Vad blir det av Bussgaraget?

22/10 2011

Det är dags att närma sig frågan om Bussgaragets framtid. Sedan lokaltrafiken och gatukontoret flyttade ut 2008 har det stått tomt. I september 2009 revs en del av byggnaderna i Kvarteret Spårvägen. Det var verkstäderna och en byggnad som i slutet av sin levnad fungerade som kommunens lönekontor. Nu rivs den del av garagekomplexet som byggdes 1968.

De äldre delarna av garaget ska stå kvar, fyllas med spännande verksamheter och fungera som en katalysator för utvecklingen av Norra Sorgenfri. Åtminstone är det så det är tänkt, enligt de planer för området som Stadsbyggnadskontoret tagit fram.

För den ansvarige på Fastighetskontoret, Jan Johansson, tycks ändå Bussgaragets framtid i dagsläget vara en oviss affär. Det krävs omfattande renoveringsarbeten, säger han när jag når honom på telefon. Alla fönster måste bytas, taket måste bytas, väggarna, golven, elen, vattnet, värmen, avloppet måste åtgärdas... Jan låter allt tröttare på rösten, kanske rent av uppgiven, ju längre han når i uppräkningen.

2/9 2009, från Celsiusgatan

Bussgaraget verkar orsaka huvudvärk inom de kommunala förvaltningarna. Det pågår en diskussion, säger Jan. Och det finns en strävan: att UngBo 12-mässan, som ska hållas i Malmö i september 2012, ska få sin hemvist i båghallarna. Men finansieringen är inte klar. Det kommer att kosta mycket att ställa i ordning så att man kan ha en mässa här. Det gäller att få tag på investerare. Det börjar bli bråttom om det ska kunna bli färdigt till september nästa år. Det handlar också - på längre sikt - om att hitta en huvudman som är beredd att ta över ansvaret för byggnaderna och driften av dem.

22/10 2011, de södra delarna rivs

Efter ett tag smittas jag av Jans brist på hopp. Det kommer förmodligen att gå åt helvete, tänker jag. På ett eller annat sätt. Antingen får båghallarna stå där och förfalla tills de bedöms vara bortom räddning och så rivs de. Eller så kommer en stor aktör (läs:PEAB, "Nordens samhällsbyggare") att köpa loss stället och göra det till något jättefräckt och privatägt.

Här kan det vara på sin plats att gå till källorna. Så här står det i Planprogrammet (pp 6060) från juni 2008:

"Bussgaraget omvandlas till en sektorsblandad mötesplats och attraherar en stor bredd av besökare från hela Malmö samt från regionen. Förebild är bland annat Old Spitalfields Market i London.

En ny förvaltningsmodell arbetas fram för att utveckla en blandning av verksamheter från olika verksamhetssektorer samlade under ett förvaltarskap. Så kan till exempel fritidsaktiviteter, kulturutbud, nöje, handel, utbildning och bostäder samsas tillsammans i Bussgaraget. Det samlade förvaltarskapet är direkt knutet till denna byggnad och får ett tydligt syfte att säkra blandningen av verksamheter och målgrupper i Bussgaraget.

Illustration ur Planer & strategier för Norra Sorgenfri, augusti 2008

Olika livsstilar, åldrar och bakgrund ska lockas. För att byggnaden ska fungera som en social mötesplats mellan olika besökare är det viktigt att utforma Bussgaraget så att det finns visuell och fysisk närhet mellan de olika verksamheterna samt att det finns en offentlig gata eller plats varifrån olika aktiviteter inryms.

I september 2008 lämnar dagens hyresgäster lokalerna som då kan utvecklas och få ny användning. Under perioden 2008-2011 utvecklas ett förvaltarskap där ägandet ligger kvar hos Malmö stad, och där verksamheter från olika privata och offentliga sektorer får möjlighet att hyra in sig. Denna treårsperiod är tänkt att vara en övergångstid då man kan prova olika verksamheter av mer eller mindre temporär karaktär och hitta en blandning och ett antal hyresgäster som sedan stannar kvar efter 2011.

Förvaltarskapet som utvecklas är sedan tänkt att bli permanent. För att finansiera förvaltning och merkostnader under en treårig utvecklingsperiod har Malmö stad erhållit medel genom Mål2, EU strukturfond.

Illustration ur Planer & strategier för Norra Sorgenfri, augusti 2008

Innan de första hyresgästerna flyttar in, och under den första tid då det nya förvaltarskapet formeras, kan Bussgaraget med fördel användas för ett eller flera större evenemang, där till exempel konst som tål en icke klimatiserad miljö visas upp för allmänheten. Evenemangen ska vara av hög kvalitet och locka besökare från hela regionen.

