Stäppen: gammal skateramp som ny

Avstickare: Närlunda (Helsingborg)

Bostadsområdet Närlunda i södra delarna av Helsingborg byggdes åren 1969-71. Det ritades, enligt uppgift från stadsantikvarisk expertis, av arkitektkontoret ARTON. Den helsingborgsbaserade firman bildades på 50-talet av bröderna Erik och Henry Andersson. Bland medarbetarna fanns Jørn Utzon och Jörgen Michelsen. ARTON ritade bland annat bostadsområdet Elineberg, beläget strax sydöst om Närlunda, i skarven mellan 50- och 60-tal. Michelsen ritade för kontoret det nya stadsbiblioteket i Stadsparken 1965.

Närlunda ligger inbäddat i grönska, i anslutning till natur- och rekreationsområdet Jordbodalen. Husen är byggda av betongelement i åtta och fyra våningar med loftgångar. Området är själva sinnebilden av det modernistiska hus-i-park-idealet, det är välplanerat och genomtänkt i utförandet. Stora gräsytor och planteringar avgränsar husen sinsemellan. Det är välskött - som i en park - och känslan av urbanitet är väldigt låg. Jag hittar inget centrum, om man inte ska räkna huset med gemensamhetslokaler eller äldreboendet. Kanske har det varit av godo för området. De konstruerade och arkitektoniskt tveksamma centra från tiden som finns lite varstans, till exempel på Drottninghög och Lindängen, har ju inte precis fungerat och bidragit till mysfaktorn för de områdena.

Å andra sidan är här inte mycket liv och rörelse, förutom någon trädgårdsarbetare från Helsingborgshem som pysslar förstrött med utemiljön. Närlunda är småskaligt - enligt Helsingborgs stadslexikon består området av 515 lägenheter och hade 2010 1 255 invånare - och intrycket är att de som bor här har gjort så länge och åldrats med husen. Alltså: ett miljonprogramsområde att trivas i?

Nu ska hursomhelst Närlunda lyftas med ett utropstecken, Höjdpunkten:

Tjugo våningar reser sig det nya, gröna höghuset mot himlen. Det är ganska anslående och kommer att bli ett nytt landmärke för Helsingborg. Samtidigt verkar det inte ha så mycket med Närlunda att göra, det står lite för sig själv och bryter av - vilket säkert är poängen. Har de boende varit involverade i processen med att ta fram planerna på nybygget? Tveksamt.

Det kan förstås bli bra ändå. En föryngring och förtätning både av hus och folk kan kanske vara behövlig. Men förändring möter ofta motstånd, begripligt nog. Den enda människa jag möter är en dam vid busshållplatsen intill nybygget. Hon ska också åka härifrån. Hon tycker att det nya huset fördärvat hela Närlunda. Hon berättar att hon bott här i 42 år, i nummer 11. Men nu har hon flyttat - höghuset snodde henne på utsikten över Sundet och hon trivs inte längre här. Förändring kostar, på många olika sätt.

Läs om Höjdpunkten i HD.

Bränn i Brännaren

Att sätta P eller rulla vidare?

Överraskande: någon har gjort en bilparkering av en del av Stäppen. Avgift 6 kr/tim, man kan också stå här en vecka för en hundring eller en hel månad för 250 spänn. Ingen har tagit chansen än så länge. Samtidigt: Pontus & hans skatekompisar renoverar den gamla rampen, som länge varit i förfall.

NSN testar: cykla Nobelvägen

Efter en fruktplockarrunda på den stora ödetomten mellan Ellstorp och Kontinentalbanan bestämmer jag mig för att cykla Nobelvägen tur och retur. Bitvis blir det en tur längs fina cykelvägar, men jag passerar också några av Malmös grymmaste korsningar och får försöka hålla styret i stadig hand mellan parkerade bilar och framrusande fordon.

Södra Bulltoftavägen med cykelbana. Svänger man höger kan man följa en cykelväg genom rondellen och sedan komma antingen till Entré eller Värnhemstorget. Ganska obehagligt när trafiken är tung, vilket den ofta är här. Det går att följa rondellen vänsterut - på cykelväg som tur är - och då kommer man till Nobelvägens början. Kanske låg en gång Östervärns järnvägsstation där den trädbevuxna rondellen nu finns?

