måndag 10 oktober 2011

Gentrifiering...

... kan man prata mycket om. Och tänka mycket på. Det gör resenärerna bakom intressanta bloggen Otherland Architecture i det senaste inlägget. Nu har de kommit till trakterna av San Fransisco, närmare bestämt Oakland, där de hälsar på hos några kompisar som bor - egentligen olagligt - i en gammal industrilokal. Ett långt citat:

"Vi har observerat gentrifieringsfenomenet många gånger, både i USA och i Sverige. Ofta följer det samma mönster och det är som om det finns en bestämd hackordning. Lägst är fattiga, kriminella och invandrare. Sedan flyttar de fattiga, alternativa och smutsiga konstnärerna in. I USA kommer efter ett litet tag cykelbutikerna och hemodlingsbutikerna (läs cannabisodlingsbutikerna). Om en kritisk massa konstnärer och artister samlas börjar det hända saker, typ livespelningar och så. Sedan kommer hipsterkidsen, varav hälften är arbetslösa och hälften är framgångsrika webdesigners med ipads. Sedan, enligt flera vi pratat med i USA, kommer bögarna. Nu har vi ett gentrifierat område som helt plötsligt börjar innehålla butiker och restauranger. Och priserna stiger tills de smutsiga konstnärerna inte längre har råd att vara kvar. Invandrarna är för länge sedan borta. De som investerade i fastigheterna har dubblat sina pengar och området är händelserikt och trevligt. Sedan går det lite tid. De unga coola invånarna får barn. Seriösa människor vill flytta till det charmiga området med personlighet, men klagar på livemusiken (jämför Andralånggatan i Göteborg). Och snart är området färdiggentrifierat.

Skillnaden mellan Sverige och USA är att många fler pratar om det i USA."

Nej, vi pratar överlag inte mycket om gentrifiering. Ett undantag är ett långt reportage i tidskriften Movium Magasins första nummer. Där framgår det förstås också att bostadsminister Stefan Attefall inte känner till begreppet gentrifiering, ett mycket talande faktum.

Artikeln i Movium Magasin handlar bland annat om Möllevången. Och runt Möllevången - eller rättare sagt bland de politiskt aktiva och/eller intellektuella kretsar som engagerar sig i områdets identitet och framtid - pågår det faktiskt ett samtal om gentrifiering.

Igår, på söndagseftermiddagen, satt jag en stund utanför Kaffebar i hörnet Ystadsgatan/Claesgatan och njöt av en alldeles förträfflig macchiato. Kanske är det i det här hörnet som skärningspunkterna mellan Möllan så som vi känner det och ett nytt Möllan - måhända gentrifierat - är tydligast just nu. På andra sidan Claesgatan verkar det vara samma gamla grönsakshandel som funnits där i många år nu. Längre ner i Claesgatan, mot det dystra köpcentret Leonard och det nerlagda Postkontoret till, finns fortfarande frisörsalongerna Broderstugan och Josef där man kan klippa sig till en billig penning. Ystadsgatan kantas av små livsmedelsbutiker, också de har legat där länge och har - även om de säkert bytt ägare ett antal gånger - behållit sin stil.

Det är en strid och heterogen ström av människor som passerar förbi. De som stannar till och tar en kopp kaffe är däremot mer homogen, kanske är det hipsterkidsen från citatet ovan. Det unga sällskap jag tjuvlyssnar på pratar om fastighetsaffärer och om sina företag. Någon klagar på att det är svårt att få bostadslån om man inte har fast inkomst, fast man har en del pengar att satsa på en bostadsrätt.

Någon undrar lite skämtsamt om man inte kan inrätta en del av kontoret till sovplats tills det ordnar sig. Någon annan är nyfiken på vad kompisens företag egentligen sysslar med: "No offense, men det är lite svårt att greppa." Det verkar heller inte så lätt att förklara, men affärsidén tycks handla om att skapa grafiska plattformar. Ytterligare en ung man i sällskapet tipsar om en bank som är lätt att tala med och som hjälpt till både med startkapital för hans företag och som nu handhar hans privata ekonomi.

Allt som allt en framtidsoptimistisk och samtidigt lätt ängslig konversation om att positionera sig och etablera sig.