/.../

Den stora täckta yta på 12 000 kvm som Bussgaraget tillhandahåller är en stor potential för konstevenemang, marknader eller annan verksamhet."

Ur Planer & strategier för Norra Sorgenfri:

"I bussgaraget kommer evenemang såsom konserter, marknader, filmvisningar och stora konstinstallationer att ordnas samtidigt som omgivningarna omvandlas, detta för att nya byggnader ska uppföras i ett redan befolkat område."

Alltså: allt detta skulle enligt planprogrammet redan ha hänt. Men: inget har blivit av. Vad har kommit emellan? Vad har medlen från Mål 2 använts till? Frågor som pockar på svar.

Avstickare: Kronprinsen

Är det en räv? Nej! Är det en varg? Neeej!!! Det är ju en häst!!!

Så klart. Hugo Åberg, den mäktige byggmästaren, gillade hästar och travsport. Han byggde Jägersro. Och när han gjorde sitt utropstecken vid porten till Slottsstaden och borgerlighetens Malmö - Kronprinsen - ville han förstås ha en frustande häst i butiksplanet.

Det är skulptören Thure Thörn (1918-2005) som gjort fontänen. Ett av konstnärens skojigaste verk, om än oavsiktligt. Men det är svårt även för den stramaste häst i betong och koppar att upprätthålla någon form av värdighet, med två vattensprutande duschmunstycken inkörda i näsborrarna. Det är Thure som är konstnären  bakom skulpturen, men det fina hantverket gjordes av plåtslagaren Helge Hansson.

Thure Thörn var en ofta anlitad konstnär när det moderna Malmö som byggdes på 50- och 60-talen skulle utsmyckas. Han var uppvuxen vid Möllevången, son till en stuckatör. Hugo Åberg föddes - enligt Per Svensson i Malmö - världens svenskaste stad - 1905 vid Beijers Park i östra Malmö, var son till en banvakt och ska vid ett tillfälle i sin ungdom ha utnämnts till Malmös fattigaste man. Kanske pratade inte Thörn och Åberg så mycket om var de kom ifrån, men man kan lätt föreställa sig en stark - om än outtalad - känsla av samhörighet dem emellan.

Samma känsla av samhörighet och gemensamma intressen fanns uppenbarligen mellan Hugo Åberg och Malmös socialdemokratiska etablissemang. Åberg blev ett hörn i den mäktiga "kvadratkorporatism"* som styrde och ställde i stan på 50- 0ch 60-talen. De andra hörnen var socialdemokraternas och HSB:s starke man Oscar Stenberg, Skånska Cements chef Ernst Wehtje jr och SE-banken, där Wehtje praktiskt nog var styrelseordförande.

Ernst Wehtje skrev ett gratulationsbrev till Hugo Åberg på dennes 60-årsdag 1965. Wehtje beskriver hur de träffades vid en tidig fastighetsaffär, Åberg "lade då grunden till ett förtroende, som sedan utsträckts till vida kretsar". "Vi är stolta", fortsätter Wehtje, "över att ha en sådan byggare bland oss - en mästare i att planlägga och genomföra idéer i takt med tiden och för eftervärlden".

Det handlade om stora byggen, stora pengar och ett Malmö som såg helt annorlunda ut när de stora männens livsverk var färdigt. Jägersro (1953-62) och Kronprinsen (1959-61) är två av Hugo Åbergs idéer som blev verklighet. De är i mångt och mycket varandras motsats. Jägersro är mycket mer än en travbana - det är en hel stadsdel i utkanten av Malmö, med villaområden, motell och storskaliga affärskomplex längs breda motorleder. En trakt helt anpassad för bilsamhället.

Kronprinsen - å andra sidan - är byggd som en stad i staden, en skyskrapa på 26 våningar där alla bekvämligheter och all service skulle finnas tillgänglig för de boende.

Utsmyckning vid ingången från Mariedalsvägen

Ernst Wehtjes brev till Hugo Åberg är inklistrat i mitt exemplar av den underdåniga hyllningsboken en bit malmö, vilken förärades jubilaren på högtidsdagen. Här står det mycket fint att läsa om Kronprinsen, som förstås ritades av Åbergs hovarkitekt Thorsten Roos:

"Kronprinsen /.../ är inte blott ett eller flera bostadshus - det är som nämnts en stad med sina 3 000 människor inom sina väggar, människor som kan leva nästan hela sitt liv utan att behöva lämna huset. Här finns egen läkarcentral, 22 000 kvadratmeters bilfri lekplats, idrottshall för rekreation, affärer och varuhus för det rent lekamliga, restauranger samt egen kyrka.

