Den andra vandringen under UngBo12 slutar i ett skejtparty på Stäppen. Det är en skön, solig hösteftermiddag när ödetomten visar sig från sin mest idylliska sida. Skejtarna har kommit från när och fjärran - Stäppen har ett vida spritt rykte. "Visst är Stapelbäddsparken fin", menar en av åkarna, "men det är för mycket latte och sparkcyklar där". Hit kommer en för att få vara för sig själv och i fred och kunna göra som en vill.
Stäppen är en allmänning. Nej, så klart inte - det är privat ägd mark - men just nu har platsen något av en sådan funktion. Deltagarna i vandringarna talar om den känsla av frihet och frid som råder här - en slags fristad från stadens larm på andra sidan stängslet. Att det är en vild äng eller glänta.
Någon minns att det var ödeträdgårdarna och de överblivna plättarna mark som var spännande att upptäcka och leka på som barn - och att dessa platser blir allt färre i Malmö.
Från taket intill skejtrampen ser man ett mönster av upptrampade, slingrande stigar genom vegetationen. På samma sätt som man kan tänka sig att stigar vindlade sig mellan de boningar som fanns här för inte så många år sedan, innan de boende avhystes.
Om den nya kvartersindelningen skulle utgå från dessa naturligt uppkomna stråk - hellre än från fyrkantiga kvarter med raka gator emellan - kulle man få en oregelbunden bebyggelse med vindlande gränder, där till och med den ettriga malmöitiska blåsten skulle kunna tappa bort sig.
Den andra vandringen kommer att handla mycket om gröna ytor - eller allmänningar i en bredare mening - gränser och barriärer. Gränserna finns överallt längs vår väg. Mellan de superidylliska, supervälordnade koloniträdgårdarna vid Celsiusgatan och det kaotiska industriområdet. Mellan skejtarna, som tagit marken på Stäppen i anspråk, och oss, de tillfälliga besökarna. Vissa gränser går att överträda, vissa inte. Vid migrationsverkets byggnad på Celsiusgatan finns inga synliga barriärer, men för de asylsökande som kommer hit bör det vara ställt bortom allt tvivel, att det är här den verkliga gränsen de måste passera för att få stanna i landet går.
En av deltagarna i vandringen har varit med i Gör (Om) Rådet, en serie workshops där ungdomar arbetat med hur barriärerna mellan Rosengård och andra delar av staden kan överbryggas. När vi stannar till i trakterna av Addos och Tripasins gamla byggnader är vi nära en av de mer kraftfulla barriärerna - järnvägen. På andra sidan ligger bostadsområdet Håkanstorp, industriområdet Emilstorp, Östra Kyrkogården och - inte så långt bort - Rosengård. En gata är lätt att ta sig över i jämförelse med järnvägen. De tunnlar som finns under den är ofta ogästvänliga platser en gärna undviker.
I visionen och planprogrammet för Norra Sorgenfri finns en uttalad ambition att utvecklingen här ska bidra till att bryta barriärerna mellan de olika delarna av staden - öst och väst, nord och syd. Tanken var att etablera ett grönt stråk, via den tänkta parken i kvarteret Degeln, under järnvägen och bort till Östra Kyrkogården.
Vi stannar till vid stängslet i hörnet Östra Farmvägen/Agneslundsvägen. I torsdags klubbades beslutet att Malmö Stad, för sex miljoner kronor, köper den 19 meter breda och 190 meter långa remsa utmed Östra Farmvägen som blev över när QPharma byggde nytt på sin fastighet. Debatten i fullmäktige blev lång och het. Oppositionen upprördes över det vansinniga att köpa ett stycke mark som egentligen inte går att använda till någonting för så mycket av skattebetalarnas pengar.
Lari Pitkä-Kangas - till vardags kommunalråd för miljöpartiet, med bland annat stadsekologi på sitt bord - är med på vandringen i egenskap av privatperson. Han menar att markköpet är ett sätt för kommunen att etablera sig i kvarteret inför framtida förändringar. Lari hoppas att päronträdet, som fortfarande står kvar några meter innanför stängslet och är den sista reminiscensen av att här en gång låg en bondgård med fruktträdgård, ska kunna räddas kvar.
På tal om träd, när vi ändå står här. Inte så långt bort åt sydväst ligger Sorgenfriskolan. I torsdags kom också ett annat besked från kommunen. Avverkningen av lindarna på skolgården stoppas, som en följd av de protester från föräldrar och elever som snabbt organiserades. Frågan om lindarna ställer många aspekter av den demokratiska processen på sin spets. Det här är inte rätt plats att utveckla detta, men skulle kunna vara stoff för en eller annan masteruppsats i statskunskap.
Tack alla deltagare för en inspirerande och lärorik vandring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar