Avstickare: Alfred Benzon på Vesterbro

Vesterbrogade 62, 1883

AB Alfred Benzon & Co etablerade sig i Malmö - i kvarteret Brännaren - kring 1910. Men moderbolaget var danskt och hade varit verksamt i Köpenhamn sedan 1840-talet. Alfred Benzon var apotekare och hans företag sysslade med kemisk tillverkning och grosshandel av kemikalier, mediciner, kryddor och allehanda andra ting. Ungefär som hos dotterbolaget i Malmö, alltså.

Benzons första fabrik anlades, enligt danska Wikipedia, på Kalvebod strand 1863. Men verksamheten expanderade snabbt till ett komplex av fabriks- och lagerbyggnader kring fastigheten Halmtorvet 29 på Vesterbro. Här, på hörnet Søndre Boulevard/Skelbækgade, står fortfarande en bastant byggnad med texten "Alfred Benzons Fabrikker" på fasaden. Så här skriver Københavns Museum, inför en vandring på platsen: "Området er specielt, da det er den samme virksomhed, der haft til huse på adressen siden midten af 1800-tallet og som er blevet udvidet af flere omgange"

När Ur-Alfred dog 1884 tog sönerna Alfred och Otto över och företaget utvidgades ytterligare. Københavns Museum igen: "Der var altså tale om driftige herrer. På fabrikken blev der fremstillet diverse kemikalier, skåret og pulveriseret droger og krydderier samt fabrikeret forskellige medicinalvarer og stoffer til forbinding."

Otto Benzon, apotekarutbildad som sin far, hade även andra intressen än det kemiska och företagandet. Han tog en examen i statsvetenskap och lät sedermera uppföra "proverber og lystspil hvilke alle har gjort stor lykke", som det står att läsa på danska wikipedia. Surrogater blev debuten och följdes av verk som Tilfældigheder, En skandale och Sportsmænd. Skådespelen "gemmer i en egen yndefuld ømhed og melankolsk ironi dråber af virkelig poesi", menar danska wikipedia.

Otto Benzon. Teckning av P.S. Krøyer 1895. Bilden hämtad från danska wikipedia.

Motiven hämtades från Köpenhamns borgerliga miljöer, som vi får anta att Otto kände utan och innan. Satiren i verken väckte, enligt svenska wikipedia, till en början stor förargelse. Det kan alltså ha rört sig om skandalsuccéer. Men någon dansk Thomas Bernhard var han nog ändå inte, Otto. Hursomhelst var han säsongen 1913-14 direktör för Det kgl. Teater, det vill säga kort efter att Benzon etablerat sig vid den malmöitiska Industrigatan och precis innan första världskriget bröt ut.

Sedermera har Alfred Benzon A/S på känt manér gått samman med och upp i andra företag i kemi- och läkemedelsbranschen. 1936 lämnade en av senare generationers Benzon, Niels, bolaget och blev ensam ägare till Svaneapoteket och AB Alfred Benzon & Co i Malmö.

Vid tiden för museets vandring var det diskussion om lokalplanen för Skelbækgade och vad som skulle hända med Benzons fabriksbyggnader. Museet förordade en bevaring, så att Vesterbros industrihistoria även framgent skulle vara avläsbar i geografin. Man hoppades också att några av de konstnärer som då hade sina ateljéer i de gamla fabrikslokalerna skulle delta i vandringen. Precis som för konstnärerna i föreningarna Addo och Cirkulationscentralen hemmavid var deras närvaro förmodligen hotad vid den här tiden (kanske runt 2008).

Hur det blev med den saken vet jag inte. Kanske finns det fler Benzon-byggnader i kvarteret, där konstnärer fortfarande har ateljéer. Men numera är i alla fall hörnhuset omgjort till "65 luksuslejligheder", enligt arkitektkontoret Kant som gjorde ritningarna för omvandlingen. Fasaden mot öster har utsmyckats med en anslående tromp l'oeil:

Gaveln mot väster har fått skojiga balkonger:

Huset ligger intill den mångbesjungna Kødbyen, där NSN-redaktionen förstås gillar att hänga och gå loss med kameran.

