Ateljéhelg ADDO/Cirkulationscentralen

I Ateljéföreningen ADDO:s källare - med adress Industrigatan 20J - har en ny verksamhet sett dagens ljus. Eller egentligen inte, för det är knappt dagsljuset tränger ner i de bunkerliknande, vindlande utrymmena. Det är tre konstnärer och en dramatiker som startat Etikett: en plats där det är tänkt att teater och konst ska mötas. För ett tag sedan var det invigning med en oral afton.

I Det Sociala Tvagningsrummet - klätt i skinande vitt kakel och med ett ljusinsläpp - träffar vi två av initiativtagarna, Hanna Sjöstrand och Linnéa Carlsson. De har sina ateljéer i huset, och vill med Etikett skapa en träffpunkt för dramatik, konst, performances och samtal. Addo-jobbarnas gamla tvätt- och duschutrymme har piffats upp med nya bänkskivor över tvätthoarna och speglar i duscharna. Några soffor blir en mjuk kontrast till det kliniska kaklet.

Oundvikligen kommer vi in på framtiden för ateljé-byggnaden, och på Malmö stads planer för Sorgenfri i stort. Hanna och Linnéa menar att fastighetsägaren vill riva huset och bygga ett höghus med bostäder på platsen. Hur det än blir med den saken kommer det förmodligen bli svårt för konstnärerna att bita sig fast här på längre sikt. Alternativet till en rivning av kåken - som ju ingår i den bevarandevärda men inte k-märkta industrimiljö som utgörs av Addos byggnader från olika epoker - kan ju bli att göra om den till chica lägenheter. Hyresläget kommer med all sannolikhet att förändras, oavsett vad som sker.

Hanna Sjöstrand i Det Sociala Tvagningsrummet

Linnéa Carlsson i Tvagningsrummets myshörna.

Vi pratar lite gentrifiering och stadsplanering innan vi beger oss längre in i källargångarna.

En installation? Kanske. Eller så är det några kvarglömda skåp för Addo-arbetarnas personliga ägodelar. Det finns maskinskrivna namnetiketter på några av skåpen, andra har handskrivna etiketter som annonserar "Ståltråd" och andra verkstadstekniska värdeföremål.

Men det här är definitivt en installation - ett noggrant bevarat kultföremål. Addo-X, med pappersrullen redo att ta emot siffror och meddela resultat. Notera hur telefonkatalogens gula färg harmonierar med sifferknapparna och hur väl brandsläckarens röda talar med gånger- och minusknappen.

Hannas och Linnéas farhågor om ateljéernas framtid löper som en röd tråd i samtalen med konstnärerna vi möter längre upp i byggnaden. Här har Ateljéföreningen ADDO funnits sedan 1990. Idag är det drygt fyrtio konstnärer som hyr ateljé här. En av dem är Torsten Hylander, som arbetar med collage och skulptur. Han berättar att Malmö kommun tidigare ägde fastigheten, och då lät iordningställa den till ateljéer.

Vid ett maktskifte sålde den nya borgerliga majoriteten huset till en privat ägare. Sedan har huset bytt ägare flera gånger, nu ägs det av en Stockholmsbaserad stiftelse. Enligt Torsten och flera av hans kollegor låter ägaren byggnaden förfalla i akt och mening att till slut kunna riva den när den är bortom räddning. Som det ser ut nu har föreningen ett kontrakt som löper ett år till - sedan är det ovisst vad som kommer att hända. Verksamheten här är inte - likt exempelvis den vid Konstepidemin i Göteborg - skyddad mot marknadskrafter och skiftande politiska (o)viljeyttringar.

Torsten Hylander i sin ljusa och rymliga atélje.

Men än så länge är det full aktivitet i huset, trots att hyran för en atélje kan ha fördubblats över de senaste åren - visserligen från en väldigt låg, kommunalt subventionerad nivå. Ateljéernas mer eller mindre organiserade kaos funkar bra ihop med fabrikskänslan. Byggnaden, som kan vara från sent fyrtio- eller tidigt femtiotal, är gedigen och rustikt industriell. Vissa fönster håller på att trilla ut och behöver en kärleksfull hand, men på det hela taget verkar kåken vara i fin form.

