onsdag 19 december 2012

God jul!

Foto och pepparkakshus: Sara Lundgren
Inte vilket pepparkakshus som helst! Det föreställer en transformatorstation som en gång i tiden stod på fastigheten Brännaren 5, i hörnet Östra Farmvägen/Industrigatan. Notera särskilt de konstfärdiga kristyrdekorationerna, som återger originalets tegeldetaljer på ett förtjänstfullt sätt.

Konstruktören, Sara Lundgren, har gett sitt benägna tillstånd att publicera huset på bloggen. Och vad kan väl passa bättre som julhälsning från Norra Sorgenfri Nu? Knappast något!

Sara har också skickat med ritningar på transformatorstationen, för en jämförelse:

Ritning till Transformatorstation å tomt inom stadsägan n:r 92 i Mellersta Förstaden för Malmö Elektricitetsverk.

Brännaren 5 är den lilla tomt i kvarteret Brännaren som Malmö Stad äger. Den är idag obebyggd och jag har alltid undrat vad som funnits där. Nu vet jag, tack vare Saras pepparkakshus. Det är en liten hörntomt, som ett litet brofäste av stadsägd mark i det jättelika kvarteret. Om det blir en byggnad där igen i framtiden önskar man ju att arkitekten kikar på transformatorstationens fina fasaddetaljer. Snett mitt emot - över östra Farmvägen - ligger Addo-kvarteret med sin subtilt variationsrika arkitektur i rött tegel.

torsdag 13 december 2012

Nåbelpriset


Norra Sorgenfri Nu har fått Nåbelpriset i litteratur!

Detta nobla pris delas årligen ut av Sydsvenskans Malmöredaktion, till "den eller det som genom gärningar eller sin blotta existens gagnar mänskligheten och ökar pulsen på Malmös kroppspulsåder Nobelvägen och dess närområde".

Att uttala Nobelvägen med betoning på första stavelsen - vilket en del inbitna malmöiter gör - går tillbaka på historien om hur gatan fick sitt namn. Enligt vissa uppgifter ska den ha uppkallats inte efter den kände dynamitarden, utan efter en skräddarmästare vid namn Nobel [nå:bel]. Men det finns inget historiskt belägg för att det ska ha funnits någon skräddare med det namnet i trakten.

Hursomhelst. Nåbelstiftelsen består av Martin Andersson på Malmöredaktionen och motiveringen lyder: "för en trägen kärleks- och insiktsfull skildring, granskning, dokumentation och guidning av Norra Sorgenfri".

Stoltheten över utmärkelsen känner förstås inga gränser här på redaktionen. Samtidigt gläds vi med de andra pristagarna, särskilt skulptören Noel. Han har fått fysikpriset för sin "envisa kamp med ett stycke upphittat granitblock". Koloniområdet Zenith har fått fredspriset, "för att i över hundra år med charm och snickarglädje ha förgyllt asfalten och skapat en fridfull oas mellan bostadshusen i ett annars tämligen nött område".

Flera pris med nära anknytning till Norra Sorgenfri, alltså. Nämnas bör också gångtunneln på - eller snarare under - Dalaplan, som fick ekonomipriset för sin "sparsmakade och minimalistiska utsmyckning, att med steril och rå betong gestalta en universell och postmodernistiskt urban hopplöshet".

Styrkt av utmärkelsen kommer redaktionen att göra sitt bästa för att verka vidare i prisets anda. Till skillnad från många mottagare av det där andra litteraturpriset är Norra Sorgenfri Nu fortfarande i blomman av sin ungdom.

(För den intresserade tillkännagavs priset i förra söndagens pappersupplaga av Sydsvenskan, och på inget annat sätt. Därför länkar jag istället till ett gammal inlägg om just Nobelvägen, och till ett som handlar om gatunamnen i Norra Sorgenfri.)        

torsdag 6 december 2012

Oscar Niemeyer R.I.P.