Avstickare: Lindängen

Boplatser i syd. Kvarteret Serenaden.

Alessandro Scotti är fotograf och jobbar för UN-HABITAT. Just nu tillbringar han några veckor i Malmö och försöker greppa hur allt hänger ihop.

Malmö är en av nio städer Alessandro ska besöka. Städerna är alla i samma storlek och befinner sig i "någon slags korridor", som Alessandro uttrycker det - ett förändringsskede, en korsväg där utvecklingen kan gå åt väldigt olika håll beroende på de vägval politiker, samhällsplanerare och andra aktörer gör. Och, förstås, beroende på hur de globala ekonomiska förhållandena förändras över tid. Malmö är den enda staden i studien som ligger i den så kallat utvecklade världen. (Det där måste väl vara en term som är helt ute, för övrigt?)

På nyårsaftonen tillbringade vi några timmar med att promenera runt i Norra Sorgenfri. Då råkade jag nämna Lindängen. Så nu åker vi dit. Från Amiralsgatan tar vi Lantmannagatan söderut till Ystadvägen, sedan Munkhättegatan sydväst en bra bit genom Nydala och Eriksfält, förbi Söderkullaskolan och över Inre Ringvägen.

Lindängen byggdes 1969-70, ett miljonprojektområde bland flera som nu ligger som ett band i Malmös ytterkant. Inre Ringvägen bildar, tillsammans med Trelleborgsvägen och matarleden till Fosiebys industriområde, kraftiga barriärer mot omvärlden. Inne i området delar Munkhättegatan området i två halvor. Här skulle man bo, äta och sova för att sedan ta bilen till jobbet och affärerna i centrum, för att sedan slutligen dö. Riktigt så blev det inte.

Kvarteret Motetten nybyggt. Arkitekt: Jaenecke & Samuelson genom R Weichselbaumer. Foto: Jaenecke & Samuelson, 1970. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

När vi parkerat på den jättestora och ganska öde parkeringen vid den privata vårdcentralen brer Alessandro ut sin karta på motorhuven. Han pekar på ett tomrum mellan Lindängen och bostadsområdena längre västerut. Det är Hyllie. Alessandro har varit där och upptäckt att det numera inte är tomt, även om det fortfarande inte är samma täta stadsbebyggelse som i de intilliggande områdena. Och det som kommer att byggas där blir förstås radikalt annorledes mot husen här och ämnade för ett annat segment av bostadsmarknaden. Men det kunde blivit annorlunda. Hyllie var tänkt som nästa utbyggnadsetapp i miljonprogramsprojektet när hjulen stannade den gången.

Kvarteret Kantaten. Arkitekt: Roos & Thornberg, 1969. Foto: Thomas Schlyter. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

Inte heller Lindängen blev fullt utbyggt, som det var tänkt. Saxat ur Bostadsmiljöer i Malmö del 3, under redaktion av Tyke Tykesson:

"1970 upprättades en stadsplan för kvarteret Vårsången söder om Munkhättegatan. Planen omfattade trevåningshus som skapade en stor kringbyggd gård i vilken sex åttavåningshus placerades. Socialvårdsstyrelsen hade invändningar mot planen vilken ansågs alltför kompakt med för lite gårds- och grönytor, vilket kunde leda till "skadegörelse och liknande problem (som erfarenhetsmässigt sammanhänger med hård exploatering)". Socialvårdsstyrelsen menade också att en bilväg mellan Kastanjegårdens villor och höghusen skulle skapa segregation. Planen antogs utan hänsyn till invändningarna men endast den norra halvan av bebyggelsen kom till. 1978 gjordes en ny stadsplan för den södra delen med en blandad småskalig bebyggelse."