Längst upp i huset träffar vi Ewa Berg och Pia Hansson, som är lite mer optimistiska inför framtiden. Om inte ateljéerna kan vara kvar här hoppas de att föreningen - kanske tillsammans med andra konstnärer i området - ska kunna komma överens med kommunens representanter och med områdets fastighetsägare om andra lösningar.

Här finns mycket att upptäcka, men tiden är ute och ateljéerna stängs åter för de nyfikna besökarna. Den öppna ateljéhelgen är ett årligen återkommande evenemang - något att hålla utkik efter i början av 2011!

Till sist gör vi ett besök hos Cirkulationscentralen - en annan ateljéförening, som till skillnad från ADDO håller öppet under helgerna och har ett utställningsrum med regelbundet skiftande utställningar. Nu är det danska konstnären Lise Nørholm som ställer ut.

Jens E begrundar Lise Nørholms fragmentariska ordkonst i Cirkulationscentralens utställningsrum. Jens gör den fina bloggen Malmö - Tokyo t. o. r. Arkitektur, konst med mera. Bra bilder, bra texter. Kolla!

Världspolitiken kommer till Addoland

Två damer i en röd bil gör Industrigatan till en farozon. De kör längs gatan, stannar vid Tripasin, gör en vansklig vändningsmanöver, kör tillbaka under järnvägsviadukten, stannar och vänder och kommer farande tillbaka igen. Under tiden tutar de muntert, skrattar och vinkar åt alla andra som kommer körande. Och det är många. Bilar står parkerade på båda sidor om Industrigatan. Musik pumpar ut ur uppställda högtalare och män dansar ringdans med flaggor mellan sig.

Det är inte besökarna till ateljéföreningen ADDO:s öppna visningshelg i kvarteret intill som festar loss så här. Istället är det alla som kommit för att rösta i det irakiska valet. Kön till vallokalen i den gamla Addo-fabriken ringlar lång.

Sydsvenskan har rapporterat om oklarheter kring vilka som får rösta, och vilka dokument man måste kunna visa upp. Under lördagen var det tydligen också en skärmytsling mellan kurder och irakier utanför vallokalen. Saker och ting är inte enkla.

Finfingret

Men när Norra Sorgenfri Nu:s utsände passerar är det bara glada miner och uppsluppen stämning. Tre män visar stolt sina pekfingrar, doppade i blått bläck som tecken på att de röstat - och använt den demokratiska möjligheten att påverka. De hoppas på maktskifte och förändring. Den nuvarande regimen, menar de, rättar sig bara efter Iran och USA och har misskött sig.

Hur det än går i valet är det förstås en dag av stor betydelse för alla som är här. Det annars så stillsamma kvarteret har för några dagar blivit en del av världspolitiken.

Logotyper

Kanske inte vad vi idag skulle kalla en logga, men klassisk skyltkonst och idag ett starkt varumärke i området trots att verksamheten sedan länge upphört. G. A. WANGEL AB. FÄRGERI & KEM. TVÄTT lyder texten i sin helhet. Enligt Malmö Stads projektledare Gunilla Kronvall vill fastighetsägaren byta ut texten - med bibehållande av typsnitt och stil - till Mölledalsgymnasiet eller liknande. Det är ju det som kommer att finnas bakom fasaden i framtiden. Det är fortfarande en öppen fråga hur det kommer att bli. Fasad mot Östra Farmvägen.

Naturinwerk var det tyska moderbolaget till AB Tripasin, som startade sin verksamhet i Kvarteret Grytan 1937/38. Mot slutet återkom Naturin som delägare. Naturin ingick i det Spanien-baserade företaget Viscofan, med tillverkning i låglöneländer som Thailand och Mexico. Tripasin lades ner 2005. Fasad mot Industrigatan.

Ferrosan, ett läkemedelsföretag, etablerade sig i området ungefär samtidigt som Tripasin och byggde successivt ut i kvarteret Smedjan. Galler för källarfönster ut mot gatan. Celsiusgatan.

Nu håller Migrationsverket till i Ferrosans gamla kontorsbyggnader. En mycket officiell och stram logga. Man förstår att den ska symbolisera något slags bro, eller måhända en förbindelse mellan människors medvetanden. För många av besökarna torde den krystade symboliken eka tomt och hånfullt. Celsiusgatan.