Nobelvägens nordöstra ände...

...och så här tar man sig in i gatan när man varit och plockat frukt.

Det finns inget trafikljus som reglerar trafiken från Nobelvägen in i rondellen, så det gäller att se upp. En lugn söndagsförmiddag som den här är det lätt, men i rusningstid är det bilarna som regerar här. Lyckas man ta sig välbehållen över gatan är det sedan bara att rulla på ett bra tag söderöver, längs en slät, bred och välasfalterad cykelväg. Sallerupsvägen och Industrigatan är stora, ödsliga och bullriga korsningar att passera, men där finns tydliga rödljus som det är klokt att respektera.

Den svängda Vårgatan, en av de lokala gator cykelvägen passerar. Ett par fina stadskvarter omgärdade av stora infarts- och genomfartsleder.

Det långa perspektivet, med Heleneholmsverkets skorsten som ett landmärke rakt föröver.

Här är det nästan trivsamt, mellan Pauli Mellersta och Södra kyrkogårdar. Grönskan påverkar mikroklimatet längs gatan högst påtagligt.

Vid korsningen Nobelvägen/Spånehusvägen, tar cykelvägen plötsligt slut. Man ska visst hålla höger - och kommer då förbi Sorgenfriskolan och vidare bort mot Folkets Park. Om man vill fortsätta längs Nobelvägen får man kasta sig ut i biltrafiken. Långa sträckor av Nobelvägen är fortfarande utan cykelbana. Längs kanterna står en rad bilar parkerade och på utsidan svischar bilarna förbi tätt intill - det är som att cykla i en smal och oberäknelig tunnel av snabbrörlig plåt.

 

Nobeltorget, megakorsningen Nobelvägen/Amiralsgatan. Om man som cyklist följer trafikreglerna finns det relativt goda chanser att överleva, men det är inget mysigt ställe.

Den långa rakan upp mot Södervärn. Det finns några rödljus, men bilarna kommer upp i hög fart mellan dem. Vid tung trafik bildas en smal korridor där man kan cykla i dånet och vinddraget från bilarna.

Södervärn. Under Nobelvägen kommer man i en cykeltunnel. I gatuplan finns det faktiskt cykelbana åp en sträcka...

...men snart är cyklisten ute bland parkerade bilar och motorfordonstrafik igen.

Nobelvägens södra ände och Dalaplan till höger - ett slags port till vida världen och en av Malmös mest komplicerade trafiksituationer.

Dalaplan: det är här alla filerna och pilarna träffas. Cyklisten kan smyga förbi längs en bana just utanför bildens vänsterkant.

Nytt vid Mobilia.

Nobelvägen slutar/börjar vid Dalaplan. Om Dalaplan kan man säga mycket, men någon mysig, småskalig trafiklösning är det inte. En cykelbana stryker längs södra sidan av den öppna platsen, mellan körfälten och nergången till tunnelen. Kommer man upp längs Södra Förstadsgatan finns det en cykelväg på västra sidan av gatan, den korsar John Ericssons väg och fortsätter längs Per Albin Hanssons väg. Men om man vill svänga vänster - och är på våghalsigt humör - kan man också välja cykelfilen nedan. När du får grönt har du bilar till vänster om dig och till höger - de som ska svänga in på John Ericssons väg. Dessutom kommer du att korsa körbanan för de bilar som svänger höger från Per Albin Hanssons väg.

En trafiktom söndagsförmiddag är det förstås ingen utmaning, men mitt i rusningstrafiken är det en helt annan sport. En berlinsk lösning, som otvivelaktigt har en urban touch. I Berlin, å andra sidan, får man en känsla av att biltrafikanterna för det allra mesta respekterar cykelbanorna. I den hårda malmöitiska trafiken, däremot - ja, vem vill egentligen lägga sitt liv i dess händer...

?

