Avstickare: Hangar II

Hangar II, västra gaveln

Bulltofta flygplats invigdes 1923 och blev snart ett nav i det spirande trafikflyget. Bröderna Adrian och Carl Flormans företag, AB Aerotransport, opererade härifrån och blev sedermera den svenska delen av SAS. Flygplatsen byggdes ut successivt. "Under 1930-talet kom Bulltofta att utvecklas till ett av Europas modernaste och största flygfält, expansionen hade sin upprinnelse i vetskapen om att städer utan flygskydd i det närmaste kunde utplånas av fientliga bombflottor, något som bevisats under inbördeskriget i Spanien", kan man läsa i rapporten Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö.

Under andra världskriget var flygplatsen bas för flygflottiljen F10. Efter krigsslutet flyttade F10 till Barkåkra, som ligger i närheten av Vantinge där Norra Sorgenfri Nu-redaktören växte upp. Människor och kalvar darrade av skräck när Draken-planen drog på efter start och dånade fram på låg höjd över 70-talsnejden. Korna hade vant sig och betade lugnt vidare. Redaktörens morfar stördes ofta i sin middagslur - eftermiddagsflygningarna startade klockan ett, då han precis lyssnat klart på lunchekot och hade slumrat in med dagens NST på nästippen. Ibland, då han var på särskilt ilsket humör, rusade han ut på altanen och hötte åt de förhatliga planen som strök över hustaket. De tog ingen notis.

Det där oväsendet hade inte gjort sig särskilt bra över centrala Malmö. Det gjorde i längden inte heller trafikflyget. Femtio- och sextiotalen var en blomstringsperiod för Bulltofta, inte minst på grund av chartertrafiken till Mallorca och alperna. När antalet starter och landningar ökade och, kanske framför allt, när reaplanen kom blev det till slut ohållbart. 1972 flyttade ruljangsen till Sturup. I mitten av 70-talet drogs Inre Ringvägen genom flygplatsområdet och öster om vägen anlades Bulltofta rekreationsområde i början av 80-talet. Väster om Ringvägen finns idag Bulltofta industriområde.

Ett flygplan som inte startat från Bulltofta, men ändå.

Idag är det inte så lätt att upptäcka spåren av flygplatsen och dess byggnader. Bulltofta Bygg håller till i flygledar- och terminalbyggnaden från 1959. Mölledalsskolan är löst baserad på en hangar uppförd i början av 60-talet. Men pärlan är Hangar II, som byggdes 1925. Arkitekt var Carl Melin, dåvarande chef för Malmö byggnadskontor. Han hade fått inspiration på en studieresa till Hamburg, Rotterdam och Amsterdam.

Detalj i västra fasaden

"Hangar 2 uppfördes i lunettform, helt i trä", skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter i en antikvarisk utredning om hangaren från 2009. "Taket bärs av åtta limträbågar tillverkade av Töreboda Limträ. Hangar 2, liksom den samtida vänthallen på Stockholms centralstation,  hörde till de tidigaste byggnaderna i landet uppförda med limträbalkar".

Östra gaveln, med originalskjutdörrarna

Hangaren gjordes om någon gång innan 1941. Från början fanns det skjutdörrar både på den östra och västra gaveln, men idag är det en fönsterrad på västergaveln. Byggnaden är varsamt renoverad i slutet av 80-talet och väldigt fin där den ligger i splendid isolation invid Genarpsgatan och Flygfältsparken.

Betongplatta, platsgjuten

Flygfältsparken

Den västra kantan av parken har utformats som en start- och landningsbana, med en dubbel rad popplar längs kanterna. Det är lite fusk, för det fanns ingen bana med just den här sträckningen. Det gör ändå att man får en känsla för platsens historiska användning, inte minst därför att en del av de platsgjutna cementplattorna finns kvar mellan Hangar II:s östra gavel och "startbanan". Här taxade planen ut från hangaren när det drog ihop sig till avfärd.

