Travertinfasaden putsas över

Nej, det är inget vandaldåd. Skruvarna är antagligen till för att förankra travertinplattorna i husets stomme innan de ska putsas över.

Ty det är vad som sker. Förlagshusets fasad ska framöver vara klädd i ljus puts. Det är en irreversibel förändring - travertinplattorna förstörs i processen.

Före och efter. De snedställda travertinskivorna under fönstren har sågats av. De nya fönstren får vanliga fönsterbleck.

"Förlagshusets byggnad från 1937 har en utpräglad funkisarkitektur med sitt platta tak, ljusa fasader och fönsterband. Fasadmaterialet travertin är ovanligt och exklusivt", skriver Olga Schlyter i den byggnadsantikvariska utredningen för Norra Sorgenfri. Byggnaden anses i utredningen omistlig på grund av sina kulturhistoriska värden.

Nu rivs inte Förlagshuset, men förändringen blir minst sagt avgörande. "Den bevarandevärda bebyggelsen i Norra Sorgenfri är av varierande skick och status", skriver Olga. "Hanteras den på rätt sätt kan bebyggelsen utvecklas och anpassas efter nya behov samtidigt som de kulturhistoriska värdena beaktas och tas tillvara". 

Mot Celsiusgatan, hösten 2009.

Den ljusa funkisputsen tar över.

Det är mycket tveksamt om renoveringen tar till vara byggnadens kulturhistoriska värden. Visst blir den nu mer renodlat funkis, när den klassicistiska flirten raderas bort. Men det var samtidigt en stor del av poängen med det hela och travertinfasaden var unik i sin omgivning. Putsade trettiotalshus finns det redan en uppsjö av i Malmö.

Det har beviljats bygglov för fasadförändringarna, så uppenbarligen har bygglovsenheten ansett att det är ok. Jag tycker det är sorgligt att se travertinhuset, ett så speciellt inslag i den malmöitiska gatubilden, försvinna.

Ett inlägg om Förlagshuset från oktober 2009.

Oktober 2009.

Slutet av september 2012.

Sorgenfri & Gallerinatten

Lördag 29/9 är det Gallerinatt i Malmö. Den här gången finns det anledning att söka sig också till Norra Sorgenfri.

Malmö Pile - alltså engelskans "hög" och inte skånska för pilträd - är en samling trycksaker, kartor och småtryck om Malmö som så småningom omorganiserat sig till ett arkiv. Nu iscensätts arkivet i detta välkända område:


Kl 19 samling vid S:ta Birgittas kapell, sen promenad mot QPharma. Cirka kl 20 filmvisning i hörnet Ageslundsvägen/Östra Farmvägen. Kl 22 en annan vandring, från S:t Knuts väg till kvarteret Smedjan.

Cirkulationscentralen har öppet under Gallerinatten.

I Bussgaraget bjuder UngBo på mingel & bubbel:

Avstickare: Ringön (Hisingen)

Ringön - från Stenkolsgatan mot sydöst.

Göteborg vill, likt Malmö och så många andra städer, vända sig om mot vattnet. Speciellt för Göteborg är att vattnet finns i centrum, i form av Göta älv som delar staden. Områdena på båda sidor älven präglas av storskaliga infrastrukturlösningar, hamnverksamhet och industri.

På Hisingensidan, nordost om Frihamnen, finns det småskaliga industriområdet Ringön. Lite längre ut mot älvmynningen ligger Lindholmen, en science park som vuxit sig stor och betydelsefull för staden det senaste decenniet. Kikar man från Stenkolsgatans ände mot Sydväst, över Götaälvsbron, sticker Läppstiftet - eller Vattenståndet - upp över nejden.

Med sin tydliga gatustruktur och de många olikartade verksamheter som finns här påminner Ringön en hel del om Gåsebäck i Helsingborg, fast med närheten till vattnet och en klart nautisk känsla som extra attraktion. Med sitt strategiska läge centralt i staden och mitt i det stora utvecklingsområde som kallas Älvstaden tycks Ringöns öde som småskaligt industriområde vara beseglat. Tänk Hammarby sjöstad eller Norra Hamnen i Helsingborg, där allt det gamla revs bort för att bygga nytt och havsnära.

Kanske inte, ändå. Det tycks i alla fall finnas en ambition att Ringön ska kunna fortleva som verksamhetsområde, naturligtvis med drömmar om att det ska bli ett "Göteborgs Brooklyn".