Här har uppenbarligen eftertanken hunnit ifatt konsekvenserna av miljonprogramsestetiken och -ideologin, i alla fall hos Socialvårdsstyrelsen. Dock alltså inte lokalt i Malmö, där planen antogs. Skälet till att bara halva Vårsången 1972-72 byggdes som det var tänkt framgår inte. Men vid det laget var nog kritiken mot miljonprogramsområdena så stark att det var svårt att fortsätta. 70-talets ekonomiska krisår bör också ha spelat in.

Kvarteret Vårsången. Arkitekt: JPT Arkitektkontor genom Per W Persson. Foto: Tyke Tykesson, feb 2002. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

På områdeskontoret vid centrat träffar vi Fiona Winders, som är områdesprogramskoordinator. Lindängen är ett av fem så kallade programområden, där Malmö stad ska göra särskilda satsningar under fem år. Två år har gått. Fiona berättar om hur man försöker arbeta tillsammans med de boende, utifrån de problem och önskemål de definierar, för att förändra saker och ting till det bättre. Ett exempel är Lindängenbadet. Det drivs av en ideell simförening. För att kunna driva sin verksamhet tar föreningen inträde till badet. Gott nog, men eftersom många på Lindängen inte har så mycket pengar var det en stor kostnad för en stor barnfamilj att gå dit. Förra sommaren blev det dock en förändring. Föreningen gick med på att föräldrar kunde lösa billigare familjebiljetter. De privata fastighetsägarna i området gick med på att ge barnen ett pass till badet - alltså en kostnad för fastighetsägaren men som gav flera vinster istället. Som Fiona säger: istället för att stå utanför stängslet och glo in, eller försöka ta sig in på olika mer eller mindre våldsamma sätt, kunde nu ungarna komma in och bada istället.

Ett litet exempel, också på hur fastighetsägare - enligt Fiona - mer och mer börjar förstå att de måste investera även i den sociala miljön för att säkra/öka värdet på sina fastigheter. Men de stora utmaningarna handlar om att anpassa bostäderna till de familjer som faktiskt bor här. Miljonprogramslägenheterna planerades för kärnfamiljer med ett eller två barn och en eller två föräldrar. Det gör att det finns många mindre lägenheter, tvåor och treor. Det leder till trångboddhet, som i sin tur leder till en massa andra bekymmer.

Områdesprogrammet, berättar Fiona vidare, arbetar för att skapa större trygghet i området. Ett exempel är gång- och cykeltunnlarna under de stora vägarna. En bra idé ur trafiksäkerhetspunkt, men som samtidigt skapar otrygga platser som försvårar för folk att ta sig mellan olika delar av området och till andra delar av stan. Nu har man fått en övergång i gatuplan, med trafikljus, över Munkättegatan i söder - där Lindängeskolan ligger. För att lyckas med sådana förändringar krävs ett nära samarbete med de tekniska förvaltningarna och att se till helheten snarare än ett stuprörstänkande kring det egna avgränsade ansvaret.

Och här - för områdesprogrammet i Lindängen - ska jag börja arbeta  i februari. Jag ser mycket fram emot det och är förstås i hög grad partisk i den här rapporteringen. Planen är att fortsätta skriva om Norra Sorgenfri i den här bloggen, men det är väl ganska troligt att det kommer bli många fler avstickare till Lindängen framöver bland posterna. Och en post lär väl få rubriken Att gå från observatör till aktör.

Fiona hastar vidare till ett nytt möte. Alessandro hämtar sin fotoutrustning och vi beger oss bort mot badet, som nu ligger i ide i väntan på en badsäsong som just den här gråkalla januaridagen känns avlägsen. Alessandro har under sina utforskningar av Malmö förundrats över hur tomt det är överallt, när han jämför med städer i andra delar av världen. Är det verkligen så? Och vad beror det i så fall på? Att han råkat besöka platser på tider när alla andra är någon annanstans? Årstiden? Hur vi använder, eller rättare sagt inte använder, det offentliga utrymmet?