Att marken är gräsklädd och inte asfalterad ligger nära den historiska sanningen. Olga Schlyter igen: "Fältet där planen landade bestod endast av en flack gräsyta, och efter mycket nederbörd eller under snösmältningen på våren blev det för mjukt för flygplanen". Det var först när Bulltofta moderniserades i början på femtiotalet som det blev en ny landningsbana, 1900 meter lång och klädd med asfalt eller betong.

I sin antikvariska utredning slår Olga Schlyter fast att Hangar II är "unik i och med sitt synnerligen välbevarade skick". Den bör i  detaljplanen förses med skyddsbestämmelser, vilka i sin tur bör inbegripa ett rivningsförbud.

Olga menar vidare att det är betydelsefullt att marken öster om hangaren förblir obebyggd. Hur så?, kan man ju fråga sig, det är ju bara en synnerligen trist betongplatta som ligger där och tar upp värdefull plats? Olga: "Flygfältsparken är en grönyta som minner om de öppna, gräsbevuxna ytor som utgjorde Bulltofta flygplats. Hangar 2 ingår i ett historiskt samband med parken. För att få förståelse för hangarbyggnaden och dess ursprungliga funktion är det av betydelse att en öppen yta bibehålls utanför portarna. Hangarbyggnaden har en intressant och tilltalande arkitektonisk utformning. I och med den bågformade konstruktionen är gavlarna byggnadens mest anslående fasader. Det krävs ett visst avstånd och en öppenhet för att byggnadens, och framför allt östgavelns, karaktär ska kunna upplevas på bästa sätt".

Ett perspektiv väl värt att bevara

Anledningen till att den antikvariska utredningen gjordes var att det finns planer på att bygga i kvarteret Carl Florman, där Hangar II ligger. Olga ser inget hinder att man bygger sydöst om hangaren, där Hangar III tidigare fanns men där det nu är tomt (det vill säga utanför vänsterkanten på bilden ovan). Gärna på höjden i form av ett punkthus.

Skiss till detaljplan

I det förslag till ny detaljplan (Dp 4879) som tagits fram har man föreslagit två åtta våningars höghus istället för ett. Det är PEAB som vill bygga. Det är inte så lätt att utläsa av skissen vad bygget skulle innebära för utemiljön kring Hangar II. Husen står på avstånd från hangaren, det norra verkar stå mellan betongplattan och parken. I underlaget till stadsbyggnadsnämnden nämns skyddet för hangaren, men inget om hur man ska hantera betongplattan.

Meningen var att detaljplanen skulle ha vunnit laga kraft i december 2011. När jag kontaktar stadsbyggnadskontoret får jag uppgift om att stadsbyggnadsnämnden återremitterat ärendet till stadsbyggnadskontoret. Jag har inte kunnat få tag på handläggaren än, men det ska bli intressant att höra skälen till detta.

Källor:

Bulltofta Hangar 2, antikvarisk utredning. Olga Schlyter. Malmö museer, kulturarvsenheten, rapport 2009:001

Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö, en översiktlig inventering. Daniel Melchert och Carola Lund. Malmö kulturmiljö, 2002.

Malmö 11-11-11

Folkets park 10.00. Foto: Beatrice Bolmgren 

Den elfte november 2011 förevigades Malmö av 336 fotografer. Kanske av fler, men det var dessa 336 som deltog i fotobyrån Apelögas projekt. Cirka 5 000 bilder lämnades in till redaktionen. Resultatet har snabbt blivit bok, Malmö. 24 timmar. 227 bilder.

Det är en rolig bok att bläddra i. Den består av ett antal frusna ögonblicksbilder av staden just den här dagen, med fokus på människorna som lever och vistas här. En del rörande, andra skojiga, de flesta fångade i flykten och andra mer arrangerade.

