För en tid sedan besökte Kungen stadsdelen Seved, en liten del av Malmö som i pressen ofta får epitet som ”Sveriges mest otrygga bostadsområde”. En del av kidsen i grannskapet trodde så klart det var Zlatan som skulle komma på besök, men det var alltså själva statsöverhuvudet. Han var där för återinvigningen av Sofielundsskolan – en symboliskt viktig händelse för området – och besökte också föreningen Hidde Iyo Dhaqans lokaler vid Sevedsplan.
Kungen är långt ifrån ensam om att visa intresse för Seved. Under de senaste fyrtio åren har enormt mycket projektpengar pumpats in i många problemområden runt om i landet. Projektledare har kommit med ständigt nya idéer och sedan försvunnit igen, utan att ha åstadkommit någon märkbar förändring.
På Seved tycks faktiskt något vara på gång att hända som leder i en positiv riktning. Kan man här ha funnit stadsutvecklingens heliga Graal? Många vallfärdar hit för att få reda på hur man gjort och för att kunna upprepa framgången i sina egna städers försummade och förslummade delar.
Det mest synbara tecknet på förändring runt Sevedsplan är odlingarna. Pilehäckar har planterats längs den gata där ungdomsgängens närvaro är tydligast – och har fått stå kvar. Trottoarer och asfaltsytor har brutits upp och här frodas nu grönsaker, kryddväxter och solrosor. Det är projektet Barn i Stan – som ägs av Hidde Iyo Dhaqan och har drivits med pengar från Allmänna arvsfonden – som odlar här, men idén har spritt sig till det närbelägna torget och till en del innergårdar i området.
När frilansjournalisten Lars Åberg dokumenterar Barn i stan-projektets tre första år – förmodligen på uppdrag av Allmänna arvsfonden och Hidde Iyo Dhaqan, det framgår inte helt klart - får boken följdriktigt titel Flower Power. Det finns inte ett enkelt svar på vad som gör ett projekt som syftar till att förändra ett socialt belastat område framgångsrikt, men i boken finns några möjliga ledtrådar.
Ytligt sett verkar Barn i Stan vara uppbyggt som många andra projekt: en vit, medelålders man – Lasse Flygare – leder det. Han har idéer om vad det ska innehålla och hur det ska genomföras. Han bor inte i området utan går hem till sitt på kvällen. Till sitt förfogande har projektet en lokal där det försiggår olika aktiviteter, ofta med ganska få deltagare och lite energi.
Men det finns också en del saker som skiljer projektet från många andra. En är förstås att det kommit till och drivs på initiativ av en förening där medlemmarna är förankrade i området. En annan är den ursprungliga idén, som handlade om berättelser för att öka känslan av förankring och tillhörighet. Tanken var att äldre - som bott länge på Seved, kanske sedan området byggdes - och barn skulle mötas och utbyta berättelser. En sådan berättelse handlade om ett koloniområde som tidigare fanns på platsen där man nu odlar.
Saker som Lasse Flygare framhåller när han berättar om projektets metod är tålamod, att låta processen ta tid och att låta den ta oväntade riktningar. Det har bland annat inneburit att inte ha en färdig plan för exakt vad som ska hända och när, och att bemästra den egna frustrationen under perioder då det inte hänt särskilt mycket.
I de delar som handlar om Barn i Stan är ”Flower Power” tänkvärd läsning för den tjänsteman, politiker eller föreningsaktivist som funderar på att starta ett projekt i ett problemtyngt bostadsområde. Kontentan är att det inte går att kopiera de synliga och anslående resultaten från Seved, det vill säga de prunkande odlingarna, och tro att det ska göra tricket. Mer framgångsrikt, om än mer tålamodsprövande, är att finna sätt att lyssna på de boende och få dem att mötas och bli delaktiga i processen.
Problemet med boken är inte främst att den är ett beställningsjobb och som sådant har en i stort okritisk hållning till projektet som beskrivs. Det ligger istället i Lars Åbergs sätt att framhäva sina egna förklaringsmodeller till de sociala problemen på Seved. Han gör det dessutom på ett försåtligt sätt, genom att lyfta fram vissa citat ur de intervjuer, med boende och tjänstemän, han gjort för boken.
Inte oväntat nämner en del av de personer Åberg pratat med den omfattande inflyttningen av invandrare tillhörande vissa folkgrupper, samt att de skaffar många barn och sedan inte ser efter dem ordentligt, som orsaker till problemen med gäng och kriminalitet. Åberg anammar oreflekterat dessa synpunkter och plussar själv på med kritik mot socialtjänsten, som enligt honom inte sätter in åtgärder för de individer som behöver tas om hand. Över huvud taget har han en tendens att hänföra problemen till individnivån.
Lars Åberg förfäktar tanken att man måste våga se och benämna orsaker, och att det är myndigheternas ovilja att göra detta som lett till den onda cirkel som gör att problemen fortsätter och att främlingsfientligheten växt sig stark. Men i retoriken om individens ansvar – eller snarare ansvarslöshet – kopplat till vissa boendegrupper hamnar Åberg nära den som används av exempelvis Sverigedemokraterna.
Det finns andra problem än de många invandrarna och deras många barn att benämna, till exempel socioekonomiska faktorer, trångboddhet och oseriösa hyresvärdar som låter sina hus förfalla medan de tar ut oskäligt höga hyror. Den senaste veckan har Malmötidningarna Efter Arbetet och Sydsvenskan uppmärksammat de urusla boendeförhållandena just på Seved, men Lars Åberg – som följt utvecklingen där på nära håll under tre års tid – nämner dem knappast.
Många samverkande faktorer måste till, polisiära punktinsatser och inte minst seriösa hyresvärdar som tar sitt ansvar, för att bostadsområden som Seved ska kunna bryta hopplöshetsspiralen. Projekt som Barn i Stan kan inte på egen hand åstadkomma detta. Det är svårt att utvärdera exakt vilken betydelse projektets verksamhet har i det stora hela, men att betydelsen finns går – som Lasse Flygare påpekar - att utläsa i glädjen hos de barn och gamla som deltar i aktiviteterna. Här är det fruktbart att prata om individnivån: hur hopp och en känsla av sammanhang kan planteras, gro och växa i individer för att sedan spridas till andra som frön i vinden.
