Malmö Wienerkorvfabrik och en Ford Mustang

Det kom ett brev från Jimmy Nilsson. Han bor i Hässelby och har en Ford Mustang, tillverkad den 25:e januari 1965 på Fordplantagen i Dearborn, Michigan.

Jimmy har spårat Mustangens tidigare ägare. Bilen exporterades som ny över Atlanten och registrerades den 26.e mars 1965 på Malmö Wienerkorvfabrik, som tjänstebil åt fabrikschefen Gunnar Lundin.

Inte Gunnar Lundin vid sitt nyförvärv, men en samtida reklambild. Publicerad med tillstånd av Jimmy Nilsson. 

Så där gled han omkring i Malmö i sin nya bil, Gunnar. "Han körde förmodligen med hatt", skriver Jimmy, "att döma av innertaket som byttes ut tjugo år senare". Bilen på bilden ovan är krämfärgad, men Gunnars exemplar var Wimbledon White. Hans Mustang måste ha synts ofta på Östra Farmvägen.

Det var nämligen här, på nummer 7 i kvarteret Smedjan, som Malmö Wienerkorvfabrik låg. Jimmy har gjort efterforskningar, bland annat hos Malmö Stadsarkiv, i en anda som NSN-redaktionen bara ödmjukt kan lyfta på kepsen för. Firman grundades 1929 och höll då till i Fosieby. Ganska snart behövde man expandera och då köptes tomten i Sorgenfri. Här byggdes en modern anläggning, som stod färdig 1937:

Malmö Wienerkorvfabrik vid Östra Farmvägen.

Av bilden att döma var den här delen av industriområdet jungfrulig mark när wienerkorvfabriken byggdes. Det sena trettiotalet var en intensiv etableringsperiod: Addo var på plats snett över Östra Farmvägen, Tripasin byggde sin korvskinnsfabrik i kvarteret Grytan. På granntomten mot Celsiusgatan kan läkemedelsföretaget Ferrosan ha startat sin verksamhet vid den här tiden.

"Alla medel ha vid inredningen tagits till hjälp för att tillfredsställa tidens hygieniska krav och fabriken kan numera räkna sig till en av de modernaste inom branschen", står det att läsa i ett utdrag ur en skrift som Jimmy fått från Stadsarkivet. "Firman har specialiserat sig på tillverkning av wienerkorv och lunchkorv (nattkorv), vilka varor blivit mycket omtyckta".

Den hygieniska tillverkningen.

Än idag har lokala korvtillverkare försäljningsställen mot gatan, så också Malmö Wienerkorvfabrik. Men Em-We, som butiken kallades, låg på Davidshallsgatan. Enligt Jimmy skymtar korvaluckan förbi i volym 5 av Mitt hjärtas Malmö, kapitlet I öppen bil genom Malmö från 1966.

Robert Dahlström, skribent i Ystads Allehanda, har kåserat om sin tid som lärling på fabriken:

"Jag har ett lite speciellt förhållande till saltkött och saltrulle av flera skäl. Ett är minnena från tiden då jag jobbade som styckarlärling på Malmö Wienerkorvfabrik, EmWe, i Malmö. Det var några år direkt efter grundskolan och jag slet som en hund men lärde mig mycket om livet.
Bland styckarna fanns sådana färgstarka personligheter som "Dansken", som varit motståndsman i Köpenhamn som ung och "Josef", en jugoslav som flytt till Sverige av oklara skäl som han aldrig ville prata om. Men han sjöng märkliga sånger så det kryllade sig på ryggraden.
"Dansken" var för övrigt en av de starkaste människor jag mött. Han klöv hundra grisar längs ryggraden med en bila på en dag. När han var riktigt uppvärmd högg han med bilan i enbart en hand.
Längst ner i fabriken låg saltkällaren. Där nere var det trångt, lågt i taket och fullt med skräckinjagande, stora kar som var fastgjutna i golvet. I de karen staplade man saltköttet och där fick de sedan ligga en tid i saltlake. Det doftade inte blommor där nere i saltkällaren.
I saltkällaren härskade två finnar iförda stora gummiförkläden och gummistövlar. De kom aldrig upp till matsalen utan hade ett eget krypin i källaren. De var fruktade och mytomspunna och det sades bland annat att de var på flykt undan rättvisan i Finland på grund av knivdråp. Men deras saltrulle var det inget fel på. Det låg alltid en stor bit i matsalen som vi fick skära av själva. Där lärde jag mig älska en bra saltrulle."

