Storytelling - Caroli City blir Kv. Caroli

Snart är allt som förr igen!, En ny tid med gamla anor och Som förr. Fast nyare. Det är slogans som möter besökaren i det Caroli City som nu renoveras. Eller renoveras förresten - utvecklas och förnyas är väl de moderna begreppen. Renoverade gjorde man i köpcentret senast någon gång på nittiotalet, men nu är ambitionen en annan.

Eller Caroli City förresten - det är ett namn som projektets intressenter gör allt för att fjärma sig från. Berättelsen om Caroli City är idag synonym med berättelsen om modernismens mörkaste sidor, när Hugo Åberg, Skanska och den socialdemokratiska hegemonin i Malmö rev - eller sanerade som det hette då - bort den medeltida kvartersstrukturen och nästan alla husen i den gamla staden. Caroli City är också berättelsen om ett komplex för boende och handel som blivit alltmer nergånget, mörkt och dystert.

Kattsundsgatan, med köpcentret/bostadskomplexet till vänster. Ett av stadens mest brutala hörn.

Kv. Caroli är begreppet man nu vill lansera. Den nya berättelsen ska inte handla om nutiden eller om den framtida staden, utan om dåtiden. Man vill knyta an till historien, områdets anor och kvartersstruktur. Det är en utmaning, med tanke på hur det ser ut här idag. Det finns inte mycket i gatubilden att hänga upp den berättelsen på. Tanken är att inuti köpcentret skapa illusionen av ett oregelbundet gatunät, så som man kan föreställa sig att de försvunna Mårtens- och Jerusalemsgatorna vindlade sig fram här. Man vill öppna upp det slutna komplexet mot de omgivande gatorna och de öppna platser som ska bildas här.

Den avkristnade Caroli kyrkas tinnar avtecknar sig mot 70-talsfasaden. Kyrkobyggnaden ska bli en del i den nya berättelsen om Kv. Caroli.

Hur det går med den nya berättelsen om dåtiden återstår att se i framtiden. Men projektet ligger väl i tiden: i ett utdraget uppror mot modernismens idéer upplever vi en historiserande epok i arkitektur och inredningsdesign.

Årets första nummer av tidskriften Arkitektur handlar just om storytelling. Tidningen är fylld av exempel på inredningar som vill berätta en historia: en restaurang i Göteborg som utger sig för att vara en mexikansk bordell. En annan restaurang i samma stad där det maffiainspirerade Little Italy-temat spinns kring historien om en fiktiv person, Joe Farelli. När man bygger om tågstationen i Uppsala gör man omsorgsfullt om den gamla delen till en italiensk kaffebar, en engelsk lounge och ett franskt brasseri, så att besökaren kan välja kontinental miljö att sjunka in i.

Man känner igen sig, typ, även om man aldrig varit på en mexikansk bordell. Det här är förstås inget nytt – våra städer är översållade med konceptpubar och brasseri-kopior. Senast vi upplevde en bred historiserande våg var nationalromantiken i början av 1900-talet. Då var det storyn om fornstora, fornnordiska dagar som berättades. Vi hade förlorat Norge, orosmolnen hopades över Europa.

Däremellan kom modernismen, som talade konkret om byggnaders och prylars funktion i samtiden och – rentav – hade idéer om det goda mänskliga livet i en bättre framtid. Det mesta av den nutida arkitekturen traderar de raka linjerna och de ljusa fasaderna i funkis-berättelsen, men den kan också ses som ett utslag av nostalgi över det framtidsoptimistiska och godmodiga folkhem vi förlorat. Och, tål att påpekas, neo-funkisen prånglas ut som en trygg och välordnad boning för medelklassen.

Exemplen i Arkitektur är unika stories, påhittade av de mest framgångsrika inredningsarkitektbyråerna. De visar på hur det lekfullt nostalgiska, trivsamt ombonade och lätt igenkännbara är kommersiellt gångbart i en orolig och skrämmande samtid.

Urbanhistorikern Håkan Forsell påpekar i sin text Makten över berättelsen det uppenbara men väsentliga: de arkitektoniska och konceptuella berättelserna konstrueras av den ekonomiska eller politiska makten, oavsett om det gäller ännu en snygg kontinental restaurang eller en kommun som vill locka nya skattebetalare med ”enkla berättelser om det goda livet”. När man exempelvis vill lansera det nya Hornstull på Stockholms söder som ett hipsterparadis, riskerar man förstås att slänga ut de redan existerande berättelserna om platsen med badvattnet – tillsammans med människorna som tidigare bott där.

Från början var storytelling eller storyography en pedagogisk, underifrån kommande rörelse i de snabbt växande europeiska industristäderna. ”När barnet kunde formulera sin miljö med sig själv i huvudrollen blev staden ett habitat full av värdefulla relationer”, skriver Forsell. Då handlade det om att lyfta fram berättelserna som redan fanns bland människorna i staden, utifrån deras erfarenheter och på deras villkor. Idag handlar det om att skapa och etablera berättelsen först, i förhoppningen att människor ska lockas därefter.

Utan Forsells perspektivförskjutning hade Arkitektur nr 1/2012 mest blivit en glansig produktbeskrivning. Nu blir tidskriften istället en uppmaning till att kritiskt granska de berättelser om urbant liv vi matas med. Och kanske till att skapa våra egna.