Vän av ordning kan här invända att så där har det alltid sett ut runt Möllan, i alla fall de senaste femton åren. Men att samtidigt Salong Josef och de små livsmedelsbutikerna ju klarat sig och att inslaget av det vi slarvigt benämner invandrare fortfarande är stort på gatorna. Det är förmodligen så att gentrifieringsprocessen - av en rad olika anledningar, varav en säkerligen är MKB:s bestånd av hyresrättsfastigheter i området - gått långsammare här än på många andra ställen. Men frågan är om det inte håller på att tippa över nu, och att den boll som länge rullat kommer att rulla allt snabbare.

4 kommentarer:

  1. Susanna Lundberg10 oktober 2011 21:06

    jag skulle ännu hellre veta vad som händer i den fattiga änden av gentrifieringsspektret. Spontant tycker jag det låter rätt bra att ett risigt område får en större andel människor med större socialt etc kapital - t ex vet jag av egen erfarenhet att föräldrarnas krav på dagis ökar och därmed kvaliteten för alla som går där. Men samtidigt känner ju sig folk mindre hemma i sina kvarter, och plötsligt har folk inte råd att bo kvar längre, eller blir mer eller mindre finkänsligt bortmotade av sina hyresvärdar. I värsta fall omvandlas hyresrätter till bostadsrätter. Det är lätt att yvas över hipsters & deras diskreta brackighet, men ge mig en bild av våldet?

    SvaraRadera
  2. I slutet av 1990-talet spred Aktionsgruppen Röda Möllan flygblad i stadsdelen med ett antal
    konkreta tips på vad man kunde göra för att behålla den möllevångska särprägeln:

    1) Var snäll mot ”de goda” innevånarna i Södra innerstaden. Gynna torghandeln, de små butikerna och
    krogarna

    2) Kasta skräp på gator och torg. Låt papper och plast flyga. Det ska vara rent och prydligt för att
    borgerligheten ska trivas. Om skitiga gator är priset vi måste betala för att vi ska få behålla
    möllankulturen är det värt det.

    3) Sätt dina högtalare i ditt lägenhetsfönster och spela så högt ditt hyreskontrakt ger utrymme för.
    Nyliberaler tycker inte om arabisk musik blandad med Twisted Sister och Nick Cave. Eller någon
    annan blandning överhuvudtaget för den delen.

    4) Var så elak din mamma, din religion eller ditt samvete tillåter mot nyliberaler och andra penningkåta
    varelser och tänk på att de och deras prylar är ett

    (Detta fakta är hämtat ur en uppsats om Möllevången som jag själv använde som referens när jag skrev min om Norra Sorgenfri) så här går det väl kanske inte till längre..även om jag har hört att min hyra(ja jag bor mitt på Möllan) inte kommer höjas enligt lägesmodellen så länge kriminaliteten är hög på Möllan! mvh Aida

    SvaraRadera
  3. Jag tror att det endast finns två vägar att gå för en stadsdel - antingen uppåt eller nedåt. Att tro att man kan "frysa" läget är nog ganska naivt - dessutom: vore det inte ganska tråkigt att bo i en stadsdel som aldrig förändrades? Därmed inte sagt att jag stödjer hänsynslös exploatering. Gentrifiering kan ju även tjäna som ett skydd, se bara på Gamla Väster: på tidigt 70-tal en förfallen stadsdel på dekis och med ett grundmurat dåligt rykte. Vad hände? Jo, många av rucklena köptes billigt av konstnärer, arkitekter och annat löst folk. Det rustades och fejades. Sakta men säkert fick stadsdelen bättre och bättre rykte, och, voilá: en trygg medelklassoas i pittoreska kvarter! (observera: ironi) Nu är ju inte Gamla Väster helt förskonat från saneringsrivningar, Kv Tranan är ju ett trist exempel, men utan gentrifiering hade sannolikt betydligt fler hus blivit grävskopornas offer. Sammanfattningsvis: jag tycker man borde fokusera mer på att styra och kontrollera den förändring som ändå kommer - och givetvis fokusera speciellt på de stadsdelar som är väg utför - än att sörja över gentrifiering.

    SvaraRadera
  4. @11 oktober Anonym:
    Med undantag av den första punkten låter det nästan som ett anspråkslöst förslag, ungefär som Ta-Nehisi Coates uttryckte det: http://www.theatlantic.com/national/archive/2011/08/a-modest-proposal/243156/

    SvaraRadera