I artikeln Korven - en ändlös historia skriver Martin Andersson att Malmö Wienerkorvfabrik till slut gick upp i korvjätten Lars Jönsson, som sedermera blev Samfood och numera Atria. Jimmy menar att korvfabriken i början av sjuttiotalet köptes upp av Aritmos, som tidigare var Pellerin/Zenith - ett företag som ju också hade en stark närvaro i räjongerna. Hur som helst kan vi se att även korvens storkapital konglomererats över tid.

Fabriken vid Östra Farmvägen är sedan länge riven och nu är det en parkeringsplats på den del av fastigheten Smedjan 8 där den stod. EmWe-korven levde ändå vidare, som EmWe Kalaswienerkorv med flera EmWe-produkter i Lars Jönssons sortiment. Men nu kan dess historia ändå ha nått sin ände. När Lars Jönsson gick upp i Atria flyttade tillverkningen från Fosie till Lithells fabrik i Sköllersta i närheten av Kumla. EmWe Kalas King Size blev Kalas King Size och så vidare.

Gunnars Ford Mustang då? Jo, den köptes 1976 av William som hade ihop det med Margareta som var Gunnars frus brorsdotter. Sent 80-tal och tidigt 90-tal blev bilen något av en kändis i kännarkretsar och syns i flera reportage, bland annat i tidskrifterna Bilsport och Power.

Stort tack Jimmy, för att du delade med dig av historien om EmWe, Gunnar och din Ford Mustang!

Jimmy och Mustangen, i skick som ny vad det verkar, under träffen Sverigeklassikern 2010. Bilden publicerad med tillstånd av Jimmy Nilsson.

Kvällsvandringen i Sydsvenskan

Fint reportage av Martin Andersson i Sydsvenskan idag om Norra Sorgenfri i allmänhet och kvällsvandringen i synnerhet.

Jan Jörnmark och Elisabeth Högdahl på Skånska Bokmässan

Texten tidigare publicerad i HD

Jan Jörnmark pratar Detroit (Vanity Ballroom). Foto: HD/NST Stefan Ed

Det går inte att tala om Staden, ett begrepp som rymmer allt från Eslöv till Mexico City. Ändå är samtalet om staden – dess möjligheter som kreativa kärnor och samtidigt dess potentiella inneboende destruktiva kraft – ett av samtidens mest brännande. Sedan ett par år tillbaka är också urbana miljöer hembygd för mer än hälften av jordens befolkning.

När Skånes Hembygdsförbund och Författarcentrum Syd väljer staden som tema för årets upplaga av Skånska Bokmässan – som hålls i Kulturmagasinet på Fredriksdal – är man därför i högsta grad i takt med tiden.

Lördagens föreläsare tar sig an ämnet från diametralt olika utgångspunkter. Etnologen Elisabeth Högdahl intresserar sig för stadens mellanrum, eller kryphål. Ofta platser som blivit över, kanske en ödetomt eller en tom bangård, och som stadens invånare tar i anspråk för sina egna syften. Högdahl kallar dessa kryphål för normativa luckor, där det går att skapa ny mening. Det kan handla om att göra en lekplats av en övergiven trädgård, plantera växter i en rondell eller att ockupera en parkbänk – något som måste göras på ett taktiskt smart sätt för att inte sticka i ögonen på den som har makten att till exempel ta bort parkbänken.

