.

Travertinfasaden putsas över, del 2

Som Norra Sorgenfri Nu rapporterade den 30:e september håller Förlagshusets travertinfasad på att försvinna bakom puts och kakel. NSN har undersökt bakgrunden till att detta just nu pågår.

Kvarteret Smedjan. Förlagshuset är den mörkröda byggnaden i nordvästra hörnet, utmed Nobelvägen och Celsiusgatan. Färgkoden innebär att byggnaden klassats som omistlig på grund av sina kulturhistoriska värden i den byggnadsantikvariska utredningen för Norra Sorgenfri.

I oktober 2011 fick fastighetsägaren, UBA Fastighets AB, bygglov för att putsa den högre, östra delen av byggnaden. Det är den flygel som sticker in i kvarteret på kartskissen ovan. Den fasadförändringen är genomförd och resultatet ser ut så här:

Celsiusgatan mot väster i bildens högerkant, med Förlagshusets fasad som sträcker sig bort till Nobelvägen.

I ett utlåtande för Malmö Museer, daterat 2012-05-04, skriver biträdande stadsantikvarie Olga Schlyter: "2011 tillstyrkte Malmö Museer putsning av den högre byggnadsdelen mot Celsiusgatan. Motiveringen var då att denna byggnadsdel är mindre exponerad i stadsrummet än hörnbyggnaden mot Nobelvägen. Det som då sades var att den lägre hörnbyggnadens travertinfasader skulle behållas och renoveras. Vi såg detta som en möjlig kompromiss för att i någon mån tillmötesgå fastighetsägarens önskemål om en mindre kostsam renovering".

Alltså: ok då, putsa den del som märks minst och spara pengar på det, mot att ni renoverar travertinet på resten. Anledningen till Olgas nya utlåtande till stadsbyggnadskontoret är att fastighetsägaren trots detta kommit in med en ny bygglovsansökan om att putsa även den lägre hörnbyggnaden.

Olga avstyrker det sökta bygglovet, med motiveringen att travertinfasaden är en väsentlig del av byggnadens karaktär och att byta ut den mot puts skulle vara att förvanska byggnaden.   

UBA Fastighets AB har innan dess, i mars, anlitat konsultföretaget COWI för att utföra en okulärbesiktning av fasaden för att "fastställa skicket på fasadbeklädnaden och dess infästning i bakomliggande stomme. Väggarna har generellt inventerats från marknivå /.../". Besiktningen utförs av Bo Larsson (framgår inte av handlingen vilken kompetens han har) i sällskap av Joakim Borgstrand från fastighetsägaren. Det finns vid tillfället inga ritningar som visar väggarna och deras uppbyggnad tillgängliga.

Bo Larsson kan konstatera att en del plattor har sprickor och skriver i sin rapport att dessa beror på frostsprängningar och stora rörelser i plattorna på grund av att de suger upp fukt. Han menar också att detta leder till uppluckring av bakomliggande material: spjälkningsskador i lättbetongblocken och rostskador på armeringen. Särskilt ska detta gälla ovanför fönstren. Hur kan Bo göra detta generella konstaterande från marken? Jo, det finns vid tillfället för besiktningen en skada över ett av fönstren, där betongen, armeringen och en stålbalk ärr synliga. Här okulärbesiktigar Bo på närmre håll och drar därur slutsatser gällande hela byggnaden.

Utifrån detta kommer Bo fram till att om travertinplattorna och stommen skulle renoveras/bytas ut skulle samma problem återkomma om ett antal år (ej uppskattat hur många, men den nuvarande fasaden har suttit på huset sedan 1937). Bo menar att ett sådant förfarande skulle vara "en kapitalförstöring av rang". Rekommendationen blir att putsa fasaden på samma sätt som flygelbyggnaden. Då skulle man också få en "fin enhetlighet", tycker Bo, ej beaktande att den putsade delen av byggnaden innan hade samma travertinbeklädnad och att det första bygglovet hängde ihop med ett bevarande av hörnbyggnaden.

