torsdag 6 september 2012

Avstickare: lindarna på Sorgenfriskolan


Sorgenfriskolan: i den östra delen av skolgården står en lång allé av bastanta gamla lindar. Trädkronorna bildar ett valv. Det blir en skuggig, avgränsad plats under dem. Här finns stora stenbumlingar i en ring - någon har tänkt till och utformat platsen så att den ska bli ett ställe där barnen kan klättra, sitta och prata, leka kurragömma eller allt som fantasin kan komma på. Eller som 10-åriga Dimitri, elev på skolan, säger till Sydsvenskan: "Det är fint med träd. Det hjälper oss att tänka bättre".


Det är fint med träd. Men mer än så: när det talas allt mer om förtätning av staden blir det också nödvändigt att tänka på de gröna rum som ska finnas kvar. De kommer att bli viktigare än någonsin. En allt mer ökad medvetenhet om vad som krävs för att en stad ska bli ekologiskt och socialt hållbar har gjort att det nu skapas nya gröna rum - stadsodlingar, uppbrutna asfaltytor, gröna tak och så vidare.


Den här allén är ett fint exempel på ett befintligt grönt rum. Det är omtyckt och använt av många, det har inte bara en funktion utan också en historia och ett stort estetiskt värde. I en nära framtid kommer stadsplanerare att fundera mycket mer på hur sådana här platser kan användas på nya sätt - en del av skolgården på dagtid, kanske en allmänning för de kringboende på kvällar, helger och lov?

Nu vill fritidsförvaltningen såga ner lindarna. Grusfotbollsplanen intill allén ska göras om till konstgräsplan och då behövs utrymmet där träden står, det har något med rätt mått för seniorfotboll och säkerhetsavstånd att göra enligt en artikel i Skånskan. Fritidsdirektör Bo Sjöström är bestämd. Fritidsförvaltningen har bytt bort en gräsfotbollsplan, där Södra Innerstadens stadsdel vill bygga ett dagis, och blivit lovad en ny konstgräsplan precis här i stället. Bytt är bytt, bygglovet för dagiset har gått igenom och nu - förstår en - vill inte Sjöström stå där med tvättad hals och det kortaste strået.


Det är fler som är bestämda, till exempel eleverna i klass 1A på Sorgenfriskolan. De vill ha träden kvar. När nyheten om fällningen spred sig, så sent som för några dagar sedan, bildades snabbt en motståndsrörelse bland elever och föräldrar. Det är en viktig strid de tar. En fällning av träden skulle innebära en irreparabel skada, inte bara för skolgården utan för hela grannskapet.

När jag kommer till allén, vid tiotiden på torsdagsförmiddagen, är det tomt och tyst här. Septembersolen skiner, lövverket vajar i vinden och får ljuset att spela i ett ständigt skiftande mönster under träden. Här är varken maskiner eller människor, men upptejpade lappar som skvallrar om protester. Ett upprop på facebook uppmanade under onsdagen alla som vill ha träden kvar att komma hit halv sju i morse för att stoppa fällningen. Uppenbarligen har aktionen lyckats, i alla fall för idag.

Mot resten av skolgården har det satts upp ett tillfälligt stängsel för att avverkningen ska kunna verkställas under säkra former. Men några delar av stängslet saknas och snart kommer det fram ett gäng exalterade ungar, trots att några vuxna på skolgården protesterar vagt mot att de överträder den brutna gräns stängslet utgör. Dimitri är med, förtsås. Han berättar att han var här tidigt i morse tillsammans med sin mamma och många andra. Det var de vuxna som tog bort stängslet så att alla kunde komma in och ha frukostpicknick under träden, sätta upp protestlappar och förbereda motståndet.

En av Dimitris kompisar berättar att igår var det en man som satte sig framför en grävskopa och slog på den med handen så att den inte skulle kunna köra fram. Grabben tycker det är konstigt att någon vill riskera sitt liv för ett träd. Men han skrattar och verkar tycka det är rätt fett att maskinen backade undan och att träden står kvar.