Allt mer talas det om den lyckade staden, den som överlever i konkurrensen med andra städer genom att bli attraktiv och lockar människor till sig, som en förtätad stad där tillgängliga ytor bebyggs för bostäder och konsumtion. Högdahl pläderar för vikten av att det får finnas kryphål, utrymme för det oplanerade och en icke ovanifrån styrd kreativitet, som ett sätt också att förhindra att täta urbana miljöer blir socialt instabila.

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia eller – som han själv kallar sig – ruinfotograf, har byggt sin position som uttolkare av stadens öde i ett globalt ekonomiskt perspektiv på att resa världen runt och dokumentera övergivna platser. Han berättar om Detroit, bilstaden som gått från 2 miljoner invånare till 700 000 på några decennier. Det är en stad, menar Jörnmark, som misslyckats med att göra om sig när förutsättningarna för dess välstånd förändrats. Städer som Detroit blir snabbt, när de överges, vår tids motsvarighet till romerska ruiner – på bilderna Jörnmark visar kan vi se de sönderfallande skyskraporna och dansplatsen eka av en storslagenhet och framtidsoptimism som aldrig kan återvinnas.

Detroit är, menar Jörnmark, ett exempel på en stad där den destruktiva kreativiteten tagit överhanden. Hans bilder visar ett apokalyptiskt landskap som är oerhört fascinerande – i alla fall betraktat på vackra bilder i en ombonad föreläsningssal. Det är också ett ämne föreläsaren kan tala länge och engagerat om och därför kommer han aldrig fram till vilka faktorer som gör att vissa städer lyckas överleva, eller bryta en nedåtgående trend och komma tillbaka.

Men i både Högdahls och Jörnmarks bilder av staden blir den röda tråden att byggnaderna, gatorna och mellanrummen i sig är ganska betydelselösa. Det är det kreativa innehåll människorna som bebor städerna – från Eslöv till Mexico City - fyller dem med som är det avgörande. Därför blir också staden en miljö i ständig förändring – en lite paradoxal insikt att få på en plats där vårt så kallade kulturarv magasineras och där hembygdshistoria presenteras inpackad mellan bokpärmar.

Elisabeth Högdahl började intressera sig för stadens kryphål redan i sin avhandling Göra gata (2003). Avhandlingen handlar om Möllevången och Kapstaden. Senare har Högdahl skrivit om Trädgårdsgatan i Helsingborg. Foto: HD/NST Stefan Ed

Skånska Bokmässan fortsätter idag, söndag 21/10, mellan 11 och 16. Kulturmagasinet, Fredriksdal, Helsingborg.

Kvällsvandringen - fler bilder

Therése Nyholm är vänlig nog att dela med sig av bilderna hon tog under kvällsvandringen:

Ruderatmarksflora. Foto: Therése Nyholm

Ruderatmarkskonst. Foto: Therése Nyholm

Ruderatsmarksgrafitti. Foto: Therése Nyholm

Ruderatmarksvandrare. Foto: Therése Nyholm

Grejer på gång?

Bussgaraget, nyare delen. Foto: Tomás Villareal

UngBo12 satte strålkastarljuset på Norra Sorgenfri. Ett av tävlingsbidragen utgick från Riksbyggens tomt i kvarteret Brännaren. Att utställningen fanns i det gamla bussgaraget i kvarteret Spårvägen gjorde förtsås att många besökare kom till grannskapet.

UngBo var det första evenemanget i garagen, som stått tomma sedan stadsbussarna flyttade ut hösten 2008. Att anläggningen skulle komma till användning för olika ändamål - som UngBo - och bli en mötesplats som kunde locka besökare och bli en motor i områdets utveckling var något som det trycktes starkt på i visionen för Norra Sorgenfri och det efterföljande planprogrammet. Men det har liksom aldrig blivit något av, trots alla drömmar och förhoppningar. Nu fylldes stället under en hel månad med folk som debatterade, tänkte och lekte på temat stadsbyggnad och bostadsfrågor. En ganska märklig upplevelse för en gammal Sorgenfri-bloggare!