Den mest elaborerade loggan: mosaik på gaveln till Uno Borgstrands Aktiebolag, som sysslat med färg och växthustillbehör sedan femtiotalet. Hörnet Nobelvägen/Industrigatan.

Flitiga som myror är de tydligen på denna förpackningsanläggning. Eller så packar de myror. Industrigatan.

Den här blir man nyfiken på. Vad sysslar det här företaget med? Klatschig design, gediget: skylten är målad på en träskiva. Kvarteret Tangenten, f. d. Addo-fabriken.

Säger vad det handlar om, men man blir kanske inte så sugen på att underkasta sig en behandling hos Tre Kotor? Utsikterna att ryggraden ska se ut så där efteråt skrämmer lite. F. d. Wibergs Kappfabrik, Celsiusgatan.

Tripasin - nu en del av Kulturarv Malmö!

Nu finns AB Tripasin på Kulturarv Malmö, listan över stort och smått som utgör stadens kollektiva minne och själ. Kulturarvslistan närs och administreras av Bo Gentili och Thomas Jentzsch, som basar över Malmösamlingen på Bibblan. Vem som skrivit Tripasin-artikeln? En Sorgenfri-bloggare nära dig, förstås.

Tripasin-tornet, september 2009

Skyggande hästar, wienerkorv och marsipan

Gun och hennes föräldrar flyttade 1934 in på Håkanstorpsvägen 35. Då var hon fyra år gammal. Familjen hyrde halva undervåningen i huset och Gun kom att bo där till mitten av femtiotalet, då hon flyttade snett över gatan till nummer 50 och eget hushåll.

Husen längs gatan var egnahem byggda strax efter sekelskiftet 1900, då bonden som ägde marken styckade av tomter. Under sin hundraåriga levnad har de byggts till och ändrats om. Under sent sjuttio- eller tidigt åttiotal blev det på modet att tegla in husen, kanske för att göra dem underhållsfria och för att värmeisolera dem. Gatan har breddats och gaslyktorna längs den är borta sedan länge.

Håkanstorpsvägen 35 någon gång under 1900-talets första decennier. Förste ägaren Ernst Håkansson med familj, i trädgården.

Bilden lånad från hemsidan Gamla Håkanstorp.

Håkanstorpsvägen februari 2010, med nummer 35 som andra huset från vänster.

Håkanstorpsvägen är en tvärgata till Industrigatan, ett kort stycke öster om Kontinentalbanan. På andra sidan Industrigatan, från Håkanstorp räknat, låg det under Guns barndom några bondgårdar. Idag är det industriområdet Emilstorp, tämligen anonymt med ryggen åt järnvägen. Byggnaderna vänder sig mot Scheelegatan, som inte var anlagd när Gun växte upp. Förutom gårdarna fanns här ett stenhuggeri och några skrothandlare, minns hon. Och mycket riktigt: nere vid järnvägen ligger Henry Anderssons Stenhuggeri, Malmös äldsta grundat 1918 och enligt hemsidan ett "fullserviceföretag i gravstensbranschen". Det är stängt när jag cyklar förbi, gravstensproverna ligger täckta av snö bakom stängslet. Längre in i området hittar jag också en skrothandlare, så områdets traditionella näringar biter sig fast.

Guns pappa höll under krigsåren en gris här någonstans, och 200 kaniner. Det gick åt mycket gräs och maskrosor för att utfordra dem, men så var det ju också vischan på den tiden.

Emilstorp, intill Kontinentalbanan. Februari 2010.

När Gun blev äldre cyklade hon längs Industrigatan till skolan. Ännu senare tog hon samma väg till jobbet på Länsstyrelsen vid Kungsgatan. Hennes pappa var spårvagnsförare och cyklade förmodligen samma väg till och från spårvagnshallarna vid Zenithgatan. Då var det en plankorsning vid Kontinentalbanan, numera är gatan nergrävd i ett schakt under järnvägen. Utanför den då storslaget moderna Tripasin-fabriken fick man passera ett stickspår i gatan. Under kriget användes återigen hästar för de flesta transporter, och Gun kommer ihåg hur de brukade stanna ungefär vid spåret, skygga tillbaka och vägra fortsätta - säkert på grund av stanken från spalt-tillverkningen. Gun och hennes man Folke berättar att stickspåret följde Kontinentalbanan ända bort till Östervärns station. På vägen passerade det en jättestor brädgård - invid Sallerupsvägen - som Folkes farbror startat. Brädgården finns fortfarande kvar, nu drivs den i Optimeras regi.