Snart kommer det fram en fritidsledare, som frågar vad jag är för en och ödmjukt men bestämt menar att det nog är lite för mycket ståhej just nu om det här med träden. Ungarna minglar iväg längre in i allén. Oavsett hur det går till slut har de fått en lektion i demokratins villkor som inga samhällskunskapslektioner i världen kan matcha. Eller vänta... en påpasslig lärare skulle faktiskt kunna få det också att hända.

Även kommunalrådet Lari Pitkä-Kangas (MP), med ansvar för bland annat stadsekologi, har agerat och - enligt Sydsvenskan-artikeln - tillfälligt stoppat nersågningen. Upplagt för internt kommunalt bråk mellan förvaltningar, tjänstemän och politiker, alltså. Kanske blir den här trädhistorien även för stadens politiker och tjänstemän en lektion i demokratins villkor.

4 kommentarer:

  1. Utan att ta ställning vare sig för eller emot lindarna tror jag att samma föräldrar kan klaga på att det inte finns någonstans för deras barns fotbollslag att spela eller träna. Enkelt, och bra, bra protestera, svårare att överblicka helheten. / Ulf

    SvaraRadera
  2. @Ulf: den grusplan som finns i anslutning till allén är rejält stor, även om den då tydligen inte har måtten inne för att spela seniormatcher på. Det kanske, å andra sidan, inte den bortbytta planen där man ska bygga dagis på heller har... Det är rätt, det finns alltid motstridiga intressen när man ser till helheten. Det man borde ha gjort i det här fallet, så klart, är att ha bjudit in folk för att höra deras åsikt innan beslutet fattades. Vad jag förstår har det brustit rejält på den punkten, och då kommer ju (lyckligtvis, får man väl tycka) protesterna som ett brev på posten.

    SvaraRadera
  3. Kommentar från Anita Mohlin:

    "Började första klass på Sorgenfriskolan 1942 och då fanns en sådan vacker allé, där vi flickor ibland gick på rasterna. Kan väl inte tänka att det är samma träd, men de ser gamla ut. Måtte de få stå kvar. Vi behöver alla träd vi har. Tycker vi har idrottsplatser nog och behöver inte såga ner dessa vackra träd. Man blir gråtfärdig när man tänker på det."

    Jag tror det är samma träd.

    SvaraRadera
  4. @Anita: enligt Malmö stads hemsida byggdes skolan 1921. Då planterades också vårdträdet, kastanjen, mitt på skolgården. Den dog efter något år och det planterades en ny kastanj, den som står där idag. Det är väl troligt att lindallén också planterades när skolan byggdes, om den inte stod där redan.

    Anita: jag minns mycket väl vårdträdet. Vid speciella tillfällen samlades skolan där, men jag minns inte när och varför. Kanske det var vid skolavslutningar. Vad jag minns så var det inte vintertid vi stod där.

    @Anita: Kastanjen är fortfarande en viktig plats på skolan, enligt hemsidan: "Varje år firar skolans elever kastanjens blomning med en kastanjefest. Det är en härlig fest där släkt och vänner bjuds in och har picknick på skolgården. Där bjuds det på underhållning av våra lokala talanger.

    På hösten tävlas det om vem som kan samla flest kastanjer och vi aktar oss för att inte få dem i huvudet när de regnar ner som värst."

    På en karta från 1904 ser man att det är jordbruksmark där skolan och träden står idag. Marken tillhörde Sorgenfri farm. Mariagatan, som ju går framför skolan, finns men inte Eslövsgatan. Spånehusvägen verkar mest vara en grusväg och Nobelvägen är utsatt med streck (den anlades i det hugget). Pauli Mellersta kyrkogård heter Nyaste Begrafningsplatsen. Skolan måste ha byggts mitt på åkern och jag kan inte tänka mig att där fanns en allé, så lindarna bör ha planterats när skolan byggdes. Drygt 90 år gamla är de i så fall. http://xyz.malmo.se/historiska_kartor/pdf/%C3%960028.pdf

    Anita: Ja det kan ju stämma med 90 år. Jag blir i år 77 år. Tror att en avslutning stod vi vid kastanjen och det delades ut diplom, eller vad det heter, till dom som varit duktiga.

    SvaraRadera