torsdag 19 april 2012

Favräl magasinet! / Början till en manual

Bilden lånad av HD
Det blev till slut så, att rivningen av det gamla tegelmagasinet i Svalöv satte igång under onsdagen.

Det kom väl knappast som någon större överraskning. Efter rivningsvågen av gamla bostadshus i våra innerstäder är det industriminnena som raderas. Lämningarna från den industriella epoken är ofta stora, otympliga och svårsanerade komplex. De har kanske stått övergivna många år, ligger avigt till och anses av många som olustiga och onödiga påminnelser om en svunnen tid. De lever farligt. De har stått där i mannaminne, man tänker knappt på att de finns när man passerar dem år ut och år in och plötsligt - PANG - är de borta. Sedan blir det ofta en slarvigt asfalterad parkeringsplats eller ödetomt på platsen i många herrans år innan där byggs något nytt.

Striden om magasinet i Svalöv stämmer till eftertanke. I rapporteringen har aktivisterna framställts som lovvärt idealistiska och engagerade, men också känslostyrda, lite naiva och alldeles för sent ute där de stått framför magasinet i kylan och försökt mota bort grävskoporna. De utlåtanden från Länsstyrelsen och Regionmuseet man hållit fram har fladdrat förgäves i vinden och vägt lätt som en fjäder.

Det vet rivningsförespråkarna, personifierade av VD:n för Svalövs Lokaler Bo Griptsen. Han kan i lugn och ro från sitt tjänsterum hävda att den enda möjligheten är att riva magasinet. När reportrarna påpekar att byggnaden är q-märkt och inte får förvanskas, ställer Gripsten sakerna på plats genom att förklara att det inte handlar om att förvanska den. Man tar ju bort den helt och hållet och det är det - menar Gripsten - ingen som har sagt något om att man inte får. Och ett rivningsbeslut är ett rivningsbeslut, det finns på papper och är fattat i laga ordning.

Förnuft mot känsla? Det ser så ut men så enkelt är det förstås inte. De sakliga argumenten är så klart baserade på tyckande, överenskommelser, känslor. Aktivisternas desperata åtgärder kan vara baserade på solida faktaunderbyggda argument. Till slut handlar det om värderingar, opinion och makt.    

Så om du har en byggnad, som är förbisedd av de flesta andra men som du verkligen gillar och vill ska finnas kvar, finns här några lärdomar att dra.

Den viktigaste: när rivningsbeslutet är fattat och grävskoporna kommer rullande är det för sent att göra något. När du blir förtjust i ett bedagat industriminne, ta då så snart du kan reda på vad som gäller för det. Vem äger det? Vad har ägaren för planer för fastigheten? Vad säger detaljplanen? Är det förändringar i detaljplanen på gång (sker när fastighetsägaren vill exploatera sin mark och/eller sina hus, eller när kommunen initierat ett utvecklingsprojekt)? En detaljplaneprocess tar oftast lång tid och inbegriper ett lagstadgat samrådsförfarande och utställning av framtagna planförslag. Det är här man som privatperson eller intresseorganisation har störst chans och tid på sig att ifrågasätta, bilda opinion och komma med alternativa förslag.

Ta reda på om det finns byggnadsantikvariska utredningar som säger att byggnaden är bevarandevärd. Påminn annars kommunantikvarien, Länsstyrelsen och Regionmuseet om att byggnaden finns och att den kan vara av intresse att titta på. De rekommendationer som eventuellt finns är oftast inte bindande utan just en rekommendation - men de är viktiga att ha med om du behöver överklaga beslut du inte gillar.

Håll noga koll på byggnadsnämndens föredragningslista. Man basunerar inte direkt ut ärenden om detaljplaner, bygg- och rivningslov. Men allt som rör dem är offentliga handlingar. Överklaga beslut innan de vunnit laga kraft. Annars är det kört.

Skriv om ditt älsklingsobjekt. Prata om det. Gör det till en mötesplats. Skaffa på ett tidigt stadium likasinnade som är beredda att lägga ner sin själ i arbetet tillsammans med dig, ty ensam är inte stark. Få människor i din by eller stad att förstå hur vackert och intressant och kulturhistoriskt omistligt det är. Och viktigast av allt förstås: hitta hållbara argument för att det är ekonomiskt försvarbart att bevara det. Annars är det kört.

Bestäm dig för om det är värt det. Om du vill kämpa för ditt magasin, din silo, din överväxta ödetomt eller din murkna och rostade gamla nerlagda järnvägslinje måste du bereda dig på att det kommer att kosta: tid, möda och inte minst frustration. Du kommer nämligen att upptäcka att långt ifrån alla delar din kärlek. Medmänniskornas kärlek står ofta till det man lite diffust kallar NYTTAN och DET EKONOMISKT FÖRNUFTIGA. Vem har nytta av att det här rucklet står här och förfaller? När man skulle kunna bygga ett nytt fint bostadshus eller en funktionell parkering här istället? Nej, riv skiten så vi slipper se eländet och bygg nåt  vettigt istället!

Du kommer att få mängder av siffror på hur mycket det kommer att kosta att göra i ordning byggnaden efter alla regler och säkerhetsaspekter slängda i ansiktet. Du kommer att höra många, många argument för att det är omöjligt att rädda byggnaden, hur gärna man än skulle vilja. Du kanske kommer att få se utredningar, gjorda av konsulter med imponerande titlar, som övertygande visar att din kärlek kommer att rosta sönder och samman och rasa när som helt i alla fall - och då måste man ju riva eller hur, så ingen kommer till skada?

