Bussgaraget vaknar...

... ur sin törnrosasömn. Eller snarare väcks ur sin slummer, för så länge sedan är det ju inte som här var full rulle med stadsbussar och folk som pysslade med dem. I mellantiden har en del av garaget rivits. Graffiti-målare har trotsat vakthundarna i de gamla båghallarna.

De två lägre båghallarna.

Vad som ska bli garagets öde har stötts och blötts. Enligt insatta källor är svaret på frågan vem som bestämmer det Ilmar Reepalu, helt enkelt. Vid väl valda tillfällen lär Malmös starke man ha sagt att här inte ska bli nåt evenemangscentrum, nån saluhall, nåt centrum för konstnärlig aktivitet. Och då har det förstås inte blivit det, heller. Istället har ytan bit för bit minskat.

En av de äldsta, och samtidigt största, båghallarna från slutet av trettiotalet.

Ulrika Lundquist, Malmö stads samordnare för utvecklingen av Norra Sorgenfri, har räknat på det och kommit fram till att ungefär 7 000 kvadratmeter av garaget finns kvar. När vi tillsammans med en grupp tjänstemän från kulturförvaltningen och Clara Norell från ISU kommer in i garaget - eller snarare garagen - slås vi av volymen, det rena ljuset från takfönstren och den närmast katedralliknande känslan här.

Öster om båghallen ligger den yngre delen mot Nobelvägen, ritad av Jaenecke/Samuelson.

Ljuset.

Ulrika tror inte att de delar av garaget som står kvar kommer att rivas, men vad de ska rymma i framtiden är i dagsläget oklart. Detaljplanearbetet och diskussionerna pågår.

Vad som är klart är i alla fall att slututställningen för UngBo12 ska hållas här i september. Det är den direkta anledningen till att det pågår upprustningsarbeten här. Just nu håller man på att klä de välvda taken i båghallarna med gipsskivor. Det innebär att takfönstren täcks för - i båghallen närmst Celsiusgatan är man klar med detta arbete och där är det mörkt.

Mot Celsiusgatan.

Efter att den södra delen, som byggdes 1968, rivits är detta garagets yngsta del. Den ligger i hörnet Celsiusgatan/Nobelvägen. Betongrått, brutalt och alldeles underbart.

Varför vill man stänga ute det naturliga, vackra ljuset?, frågar vi oss. Ulrika menar att UngBo-projektet vill ha det så inför utställningen. Det kan också handla om säkerhet - att ingen ska krossa ett fönster i taket så att någon besökare får glassplitter i skallen. Nå, inklädningen med gipsplattor verkar inte innebära något irreversibelt ingrepp. Men det är alltså en tidsfråga innan ljuset, så som det faller in på de här bilderna, försvinner i alla fall temporärt.

Varför Reepalu är emot idén att garaget ska få nytt innehåll och en fortsatt funktion vet jag inte. Men det är något att gräva vidare i, vid tillfälle

Ulrika Lundquist, t v, berättar om bussgaraget för tjänstemän från kulturförvaltningen.