Nu är garagen tomma igen och vad som ska hända framöver med - och i - dem är osäkert. Under mässans gång hörde jag allt från att SVT ska flytta in till att den stora hallen mot Nobelvägen är svårt förorenad och måste rivas.

Kvällsvandringen till förmån för Världens Barn avslutades i bussgaraget. Trettiotalet deltagare trevade sig fram genom de dunkla båghallarna. Ali Atié - som varit med och byggt UngBo-utställningen och som kom med idén om en vandring i mörker - berättade i ljuset från ficklamporna om limträbalkarna som håller uppe konstruktionen. Sedan öppnade han en dörr till den jättestora, nyaste delen av komplexet, vilken inte användes under utställningen. Ur mörkret strömmade plötsligt musik - saxofonisten Johan Riedenlow trädde fram ur skuggorna bakom en betongpelare och spelade In a sentimental mood. Riktigt mäktigt och riktigt mäktig akustik i den betongsalen. Vi får hoppas att det inte var svanesången för Jaenecke/Samuelsons skapelse.

Johan Riedenlow blåser hårt. Foto: Tomás Villareal.

Så vad händer nu? Det mest konkreta resultatet av UngBo är att stadsbyggnadskontoret utlyst en markanvisningstävling för en av tomterna i kvarteret Spårvägen, det vill säga den del av Norra Sorgenfri som troligen kommer att bebyggas först. Kriterierna för tävlingen är spännande. Förslagen måste vara direkt kopplade till något eller några av de tävlingsförslag till bostäder för unga som kom in till UngBo.

En del tecken tyder på att det även i övrigt kommer att börja hända en del i området. Stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson följde med på en av Norra Sorgenfri Nu-vandringarna under UngBo, till bland annat Addos fabriksinnergård och ödetomten i kvarteret Brännaren. Han påpekade i flera sammanhang under mässan att det nu ska göras en ordentlig satsning på att Norra Sorgenfri-projektet ska få luft under vingarna. I den senaste utgåvan av stadsbyggnadskontorets informationsblad Planering i Malmö (nr 2/2012) skriver han i sin ledare bland annat: "Jag ser starten i kvarteret Spårvägen som mycket viktig, inte bara för de aktörer som blivit tilldelade markanvisning utan för alla andra fastighetsägare i Norra Sorgenfri. Omvandlingen av Norra Sorgenfri har också stor betydelse för de omkringliggande områdena".

I Planering i Malmö 2/12 är det mycket Norra Sorgenfri. Clara Norell presenterar kulturkartan. Projektsamordnare Ulrika Lundquist skriver om dagens kvalitéer och framtidens utmaningar i vårt kära industriområde. Hon lyfter fram visionens bärande idéer om småskalighet, variation och mångfald - samtidigt som hon pekar på att industriverksamheterna successivt ska fasas ut för att lämna plats för bostäder. Det ska bjudas på ny arkitektur, samtidigt som man ska kunna avläsa det traditionella Malmö i områdets karaktär.

Med andra ord verkar projektgruppen fortfarande brottas med att få ihop de spretande delarna till en framåtskridande rörelse.

F. d. Addos fabriksgård. Foto: Tomás Villareal.

Ulrika trycker hårt på områdets kulturhistoriska värden som en kvalité i framtiden: "Ett trettiotal byggnader från 1900-talet med kulturhistorisk eller miljöskapande värde utgör en av områdets stora kvalitéer. /.../ Detaljer såsom entréer, räcken, sten- och tegelfasader, vackra fönster och tak utgör en exposé över 1900-talets arkitekturstilar och bidrar till ett varierat och stimulerande stadsrum med ett historiskt djup.
Byggnader och miljöer kommer att behöva förändras och utvecklas /.../. Men det är väsentligt att förändringarna sker på ett sätt så att byggnadernas karaktär och de egenskaper som uttrycker värdena behålls. Historiska sammanhang ska vara avläsbara."