En av 1900-talets mer betydande arkitekter, Oscar Niemeyer, har gått ur tiden. Han skulle precis fylla 105, så han hade några år på nacken. En malmöpåg som träffade Niemeyer är Henrik Brandão Jönsson, reporter baserad i Rio de Janeiro. I reportageboken Paradisön finns en storslaget underhållande scen där Jönsson uppvaktar/försöker intervjua den fortfarande inbitet kommunistiske Niemeyer på dennes 100-årsdag i arkitektens lyxvilla i skogen utanför Rio.

Jag hade väl knappast känt till Niemeyer om jag inte läst Paradisön, som handlar om Brasília, Brasiliens supermodernistiska huvudstad som på femtiotalet uppfördes mitt ute i ingenstans. Lúcio Costa stod för stadsplanen och Niemeyer ritade de flesta av de monumentala byggnaderna i staden.

Niemeyers formspråk är värt en mässa:

Nationalkongressens byggnad, Brasília
Niemeyer Museum, Curitiba
Niterói Contemporary Art Museum
Katedralen i Brasília
Niemeyer kommer med all sannolikhet också att få både en och två mässor till sin åminnelse. Rio har utlyst tre dagars sorg. I svensk media har dödsfallet blivit sparsamt uppmärksammat. Sydis har infört en kort nekrolog.  

onsdag 14 november 2012

Malmö Wienerkorvfabrik och en Ford Mustang

Det kom ett brev från Jimmy Nilsson. Han bor i Hässelby och har en Ford Mustang, tillverkad den 25:e januari 1965 på Fordplantagen i Dearborn, Michigan.

Jimmy har spårat Mustangens tidigare ägare. Bilen exporterades som ny över Atlanten och registrerades den 26.e mars 1965 på Malmö Wienerkorvfabrik, som tjänstebil åt fabrikschefen Gunnar Lundin.

Inte Gunnar Lundin vid sitt nyförvärv, men en samtida reklambild. Publicerad med tillstånd av Jimmy Nilsson. 

Så där gled han omkring i Malmö i sin nya bil, Gunnar. "Han körde förmodligen med hatt", skriver Jimmy, "att döma av innertaket som byttes ut tjugo år senare". Bilen på bilden ovan är krämfärgad, men Gunnars exemplar var Wimbledon White. Hans Mustang måste ha synts ofta på Östra Farmvägen.

Det var nämligen här, på nummer 7 i kvarteret Smedjan, som Malmö Wienerkorvfabrik låg. Jimmy har gjort efterforskningar, bland annat hos Malmö Stadsarkiv, i en anda som NSN-redaktionen bara ödmjukt kan lyfta på kepsen för. Firman grundades 1929 och höll då till i Fosieby. Ganska snart behövde man expandera och då köptes tomten i Sorgenfri. Här byggdes en modern anläggning, som stod färdig 1937:

Malmö Wienerkorvfabrik vid Östra Farmvägen.

Av bilden att döma var den här delen av industriområdet jungfrulig mark när wienerkorvfabriken byggdes. Det sena trettiotalet var en intensiv etableringsperiod: Addo var på plats snett över Östra Farmvägen, Tripasin byggde sin korvskinnsfabrik i kvarteret Grytan. På granntomten mot Celsiusgatan kan läkemedelsföretaget Ferrosan ha startat sin verksamhet vid den här tiden.

"Alla medel ha vid inredningen tagits till hjälp för att tillfredsställa tidens hygieniska krav och fabriken kan numera räkna sig till en av de modernaste inom branschen", står det att läsa i ett utdrag ur en skrift som Jimmy fått från Stadsarkivet. "Firman har specialiserat sig på tillverkning av wienerkorv och lunchkorv (nattkorv), vilka varor blivit mycket omtyckta".

Den hygieniska tillverkningen.

Än idag har lokala korvtillverkare försäljningsställen mot gatan, så också Malmö Wienerkorvfabrik. Men Em-We, som butiken kallades, låg på Davidshallsgatan. Enligt Jimmy skymtar korvaluckan förbi i volym 5 av Mitt hjärtas Malmö, kapitlet I öppen bil genom Malmö från 1966.