Vi ser oss omkring. Hus-i-park-idealet är tydligt i kvarteren Serenaden och Balladen. Här är förstås inte en kotte, i meningen människor som rör sig, förutom någon enstaka cyklist eller fotgängare. Jag försöker mig på en förklaring om att Malmö är utspritt i förhållande till sin folkmängd, det är inge tät stad. Men här är det tätt, invänder Alessandro. Fiona har just berättat att det bor 6 700 personer på Lindängen. I Boendemiljöer i Malmö, från 2002, uppges siffran 5 600 i början av åttiotalet och att det därefter skedde en viss nergång. Den Trenden har brutits. I och med att bron kom till har Lindängens position radikalt förändrats - från en isolerad utpost till något som mer och mer börjar likna en del i storstadsregionen Köpenhamn/Örestad. Så visst är här tätt - och samtidigt folktomt.

Alessandro (t.h.) och hans medarbetare Alberto vill plåta bassänger. Men det är vinterstängt.

Alessandro pratar mycket om the grid, alltså hur gatorna, husen, gårdarna, gångvägarna etcetera är utlagda i terrängen. Han menar att den grid vi har får vi leva med under överskådlig framtid, eftersom det krävs så stora ekonomiska - och också sociala? - investeringar för att förändra den. Som jag förstår det är han därmed också ganska pessimistisk till de möjligheter som ligger i exempelvis förtätning och omvandling av funktioner, till exempel från bostäder till bokaler och dylikt. När Fiona pratar om lägenhetsstorlekarna är det - även om det inte tillhör det synliga rutnätet - ett sådant exempel. Att bygga om husen invändigt och samtidigt behålla dem som hyresrätter folk som vill bo på Lindängen har råd med är en svårlöst ekvation.

Medvetenheten om vikten av att åtminstone försöka planera och bygga mer flexibla strukturer har ökat. Samtidigt ser det mesta som byggs ut som vanligt. Så småningom, kanske 2014, kommer det att bli en utställning i Malmö där resultatet av Alessandros rundresa presenteras. Kanske finns det inspiration att hämta från hur de andra städerna har löst sina dilemman?

Motetten idag.

Gott nytt år!

Bilden hämtad från bloggen benknäckarvals. Foto: Emma Karis

Ännu ett pepparkakshus med Sorgenfri-motiv - denna gång Jaenecke/Samuelssons modernistiska skapelse mellan Östra Farmvägen och Båstadsgatan - får bli Norra Sorgenfri Nus nyårshälsning. Bilden hämtad från Moa Andersdotters blogg benknäckarvals.

Tillsammans med Sara Lundgrens transformatorstation från hörnet Östra Farmvägen/Industrigatan är det definitivt en trend. Vem blir först med att göra Addo-kvarteret i pepparkaka och kristyr? Eller skate-rampen på Stäppen?

Här är ytterligare en hälsning - till en känd sökmotor - från taket på huset intill Stäppen:

  
Påpassligt uppfångat av kartingenjör Peter Ahlström på stadsbyggnadskontoret, under arbetet med flygbilder över Malmö. Du bör kunna kolla själv om du följer den här länken. För den som nu funderar på att göra skate-rampen i pepparkaka finns här alltså även en översiktsbild, om än lite suddig i detaljerna.

Blomqvist på arbetsinrättningen

Det här är familjen Blomqvist, förevigad någon gång i början av förra seklet. Kanske är bilden tagen vid arbetsinrättningen på Sallerupsvägen. Familjefadern var nämligen föreståndare där och familjen, med åtta barn, bodde i en tjänstebostad på området.

Bilden kommer från föreståndare Blomqvists barnbarn, Kim Teleman på Öland. Kim berättar att farfadern var trädgårdsmästarutbildad i Tyskland men född utanför Malmö. Han ska också ha varit trädgårdsmästare på ett slott innan han kom till arbetsinrättningen vid Värnhem. Kims pappa är alltså ett av barnen på bilden, måhända den stiligt klädde ynglingen stående längst till vänster.

