Cykling för alla! eller I would not waste my life in friction when it could be turned into momentum

 

Ny cykelväg längs Nobelvägen, en del i Malmö stads cykelsatsning

Malmö stad ska under sju år satsa 400 miljoner för att öka cyklandet i staden. Det handlar om driftsåtgärder och stora som små infrastruktursatsningar. Fler och bättre cykelvägar, alltså.

Olle Evenäs, trafikplanerare på Gatukontoret, är projektansvarig. Han och miljöpartiets Karolina Skog är överens om att den kanske viktigaste punkten i programmet är att profilera Malmö som cykelstad. Engagemang i sociala medier, appar och lånecyklar på stan nämns.

Men låt oss för ett ögonblick tänka på grundförutsättningarna. Vad behövs för att cykla i Malmö?

Bra och trygga cykelvägar - absolut!

En trafikpolicy som ger cyklarna företräde framför bilarna - gärna!

Man behöver också ha en cykel, så lånecyklar verkar väl som en bra idé för den som inte har tillgång till en egen.

Men först av allt behöver man kunna cykla.

Jag har inte läst det framtagna cykelprogrammet, men av de punkter som lyfts fram i Sydsvenskan verkar det som att programmakarna förutsätter att alla i Malmö kan cykla. Så är det inte. De flesta barn lär sig förmodligen, av föräldrar eller kompisar. Men det finns ganska många vuxna som inte kan cykla - det märks när Röda Korset bjuder in till cykelskola. Sedan länge har man haft cykelskolor på Seved, nu har den första startat i Lindängen. Det märks att det finns ett behov och en stark önskan hos de som inte kan cykla att lära sig.

Det handlar om frihet, att kunna bli mer rörlig i samhället. Så varför inte satsa en eller två av de 400 miljonerna på att alla i Malmö ska kunna cykla, så att fler kan använda de nya fina cykelvägar som ska byggas? Det är ett projekt för flera förvaltningar att samarbeta kring: Gatukontoret, Miljöförvaltningen med sin avdelning för konsumtion och livsstil (KLIV), Serviceförvaltningen och de nya stadsområdena.

Cykeln som frigörare har en lång tradition. Från Wikipedia:

"The impact of the bicycle on female emancipation should not be underestimated. The safety bicycle gave women unprecedented mobility, contributing to their larger participation in the lives of Western nations. As bicycles became safer and cheaper, more women had access to the personal freedom they embodied, and so the bicycle came to symbolise the New Woman of the late nineteenth century, especially in Britain and the United States. Feminists and suffragists recognised its transformative power. Susan B. Anthony said, 'Let me tell you what I think of bicycling. I think it has done more to emancipate women than anything else in the world. It gives women a feeling of freedom and self-reliance. I stand and rejoice every time I see a woman ride by on a wheel...the picture of free, untrammeled womanhood.' In 1895 Frances Willard, the tightly laced president of the Women's Christian Temperance Union, wrote a book called How I Learned to Ride the Bicycle (described in Bicycling magazine as 'the greatest book ever written on learning to ride'), in which she praised the bicycle she learned to ride late in life, and which she named 'Gladys', for its 'gladdening effect' on her health and political optimism. Willard used a cycling metaphor to urge other suffragists to action, proclaiming, 'I would not waste my life in friction when it could be turned into momentum'."

/.../

The backlash against the New (bicycling) Woman was demonstrated when the male undergraduates of Cambridge University chose to show their opposition to the admission of women as full members of the university by hanging a woman in effigy in the main town square—tellingly, a woman on a bicycle—as late as 1897."

Den allra första saudiska långfilmen, regisserad av Haifa al Mansour, heter Den gröna cykeln och handlar om en tjej som vill lära sig cykla, fast hon får höra att hon inte får.

Ropen skalla: cykling för alla!