Coop, 19.43. Mandy Jonusas underhåller. Foto: Josefin Widell Hultgren

Vad är det då för bild av Malmö som framkallas? Glädjande nog har det blivit en ganska jämn könsfördelning om man räknar antalet pojkar och män (52 %) respektive flickor och kvinnor på bilderna. Självklart, kan man tycka, då ju befolkningen är jämnt fördelad. Men tyvärr är det långt ifrån alltid så, om man tittar i till exempel en dagstidning eller ett nyhetsprogram på tv. Det är inte ovanligt att fördelningen är 70-30 till fördel för män. Om redaktionen medvetet gått in för att det skulle bli så här framgår inte, men hatten av för det i alla fall.

När det gäller fotograferna bakom bilderna är det inte så positivt: av 199 räknade är 60 % tagna av män, det vill säga mer likt den gamla vanliga visan. Till stor del beror snedfördelningen på att Apelögas manliga fotografer är överrepresenterade i boken.

Vittlingens äldreboende, Limhamn 14.43. Foto: Christian Andersson

-->

En stor majoritet av människorna på bilderna är unga. Förmodligen är detta inte helt rättvisande, men Malmös befolkning är ung. För trettio år sedan, under krisåren då så många arbetstillfällen försvunnit, hade staden en befolkningspyramid som måste ha skrämt slag på politiker och planerare: ganska mycket barn längst ner, en smal "midja" av folk i förvärvsarbetande ålder i mitten och - framför allt - en bred och till synes ständigt växande svamphatt av äldre längst upp. Numera ser pyramiden mer ut som just en pyramid.

Malmös berömda omvälvning från industristad till kunskaps- och upplevelsestad, den som sägs ha räddat staden, kan man utläsa den av bilderna i boken?

Kanske. Här finns inga bilder på cykelkaravaner av arbetare på väg till eller från de stora arbetsplatserna. Å andra sidan har inte heller den strida ström av cyklande studenter och pendlare som varje vardag fyller staden förevigats.

Max, Gustav Adolfs torg, 12.11. Foto: Catrin Haglund

Några foton visar det arbete som historiskt förknippas med Malmö: fiskarna vid hoddorna, lastbilarna i hamnen, en brödfabrik. Andra visar tatueringsartister, tillskärare, serveringspersonal och konstnärer - näringsgrenar som mer förknippas med det moderna Malmö. På de flesta bilderna gör människor annat än jobbar - de roar sig, sportar, är hemma, leker, är i rörelse från en plats till en annan. Ändå: många av bilderna - kanske de flesta - skildrar arbetsplatser, även om det inte alltid är arbetet eller de som arbetar där som är i fokus. På kaffeserveringen, i skolan, på Aq-va-kul, på Centralstationen eller ålderdomshemmet, på torget och krogen, är det förstås folk som arbetar. Malmö är en stad av jobbare, men de sysslar - i alla fall till rätt stor del - med annat nu än förr i tiden.

"Malmö. 24 timmar. 227 bilder" lyckas inte fullt ut fånga den kreativa kraft och de intressekonflikter som just nu gör Malmö till en så dynamisk plats. Det var väl heller inte ambitionen och det är inte hela världen - det är som sagt en rolig bok att bläddra i. Många av bilderna hade kunnat vara tagna var som helst, men det finns några som är väldigt mycket Malmö: de badande damerna på Kallis,
tjejerna på falafelhaket, killarna framför Moriskan, den gamle mannen som tar igen sig på en bänk på Malmö C.

H+ återbesökt

En uppföljning av sommarens artiklar om H+ i Helsingborgs Dagblad. Artikeln har fått rubriken Gerillakamp och stadsplaner.

Förutsättningarna för projektet har radikalt förändrats, i och med att Helsingborgspolitikerna beslutat att lägga bygget av Södertunneln - det vill säga nergrävningen av järnvägsspåren mellan Knutpunkten och Gåsebäck - på is på obestämd framtid.

Ett storstilat och spännande stadsförnyelseprojekt som nu riskerar att bli en tummetott istället för en ny fin rock.