Gun cyklade nästan dagligen Industrigatan fram, förbi Tripasin, Kvarnstensfabriken och skrothandlaren på hörnet mot Östra Farmvägen. Ibland tog hon vänster och följde Östra Farmvägen förbi kyrkogården och sedan Hollywood, nödbostäderna. Efter det var hon framme vid Spånehusvägen - Östra Farmvägen slutade här, sträckningen av gatan fram till Amiralsgatan fanns inte. Istället, på andra sidan Spånehusvägen, fanns det stora koloniområdet Odlaren. Guns pappa hade under många år en koloni här. Han födde upp kapuner - kastrerade tuppar - som han avyttrade till stadens restauranger när det blev fler än vad familjen själv kunde ta hand om. Idag finns inga spår av koloniområdet, här är bara bostadshus och gator - ett tidigare exempel på den förtätning av stadsrummet som man nu vill åstadkomma i industriområdet.

Östra Sorgenfri, Kvarteret Sorgenfri. Här låg fram till sextiotalets mitt Hollywood, enkla träbyggnader som efter första världskriget uppfördes som tillfälliga nödbostäder men alltså blev kvar och beboddes i flera decennier. Kring -68/-70 byggdes dessa moderna hyreshus av MKB, ritade av Samuelson och Jaenecke i samma stil som deras modernistiska femtiotalshus längs Båstadgatan/Sorgenfrivägen.

Gun har ett gott komihåg: hon minns i detalj olika verksamheter som fanns på industriområdet. Längs Östra Farmvägen, i Kvarteret Smedjan, fanns det ett ställe där man tillverkade och sålde korv (det var Malmö Wienerkorvfabrik). Inne i kvarteret fanns det en mängd småföretag, där det idag mest är ödemark. Ut mot Industrigatan fanns en stor industribyggnad i rött tegel, tills en brand i mitten av nittiotalet ödelade den. Läderfabrikerna Skandia och Öresund fanns här mellan 1917 och 1929 och 1987 - 1990 huserade ateljéföreningen Läderfabriken här, men jag har undrat vad som hände där i mellantiden. Nu får jag en liten pusselbit: Gun brukade vara där och spela badminton under fyrtio- och femtiotalen.

Också av Celsiusgatan har Gun klara bilder. Det var här som alla spårvagnarna körde ut på sina linjer och sen kom hem till sina hallar igen efter dagens turer. På andra sidan Nobelvägen - åter i Kvarteret Smedjan - fanns en kappfabrik (Wibergs hette den, idag finns här bland annat Katrinelunds Folkets Hus) och ett ställe där man kunde köpa godsaker. Det måste ha varit Kaffe och Kolonial AB, sedermera omdöpt till KåKå, som förutom att importera kaffe och frukt också gjorde egen marsipan.

Guns berättelser ger liv åt gatorna, husen - de som finns kvar - och till och med ödetomterna. Hästar som stretar längs Industrigatan, korv- och marsipanförsäljning, spårvagnar som skramlar och kränger ut på sina linjer... Det är ett stort nöje att prata med henne och jag återvänder från Lödde, där hon och Folke nu bor, ytterst berikad och glad över att mitt hobbyprojekt kan föra mig i sådana riktningar.

Folke, visar det sig, har ett långt yrkesliv som byggnadsingenjör bakom sig. Han var med och byggde Augustenborg, hans företag hade hand om alla Kockums byggnader, han arbetade mycket med industrifastigheterna i hamnen, med mera med mera. Men det får bli en annan historia.

Hur jag kom i kontakt med Gun och Folke? Jo, genom deras dotter Eva, som var min handledare när jag gjorde praktik i Hörby i början av nittiotalet. Då bodde hon i Askeröd, en bit sydväst om Hörby. Nu bor hon i Helsingborg och hittade till bloggen genom en notis i Helsingborgs Dagblad.