När jag för några år sedan gjorde lite efterforskningar om arbetsinrättningen hittade jag inte särskilt mycket. Å andra sidan grävde jag inte djupt nog och besökte inte Malmö stadsarkiv, exempelvis. Så här skrev jag, i alla fall, i inlägget Fattiga och sjuka, danssugna och döda:

"Oscar Bjurling skriver i Stadens fattiga. En studie över fattigdom och fattigvård i Malmö, från 1956, att 'år 1899 kunde man äntligen ute på Värnhem flytta in i en stor och för sin tid mycket modärn anläggning'.

På Länsstyrelsens hemsida, avdelningen Vård och omsorgshistoria, står följande: 'I de större städerna blev försörjningsinrättningen fattiggårdens motsvarighet. Vid Värnhem i Malmö togs en försörjningsinrättning med plats för drygt 500 fattighjon i bruk 1899'.

Arbetsinrättning är också en benämning som ofta förekommer, och som säger vad det handlar om - de fattiga skulle göra skäl för brödfödan genom att utföra olika sysslor. Bjurling berättar om den unge pastorsadjunkten Hagbard Isberg, som upprörs över förhållandena på Värnhem:

'Fattigdomen i all fattigdom synes mig alltid vara, att de fattiga icke ha råd att ha känslor. Särskilt den vård, som beredes genom de större städernas anstalter, röjer mången gång bra liten respekt för de hederliga, fattiga gamlas känslor, när vi, sedan de tjänat ut, sammanföra dem i de stora anstalterna med vrak och spillror av människoliv? Visa vi oss ha respekt för de fattigas känslor, när vi låta en utarbetad, utpinad änka efter en drinkare, en kvinna, som hederligt försörjt sig och en stor barnaskara, på gamla dagar, när hon äntligen har utsikt att få lite ro, tillbringa sin levnadskväll med rumskamraters trätor och bannor till dagligt bröd?'

Pastorsadjunkt Isberg gör en tydlig åtskillnad mellan hederliga fattiga och andra grupper på arbetsinrättningen, exempelvis prostituerade kvinnor som kom från Landskrona tvångsarbetsanstalt. Ungefär som dagens socialtjänst och socialförsäkringssystem gärna gör skillnad mellan värdiga och ovärdiga klienter. Det som upprör Isberg mest, och det kan man förvisso förstå, är att de intagnas barn kunde få vistas månader och år på arbetsinrättningen innan de utackorderdes: 'Och veta vi inte, vilken betydelse även en kortare tids dåliga intryck kunna ha för ett helt människoliv?'

Så småningom blev arbetsinrättningen ålderdomshem, sedan en del av Värnhems sjukhus. Än idag står de röda tegelbyggnaderna kvar, nu är det en högstadieskola: Rönnenskolan."

Kim vill gärna ha mer information om arbetsinrättningen och om familjen Blomqvist. Hör av dig om du har något att berätta!

God jul!

Foto och pepparkakshus: Sara Lundgren

Inte vilket pepparkakshus som helst! Det föreställer en transformatorstation som en gång i tiden stod på fastigheten Brännaren 5, i hörnet Östra Farmvägen/Industrigatan. Notera särskilt de konstfärdiga kristyrdekorationerna, som återger originalets tegeldetaljer på ett förtjänstfullt sätt.

Konstruktören, Sara Lundgren, har gett sitt benägna tillstånd att publicera huset på bloggen. Och vad kan väl passa bättre som julhälsning från Norra Sorgenfri Nu? Knappast något!

Sara har också skickat med ritningar på transformatorstationen, för en jämförelse:

Ritning till Transformatorstation å tomt inom stadsägan n:r 92 i Mellersta Förstaden för Malmö Elektricitetsverk.

Brännaren 5 är den lilla tomt i kvarteret Brännaren som Malmö Stad äger. Den är idag obebyggd och jag har alltid undrat vad som funnits där. Nu vet jag, tack vare Saras pepparkakshus. Det är en liten hörntomt, som ett litet brofäste av stadsägd mark i det jättelika kvarteret. Om det blir en byggnad där igen i framtiden önskar man ju att arkitekten kikar på transformatorstationens fina fasaddetaljer. Snett mitt emot - över östra Farmvägen - ligger Addo-kvarteret med sin subtilt variationsrika arkitektur i rött tegel.