Återstår att se. Vad som har hänt är att Gert Urhahn och Bernardina Borra - urbana designers - har hållit en workshop. De använder sig av konceptet/metoden Spontaneous City. Utgångspunkten är vettig ur hållbarhetssynpunkt: behålla det som fungerar och lägga till det som skulle kunna utveckla ett område. Tillvägagångssättet är också sympatiskt: att låta de berörda parterna arbeta fram en plan för detta, utifrån sin kännedom och sina idéer. Utgångspunkten är den lokala kontexten och processen en "open end strategy", det vill säga resultatet blir det som kommer fram under arbetet. Deltagarna i workshopen var bland annat företagare från området, representanter från stadens förvaltningar och studenter från Chalmers.

Strandad båtrestaurang, Stenkolsgatan.

Resultatet - som Urhahn/Borra presenterade under IFHP-kongressen i Göteborg - var på många sätt intressant. Fokus blev till stor del vad som redan idag är Ringöns tillgångar och som är värt att bevara: ett stort ekonomiskt värde, både i form av befintliga strukturer och i termer av produktion. Mellan 3 och 4 000 jobb. Problemet som behöver lösas är främst tomträttsfrågan - tomträtterna löper ut om tio år eller så. Osäkerheten om framtiden förhindrar investeringar och underhåll, vilket är negativt för området. Idéerna om utveckling av Ringön verkade handla mycket om att öppna området mot de attraktiva hamnbassängerna.

Ett slags framtidsverkstad, alltså, som resulterade i en vägkarta och identifierade prioriteringssteg. Som alltid handlar det till syvende og sidst om vilket mandat en sådan plan har. Är det en delaktighet i planeringsprocessen som är på riktigt, det vill säga att det resultat de inbjudna arbetar fram faktiskt kan få ett inflytande över hur planprocessen fortskrider, eller är det en skenmanöver där det i slutändan blir övergripande politiska beslut och marknadskrafter som avgör Ringöns framtid? På olika sätt var det frågor som ständigt väcktes under IFHP-kongressen, som hade rubriken Den inkluderande staden i en global värld.

Svåra frågor, inga enkla svar. En sak är i alla fall säker: om Norra Sorgenfri Nu-redaktionen hade varit Göteborgsbaserad hade Ringön varit ett återkommande besöksmål.

YimbyGBG har vandrat här.

Krönika om UngBo

... publicerad i dagens HD.

"I Malmö pågår just nu Sveriges första bomässa för unga, UngBo12. I ett övergivet gammalt bussgarage visas de vinnande förslagen i tävlingar som genomförts det senaste året. De tävlande har varit unga, mellan 18 och 30 år.

I förslagen finns några röda trådar. Måste vi ha jättestora bilparkeringar? I så fall, kan man bygga bostäder på pelare över parkeringsplatserna? Andra förslag handlar om att bebygga outnyttjad mark i gatukorsningar eller att bygga om garage till kompakta bostäder.

En annan tråd handlar om boendeformer. Boendegemenskaper och flexibla kontraktslösningar för unga människor som ofta flyttar och har oregelbundna inkomster är återkommande teman.

Många av förslagen är intressanta. Inget av dem kommer att kunna lösa den fråga UngBo12 vill belysa, nämligen ungas bostadssituation i ett större perspektiv.

Samhällsplaneraren Kristoffer Arvidson har tagit fram en strategi för ungas boende i Malmö. Han pekar på att frågan om bostad i hög grad är en fråga om klass: en svensk kvinna med akademikerbakgrund får i snitt sitt första boende när hon är 21. En arbetarklassman med utländsk bakgrund får i snitt sitt första boende när han är 28.

Enligt Kristoffer Arvidsson är enda lösningen på bostadsbristen – som ju inte bara drabbar unga – att det börjar byggas mer igen.

Det är de flesta som deltar i UngBo:s seminarier och workshops överens om. När det gäller orsakerna går däremot meningarna isär.

Detsamma gäller den mest brännande frågan, i alla fall för unga som försöker komma in på bostadsmarknaden: går det att bygga billigare?

Byggbranschen brukar reflexmässigt svara nej på den frågan och hänvisa till tvingande byggnormer, höga markpriser och långdragna detaljplaneprocesser. Kommunerna skyller gärna på den obefintliga statliga bostadspolitiken och en avreglerad bostadsmarknad, med vinstkrav för allmännyttan och fria marknadshyror.

Hanna Mörck från organisationen jagvillhabostad.nu utmanar under ett av UngBo12:s seminarier hela denna konstruktion, genom att berätta att det går att bygga billigare redan idag. I ett projekt tillsammans med Huddinges kommunala bostadsbolag har man lyckats bygga nytt med betydligt lägre hyreskostnad än vad branschen menar är möjligt.

