Läderfabriken 1987 - 89

Det kom ett mail från Lars Embäck, konstnär med ateljé i Addo-huset. Lars har varit verksam länge på Sorgenfri, redan på den tid då Ateljéföreningen ADDO:s föregångare Läderfabriken höll till i den gamla - ja, just det - läderfabriken på Industrigatan. Detta var i slutet av åttiotalet.

Under en period bodde Lars i fabrikens disponentvilla tillsammans med bland andra konstnärskollegan Marianne Andersson. Lars och Marianne har gjort en film om epoken Läderfabriken, som finns att se här.

En pusselbit till i historien om industriområdets omvandlingar. I texten som finns i filmen skriver Lars och Marianne bland annat att läderfabriken efter att ateljéföreningen fick flytta ut användes som övningsplats för brandförsvaret. Innan den brann ner, vill säga.

300 Park Avenue/45 East 49th Street

Regnet häller ner över East 49th Street, en anonym tvärgata till storslagna Park Avenue. På andra sidan avenyn tronar Waldorf-Astoria. På sätt och vis kan man säga att den lilla byggnaden jag ser tvärs över gatan, inklämd mellan Colgate-Palmolives imposanta skrapa och ett annat höghus på andra sidan, har adress 300 Park Avenue. Den är byggd på samma tomt som Colgate-Palmolives kontorskomplex. Men ingången är från 49:e gatan.

Det finns en anledning till att jag, bland New Yorks alla gator och hus, har stannat till just på denna plätt. Här öppnade nämligen Addo sitt kombinerade showroom och kontor 1957.

Vid det laget hade Addo varit verksamt i USA sedan början av 40-talet. Precis före Pearl Harbor och handelsblockaden lyckades det malmöitiska företaget få iväg en leverans på tusen räknemaskiner över Atlanten och kunde under hela kriget fortsätta en viss export till Amerika. Huvudkontoret för amerikanska dotterbolaget Addo Machine Company Inc. fanns sedan tidigare i New York. Addo-grundaren Hugo Agrells son Göran - eller George som han kallade sig over here - var chef.


Efter 1945 tog den transatlantiska handeln fart på allvar, när hjulen i industrin började snurra på allvar. Det var många räkneoperationer som skulle utföras och Addo var i frontlinjen vad gällde teknik och produktutveckling. Femtiotalet var Addos gyllene årtionde. Såväl den amerikanska krigsmakten som Disneyland räknade med företagets apparater. Men inte bara USA-marknaden blomstrade, hela världen låg för räknemaskinsjättens fötter. Addo-produkterna stod för svensk kvalitet. Man satsade också på fräck, modern design och på marknadsföring - nya strategier för att nå ut till kunderna. Tidningsannonser med Miss Sweden Anita Ekberg, ömt smekande multiplikationsapparaten Multo, var en anslående syn. Fotona togs av Georg Oddner.

Inte Anita Ekberg, men väl en av Malmö-flickorna med bollexercis

1957 fick Köln ett Addo-hus, där företagets produkter exponerades. Åren därefter tillkom Addo-hus i Mexico City, Chicago och Los Angeles. Addo ville att miljöerna skulle spegla modernitet och svenskhet, två begrepp som i mångt och mycket tycks ha varit synonyma vid denna tid.

Samma år som Addo-huset i Köln invigdes alltså i New York en egen kontorsbyggnad med showroom. Göran Agrell hade lyckats komma över ett stycke land vid prestigefyllda Park Avenue. Tidigare hade han engagerat den hete tjeckisk-amerikanske grafiske designern Ladislav Sutnar för att skapa The Addo House Style, "där alla former av kommunikation med omvärlden koordinerades" (Helena Kåberg i avhandlingen Rationell arkitektur). Sutnar var inspirerad av Bauhaus-skolan och maskinestetik, där den bärande idén var ett kontrollerat visuellt flöde. Uppdraget för Addo var att ge allt från Addo-X-loggan till brevhuvudena en enhetlig utformning. Addo-huset skulle genom sin design och möblering bli ett showcase för The Addo House Style och skandinavisk design. Som var inne då, liksom nu. Bland annat Bonniers och Orrefors hade också de utställningslokaler i New York vid den här tiden.