Varietérestaurangen (bild ur en bit malmö)

En av Nordens största varietérestauranger med plats för över 600 gäster på bottenplanet. /.../ Som ett självständigt annex till varietérestaurangen Kronprinsen får man kalla turistattraktionen framför andra, Översten, på toppen av skyskrapan. Härifrån har man utsikt inte blott över sju kyrksocknar utan långt in över Köpenhamn och söderöver mot syskonstäderna Skanör och Falsterbo.

Restaurang Översten och den fräcka baren (bilder ur en bit malmö)

S:t Petri församling har egen kyrkofilial, en kyrkosal som kan ta emot drygt 100-talet personer. En läkargrupp om elva läkare disponerar ett eget sjukhus med bl a fullständig klinik med röntgenanläggning, operationsrum och allt.
För rekreation finns en toppmodern bowlinghall med fjorton banor och automatisk kägelrensning, en tennishall med två banor, en fäkthall samt en gymnastikhall för bl a husmorsgymnastik.
Tillkommer sedan att här finns 720 bostadslägenheter, ett 25-tal affärer av skilda slag jämte varuhus, uppbördsverk, försäkringskassa, bank och länsstyrelsens skatteavdelning för att man ska kunna tala om ett självförsörjande kvarter."

Mycket omtalat blev också att Kronprinsen hade egna televisionsprogram, som kablades ut i huset två dagar i veckan. "Det enda man har att göra är att vrida om knappen på televisionsapparaten till kanal 6." Ända fram till 80-talet sändes intern-tv, enligt Guide till Malmös arkitektur. Här får vi också veta att Kronprinsen, då guiden trycktes 2001, fortfarande var Nordens högsta bostadshus. Det skulle till ett Turning Torso för att klå detta. I Malmö gillar man att resa potenta byggnader.

På restaurang Översten, med den vidsträckta utsikten över domänerna, kan man anta att kvadratkorporatismens män gillade att hänga ute med varandra - när de inte sågs ute på travbanan förstås. Men förutom den fräcka skybaren och varietérestaurangen i bottenplanet - som nu är borta och har lämnat plats för en tidstypisk food court - låter hela konceptet som en världsfrånvänd och lätt klaustrofobisk institution. Kanske ett ålderdomshem, en sista anhalt för invånarna i Käppastan.

De lägre av komplexets byggnader är uppförda av färdiga betongelement

Hugo Åberg dog fyra år efter sin 60-årsdag, 1969, i en våldsam trafikolycka vid Hurva. Då var han mitt uppe i ett nytt stort projekt: Caroli City, naturligtvis ritat av Thorsten Roos arkitektkontor. Projektet genomfördes trots initiativtagarens död. Modernismen hade blivit ett självspelande piano som fortsatte skövla nya framgångar i Malmö ett bra tag till.

Kronprinsen är inte världens hippaste ställe. Men man försöker så gott det går...

* Kvadratkorporatism är ett begrepp som myntades av Peter Billing och Mikael Stigendal i deras avhandling Hegemonins decennier, för att beskriva den maktkoncentration till ett fåtal män vilken präglade Malmö under 50- och 60-talen.

Ny bok: Malmö - världens svenskaste stad av Per Svensson

Västra Hamnen, oktober 2011

Det finns många berättelser om Malmö. Den som stadens makthavare älskar att berätta handlar om industristaden på dekis som reste sig ur askan och återuppfann sig själv som kunskaps- och upplevelsestaden vid Öresund, sprudlande av ungdomlig kreativitet, fräck arkitektur och brokig mångfald.

Den diametralt motsatta berättelsen handlar om en stad hemsökt av svåra sociala problem, trångboddhet i mögelhus och skenande kriminalitet – ett djupt segregerat Malmö där främlingshat och etniska motsättningar frodas i undervegetationen.

Sydsvenskan-skribenten och förre kulturchefen på Expressen Per Svensson, Malmöbo sedan trettio år, kan de här och många andra Malmö-berättelser utan och innan. I Malmö – världens svenskaste stad ger han sin version av dem. Han gör det på det hela taget bra: infallsrikt, initierat och välformulerat.

Författaren introducerar staden - dess delar, färger och lukter – från cykelsadeln. Det är passande, Malmö är en stad där man cyklar. Förr var det arméerna av arbetare som varje dag cyklade till och från Kockums, Strumpfabriken och de andra stora fabrikerna. Nu är det horderna av studenter och pendlare som tar sig från Möllevången eller Värnhem till stationen och högskolan i det gamla hamnområdet.