Till helgen blir det evenemang, Smack Bang i Folkets Hamn, i Oceanhamnen i Helsingborg. Den gamla tomma Osloterminalen får liv för en dag och en natt.

galleri sorgenfri december -11

Väck med Wangel

Östra Farmvägen, 2/9 2009

G. A. Wangels fasad 10/9 2009

10/9 2009

4/12 2011

G. A. Wangels färgeri & kemiska tvättanstalt etablerades vid Östra Farmvägen 1929. Kemtvätten var i bruk åtminstone till sextiotalet. Sedan dess har byggnaden använts för diverse ändamål, en del mer ljusskygga än andra. Nu har den blivit en del av det nya skolkomplexet i Kvarteret Grytan. Fasaden har fått en ansiktslyftning, med nya fönster och stuprör och - som synes - med ny text på den vita bården.

"Wangels kemtvätt vid Östra Farmvägen har en till karaktären mycket väl bevarad gatufasad", skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter i sin antikvariska utredning från 2006. "Den röda tegelfasaden har ett stort miljöskapande värde och den minner på ett tydligt sätt om Norra Sorgenfris långa historia som industriområde med många olika små verksamheter."

När jag pratade med Olga för kanske ett och ett halvt år sedan, nämnde hon att hon och fastighetsägaren hade olika uppfattningar om bevarandet av texten på fasaden. Olga ville att den skulle bevaras, medan fastighetsägaren ville ändra till Norra Sorgenfrigymnasiet. Om texten ändå ändrades ville Olga att den skulle ha samma typsnitt.

Nu har fastighetsägaren fått sin vilja igenom. Vad var det rätta att göra? Ingen helt enkel sak att reda ut. Varför ska det stå G.A. WANGEL AB. FÄRGERI & KEM. TVÄTT på huset när det är en skola? Det kan tyckas ologiskt och vore måhända toknostalgiskt. Den gamla texten var dessutom blekt och flagnad. Å andra sidan: den berättade något om byggnadens och platsens historia och var ett kulturhistoriskt spår som nu för alltid gått förlorat. Det finns dessutom inte många originalexempel på den här typen av fasadtextning kvar.

Klichéerna på "Sorgenfri" och "gymnasium" har inte tagits bort, så det går inte att se riktigt hur det kommer att se ut. Men det är inte samma typsnitt, och versalerna i den gamla texten har bytts ut mot gemena. Fasaden är prydlig nu och linjerna är lite rakare. Samtidigt har en hel del av karaktären har gått förlorad på grund av den okänsliga textningen och den övriga renoveringsivern.

Vägg i vägg med den gamla kemtvätten har det tillkommit en ny tegelfasad. Det är det nya särskolegymnasiet. Byggnadens proportioner gör att storleksförhållandena längs gatan kastas om. Det är kanske inte så mycket att orda om. Men att den nya fasaden är stum och sluten mot gatan är ett större problem. Visserligen är gult tegel ett kännetecken för området och i genren fantasilös industribyggnad korresponderar kåken väl med en del av Norra Sorgenfris tråkigare, modernare inslag. Man hade önskat sig något lättare, något mer karaktäristiskt, något som kunnat ge Wangels vackra fasad något intressant att spela mot.

Samtidigt hade det kunnat vara betydligt värre. Olga Schlyter skriver i sin utredning apropå Wangel-huset: "Byggnaden är i dåligt skick och ett bevarande där gatufasaden bibehålls och man bygger nytt bakom skulle i detta fallet vara motiverat". Visserligen är väl det mesta inom väggarna utrivet och byggt upp på nytt, men huset och det karaktäristiska gavelpartiet har - med vissa små ändringar och en nyputsning - fått vara kvar.
 

4/12 2011

2/9 2009

Den funkiga ruffigheten är borta. Hade det funnits ett egenvärde i att bevara den, som ett kulturminne och en kontrast mot allt det rätlinjigt välputsade nya som kommer att byggas runt om? Jag saknar huset så som det var när jag bekantade mig med det hösten 2009. Samtidigt, vilken fas i husets historia är det önskvärt att lyfta fram - när det var nytt och stiligt på trettiotalet, eller när det var på dekis under de senaste decennierna?

Hur som helst är det synd att känslan i den gamla fasadtexten gått förlorad.