Vid utformningen av byggnaden på East 49th Street samarbetade Sutner med arkitekterna Hans Lindblom och tysk-schweiziske Oscar Nitzchke. Läget kunde heller inte varit mycket bättre. Kontorsskraporna längs Park Avenue sjöd av aktivitet och Addos försäljare - vilka utgick från kontoret - hade nära till de presumptiva kunderna.

Till slut blev kontoret för litet och Addo flyttade någon annanstans. Flygbolag som Aeroflot tog över, och på senare år har den kombinerade banken och caféet Ing Direct hållit till här. Och så trodde jag det var fortfarande. Men istället för en den kopp kaffe och de fina fotomöjligheter jag hoppats på möts jag av en stängd dörr. Ing Direct har stängt ner och ska öppna någon annanstans. Snopet, när jag kommit hela vägen från Sorgenfri för att dokumentera detta. Återstår bara att åka hem igen.

Man kan bara precis ana mezzanin-våningen i utställningslokalen. Fasaden täcktes av A-D-D-O i stiliserade jättebokstäver, fästade i fasaden med vajrar så att de tycktes sväva i fria luften.

Källa: Helena Kåberg. Rationell arkitektur. Acta Universitatis Upsaliensis, Ars Suetica 20. Taberg 2003.

Tripasinfasaden ändras tillbaka!

Det kom ett mail från Olga Schlyter, byggnadsantikvarie på Malmö Museer. Hon berättar att hon - efter att ha blivit uppmärksammad på de ändringar som gjorts i Tripasin-fabrikens fasad mot Industrigatan - haft ett möte med byggherren, Mikael Håland.

Först ett klargörande: Mikael har tekniskt sett följt bygglovet. Kajsa Nilsson, som jobbar på stadsbyggnadskontoret och har hand om alla bygglov i området, menar att hon och Olga kommit fram till att ändringar i fasaden skulle göras i gult tegel men inte efterlikna det gamla.

Men nu har alltså Olga sett att det var en miss från hennes sida och tagit tag i det hela. Hon och Mikael har kommit överens om att det nya, gula teglet ska tas bort igen, vilket innebär att entrén får tillbaka sin öppna karaktär. Istället ska det komma upp grindar i öppningarna mot Industrigatan och fabriksgården.

Kul tycker Norra Sorgenfri Nu och ger en eloge till Olga - för snabbt och engagerat agerande - och till Mikael, som tycks leva upp till det första intryck jag fick av honom som en person som faktiskt bryr sig om Tripasin-fabrikens historia och framtid.

Kakel

Dusch- och tvättrum i källaren på en av Addos byggnader i Kvarteret Spiralen. Mars 2010.




Smörjgropar i bussgaragets verkstäder, nu rivna. Kvarteret Spårvägen, september 2009.

Tripasinfasaden ändrad

Jag cyklar Industrigatan fram och stannar till vid Benzons hus. Ställer cykeln och tar fram kameran. Det är sol och det kan aldrig skada att ta några bilder till på tegel och graffiti. En helt vanlig dag i en Sorgenfri-bloggares liv, således. Men så: en svart bil kommer sakta körande längs gatan. Föraren tutar och vinkar, vevar ner rutan.

"Hej - vad gör du?", ropar han.
"Fotar", svarar jag.
"Vad då?", undrar mannen som nu stannat bilen och stigit ur den.

Han är storvuxen, klädd i svart skinnjacka och för tillfället inte på sitt mest jovialiska humör. Snarare är han ganska bister. När han ställt sig framför mig förklarar jag att jag gör en blogg och att jag tar bilder på husen.

"Varför?", undrar han.

Ja, det är ju en fråga man absolut kan ställa. Jag har själv gjort det många gånger. Min familj och mina vänner gör det ännu oftare. Men istället för att ge mig in på ett existentiellt resonemang om individens val - ofta gjorda på diffusa bevekelsegrunder - svarar jag: "Det är kul."

"Vi har haft inbrott", säger mannen, som verkar börja förlora tålamodet. "Jag är platschef här", fortsätter han med en gest som inbegriper ödetomten vi står på och kvarteren runtomkring. "Du kan inte bara gå omkring och fota."

Jag visste inte att Sorgenfri hade en platschef. Men så går det upp ett ljus: "Du menar på Tripasin?" Jag pekar i riktning Östra Farmvägen och Kvarteret Grytan. Jag har just varit förbi där och tagit några bilder på den gamla korvskinnsfabriken.

