Det är inte helt enkelt att på cykel följa Kontinentalbanan åt nordöst ut ur Norra Sorgenfri. Järnvägen är en kraftfull barriär och det krävs lite omvägar och terrängkörning. Först går det bra, när vi nått slutet av Celsiusgatan och tar oss ut i det okända. Bakom Willys - före detta Obs! Interiör - kan man passera mellan en industribyggnad i gult tegel från femtiotalet och en mycket gammal förrådslänga i falurött.
Här har någon hjälpsam människa klippt ett hål i stängslet och vi kan följa banvallen ända bort till Sallerupsvägen, som korsar vår väg i ett brett och djupt dike under spåren. Det är ytterligare en gränsbarriär att navigera. Vi får ta oss nerför en slänt, över gatan och följa den en liten bit innan vi kan ta oss in mellan de sista husen på Ellstorp och en stor brädgård som ligger intill järnvägen.
Barriärer
Vi cyklar genom en fin park som vi inte visste fanns, tills vi kommer till vårt mål. Mellan hyreshusen, Kontinentalbanan och Södra Bulltoftavägen hittar vi ännu ett av dessa övergivna och undangömda ödeområden. Innan järnvägen moderniserades för något decennium sedan låg här ett koloniområde, men all eventuell bebyggelse från den tiden är borta nu.
Däremot finns det kvar en hel del fruktträd, bärbuskar och annan växtlighet. En förvildad trädgård helt enkelt, sådana man ibland kan hitta spåren efter i naturen där det för länge sedan legat en gård. Grusgångarna och stigarna finns kvar, under sly och busksnår kan man ännu ana hur området var organiserat en gång.
Kaninerna har tagit över och skuttar iväg åt alla håll när vi närmar oss. Överallt finns också spåren efter en småskalig piratverksamhet: strippade plastkablar där kopparn tagits bort ligger i härvor bland buskagen. Jag tänker på
Ronni, vars tipi nu verkar ha försvunnit från Stäppen. Han sysslar inte med kabelslakt. Även om det inte är el i sladdarna när man hittar dem så är de, menar han, förorenade av all el som gått genom dem innan.
Några av de kringboende har nu börjat odla upp marken igen så smått. Här och var finns odlingslådor och nyplanteringar. Odlarna har, enligt en
artikel i Sydsvenskan, föreslagit för Ilmar Reepalu att göra om stället till en ätlig park för alla Malmöbor.
Reepalu tyckte att idén lät trevlig och intressant - det kostar ju inget att tycka så - och skickade frågan vidare till kommunalrådet som ansvarar för Malmös stadsmiljö, Anders Rubin. Kanske är Rubin tråkigare lagd än sin partibroder, åtminstone är han mer realpolitiskt snusförnuftig i sitt svar. "Ett spatiöst markutnyttjande är inte det som dominerar min tankevärld när vi har 7 000 nya invånare och ingen plats för dem", säger han till tidningen.
Yta för framtida förtätning av stadsrummet?
Fast egentligen är det inte kommunen som bestämmer över marken. Den ägs av Jernhusen, SJ:s fastighetsbolag, som i och för sig vill sälja den vidare. Sydsvenskans reporter har pratat med en Thomas Franzon på Jernhusen. Han känner ingen större sympati för platsens beboare och bebyggare:
"Jag har varit ute och tittat på området. Det ser väldigt fint ut. Vi skulle kunna köra bort människorna utan vidare. Det har vi gjort med uteliggare och narkomaner i flera år. Nu är det en annan typ av människor. Så visst, odla ni. Men det får inte anta för stora proportioner. Så småningom måste de maka på sig, så enkelt är det."
Franzon nämner inte kaninerna, men man får väl anta att SJ har bra gift att lägga ut när utrensningarna börjar på allvar.
Nu är det senhöst här, snart går det gamla koloniområdet in i vinterdvala på allvar. Men om några månader börjar det spira här igen, och då lär odlarna - denna fredliga form av stadsgerilla - vara på plats för att fortsätta kolonisera marken.
Jernhusens utsände Terminator?
Det blev inget blogginlägg om odlingarna i Enskifteshagen i somras, men väl en artikel i Malmö Fria Tidning.