Det är ett ställningskrig. Vad som ändå händer under UngBo12 är att byggbranschen, kommunen och de ungdomar som känner sig inbjudna har börjat prata med varandra över skyttegravarna.

Arrangörernas förhoppning är att projektet ska visa på nya sätt att involvera målgrupper och tänka innovativt i byggprocessen. Malmö stad har beslutat att utlysa en markanvisningstävling för en av de obebyggda tomterna utanför garaget. Kravet är att de inbjudna byggbolagen ska utgå från tävlingsförslagen för bomässan och att de tydligt ska redovisa hur förslagsställarna har involverats i processen.

En part som ännu saknas i debatterna under UngBo är staten och dess företrädare. Det enda den ansvarige ministern, Stefan Attefall (kd), hittills har kommit med i bostadspolitisk väg är signaler om att lätta på de krångliga byggreglerna.

Det ligger i linje medmycket av det som sägs på UngBo12, men innebär att även den delen av byggandet avregleras. Det kanske skulle leda till att fler och annorlunda bostäder byggs, men inte automatiskt till att de blir billigare eller avsedda för ungdomar om inte enklare regler kombineras med andra incitament och krav på branschen."

Ovanstående skrev jag i måndags morse. Under veckan som gått sedan dess har raden av workshops, seminarier och samtal fortsatt i Bussgaraget. "Världens minsta hyreshus", som först dök upp på Strandvägen i Stockholm och nu står på en parkering vid Orkanen, har väckt uppmärksamhet för bostadsfrågan. Fler länkar här.

Senast jag var förbi Bussgaraget var mässguiderna - som alltid är på plats och förmodligen de som har bäst överblick över hur saker och ting utvecklas - smått rörda. De berättade om en workshop dagen innan där byggare, arkitekter och företrädare för kommunen verkligen hade pratat med varandra.

Om jag förstod det rätt hade en representant för byggbranschen självkritiskt sagt att byggherrar per automatik tar ut det gängse maxpriset för nya lägenheter, även om den faktiska byggkostnaden är lägre, och att branschen kanske måste börja tänka om för att locka nya målgrupper som exempelvis unga.

Jag kan förstås ha drömt att jag hörde guiderna berätta detta.

UngBo-vandring II

Den andra vandringen under UngBo12 slutar i ett skejtparty på Stäppen. Det är en skön, solig hösteftermiddag när ödetomten visar sig från sin mest idylliska sida. Skejtarna har kommit från när och fjärran - Stäppen har ett vida spritt rykte. "Visst är Stapelbäddsparken fin", menar en av åkarna, "men det är för mycket latte och sparkcyklar där". Hit kommer en för att få vara för sig själv och i fred och kunna göra som en vill.

Stäppen är en allmänning. Nej, så klart inte - det är privat ägd mark - men just nu har platsen något av en sådan funktion. Deltagarna i vandringarna talar om den känsla av frihet och frid som råder här - en slags fristad från stadens larm på andra sidan stängslet. Att det är en vild äng eller glänta.

Någon minns att det var ödeträdgårdarna och de överblivna plättarna mark som var spännande att upptäcka och leka på som barn - och att dessa platser blir allt färre i Malmö.

Från taket intill skejtrampen ser man ett mönster av upptrampade, slingrande stigar genom vegetationen. På samma sätt som man kan tänka sig att stigar vindlade sig mellan de boningar som fanns här för inte så många år sedan, innan de boende avhystes.

Om den nya kvartersindelningen skulle utgå från dessa naturligt uppkomna stråk - hellre än från fyrkantiga kvarter med raka gator emellan - kulle man få en oregelbunden bebyggelse med vindlande gränder, där till och med den ettriga malmöitiska blåsten skulle kunna tappa bort sig.

Den andra vandringen kommer att handla mycket om gröna ytor - eller allmänningar i en bredare mening - gränser och barriärer. Gränserna finns överallt längs vår väg. Mellan de superidylliska, supervälordnade koloniträdgårdarna vid Celsiusgatan och det kaotiska industriområdet. Mellan skejtarna, som tagit marken på Stäppen i anspråk, och oss, de tillfälliga besökarna. Vissa gränser går att överträda, vissa inte. Vid migrationsverkets byggnad på Celsiusgatan finns inga synliga barriärer, men för de asylsökande som kommer hit bör det vara ställt bortom allt tvivel, att det är här den verkliga gränsen de måste passera för att få stanna i landet går.  