"Ja, vi bygger skola. Får jag ditt id-kort."
"?"
"Jag behöver ditt id-kort, eller så får vi vänta här tills polisen kommer."
"Då väntar vi på polisen."

Mannen tar fram sin mobil och börjar knappa. "Jag tycker det är konstigt", muttrar han. "Jag har pratat med Mikael", säger jag för att lätta upp stämningen lite. Mannen slutar knappa. "Mikael Håland?"

"Ja, jag träffade honom en gång."
"Har han sagt okej till dig att ta bilder?"
"Nja, inte exakt..."

Mannen slår in ett annat nummer. Det är söndag, men Mikael Håland svarar efter några signaler. "Här", säger mannen och räcker mig luren. "Prata!"

Jag hade ändå tänkt ringa Mikael och fråga om förändringen av Tripasin-husets entré, så när jag presenterat mig och han vagt dragit sig till minnes att vi setts passar jag på att fråga om denna.

Före, hösten 2009.

Efter, 14/3 2010. Öppningen mot fabriksgården har teglats igen, ut mot gatan har man sänkt och smalnat av valvet.

Från gården

Mikael förklarar att man förberett för att sätta in en ny port i linje med fasaden mot Industrigatan. Det är för att slippa inbrott och för att prånget nu används som "pissehörna" och klotterplank. Förmodligen anar han att jag är kritisk till igensättningen, som ju förändrar fasaden markant. "Det är alltid avvägningar man måste göra", säger han. "Vi kan inte ha inbrott och skadegörelse hela tiden. Och tidigare gick den fristående pelaren högre upp och entrén var helt annorlunda, nu är den redan ändrad och då gör inte vår ändring så mycket." Han menar också att ändringen finns med i det beviljade bygglovet för fastigheten.

Det Mikael säger om entréns tidigare ombyggnad stämmer. Pelaren slutade från början i höjd med ovankanten på fönstren i byggnadens då enda våningsplan. Den öppna hörnan hade alltså mer rymd och gav byggnaden en luftig lätthet med små medel. Senare byggde man till en våning på huset och då måste man först ha byggt ut hörnan på första våningen och därmed kortat pelaren. Men det utseende Tripasin-huset haft sedan åtminstone sextiotalet fram till nu ger ändå en helt annan känsla för hur det var tänkt, jämfört med det slutna och kompakta intryck entrén nu ger (alldeles bortsett från att användningen av nytt tegel tyder på dålig känsla för byggnadens karaktär).

I den byggnadsantikvariska utredningen inför ombyggnaden skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter att Tripasin-fabriken förändrats under årens lopp och tål fler förändringar. Hon avslutar emellertid med följande slutsatser: "Kontorsbyggnaden utmed Industrigatan har en omsorgsfullt utformad arkitektur, och den är även välbevarad i sin utformning. Den har ett exponerat läge ut mot områdets huvudstråk. Denna fasad bör bibehålla sin utformning. /.../ Nya tillbyggnader görs i ett annat material än gult tegel, eftersom nytt tegel har ett annorlunda utseende. På så vis låter man det gula teglet vara förbehållet industriepokens byggnader, medan nytillskott markeras. /.../ Om portar eller liknande skall sättas igen bör man inte använda gult tegel, då det är svårt att laga i en tegelmur på ett snyggt sätt. Istället kan fasaden täckas med exempelvis puts eller träpanel, eller så utnyttjar man öppningen som ljusinsläpp och sätter i ett fönsterparti."

På Industrigatan, medan mannen vars telefon jag pratar i röker en cigg och ser uttråkad ut, frågar jag Mikael om materialvalet. Nytt gult tegel där - som jag fattat det - utredningen föreslår andra material? Han menar att detta gäller tillbyggnader, inte ändringar i de befintliga byggnadernas fasader. Anledningen till att man använt nytt tegel är en strikt anvisning från stadsbyggnadskontoret att inte använda gammalt, återvunnet tegel för att sätta igen öppningar. Ändringar ska tydligt synas, så att man förstår hur byggnaden såg ut tidigare. (Och absolut, så som ändringen nu blivit utförd ser man den verkligen.)

Mikael tror det skulle vara mer intressant för mig att titta på passagen mellan byggnaderna när den är klar om några månader, än att uppehålla mig vid entrén. Det kommer att bli väldigt fint. Om jag hör av mig längre fram kan vi ses och så kan jag ta bilder. Det är mycket bättre än att jag smyger omkring när det är låst och bommat.

