 |
| En av gårdarna på Rökullagatan. |
Wikipedia om Drottninghög: "Byggnaderna och områdets stadsplan styrdes av en produktionsmetod som kallades för 'produktionsanpassad projektering', vilket betydde att arkitekternas vision fick stå tillbaka för byggherrens och entreprenörens syn på effektivt och rationellt byggande. Husens placering bestämdes mer av var rälsen för byggkranarna drogs än av hur rummet mellan dem ansågs vara utformat enligt arkitekterna."
Byggt mellan 1966 och 1969 kan Drottninghög ses som a) arketypen för ett nytt, effektivt sätt att bygga många billiga bostäder på ett bräde, för att möta behoven av en snabb urbanisering och tillgodose den arbetande befolkningens tänkta önskemål om gröna rekreationsytor och en bilfri miljö för barnen att kunna härja fritt i, eller b) sinnebilden för en brytpunkt då miljonprogrammet gick snett på allvar, med industrialiserat löpande-band-byggande och taskiga materialval som konsekvens, där det som producerades blev ödsliga, livlösa miljöer vari social utslagenhet och alienation fick en hemvist och en grogrund. Det var helt klart förklaringsmodell b) som snabbt blev den giltiga och som fortfarande gäller i samtalet om miljonprogrammet.
 |
| Uppvuxen grönska mellan huskropparna. |
Större delen av 90-talet tillbringade jag min arbetstid på Drottninghög. Verksamheten var utlokaliserad till lägenheter i området, vilket gjorde att vi fick en ganska bra uppfattning om vardagslivet på gårdarna och i husen.
Lägenheterna är av blandad storlek, upp till relativt välplanerade fyror. Passagerna mellan husen - mer gångar än gårdar - är gråa av asfalt och betongplattor. Fasaderna mot dem är klädda med bleka plattor som blivit alltmer smutsgrå under årens lopp. Bottenvåningens lägenheter har små täppor ut mot de parklika gröningarna mellan huskropparna. Lägenheterna på de andra våningarna har balkonger mot grönskan. Det är slående lyhört och man hör med all oönskvärd tydlighet grannarna på alla sidor snarka, gå på toaletten, bråka, festa och allt däremellan.
Det var många år sedan jag var här, men allt är sig likt fast med något decennium mer slitage. Här verkar inget underhåll eller upprustning av fastigheterna ha skett sedan jag var här sist.
Minnena kommer tillbaka med oanad tydlighet och kraft. Tidigt på förmiddagen är här knappt en människa ute. Det är också så jag minns det. Under skoldagen, liksom på kvällstid, var det folktomt på gårdarna. Här finns liksom ingen anledning att hänga. Bara i anslutning till skolans början och slut var det lite liv när ungarna srömmade till och från Drottninghögsskolan som ligger mitt i området.
Kontrasten mellan de långa, gråa, fuktiga höstarna och vintrarna och de grönskande, lummiga vårarna och somrarna var slående. På sommaren kom livet tillbaka, både till träden och till - som det verkade - människorna, som då vistades ute lite mer. Mest på lite undanskymda platser, som lekplatsen som ligger gömd i en skogsdunge eller på någon av gräsmattorna vid något hus där det fanns en livaktig boendegemenskap. Så småningom byggdes Drottninghögsbadet, som snabbt blev ett populärt utflyktsställe på somrarna.
 |
| Välskött, nutida stadsodling. |
Det tidiga 90-talet var hårt här, mycket fattigdom och håglöshet. Heroin, amfetamin och tändargas var drogerna på modet och de skördade en del offer bland unga föräldrar och ungdomar. Helsingborg var ett näste för nynazism. Unga rakade män satt längst bak på bussen in till stan i sina bomberjackor och kängor och skrek Sieg Heil och gjorde Hitler-hälsningar. Naturligtvis finns det också andra, helt motsatta berättelser och en mängd individuella framgångshistorier, som alla till stor del handlar om en hårdkokt humor, en obändig motståndskraft och en förmåga att använda sig av sina förmågor för att öka sitt handlingsutrymme. Som i många liknande områden fanns det en stark, stolt och lakoniskt råbarkad Drottninghögsidentitet, kanske en nödvändig motståndsstrategi för att klara tillvaron med värdighet och möta resten av stadens fördomar och nedlåtenhet. Drottninghög kallades i folkmun "High Chaparall" och var förstås inte alls så vilda västern-laglöst som öknamnet vill ge sken av. Men man ville gärna få vara i fred och sköta sitt på sitt eget vis.