Eva är uppväxt i Malmö, i Slottsstaden dit Gun och Folke flyttade ett tag efter att de träffats. Idag bor Evas son och dotter i Malmö, dottern vid Möllevången och sonen numera i trakten av Båstadgatan efter en sejour vid Seved.

Genom sitt arbete lärde Folke känna en arkitekt från Berlin, som arbetade en period i Malmö. Evas familj åkte ibland och hälsade på, och Folke och Eva besökte bland annat Hansaviertel där Interbau hölls 1957. Där uppfördes byggnader ritade av Jaenecke/Samuelson, som ju strax innan ritat husen på Östra Sorgenfri.

Källa: Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026

Ett hem, uppbrunnet

Ödetomten, för någon vecka sedan

Strax innan klockan sex på fredagskvällen tog det fyr i boningen på ödetomten. Polis och brandkår var snabbt på plats, men då var allt redan övertänt och inget stod att rädda. En klart brinnande brasa i vinterkvällen.

Av en slump träffade jag mannen som bodde där utanför Caroli City för någon vecka sedan. Han berättade att han byggt en igloo - det är den gröna lilla kupolen på bilden - där han försökte hålla varmt med hjälp av värmeljus. Men det gick åt många ljus och det blev i längden alldeles för kostsamt. Så då tillbringade han nätterna på annat håll istället.

Nu kanske han hade fått ihop pengar till lite värme, men något måste ha gått rejält snett. Jag hoppas att han inte kom till skada.

K.P.S.T. flyttar - in

De aktiva i ateljéföreningen K.P.S.T. bär grejer uppför en smal metalltrappa. Till huset ovan ska deras soffor, fåtöljer, penslar och trumpinnar flyttas. Den långsmala byggnaden är nergången, men fastighetsägaren har gett ett bidrag till färg och ljudisolering. Redan har medlemmarna hunnit ljudisolera och måla en del av utrymmena. Nu har föreningen ett rivningskontrakt på två år. Sedan, har man hört, ska kåken rivas för att ge plats åt en väg. Det kan säkert stämma - det jättestora kvarteret ska delas upp i mindre och det kommer att bli nya gator.

Det är ganska små rum som ligger i fil längs en smal korridor. "Blir det lika bra här?", undrar jag. "Vi får se", säger David, som tillsammans med en kamrat försöker få in en hylla genom den trånga farstun. "Det blir billigare med rivningskontraktet i alla fall, på det gamla stället fick vi hyran höjd rejält för ett tag sedan". Det är inte helt klart vad det kommer att bli för inriktning på det nya stället. Ateljéer och replokaler blir det i alla fall. Det är nog för litet för att ha konserter, men kanske utställningar om man får lov till - och kommer överens i föreningen om - att riva en mellanvägg för att få ett större rum.

Zofia och David fixar i ordning ett rum. De är medlemmar av Cosmasia Kraft, en grupp som sysslar en hel del med att komponera och spela musik till stumfilmer. De sprayar elementen svarta. Det blir snyggt mot de vita väggarna men resulterar också i att en tunn dimma sprider sig i det trånga utrymmet. Det luktar skarpt och huvudvärksframkallande av färgen och jag beger mig till nästa rum.

Jens och Joakim har byggt trumscen i sitt reputrymme. De ingår i ett musikkollektiv som tycks bölja fram och tillbaka i olika konstellationer. Något bestämt namn har inte gruppen, eller så har den det men Jens och Joakim kan inte komma ihåg vad som bestämdes sist det kom på tal.

Det är alltså en öppen fråga, som mycket verkar vara när det gäller K.P.S.T.: hur det egentligen kommer sig att de finns här från första början, vilka som ingår i föreningen och vad som kommer att hända. Det enda som är säkert är att det händer saker hela tiden, i friktion eller samförstånd med övriga inblandade. På något sätt passar K.P.S.T. väldigt bra in i sitt sammanhang, det gamla industriområdet som hela tiden förvandlas och som ingen riktigt vet vad det kommer att bli av i framtiden.

Takmiljö - snart ett minne blott