Mannen bredvid mig har rökt klart. "Det är kallt", säger han. "Får jag telefonen." Han byter några ord med sin chef och säger hej. Sedan går han mot bilen igen och tycks vara på väg från platsen.

"Men polisen då?", undrar jag.
"Nej det är okej, du är ingen tjuv. Men gå inte här och ta bilder själv."

Innan han sätter sig i bilen slår han - om jag uppfattar saken rätt - fast det utsiktslösa i att försöka förbättra ett område genom att bygga en skola, när här bara finns inbrottstjuvar, klottrare, skrothandlare och luffare till att börja med. Och så idioter med kamera, till råga på allt. Det sista säger han inte, men jag anar att han tänker det.

När jag senare kontaktar Olga Schlyter och visar henne bilderna tycker inte heller hon att ändringen av fasaden ser bra ut. När hon kontrollerar de ritningar Malmö museer fick inför bygglovsremissen, ser hon att hon dessvärre inte uppmärksammat igenmurningen. Den är å andra sidan, menar hon, inte särskilt väl redovisad på ritningarna. Hon har heller inte fått någon ritning som redovisar ändringar i fasaden mot Industrigatan, utan bara på gaveln.

Olga menar att det skett en miss från hennes sida vid remissvaret och att hon ska se om hon nu kan gå vidare med det hela på något sätt.

Källa:
Olga Schlyter: Tripasin. Ombyggnad av korvskinnsfabrik till gymnasieskola. Byggnadsantikvarisk studie, Malmö Kulturmiljö, Enheten för kulturmiljövård, Rapport 2008:003

Vårtecken

Det är sparsmakat med vårtecken på ödetomterna. Det borde kunna finnas lite vårlökar i jorden här och var, åtminstone, men det är väl för tidigt för dem denna långa och kalla vinter. På Stäppen har en odling anlagts av Mykorrhiza - det måste ha varit förra säsongen - men där syns ännu inga tecken på liv.

Jag beger mig istället till Ellstorp och det demolerade koloniområdet invid järnvägen. Det är fortfarande isigt på sina ställen och vinden biter i ansiktet, men solen är framme. Till sist hittar jag några spirande skott:

Om jag inte tar alldeles fel är det kirskål, denna tåliga och levnadsglada växt som är så god att göra pesto på. Den är alltid tidigt framme, för att hinna växa till sig ordentligt innan andra onyttiga varelser som liljekonvalj och gullviva stuckit fram nosen.

På en plätt som röjts av finns också här början på en odling. Några bäddar har kultiverats och här har det börjat gro. Vem är det då som vill odla upp Östervärn? Jo, självklart är det trädgårdsmästargerillan som varit framme igen:


Något slags vårlök - eller kanske snarare vitlök om man ska tro odlarbloggen på Mykorrhizas hemsida - har nyss brutit sig fram ur jorden. Här finns även annat på gång:

Det är - än så länge i alla fall - en mycket lågmäld och försynt odling. Och det är kanske bäst, med tanke på uttalandet från markägaren Jernhusens representant Thomas Franzon i en Sydsvenskan-artikel september 2009: "Jag har varit ute och tittat på området. Det ser väldigt fint ut. Vi skulle kunna köra bort människorna utan vidare. Det har vi gjort med uteliggare och narkomaner i flera år. Nu är det en annan typ av människor. Så visst, odla ni. Men det får inte anta för stora proportioner. Så småningom måste de maka på sig, så enkelt är det."

Klart man blir sugen på att följa Mykorrhizas uppmaning att utöka odlingarna. Man får bara se upp för Jernhusens utsända spejare, vilkas uppdrag det är att värna äganderätten och skydda även de mest outnyttjade markbitarna från intränglingar som skumblomst och andra försåtliga växter. Men kirskålen lär de i alla fall inte rå på.

Är det verkligen park vi vill ha?

I en artikel i Sydsvenskan den 10:e mars intervjuas professorn och landskapsarkitekten Erik Skärbäck. Han är bekymrad över att den planerade förtätningen av Sorgenfri - det vill säga att man kommer att bygga bostäder där - kommer att ske på bekostnad av öppna rekreationsytor i form av parker. Enligt artikeln skulle Skärbäck vilja att ett helt kvarter görs om till park istället för att bebyggas. Han menar också att "ingen ska behöva ha mer än 300 meter till en park och då räcker det inte med små grönplättar".

