Uppe på taket

För några veckor sedan besökte en grupp från Citizens for Europe Malmö. Värd för dem var Fredrik Björk. En tidig söndagsmorgon kom gruppen och Fredrik till Norra Sorgenfri. Vi började rundturen på taket intill ödetomten. På vandringar brukar jag stanna vid kanten mot skaterampen, men nu gick vi längre österut. Jag ville kolla om hälsningen till google finns kvar...

... och det gjorde den.

Ett helt taklandskap öppnade upp sig mot alla håll - perspektiv, detaljer och utsikter jag inte upptäckt tidigare. Det här är en miljö som kommer att försvinna när området exploateras. Där vi stod och pratade på taket kommer det att dras en ny gata in i de framtida bostadskvarteren.

Medan vi knallade runt i området pratade vi om planprocesser, stadens makt att styra (eller inte) genom dessa processer och om delaktighet och demokrati - det vill säga Citizens for Europes kärnfrågor. En avgörande skillnad mellan Norra Sorgenfri och exempelvis Lindängen är, så klart, att här inte bor några människor att involvera i en delaktighetsprocess. Därmed heller inga boende att arbeta med för att lösa problem och se möjligheter. De som jobbar här och/eller har sitt företag här tycks inte, hittills i alla fall, agera som starka påtryckargrupper. Alltså handlar det mer om att förvaltningar och fastighetsägare ska driva processen vidare. Och här, kan man tycka, saknas det en övergripande strategi.

Tanken att utvecklingen ska ske organiskt, utan någon egentlig styrning, är på pappret tilltalande. Risken är förstås att utvecklingen går i en riktning som går stick i stäv mot den som stakas ut i planprogrammet - som i fallet med parken som blev en plätt - eller att inget alls händer.

Men man kan också hävda att en av förra projektledaren Gunilla Kronvalls ledande idéer - att etablera platser inom området genom olika, tillfälliga manifestationer innan byggena kommit igång - har förverkligats i kvarteret Brännaren. Till saken, den organiska processen, hör just att den inte bör styras. Och i Brännaren har det vuxit fram en högst spontan scen för urbana uttryck: skaterampen, Noëls skulpturer och så vidare. Ett populärt begrepp nu är "placemaking", vilket väl är samma sak som Gunilla pratade om. Hur man kan ta vara på en plats berättelser och tillföra nya betydelser för att göra en plats levande och hållbar.

Noëls senaste skulptur

Stäppen, det intilliggande taklandskapet - här finns mycket att kolla in för den som är intresserad av social innovation. När jag återvänder till taket några dagar senare, en sen eftermiddag, plåtar jag till tonerna av en   träffar jag David - som driver Kafé Lilla Sorg tillsammans med Henning. Här finns också människor som har ett djupt engagemang för platsen.  Frågan är om staden och övriga aktörer i Norra Sorgenfri förmår ta till vara på de möjligheter till en verkligt innovativ stadsutveckling som finns här.

Graffitiworkshop med Limpo på Lindängen

Spårväg på samråd

Johan Fridh, Cecilia Eriksson och Aziza Holm från Gatukontoret/Stadsbyggnadskontoret pratar framtidens spårväg med Lindängeborna.

Gatukontoret och Stadsbyggnadskontoret gör ett gemensamt arbete med att ta fram förstudier och planprogram (pp 6036) för framtida spårvägssträckningar i Malmö. Förslaget är ute på samråd och ska kunna klubbas i tekniska nämnden och stadsbyggnadsnämnden till hösten och vinna laga kraft 2014. Rekommendationen blir att göra detaljplaner och fördjupade studier för en möjlig byggstart 2018. Om allt detta faller in ska det kunna gå spårvagnar längs Malmös gator igen 2021.

Anledningen till att GK och SBK arbetar gemensamt med projektet är att man ska planera "fasad till fasad", som Cecilia Eriksson uttrycker det när jag pratar med henne under ett dialogtillfälle i Lindängen centrum. Det handlar alltså inte bara om att lägga spår i några gator. Gaturummet, hållplatserna, de kringliggande kvarteren kommer att få en omgestaltning. Stadsutveckling genom infrastruktursatsningar tycks vara den väg Malmö stad vill fortsätta vandra. Förhoppningen är att nya hållplatser ska bli små noder för lokal utveckling.  

Det som är i siktlinjen är två sträckningar, som grovt uttryckt följer dagens busslinjer 5 och 2. Tvåan har sin ändhållplas i Lindängen. Spårvägen kommer enligt det förordade förslaget inte att gå exakt där bussen går idag, till exempel gör den inte turen inom Söderkulla utan över Hermodsdal/Nydala och ner längs Lindängsvägen till Munkhättegatan. Sedan är det tänkt att linjen svänger in på Axel Danielssons väg och passerar Almvik, för att sedan landa i den botaniska trädgård som - åtminstone i en visionerad framtid - kommer att finnas vid Katrinetorp.

