Nobelvägen

Jag har börjat drömma om Nobelvägen. Inte helt normalt, jag vet - det rör sig ju trots allt om en evighetslång monoton asfalterad jävla genomfartsled med massor av trafik. Hart när omöjlig att korsa och ännu svårare att älska.

Det är kanske Camilla Jonassons fel. Hon har på sistone haft en bisarr idé om att det går att väcka Nobeltorget till liv. Eller så är det för att jag upptäckte att det finns en värld bortom Nobelvägen - till exempel i form av krogen På Besök och Annelundsparken (Enskifteshagen) - när European Social Forum var i stan.

Fast mest är det nog Henrik Brandão Jönsson som bär skulden. I sin reportagebok om Brasilia - Fantasiön - berättar han om ett möte med arkitekten och stadsplaneraren Jaime Lerner. Lerner har revolutionerat kollektivtrafiken i miljonstaden Curitiba. Staden kallas nu den mest svenska i Brasilien därför att bussarna går i tid där.

Lösningen på Curitibas trafikproblem blev inte att bygga en tunnelbana, det fanns det inte pengar till. Istället blev det att skapa exklusiva körfält för bussarna i mitten av avenyerna. Lerner fick Volvo - som råkar ha en fabrik i Curitiba - att bygga en dragspelsbuss med ett extra chassi. Så nu rullar de långa bussarna ostörda i sina filer och stannar punktligt på hållplatser som är utplacerade ungefär som tunnelbane- eller spårvägsstationer längs rutten.

Nobelvägen är bred. Från början hade gatan, som funnits sedan 1904, en trädkantad cykelbana i mitten. Men under andra halvan av 1900-talet blev den en ogästvänlig trafikled som var skyltad som E6 fram till att Inre Ringvägen invigdes 1974. Men biltrafiken har fortsatt att dominera helt. Cykla eller promenera längs Nobelvägen är inget man gör med glädje.

Nobelvägen vid Nobeltorget, förr i tiden

Stadsbussarna hade som bekant sitt garage intill Nobelvägen fram till för några år sedan. Därför vore det ju fint att arbeta i den traditionen och göra om gatan till en kollektivtrafikens pulsåder à la Lerner. Tillsammans med Amiralsgatan och Drottninggatan skulle det kunna bli en fin innerstadslinje med täta stopp för den urbane resenären. Sallerupsvägen, Ystadvägen och Inre Ringvägen kunde bli en yttre linje.

Kanske är en sådan lösning avlägsen. Det finns dock tecken på att Nobelvägen håller på att bli mänskligare. En vacker försommarsöndag vid den grönskande Jesusparken känns förstås allt vänligt och behagligt. Men det finns mer: mellan Sallerupsvägen och Industrigatan har man fixat till en fin cykelbana skiljd från trafiken. Nu tar banan slut i korsningen Nobelvägen/Industrigatan, men kanske blir det en fortsättning bort mot Amiralsgatan - vem vet?

Här finns också vissa tecken som tyder på att det ska bli grönare i skiljet mellan den nord- och sydgående trafiken:

Nobelvägen i nordlig riktning, mot Värnhem, i slutet av maj 2010

Allt som allt är det väl ett led i att försöka få bort barriärer mellan olika delar av staden, och en förberedelse för att Sorgenfri ska bli en stadsdel dit boende och besökare vill kunna ta sig på annat sätt än med bilen. Ett annat tecken i den riktningen är fartbegränsningen till 40 km i timmen på Industrigatan.

Ny skylt i korsningen Industrigatan/Nobelvägen