Robert Dahlström, skribent i Ystads Allehanda, har kåserat om sin tid som lärling på fabriken:

"Jag har ett lite speciellt förhållande till saltkött och saltrulle av flera skäl. Ett är minnena från tiden då jag jobbade som styckarlärling på Malmö Wienerkorvfabrik, EmWe, i Malmö. Det var några år direkt efter grundskolan och jag slet som en hund men lärde mig mycket om livet.
Bland styckarna fanns sådana färgstarka personligheter som "Dansken", som varit motståndsman i Köpenhamn som ung och "Josef", en jugoslav som flytt till Sverige av oklara skäl som han aldrig ville prata om. Men han sjöng märkliga sånger så det kryllade sig på ryggraden.
"Dansken" var för övrigt en av de starkaste människor jag mött. Han klöv hundra grisar längs ryggraden med en bila på en dag. När han var riktigt uppvärmd högg han med bilan i enbart en hand.
Längst ner i fabriken låg saltkällaren. Där nere var det trångt, lågt i taket och fullt med skräckinjagande, stora kar som var fastgjutna i golvet. I de karen staplade man saltköttet och där fick de sedan ligga en tid i saltlake. Det doftade inte blommor där nere i saltkällaren.
I saltkällaren härskade två finnar iförda stora gummiförkläden och gummistövlar. De kom aldrig upp till matsalen utan hade ett eget krypin i källaren. De var fruktade och mytomspunna och det sades bland annat att de var på flykt undan rättvisan i Finland på grund av knivdråp. Men deras saltrulle var det inget fel på. Det låg alltid en stor bit i matsalen som vi fick skära av själva. Där lärde jag mig älska en bra saltrulle."

I artikeln Korven - en ändlös historia skriver Martin Andersson att Malmö Wienerkorvfabrik till slut gick upp i korvjätten Lars Jönsson, som sedermera blev Samfood och numera Atria. Jimmy menar att korvfabriken i början av sjuttiotalet köptes upp av Aritmos, som tidigare var Pellerin/Zenith - ett företag som ju också hade en stark närvaro i räjongerna. Hur som helst kan vi se att även korvens storkapital konglomererats över tid.

Fabriken vid Östra Farmvägen är sedan länge riven och nu är det en parkeringsplats på den del av fastigheten Smedjan 8 där den stod. EmWe-korven levde ändå vidare, som EmWe Kalaswienerkorv med flera EmWe-produkter i Lars Jönssons sortiment. Men nu kan dess historia ändå ha nått sin ände. När Lars Jönsson gick upp i Atria flyttade tillverkningen från Fosie till Lithells fabrik i Sköllersta i närheten av Kumla. EmWe Kalas King Size blev Kalas King Size och så vidare.

Gunnars Ford Mustang då? Jo, den köptes 1976 av William som hade ihop det med Margareta som var Gunnars frus brorsdotter. Sent 80-tal och tidigt 90-tal blev bilen något av en kändis i kännarkretsar och syns i flera reportage, bland annat i tidskrifterna Bilsport och Power.

Stort tack Jimmy, för att du delade med dig av historien om EmWe, Gunnar och din Ford Mustang!

Jimmy och Mustangen, i skick som ny vad det verkar, under träffen Sverigeklassikern 2010. Bilden publicerad med tillstånd av Jimmy Nilsson.

onsdag 31 oktober 2012

Kvällsvandringen i Sydsvenskan

Fint reportage av Martin Andersson i Sydsvenskan idag om Norra Sorgenfri i allmänhet och kvällsvandringen i synnerhet.

söndag 21 oktober 2012

Jan Jörnmark och Elisabeth Högdahl på Skånska Bokmässan

Texten tidigare publicerad i HD
Jan Jörnmark pratar Detroit (Vanity Ballroom). Foto: HD/NST Stefan Ed
Det går inte att tala om Staden, ett begrepp som rymmer allt från Eslöv till Mexico City. Ändå är samtalet om staden – dess möjligheter som kreativa kärnor och samtidigt dess potentiella inneboende destruktiva kraft – ett av samtidens mest brännande. Sedan ett par år tillbaka är också urbana miljöer hembygd för mer än hälften av jordens befolkning.
När Skånes Hembygdsförbund och Författarcentrum Syd väljer staden som tema för årets upplaga av Skånska Bokmässan – som hålls i Kulturmagasinet på Fredriksdal – är man därför i högsta grad i takt med tiden.