Den 7:e augusti skriver handläggaren på bygglovsenheten sitt underlag till stadsbyggnadsnämnden, där ärendet ska upp på augustimötet. Ärendet, berättar handläggaren, har diskuterats på stadsbyggnadskontoret. Till slut har man kommit fram till att en putsning av fasaden bör kunna "utföras på ett sådant sätt att detta inte medför en sådan väsentlig påverkan på de kulturhistoriska värdena att detta skulle medföra en förvanskning av byggnaden". Stadsbyggnadsnämnden föreslås besluta att uppdra åt delegat (det vill säga handläggaren) att bevilja bygglov.

Det måste rimligen innebära att stadsbyggnadskontoret anser att travertinfasaden inte är en väsentlig del av det kulturhistoriska värdet, för den försvinner ju ovedersägligen vid en putsning. Värdet måste då anses finnas huvudsakligen i byggnadens form. Det framstår som en något märklig bedömning.

Den 23:e augusti sammanträder stadsbyggnadsnämnden och tar beslut i enlighet med handläggarens förslag. Nämnden har inget att erinra mot det förevisade förslaget. Det antecknas dock att samtliga för bygglov erforderliga handlingar inte föreligger och att dessa ska komma in innan bygglov kan beviljas.

Två dagar innan nämndens sammanträde, den 21:a augusti, träffas Joakim Borgstrand från UBA Fastighets AB, Peter Titoff från Projektuppdrag Syd AB (kontrollansvarig enligt PBL) och handläggaren från stadsbyggnadskontoret. Anledningen till mötet är att byggherren (UBA) vill presentera förslaget att istället för puts använda "till travertin efterliknande keramiska plattor". Mötet hålls på plats så att man ska kunna göra en jämförelse:

Samtliga mötesdeltagare tycker att den keramiska plattan, I Travertini, är "väldigt travertinlik". Nya travertinplattor visas också upp, "fulla av porer och håligheter" (det vill säga som travertin i allmänhet är beskaffat).

Mötet avslutas med överenskommelsen att stadsbyggnadskontorets handläggare ska "återkomma med handlingsplan på hur ärendet skall hanteras mot stadsbyggnadskontoret, om den keramiska plattan ska ersätta redovisad målad puts". Detta var alltså två dagar innan ärendet togs upp i nämnden. Byggherren påtalade också vikten av att bygglovsprocessen inte får bli försenad.

Anteckningarna från mötet - undertecknade av Peter Titoff den 9:e september - är diarieförda på stadsbyggnadskontoret den 11:e september. De här bilderna är tagna den 12:e september (notera att skruvarna som ska förankra travertinplattorna i stommen - och samtidigt förstör dem - redan är iskruvade):

Idag, 3/10, pratar jag med handläggaren på bygglovsenheten. Det som hänt, berättar handläggaren, är att byggherren dragit tillbaka sin bygglovsansökan om att putsa fasaden - det vill säga den ansökan som Malmö Museer genom Olga Schlyter avstyrkte. Istället, med handläggarens ord, kom ett förslag från byggherren att byta ut plattorna och då kunde man göra bedömningen att hantera bygglovsärendet som ett "vanligt fasadärende". Så bygglov är beviljat för att byta ut travertinplattorna mot andra plattor.

Nu handlar det ju - som vi sett - inte om att byta ut plattorna utan att sätta andra plattor i ett annat material utanpå de gamla. Även om de nya keramiska plattorna efterliknar travertin så kommer karaktären på fasaden - och därigenom hela bygganden - att förändras. Den ursprungliga tanken och den kulturhistoriska kopplingen till den tid då byggnaden uppfördes kommer att gå förlorad.

Bygglovet är beviljat den 24/9. Beslutet träder enligt handläggarens uppgifter i laga kraft den 29/10 och är således fram tills dess överklagbart. Att byggherren redan innan bygglovet beviljades påbörjade fasadarbetena med avsikt att klistra på nya kakelplattor har, som handläggaren uttrycker det, skett på egen risk.

En kalkylerad risk, kan man tycka, där utsikterna att komma undan med tilltaget har bedömts som goda. Tyvärr ser det väl ut som om det var en välgrundad bedömning.