En av deltagarna i vandringen har varit med i Gör (Om) Rådet, en serie workshops där ungdomar arbetat med hur barriärerna mellan Rosengård och andra delar av staden kan överbryggas. När vi stannar till i trakterna av Addos och Tripasins gamla byggnader är vi nära en av de mer kraftfulla barriärerna - järnvägen. På andra sidan ligger bostadsområdet Håkanstorp, industriområdet Emilstorp, Östra Kyrkogården och - inte så långt bort - Rosengård. En gata är lätt att ta sig över i jämförelse med järnvägen. De tunnlar som finns under den är ofta ogästvänliga platser en gärna undviker.

I visionen och planprogrammet för Norra Sorgenfri finns en uttalad ambition att utvecklingen här ska bidra till att bryta barriärerna mellan de olika delarna av staden - öst och väst, nord och syd. Tanken var att etablera ett grönt stråk, via den tänkta parken i kvarteret Degeln, under järnvägen och bort till Östra Kyrkogården.

Vi stannar till vid stängslet i hörnet Östra Farmvägen/Agneslundsvägen. I torsdags klubbades beslutet att Malmö Stad, för sex miljoner kronor, köper den 19 meter breda och 190 meter långa remsa utmed Östra Farmvägen som blev över när QPharma byggde nytt på sin fastighet. Debatten i fullmäktige blev lång och het. Oppositionen upprördes över det vansinniga att köpa ett stycke mark som egentligen inte går att använda till någonting för så mycket av skattebetalarnas pengar.

Lari Pitkä-Kangas - till vardags kommunalråd för miljöpartiet, med bland annat stadsekologi på sitt bord - är med på vandringen i egenskap av privatperson. Han menar att markköpet är ett sätt för kommunen att etablera sig i kvarteret inför framtida förändringar. Lari hoppas att päronträdet, som fortfarande står kvar några meter innanför stängslet och är den sista reminiscensen av att här en gång låg en bondgård med fruktträdgård, ska kunna räddas kvar.

På tal om träd, när vi ändå står här. Inte så långt bort åt sydväst ligger Sorgenfriskolan. I torsdags kom också ett annat besked från kommunen. Avverkningen av lindarna på skolgården stoppas, som en följd av de protester från föräldrar och elever som snabbt organiserades. Frågan om lindarna ställer många aspekter av den demokratiska processen på sin spets. Det här är inte rätt plats att utveckla detta, men skulle kunna vara stoff för en eller annan masteruppsats i statskunskap.

Tack alla deltagare för en inspirerande och lärorik vandring!

Avstickare: lindarna på Sorgenfriskolan

Sorgenfriskolan: i den östra delen av skolgården står en lång allé av bastanta gamla lindar. Trädkronorna bildar ett valv. Det blir en skuggig, avgränsad plats under dem. Här finns stora stenbumlingar i en ring - någon har tänkt till och utformat platsen så att den ska bli ett ställe där barnen kan klättra, sitta och prata, leka kurragömma eller allt som fantasin kan komma på. Eller som 10-åriga Dimitri, elev på skolan, säger till Sydsvenskan: "Det är fint med träd. Det hjälper oss att tänka bättre".

Det är fint med träd. Men mer än så: när det talas allt mer om förtätning av staden blir det också nödvändigt att tänka på de gröna rum som ska finnas kvar. De kommer att bli viktigare än någonsin. En allt mer ökad medvetenhet om vad som krävs för att en stad ska bli ekologiskt och socialt hållbar har gjort att det nu skapas nya gröna rum - stadsodlingar, uppbrutna asfaltytor, gröna tak och så vidare.

Den här allén är ett fint exempel på ett befintligt grönt rum. Det är omtyckt och använt av många, det har inte bara en funktion utan också en historia och ett stort estetiskt värde. I en nära framtid kommer stadsplanerare att fundera mycket mer på hur sådana här platser kan användas på nya sätt - en del av skolgården på dagtid, kanske en allmänning för de kringboende på kvällar, helger och lov?

Nu vill fritidsförvaltningen såga ner lindarna. Grusfotbollsplanen intill allén ska göras om till konstgräsplan och då behövs utrymmet där träden står, det har något med rätt mått för seniorfotboll och säkerhetsavstånd att göra enligt en artikel i Skånskan. Fritidsdirektör Bo Sjöström är bestämd. Fritidsförvaltningen har bytt bort en gräsfotbollsplan, där Södra Innerstadens stadsdel vill bygga ett dagis, och blivit lovad en ny konstgräsplan precis här i stället. Bytt är bytt, bygglovet för dagiset har gått igenom och nu - förstår en - vill inte Sjöström stå där med tvättad hals och det kortaste strået.