Du kommer att bli kallad stolle, hippie, betongkramare, drömmare, naiv, kulturkofta, ekonomisk ligist och andra tillmälen av män i förnuftiga kläder som varit med länge och som är vana att bestämma. Du kommer att bli ledsen, arg och besviken på dina medmänniskor. Om det till slut går så långt att du desperat ställer dig framför grävskopan för att hindra den kommer du att bli utskrattad. Dina tårar av frustration och ilska kommer att tas som intäkt för att förnuftet till slut segrat.

Du kommer också att lära dig massor av saker. För att kunna bemöta alla argument måste du sätta dig in i lagstiftning, byggnormer och antikvariska riktlinjer och eventuellt skaffa dig en byggnadsingenjörsutbildning på köpet. Du kommer dessutom att upptäcka att du har vänner. Ofta är det fler än man tror som är förälskade i de här övergivna gamla rucklen. Och det, om inte annat, kan göra det mödan värt.

Synpunkter på och fler punkter till manualen emottages tacksamt, liksom exempel på där man lyckats bevara något även om det sett pyrt ut!

6 kommentarer:

  1. Det viktigaste skyddet mot rivning är förmodligen att en byggnad används - så fort den blir tom börjar förfallet, både bokstavligen och bildligt talat; en tom byggnad försvinner på något sätt ur våra medvetanden tror jag.
    Att låta byggnader stå tomma och förfalla tycks dessutom vara en metod bland fastighetsägare för att lättare kunna få rivningslov - ju mera förfallen en byggnad är desto lättare är det att få rivningslov.
    Nummer ett i manualen borde alltså förmodligen vara: se till att någon/några vill/kan flytta in i byggnaden.

    SvaraRadera
  2. @Jens: bra synpunkt! Och redan där behöver man vässa sina argument, för det finns ofta en uppsjö hinder för att det ska kunna finnas verksamheter/boende i gamla fastigheter. Inte minst att det ligger i fastighetsägarens intresse att låta byggnaden bli en nergången skamfläck för att sedan kunna riva den.

    SvaraRadera
  3. Bengt Backlund20 april 2012 23:40

    Bra och tänkvärt!
    Magasinet i Lund, som var förfallet, lyckades man bevara efter lång kamp. Och nu är det en internationell scen.
    I Lövestad lyckades köparen rädda Magasinet, trots rivningsbeslut och trots att rivningen var igång. Nu är är det ett kulturhus.
    Man måste dock ha tur med ägare och politiker, att de är vakna för engagerade kulturarbetare som vill ta över en byggnad i elfte timmen. Vi försökte rädda Magasinet i Svalöv, ty de sade sig vara öppna för köpare, men dialogen uteblev och de gjorde tröskeln medvetet för hög och det blev omöjligt att köpa.
    Det positiva med engagemanget för byggnaden är upptäckten av andra människor som vill bevara och den kulturdebatt som uppstår i kommunen av rivningen.

    SvaraRadera
  4. @Bengt: tack för din kommentar! Jag har förstått av rapporteringen att du är en av de engagerade medborgare som arbetat för att rädda magasinet i Svalöv. En del tur med beslutsfattare - eller kanske man ska kalla det beredvillighet att lyssna och öppenhet för nytänkande från deras sida - är säkert nödvändigt.
    Tack för exempel på där det lyckats!
    Roligt att höra att det också kan komma något bra ur det hela, att det finns en chans att det inte mynnar ut i bitterhet. En punkt i manualen borde kanske vara att försöka att inte ta det alltför personligt, även om man satsar allt på sitt engagemang och ens motståndare försöker attackera det engagemanget på ett personligt plan. Tjänstemän och politiker har lagar, förordningar och beslutsordningar att hålla fram som en sköld - även om man ofta får känslan av att de verkligen tar det personligt om man kritiserar deras beslut...

    SvaraRadera
  5. Idag är det ganska unikt att en äldre industribyggnad eller magasin av så hög klass rivs som den i Svalöv. Jag fick reda på det först häromdagen och blev förvånad. I planen för Norra Sorgenfri ser man ju till att ta tillvara de intressantaste byggnaderna. Eller ta t.ex. Möllevången med KB, Chokladfabriken och Malmö brygghus: http://www.sydsvenskan.se/mat-och-dryck/revolutionarer-serverade-pa-fat

    SvaraRadera
  6. @Jörgen: ja, utan att veta något om magasinet i Svalöv, mer än vad som går att utläsa av bildmaterial som finns på nätet och Regionmuseets utlåtande, så verkar det väldigt märkligt att ett rivningsbeslut kunnat tas. Som du påpekar har man ju allt mer insett värdet och nyttan i att bevara dessa gamla tegelkatedraler. Vad gäller N orra Sorgenfri återstår att se vad som blir kvar - men den gamla korvskinnsfabriken som blivit gymnasium är ju ett exempel på bevarande. Mycket är ju redan borta, framför allt längs Industrigatan mellan kvarteren Brännaren och Smedjan. Idag hade man förmodligen resonerat annorlunda (läderfabriken i kv Smedjan brann visserligen ner på 90-talet, men efter att ha använts av brandkåren som övningsplats... det kanske inte hade hänt om man givit byggnaderna en annan användning)

    SvaraRadera