 |
| Den Gode Herdens kyrka, kyrkan mitt i byn som på nittiotalet var en samlingsplats inte minst för antirasisitiska manifestationer. |
 |
| Centrets nedre torg, mer grönskande än jag minns det. Kanske har terrassodlingen i trappan tillkommit, här sviker minnet. Här fanns bibliotek, Helsingborgshems lokalkontor och en fritidsgård som blev närpolisstation som blev nåt annat och som idag är dels förskola och dels säte för det pågående utvecklingsarbetet D+. |
 |
| Slutna fasader avgränsar centrat mot bostadsområdet. |
 |
| Arkadgångar omsluter det övre torget. I den låga byggnaden till höger låg Posten, idag är det ett - som det verkar välbesökt - fik där. Rakt fram en ICA-affär, som förr hade en stadig kundkrets. Numera? Med ICA Maxis, Willys och Lidls stora köplador inpå knuten (utmed Regementsvägen i områdets ytterkant) måste konkurrensen vara mördande. |
 |
| Övre torget, med pizzeria, krog och stadsdelsbibliotek. |
 |
| Arkad mot den stora parkeringsplatsen. Här finns också affärslokaler, längs det som väl var tänkt som en framsida mot parkeringen men som är en definitiv baksida från bostadsområdet sett. |
 |
| Välkommen till Drottninghög! |
 |
| Stadsdelsbiblioteket har flyttat från sina tidigare lokaler på nedre torget och hit till det övre. Mer slitna lokaler som inte är anpassade till biblioteksverksamhet, men inte desto mindre är det fortfarande en livaktig biblioteksfilial. Här finns också IdéA Drottninghög, som drivs av kulturförvaltningen med inspiration från brittiska Idea Stores. Fokus på folkhälsa och medborgardelaktighet. |
Nu pågår ett utvecklingsarbete för Drottninghög, D+. Helsingborgshem har intervjuat ett stort antal boende. Man vill sälja av en del av bostadsbeståndet och förtäta med nybyggnation på parkeringsplatser och mellan gårdarna. Det är ett arbete som bygger på samarbete mellan många aktörer och det verkar ha gått trögt. Vem ska våga satsa först i ett område ingen i utgångsläget tror på? tycks vara det limbo H+, liksom många liknande ansatser, fastnat i. Här är det allmännyttiga Helsingborgshem och de kommunala förvaltningarna som är de tunga aktörerna, men kanske är det inte avgörande för investeringsviljan om det är offentliga, halvoffentliga eller privata intressen (oftast är det en mix) som är inblandade. Kanske handlar det allmänt om en syn på vad Drottninghög och liknande områden är och skulle kunna vara.
Klas Karlsson, byggchef på Helsingborgshem, gör en reflektion om det intilliggande bostadsområdet Dalhem, som ligger på andra sidan Drottninghögsvägen. Dalhem var länge det lite finare området i förhållande till drottninghög och Fredriksdal - med en portion bostadsrättshus - men som så småningom föll i status och blev alltmer problematiskt. På Dalhem har emellertid, alltsedan nittiotalet, Helsingborgshem gjort gradvisa upprustningar. Centrat - som ligger i anslutning till ett antal höghus - höll på att degenerera, men genom smart omvandling har man lyckats vända den negativa trenden. Förmodligen har idag stadens kommunala serviceinrättningar en markerad närvaro här, i motsats till Drottninghög där dessa gradvis dragit sig tillbaka. De tunga höghusen i smutsgult tegel fick för några år sedan fasaderna utbytta och utemiljön tillfixad. Här har man inte pratat så mycket om utvecklingsprojekt eller stora grepp som avyttring, förtätning och omvandling av boendeformer, utan mer ägnat sig åt långsiktig och förnuftig förvaltning. Intressant.
 |
| Dalhem, låg centrumbyggnad och anslutande höghus. |
 |
| Dalhem, dystert gult tegel har bytts mot skinande metall. |
 |
| Dalhem: lummigt, blandat och ganska avskilt från omkringliggande bostadsområden. |