Nå, om man sedan, efter diverse trixande förbi omfattande vägarbeten, kommer hojande längs Trelleborgsgatan mot Dalaplan får man en glimt av hur det alltid borde vara. En cyklande kamrat påpekar dock att stoppet och trafiksignalen vid Ystadvägen (mittenbilden nedan) med fördel hade kunnat dras in en bit i cykelvägen längs Trelleborgsgatan, så att cyklisterna hade stannat innan den korsande cykeltrafiken längsmed Ystadvägen. Som det nu är kommer cyklar att köra ända fram till stolpen med signalen, dels för att trycka på knappen och dels för att det inte finns något annat att hålla sig i, inte heller de räcken som nu finns vid många liknande stopp. Det gör att den korsande cykeltrafiken blockeras, vilket förstås är en olycksrisk.

Vid Södervärn, liksom för att retas, finns en kort idealsträcka med de parkerade bilarna på utsidan, som en buffert mot biltrafiken. Sedan, den långa rakan mellan Södervärn och Östra Sorgenfri, är det att armbågas med bilarna igen.

Den sträckan är en alternativ hemväg från jobbet och om humöret är det rätta kan det vissa dagar vara kul att tävla med bilarna mellan rödljusen i rusningstrafiken. Det är en snabb gata, svag nerförsbacke norrut. Men det är hetsigt och hela tiden får man se upp så att inte någon som just parkerat till höger om en plötsligt öppnar dörren och sätter p för framfarten. Inga skyltar eller pilar i gatan tipsar om att det finns en cykelväg på andra sidan gatan, när man väl kommer i höjd med Spånehusvägen. Vet man inte om att den finns där fortsätter man i trafiken. Det är inte heller helt lätt att ta sig över Nobelvägen, det är refug och staket i mitten på vissa sträckor. Också i korsningen Nobelvägen/Industrigatan är det lätt hänt att man fortsätter rakt ram, inte minst därför att det efter korsningen finns en stump markerad cykelfil som leder ut i den norrgående trafiken igen - en rest från tiden då det inte fanns någon cykelväg på andra sidan.

På Besök vid Jesusparken, fint ställe att cykla till. Här finns det plats för en cykelbana mellan träden och de parkerade bilarna i gatan.

Svårupptäckt infart till cykelvägen på Nobelvägens västra sida, i höjd med Pauli Mellersta kyrkogård. För att nå dit måste man passera fyra filer biltrafik som rusar ikapp mellan rödljusen.

Trångt om saligheten vid Rönnen. Det vanliga scenariot: parkerade bilar till höger, bilar i rörelse till vänster.

Sallerupsvägen och dags att ta av mot Värnmhemstorget - tack för idag, Nobelvägen!

Sammanfattningsvis: visst kan man fälla sentimentala tårar över den försvunna cykelbanan i mitten av Nobelvägen - den försvann samtidigt som den lummiga trädallén fälldes. Men ändå är det lätt att se att Nobelvägen har potential att bli inte bara en viktig led för motortrafiken utan också för cyklister. Det är en gata som skulle kunna binda ihop Malmös östra centrala delar istället för att som nu fungera som en barriär. Det tar inte många minuter att cykla från Värnhem till Nobeltorget eller från Dalaplan till Sorgenfri, för att ta några exempel. Längs vägen ligger många destinationer och de lär bli allt fler. Framför allt skulle en mer cykelvänlig Nobelväg gynna de centrala delarna av stan som ligger öster om den.

Cykelvägen från Värnhem till Spånehusvägen är en bra början, som naturligtvuis borde få sin fortsättning. Och självklart ska det vara cykelbanor på båda sidor av gatan, som är så bred att det skulle få plats en trottoar, en cykelväg, en rad parkerade bilar och två filer motortrafik. Det skulle bli trevligare för alla, inklusive bilisterna som skulle slippa oberäkneliga cyklar till höger om sig. Numera - om jag förstått saken rätt - gäller 40 km/h som högsta tillåtna hastighet i stan, så då behövs knappast den motorvägsbreda gatan att köta racing på.

Läs mer om de områden Nobelvägen passerar:
Sallerupsvägen/Zenith: här och här.
Eon-kontoret: här och här.
Kyrkogårdarna: här.
Östra Sorgenfri: här och här.
Dalaplan: här.