Det är fler som är bestämda, till exempel eleverna i klass 1A på Sorgenfriskolan. De vill ha träden kvar. När nyheten om fällningen spred sig, så sent som för några dagar sedan, bildades snabbt en motståndsrörelse bland elever och föräldrar. Det är en viktig strid de tar. En fällning av träden skulle innebära en irreparabel skada, inte bara för skolgården utan för hela grannskapet.

När jag kommer till allén, vid tiotiden på torsdagsförmiddagen, är det tomt och tyst här. Septembersolen skiner, lövverket vajar i vinden och får ljuset att spela i ett ständigt skiftande mönster under träden. Här är varken maskiner eller människor, men upptejpade lappar som skvallrar om protester. Ett upprop på facebook uppmanade under onsdagen alla som vill ha träden kvar att komma hit halv sju i morse för att stoppa fällningen. Uppenbarligen har aktionen lyckats, i alla fall för idag.

Mot resten av skolgården har det satts upp ett tillfälligt stängsel för att avverkningen ska kunna verkställas under säkra former. Men några delar av stängslet saknas och snart kommer det fram ett gäng exalterade ungar, trots att några vuxna på skolgården protesterar vagt mot att de överträder den brutna gräns stängslet utgör. Dimitri är med, förtsås. Han berättar att han var här tidigt i morse tillsammans med sin mamma och många andra. Det var de vuxna som tog bort stängslet så att alla kunde komma in och ha frukostpicknick under träden, sätta upp protestlappar och förbereda motståndet.

En av Dimitris kompisar berättar att igår var det en man som satte sig framför en grävskopa och slog på den med handen så att den inte skulle kunna köra fram. Grabben tycker det är konstigt att någon vill riskera sitt liv för ett träd. Men han skrattar och verkar tycka det är rätt fett att maskinen backade undan och att träden står kvar.

Snart kommer det fram en fritidsledare, som frågar vad jag är för en och ödmjukt men bestämt menar att det nog är lite för mycket ståhej just nu om det här med träden. Ungarna minglar iväg längre in i allén. Oavsett hur det går till slut har de fått en lektion i demokratins villkor som inga samhällskunskapslektioner i världen kan matcha. Eller vänta... en påpasslig lärare skulle faktiskt kunna få det också att hända.

Även kommunalrådet Lari Pitkä-Kangas (MP), med ansvar för bland annat stadsekologi, har agerat och - enligt Sydsvenskan-artikeln - tillfälligt stoppat nersågningen. Upplagt för internt kommunalt bråk mellan förvaltningar, tjänstemän och politiker, alltså. Kanske blir den här trädhistorien även för stadens politiker och tjänstemän en lektion i demokratins villkor.

Parken i Degeln - markköpet

Kvarteret Degeln, QPharmas nybygge.

Idag rapporterar Sydsvenskan - i en artikel full av indignerade formuleringar - om den uteblivna parken i kvarteret Degeln. Något sent, kan man tycka. Malmö Fria Tidning skrev om detta för två år sedan, i samband med att läkemedelsföretaget QPharma fick igenom bygglovet för en ny fabriksbyggnad på sin mark. Det var då framtiden för fastigheten Degeln 4 som allmän plats avgjordes.

Senast Norra Sorgenfri Nu skrev om parkfrågan var i maj 2012. Då hade frågan om markköpet - det vill säga att kommunen köper den 19 meter breda och 119 meter långa gräsremsan mot Östra Farmvägen - skjutits fram. Det är beslutet om markköp som ska tas upp i kommunfullmäktige idag, ett beslut som är avgörande för om det överhuvud taget ska bli någon allmän plats här.

Oppositionsrådet Anja Sonesson (M) tycker, enligt Sydsvenskans artikel, att de sex miljoner det beräknas kosta att göra om marken till park är "ett fullständigt orimligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Allt för att flytta ett staket några meter".

"Det kanske inte blir någon park, men det är inget värdelöst område. Det finns många gröna platser runt om i staden som är mindre än denna", svarar kommunalrådet Anders Rubin (S).

Bloggposten i maj handlade om nedskärningar i anslagen till att utveckla parker och torg i Malmö. Så även om markköpet går igenom kan ett eventuellt färdigställande av parkmarken dröja.

Vilket öppnar för kreativa lösningar. Det går att tänka sig en mängd användningar av dessa 3 600 kvadratmeter - sannerligen ingen liten yta, en normal odlingslott brukar vara på 150 kvadrat. I den heta diskussionen om förtätning av staden är de trots allt förekommande allmänna utrymmena, pocketparker, stadsodling, allmänningar en viktig del.  När det nu blivit som det blivit, är det kanske dags att försöka tänka bortom den traditionella uppfattningen om vad en park är och börja drömma om vad en eventuell  allmänning i kvarteret Degeln skulle kunna bli.