Cykelturen ändar vid kalkbrottet i Limhamn. Med cementen och byggandet som röd tråd skriver Per Svensson industrins, folkhemsbyggets och den socialdemokratiska hegemonins Malmöhistoria. Det är framför allt en berättelse om samförstånd mellan ett fåtal starka män – företrädare för socialdemokraterna, byggindustrin och bankerna - som gillat att umgås med varandra, ta varandra i hand och fatta snabba beslut. Malmö fick sina rekordår på 50- och 60-talen. Men också ett band av allt mer slappt byggda bostadsområden längs ytterkanten och en skövlad innerstad, när man trodde sig kunna sanera bort misären genom att riva hela stadsdelar av äldre bebyggelse.

Cementfabriken i Limhamn

Per Svensson är rasande på den modernism som slutligen, i sin degenererade form, spelade storskaliga ekonomiska bank- och byggintressen i händerna. Det handlingskraftiga fåväldet efterlämnade en splittrad stad, som dagens styrande fortfarande kämpar med att lappa ihop. Även om Svensson tecknar en väl undergångsdyster bild av det socialdemokratiska välfärdsbygget, skriver han in Malmö i den stora, allmängiltiga 1900-talsberättelsen om den svenska industri- och folkhemserans uppgång och fall.

Ändå är det något i berättelsen som saknas, ett slags frånvaro. Till slut kommer jag på vad det är. Per Svensson cyklar flitigt genom Malmö, och redovisar en mängd minnesbilder från åren i staden. Det ger lokalfärg. Men han lutar sig i sina betraktelser tungt på sekundärkällor, som tidningsartiklar och andras skrifter om Malmö. Det här är ingen reportagebok utan en skrivbordsprodukt, tillkommen från en tryggt medelklassig och lagom distanserad utkikspunkt.

Det gör bland annat att historien om Malmös förvandlingstrick, från katastrofstämning i början av 80-talet till kaxig framtidsoptimism en bit in på 2000-talet, förblir oskriven. Visserligen pekar Per Svensson på hur en rad lyckliga omständigheter och drastiska politiska beslut samverkat. Resultatet har blivit att staden lyckats frigöra sig från sin tunga fabriksidentitet och istället orientera sig mot en mer framgångsrik och attraktiv berättelse.

Men för att gå på djupet med framgångssagan hade han behövt ge sig in i de kommunala förvaltningarnas labyrinter, i jakt på stadsplanerarnas och politikernas historier. Han hade behövt träffa entreprenörer inom kultur- och näringsliv. Och för att få korn på motberättelserna hade han, för att ta ett aktuellt exempel, behövt bege sig till bostadsområdet Seved för att ta reda på vad folk som bor och arbetar där anser om sin stad.

Mycket går ändå att läsa ut av arkiven och till slut når Per Svensson fram till sin egen berättelse om Malmö. Den handlar inte om förvandling, utan om kontinuitet. Bakom den nya tidens alla storstilade stadsbyggnadsprojekt, inlindade i ledord som hållbarhet och mångfald, står fortfarande ett fåtal stora män – bland dem kommunalrådet Ilmar Reepalu – som gillar att göra saker tillsammans och där beslutsvägarna dem emellan ibland är oanständigt korta. Slutresultatet ser ut att återigen bli storskaliga byggen, med nya köpcentra och bostadsområden i periferin. Alltmedan staden fortsätter att vackla under tyngden av social och ekonomisk ojämlikhet mellan invånarna.

Oavsett hur det går är en sak säker. Malmö, liksom resten av Sverige, är och förblir en del av det globaliserade, brokiga och stökiga världssamhället. Det är den egentliga kärnan i berättelsen. Vi kan älska eller hata detta faktum, men det är trots allt ett faktum. Per Svensson förhåller sig öppen, nyfiken och prövande inför det och blir därmed också en oförsonlig motståndare till intoleransen, om den så tar sig uttryck i antisemitiskt färgade uttalanden - inte minst från Reepalu - eller islamofobisk främlingsfientlighet. Det är en rakryggad, modig och inspirerande hållning.

Texten har också publicerats i HD.
Här kan du läsa Johan Malmbergs anmälan i Sydsvenskan.
Betydligt mer förbannad är Crister Enander i Tidningen Kulturen.

De här böckerna står Per Svensson i störst tacksamhetsskuld till:

Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Malmö i skimmer och skugga
Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Arkitekterna som formade Malmö
Olle Svenning: Lojaliteter - min far(s)
Peter Billing & Mikael Stigendal: Hegemonins decennier

Kulladal - BRF Per Albins Hem