Lördagens föreläsare tar sig an ämnet från diametralt olika utgångspunkter. Etnologen Elisabeth Högdahl intresserar sig för stadens mellanrum, eller kryphål. Ofta platser som blivit över, kanske en ödetomt eller en tom bangård, och som stadens invånare tar i anspråk för sina egna syften. Högdahl kallar dessa kryphål för normativa luckor, där det går att skapa ny mening. Det kan handla om att göra en lekplats av en övergiven trädgård, plantera växter i en rondell eller att ockupera en parkbänk – något som måste göras på ett taktiskt smart sätt för att inte sticka i ögonen på den som har makten att till exempel ta bort parkbänken.
Allt mer talas det om den lyckade staden, den som överlever i konkurrensen med andra städer genom att bli attraktiv och lockar människor till sig, som en förtätad stad där tillgängliga ytor bebyggs för bostäder och konsumtion. Högdahl pläderar för vikten av att det får finnas kryphål, utrymme för det oplanerade och en icke ovanifrån styrd kreativitet, som ett sätt också att förhindra att täta urbana miljöer blir socialt instabila.

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia eller – som han själv kallar sig – ruinfotograf, har byggt sin position som uttolkare av stadens öde i ett globalt ekonomiskt perspektiv på att resa världen runt och dokumentera övergivna platser. Han berättar om Detroit, bilstaden som gått från 2 miljoner invånare till 700 000 på några decennier. Det är en stad, menar Jörnmark, som misslyckats med att göra om sig när förutsättningarna för dess välstånd förändrats. Städer som Detroit blir snabbt, när de överges, vår tids motsvarighet till romerska ruiner – på bilderna Jörnmark visar kan vi se de sönderfallande skyskraporna och dansplatsen eka av en storslagenhet och framtidsoptimism som aldrig kan återvinnas.
Detroit är, menar Jörnmark, ett exempel på en stad där den destruktiva kreativiteten tagit överhanden. Hans bilder visar ett apokalyptiskt landskap som är oerhört fascinerande – i alla fall betraktat på vackra bilder i en ombonad föreläsningssal. Det är också ett ämne föreläsaren kan tala länge och engagerat om och därför kommer han aldrig fram till vilka faktorer som gör att vissa städer lyckas överleva, eller bryta en nedåtgående trend och komma tillbaka.

Men i både Högdahls och Jörnmarks bilder av staden blir den röda tråden att byggnaderna, gatorna och mellanrummen i sig är ganska betydelselösa. Det är det kreativa innehåll människorna som bebor städerna – från Eslöv till Mexico City - fyller dem med som är det avgörande. Därför blir också staden en miljö i ständig förändring – en lite paradoxal insikt att få på en plats där vårt så kallade kulturarv magasineras och där hembygdshistoria presenteras inpackad mellan bokpärmar.

Elisabeth Högdahl började intressera sig för stadens kryphål redan i sin avhandling Göra gata (2003). Avhandlingen handlar om Möllevången och Kapstaden. Senare har Högdahl skrivit om Trädgårdsgatan i Helsingborg. Foto: HD/NST Stefan Ed
Skånska Bokmässan fortsätter idag, söndag 21/10, mellan 11 och 16. Kulturmagasinet, Fredriksdal, Helsingborg.

fredag 19 oktober 2012

Kvällsvandringen - fler bilder

Therése Nyholm är vänlig nog att dela med sig av bilderna hon tog under kvällsvandringen:

Ruderatmarksflora. Foto: Therése Nyholm
Ruderatmarkskonst. Foto: Therése Nyholm
Ruderatsmarksgrafitti. Foto: Therése Nyholm
Ruderatmarksvandrare. Foto: Therése Nyholm