Det är en solig våreftermiddag och fullt av folk i Lindängen centrum. Den stund jag tjuvlyssnar är de flesta Cecilia, Johan och Aziza pratar med positiva till en satsning på spårväg. En del minns när det fanns spårvagnar i Malmö tidigare och tycker det skulle vara trevligt om de kommer tillbaka. Någon är orolig för var man ska köra bil och parkera i framtiden. Det är onekligen så att en utbyggnad av spårvägslinjer skulle ske på bilens bekostnad - och kanske är det en medveten strategi för att på sikt minska bilens dominans på Malmös gator. Några unga killar ställer den högst relevanta frågan: "Kan man inte komma till Hyllie med spårvagnen?" För det kommer man ju inte att kunna enligt det liggande förslaget: man måste åka till Triangeln och byta till Citytunneln om man vill åka spårbundet till Hyllie. Planerarna tänker centrum-periferi, medan uppfattningen om vad som är centralt och perifert skiftar högst påtagligt beroende på vilket perspektiv man har.

Oavsett var linjen kommer att ha sin ändhållplats, blir det ett stopp på Munkhättegatan. Idag delar gatan Lindängen i en nordlig och en sydlig del. Högst troligt kommer gatans körfält att smalnas av och spåren gå i mitten av den. Kanske kommer gatan i framtiden att upplevas mindre som en barriär.

I dagarna har ett steg i den riktningen tagits. Gatukontoret har röjt undan trådstängslet och buskarna som funnits i
Munkhättegatans mitt. Istället ska mittremsan bli gräsbevuxen. Enligt malmo.se ska Gatukontoret sedan invänta var folk väljer att korsa gatan - och därmed skapar stigar i gräset - för att sedan eventuellt lägga plattor eller grusa stråken. Då kommer det också att planteras nya buskar. Man kan ju också ha en förhoppning att planteringarna kommer att göras i samverkan med de odlingsnätverk som finns i området, eller tillsammans med projektet Bärfisen som arbetar på Högaholmsskolan med att lära eleverna förstå naturens ekosystem.

Spårvägstrafik

Det kan väl knappast ha undgått någon att det pågår ett intensivt lobby- och planeringsarbete för att återinföra spårvägstrafiken i Malmö. Alla (?), inte minst Malmö stad, tycks nu överens om att det skulle vara en bra och hållbar idé.

Det finns - vilket bland mycket annat en bildspecial i Sydsvenskan är ett exempel på - en stark nostalgi kring den förra spårvägseran. I den filmsnutt i Mitt hjärtas Malmö-serien som handlar om trädfällningen längs Nobelvägen, säger förre trafikingenjören Olle Ahlström att han inte saknar träden lika mycket som han sörjer att spårvagnarna längs gatan försvann.

Spårvagnen ses också som ett miljövänligt och samhällsekonomiskt lönsamt alternativ, som har framtiden för sig i en stad som kanske långsamt vänder sig bort från biltrafiken som allenarådande ideal. Det finns inte så mycket av eftertankens kranka blekhet i diskussionerna, utan mer av en rosenkindad tilltro till att detta är framtidens melodi.

Och det finns ingen anledning att chikanera dem som vurmar för spårvägen då och i framtiden. Vi får anta att det gjorts noggranna kalkyler och beräkningar av effekterna av ett återiförande. Ändå kan man hoppas att det inte innebär att satsningarna på cykelleder, nya lokaltågstationer och de så kallade superbussar det finns planer på men som det nu bråkas politiskt om läggs i malpåse.

Medan det pokuleras, debatteras och planeras - en nostalgibild ur Sydis bildsvit:

Här ser vi maskinverkstaden för reparationer av vagnarna. Enligt bildtexten är fotografiet från 1946. Först trodde jag det var en interiör från någon av båghallarna som byggdes längs Celsiusgatan under trettiotalet. Men vid närmare eftertanke - eller i ärlighetens namn efter ett påpekande från Sydsvenskans Malmökonnässör Martin Andersson - förstår jag att bilden är tagen i den verkstad som byggdes 1906-07 utmed Zenithgatan.

I Per-Gunnar Andersson och Anders Forsbergs bok Malmö elektriska spårväg 100 år (Trafiknostalgiska förlaget, 2006) kan man läsa att taket i hallarna bars upp av en lätt järnkonstruktion - alltså inte av limträbalkar, som väl kom i bruk något senare - och hade glaslanterniner som gav bra ljus. Verkstadens västra långsida, mot Zenithgatan, hade stora fönster medan den östra, som syns på bilden ovan, vette mot de stora vagnhallarna. Komplexet byggdes medvetet överdimensionerat för att möta framtida expansionsbehov.

Verkstaden var i bruk ända till nedläggningen av spårvägen 1973, men användes mellan 1985 och 2000 för reparation av Malmös museala spårvagnar. Först därefter blev det skola i lokalerna.

Ovan en karta Martin skickade mig. Den är från trettiotalet och visar kvarteret Spårvägen, med spårvagnshallarna fullt utbyggda mot Zenithgatan. Tuberkulossjukhuset finns kvar på andra sidan Celsiusgatan och längre ner längs Industrigatan har staden sitt materialförråd, med eget stickspår för transporter.