F.d. Ferrosans fabriksgård. Foto: Tomás Villareal.

Samtidigt som Ulrikas text kommer i tryck förstörs Förlagshusets travertinfasad. För mig ett talande exempel på att ambitionerna och det som faktiskt sker i området inte går i takt.

Ulrika släpper även en intressant nyhet: det planeras nu för en grundskola i området, något som inte varit aktuellt tidigare. Norra Sorgenfri beräknas i framtiden ha 5 000 invånare och då kommer det att finans behov av en skola här. "Malmö stad vill ge skolan bästa tänkbara plats /.../. En central förutsättning är att skolan integreras med sin omgivning där uteytor ges möjlighet att samnyttjas över dygnet /.../ såväl ombyggnad av befintliga lokaler som nybyggnad prövas som alternativ".

Det är inte första gången Norra Sorgenfri lyfts fram i Planering i Malmö. Förra gången var i nummer 1/2010. Nu återstår att se om det blir mer fart på saker och ting den här gången området hamnar i rampljuset.

F.d. Duxfabrikens fasad, Celsiusgatan. Foto: Tomás Villareal.

Några som i så fall ganska snart kommer att försvinna är skejtarna på Stäppen. De tycker bara det är kul att vara kvar här så länge de får vara i fred. När vi nådde fram till deras anläggning under kvällsvandringen och stod där och pratade om ödetomtens framtid, visade det sig att flera av vandrarna till vardags jobbar på stadsbyggnadskontoret. Det fick mig att fundera på vad jag egentligen berättat för skrönor om utvecklingsprojektet tidigare under vandringen, men först och främst uppskattade jag innerligt de initierade synpunkter som kom fram - och kanske var det ännu ett tecken på att Norra Sorgenfri går ett spännande skede i sin historia till mötes.

Kvällsvandring!

Ödetomter! Skrönor! Dunkla vrår! Överraskningar!

Nu på onsdag, 10/10, blir det en specialvandring i Norra Sorgenfri. Vandringen går av stapeln 20.00, efter mörkrets inbrott.

Vandringen är ett samarbete med Radiohjälpens pågående insamling för Världens Barn. Ta med 100 kr - eller mer - till insamlingsbössan som kommer att finnas på plats.

Ta också med FICKLAMPA samt oömma och för väderleken passande kläder. Och gärna valfri varm dryck.

Guide genom mörkret blir allas eder Norra Sorgenfri Nu-redaktör.

Samling 20.00 vid det öde huset vid Industrigatan/Ödetomten. Tärningen är kastad!

Föranmälan (obligatorisk):
ali@jacaranda.se
johanna.lindberg@varldensbarn.se
vantinge@telia.com

Avstickare: Hasslarp

Texten tidigare publicerad i HD.

Bild HD/NST Aline Lessner

I Hasslarp finns det ingen kyrka. Men det finns en katedral – det gamla sockerbruket, byggt på 1890-talet av fem miljoner tegelstenar från tegelbruken i Höganäs, Fleninge och Danhult.

Bruket las ner 1992. Parken vid kontorsbyggnaden är förvildad och huset är i förfall. Söderut finns ett stort område med dammar för vattenrening som håller på att tas över av jättebjörnloka och sly. Här är svårframkomligt och när jag forcerar snåren skrämmer jag upp en häger. Dammarna har i sitt postindustriella liv blivit ett reservat för fåglar.

Tillbaka på själva bruksområdet kikar jag in i den jättelika fabriken. Nu ligger här plastsäckar med pellets staplade. En man kör fram till mig med sin truck och undrar – med fog – vad jag har här att göra.