När man läser planprogrammet för Norra Sorgenfri (finns att ladda ner här) är det sant, att ytorna som är tänkta som gröningar har karaktären av små plättar. De flesta kvarteren kommer att bli packade med nya bostadshus och befintlig bebyggelse. I områdets sydöstra hörn, i kvarteret Degeln, kommer den nuvarande, vidsträckta gröningen att utvecklas till park. I planen finns också en idé om att kvarteren Ugnen och Tangenten, som ligger kloss intill järnvägen, kan komma att göras om till park- och fritidsområde. "Det finns ett behov av gröna ytor i området och dessa kvarter föreslås därför på sikt utvecklas till grönytor av hög kvalitet", slår planförslaget fast.

Grönt nu och grönt ska det förbli. Kvarteret Degeln, där det tills för inte så länge sedan låg en gammal bondgård.

Det finns alltså en risk att Sorgenfri blir en betongdjungel, där de gröna ytorna hamnar på undantag i ett bortglömt hörn. Om man nu gillar betongdjunglar är det, å andra sidan, en lockande framtidsvision. Jämfört med dagens flacka ödetomter är en bebyggelse som länkar samman Sorgenfri med omkringliggande stadsdelar absolut att föredra. Att - som Erik Skärbäck förespråkar - göra om ett av de nuvarande, gigantiska kvarteren till en park, antingen Spårvägen eller Brännaren fick det bli i så fall, kan i värsta fall innebära att man byter ut en barriär (ödetomten) mot en annan.

Skärbäck menar att storleken har betydelse: "Det krävs en viss storlek för att få in rymd och rofylldhet", säger han. Här står olika behov tydligt mot varandra: av öppna gröna vidder och av fler bostäder centralt. Och gör man park av Kvarteret Tangenten ryker Addo-fabriken all världens väg, till industrinostalgikerns fasa. I ett sådant läge kanske man måste tänka utanför den traditionella, funktionsuppdelade boxen. Kanske kan man arbeta med idéer om gröna, offentliga gårdar inne i bostadskvarteren? Kanske kan man samarbeta med gerillaodlarna i Mykorrhiza, för att garantera grönska i betongen?

Om vi till slut tittar lite på Sorgenfris omgivningar, vad hittar vi då? Längs Agneslundsvägen har vi St Pauli Mellersta och Södra kyrkogårdar. In mot stan ligger St Pauli Norra kyrkogård intill St Knuts väg och Industrigatan. Kanske inte ställen där man slår sig ner med en öl eller fixar grillfest en solig sommardag, men gröna är de. Kanske kunde man göra något för att de skulle bli lite mer inbjudande att promenera genom? På andra sidan Celsiusgatan finns Malmös finaste koloniområde, visserligen inhägnat och svåråtkomligt för alla icke-kolonister, men frodigt grönskande.

Från där jag bor är det ungefär 480 meter till Rörsjöparken, det närmsta ställe som lockar till att lägga ut en filt och läsa en god bok. Går jag lika långt från parken längs Exercisgatan/Industrigatan och beger mig in i Kvarteret Spårvägen hamnar jag där de nu rivna verkstäderna låg. Lite för långt till grönskan enligt Skärbäcks standard, alltså, både för mig och för de framtida boende på Sorgenfri. Men ganska acceptabelt ändå (från Zenithgatan till den gröna Kungsgatan är det lite drygt 300 meter, om man vill vara lite flexibel). De som, enligt Skärbäcks ideal, kommer att ha sämst livskvalitet är de boende kring de delar av Bussgaraget som kommer att bevaras. De har drygt 600 meter både till Rörsjöparken och till den planerade parken i Kvarteret Degeln. Å andra sidan kommer de att bo precis intill ett tänkt fritids- och evenemangscentrum.

Från Bussgaraget till det nu ödelagda koloniområdet mellan Ellstorp och Kontinentalbanan är det drygt 800 meter fågelvägen. En bit att ta sig, alltså, men om man gör en bra cykelväg från Sorgenfri till Värnhem (kommer att behövas) tar man sig lätt dit. Här är en stor yta - nu ägs den av Jernhusen - som skulle kunna bli en finfin park.

Ja, vem vet hur det kommer att bli? Men betong, tegel och gerillaodlare i skön förening tycker jag verkar vara en kombination att satsa på.