Nåbelpriset

Norra Sorgenfri Nu har fått Nåbelpriset i litteratur!

Detta nobla pris delas årligen ut av Sydsvenskans Malmöredaktion, till "den eller det som genom gärningar eller sin blotta existens gagnar mänskligheten och ökar pulsen på Malmös kroppspulsåder Nobelvägen och dess närområde".

Att uttala Nobelvägen med betoning på första stavelsen - vilket en del inbitna malmöiter gör - går tillbaka på historien om hur gatan fick sitt namn. Enligt vissa uppgifter ska den ha uppkallats inte efter den kände dynamitarden, utan efter en skräddarmästare vid namn Nobel [nå:bel]. Men det finns inget historiskt belägg för att det ska ha funnits någon skräddare med det namnet i trakten.

Hursomhelst. Nåbelstiftelsen består av Martin Andersson på Malmöredaktionen och motiveringen lyder: "för en trägen kärleks- och insiktsfull skildring, granskning, dokumentation och guidning av Norra Sorgenfri".

Stoltheten över utmärkelsen känner förstås inga gränser här på redaktionen. Samtidigt gläds vi med de andra pristagarna, särskilt skulptören Noel. Han har fått fysikpriset för sin "envisa kamp med ett stycke upphittat granitblock". Koloniområdet Zenith har fått fredspriset, "för att i över hundra år med charm och snickarglädje ha förgyllt asfalten och skapat en fridfull oas mellan bostadshusen i ett annars tämligen nött område".

Flera pris med nära anknytning till Norra Sorgenfri, alltså. Nämnas bör också gångtunneln på - eller snarare under - Dalaplan, som fick ekonomipriset för sin "sparsmakade och minimalistiska utsmyckning, att med steril och rå betong gestalta en universell och postmodernistiskt urban hopplöshet".

Styrkt av utmärkelsen kommer redaktionen att göra sitt bästa för att verka vidare i prisets anda. Till skillnad från många mottagare av det där andra litteraturpriset är Norra Sorgenfri Nu fortfarande i blomman av sin ungdom.

(För den intresserade tillkännagavs priset i förra söndagens pappersupplaga av Sydsvenskan, och på inget annat sätt. Därför länkar jag istället till ett gammal inlägg om just Nobelvägen, och till ett som handlar om gatunamnen i Norra Sorgenfri.)        

Oscar Niemeyer R.I.P.

En av 1900-talets mer betydande arkitekter, Oscar Niemeyer, har gått ur tiden. Han skulle precis fylla 105, så han hade några år på nacken. En malmöpåg som träffade Niemeyer är Henrik Brandão Jönsson, reporter baserad i Rio de Janeiro. I reportageboken Paradisön finns en storslaget underhållande scen där Jönsson uppvaktar/försöker intervjua den fortfarande inbitet kommunistiske Niemeyer på dennes 100-årsdag i arkitektens lyxvilla i skogen utanför Rio.

Jag hade väl knappast känt till Niemeyer om jag inte läst Paradisön, som handlar om Brasília, Brasiliens supermodernistiska huvudstad som på femtiotalet uppfördes mitt ute i ingenstans. Lúcio Costa stod för stadsplanen och Niemeyer ritade de flesta av de monumentala byggnaderna i staden.

Niemeyers formspråk är värt en mässa:

Nationalkongressens byggnad, Brasília

Niemeyer Museum, Curitiba

Niterói Contemporary Art Museum

Katedralen i Brasília

Niemeyer kommer med all sannolikhet också att få både en och två mässor till sin åminnelse. Rio har utlyst tre dagars sorg. I svensk media har dödsfallet blivit sparsamt uppmärksammat. Sydis har infört en kort nekrolog.