Jag förklarar att jag just läst Helsingborgs Historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg, där byggnadsantikvarie Daniel Melcherts kapitel handlar om just Hasslarp. Det har gjort mig nyfiken på att ta reda på hur här ser ut idag. Henrik, som truckföraren heter, berättar då att den förre ägaren ville riva alltihop, men numera är här fullt med hyresgäster, allt från Skanska som har ett upplag av tunnelelement till folk som mekar med sina bilar. Det finns planer på att röja upp i bruksparken och bygga villor där. Till och med det gamla stickspåret till bruket används – tunnelelementen forslas härifrån till Förslöv längs järnvägen.

Bild HD/NST Aline Lessner

Henriks framtidsoptimism är smittande, men har kanske inte riktigt fått fäste i Hasslarp än. Nyligen rapporterades i HD om oseriösa fastighetsägare, sociala problem och motsättningar i byn. En del hus tycks stå tomma eller är till salu, som lanthandeln och Folkets Park med sin dansrotunda i andra änden av byn.

Bruket och Parken, kapitalet och arbetarrörelsen i varsin ände av byn och så åkrarna som tar vid på andra sidan landsvägen. Sockerbruket och Hasslarp växte fram just här, ur så gott som ingenting, för att de rätta förutsättningarna fanns: en het sockermarknad, järnvägen, ån och omlandet där det gick att odla betor.

Många av artiklarna i den senaste delen av evighetsverket Helsingborgs historia, den sjuttonde sedan starten på 1920-talet, ger en förståelse för varför landskapet och samhällena ser ut som de gör idag. Bland annat skriver historikern Johan A. Lundin medryckande om Råås utveckling från rudimentärt fiskeläge – och smugglingscentra – till expanderande municipalsamhälle med blomstrande sjöfart och stadsambitioner.

Den tid skribenterna verkar i påverkar förstås vad som anses väsentligt att lyfta fram. Hasslarpsbrukets inverkan på miljön får därför stort utrymme i miljövetaren Fredrik Björks artikel om sockerindustrin i Nordvästskåne. När professorn i historia Solveig Fagerlund skriver om hantverk och binäringar på landsbygden vill hon, trots att källmaterialet är knappt, lyfta fram kvinnors ofta osynliggjorda men viktiga arbete för försörjningen.

Jordbruket, skiftet, industrialiseringen, folkrörelserna och landsortskommunernas utbyggnad – allt har satt sina spår. En idrottsplats, ett ålderdomshem som blivit skola eller en nedlagd fabrik har alla sin historia. Men även om det är de stora strukturomvandlingarna som ger mest avtryck är det ändå genom människors göranden och låtanden historien kommer som bäst till liv.

Man kan, som etnologen Charlotte Hagström, intervjua människor som har personliga minnen av lantbrukets dramatiska förändringar under det senaste halvseklet. Eller man kan, som kultursidans medarbetare, professorn i etnologi Lars-Eric Jönsson, gå till arkiven. Där finns de alla, mängderna av dammiga protokoll från landsortskommunernas nämndsammanträden genom åren. Genom nykterhets- och barnavårdsnämndernas och fattigvårdsstyrelsernas handlingar får vi en bild inte bara av hur människor levde utan också om de normer och den finmaskiga kontrollapparat som på gott och ont präglade livet i närsamhället.

"Helsingborgs historia VIII:2" handlar om en tid som känns avlägsen, men som ändå tillhör det nyss förflutna, Den lever ännu i människors minnen och är fortfarande klart avläsbar i terrängen. Kanske är det denna närhet, snabbt undflyende i en värld som förändras i allt snabbare takt, som gör att verket trots sin officiösa prägel är så angeläget. Det är en bok som förtjänar en bred läsekrets.

Helsingborgs historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg  
Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör), Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson, Torgny Fransson och Karin Gustavsson.

När jag besökte Hasslarp hade jag glömt ta kameran med mig - ett sådant slarv! Alltså måste jag åka dit igen snart och kolla lite noggrannare.