Det står en vacker regnbåge på Frälsarens torg i Warszawa. Runt torget, som egentligen är en hårt trafikerad rondell, råder ett stilla sommarlugn på trottoarserveringarna. I närheten ligger teknologiska universitet och under terminerna är kvarteren runtomkring huvudgatan Marszałkowska en sinnebild för det ungdomliga, öppna och moderna Warszawa.
Jag korsar körbanan för att ta några bilder och när jag kommer tillbaka står det två bistra poliser och väntar. ”Ser du något övergångsställe här? Nej. Då ska du ge fan i att gå över”, skäller de – eller något liknande på väl vald polska. Jag ber om ursäkt och när de till slut verkar övertygade om att jag förstått allvaret och går iväg kan jag fortsätta beundra konstverket på avstånd.
Det är ingen slump att det är poliser här. Det var likadant sist jag var vid Frälsarens torg, i mitten av april. Då var det även en högljudd högerextrem/nationalistisk demonstration på platsen. Man protesterade mot att regnbågen skulle återställas efter den senaste vandaliseringen i november 2013. Polisnärvaron var stark och det blev inga högerextrema upplopp, som hösten innan då oroligheterna fick sin kulmen på den polska självständighetsdagen.
Regnbågen brändes ner då. Sedan i maj står den alltså här igen - synbarligen en fredlig och glad symbol, men så provocerande för vissa. Högerpolitiker som homofobe sejmen-ledamoten Stanisław Pięta fördömer, enligt en artikel i The Economist (18/11 -13), regnbågen som en skymf mot de troende som besöker kyrkan alldeles intill. Warszawas borgmästare, den liberal-konservativa politikern Hanna Gronkiewicz-Waltz, har å sin sida lovat att konstverket ska återuppbyggas så många gånger som behövs.
Att föremål – hur provocerande de än kan uppfattas - sätts i brand, i en stad som fullständigt har jämnats med marken, framstår som särskilt sorgligt och ödesmättat. Under våren 1943 gjorde judiska motståndsrörelsen uppror, det av murar avgränsade ghettot brändes ner och de överlevande cirka 50 000 judarna deporterades.
Den första augusti 1944 reste sig Warszawa i ett nytt uppror mot den tyska ockupationsmakten. Efter sextiotre dagar var upproret över. Kanske så många som 200 000 av stadens civila invånare hade dödats. De överlevande fördes bort och de tyska segrarna brände och rev systematiskt ner det som var kvar av staden, innan de lämnade den för de väntande ryska trupperna att ta över.
Den fullständiga destruktionen går inte att föreställa sig när man idag går på stadens gator eller tar en kaffe på en uteservering längs shoppinggatan Nowy Swiat. Staden har kommit en lång väg, både från andra världskrigets katastrof och från kommunisttidens slutna samhälle. Den första augusti högtidlighålls i den återuppbyggda staden 70-årsminnet av upprorets första dag. Det blir marscher, ceremonier vid upprorsmännens monument och en brasa ska tändas på det 31 meter höga monument som byggts upp av ruinmassorna.
Inte många är i livet för att verkligen minnas upprorets apokalyps. Så vad är det man minns – hjältar som uppoffrande slogs och dog på gator, i byggnader och i kloaker för staden och nationen? Eller hur intolerans, hat och våld kan leda till undergång? Och hur används dessa olika minnesbilder för att rättfärdiga nuets handlingar?
För att få ordning på mina tankar frågar jag Rafał Szczechula, som arbetar på bokcaféet Wrzenie Świata. Rafał är 36 år gammal och anser inte att minnet av upproret är något att fira. Han ska passa på att åka från Warszawa istället. Han har en vän som var med under andra världskriget. Vännen gråter alltid under minnesdagen – han sörjer alla han kände som dog och han sörjer motståndsarméns beslut att starta upproret. Rafał gråter med sin vän.
På min fråga svarar Rafał att jo, det finns högerextrema element som han befarar kommer att använda minnesdagen för sina politiska syften. De är inte många, men högljudda och våldsamma. Han är rädd att det kommer att bli oroligheter, som förra hösten, och att samma sak som under upproret kan hända igen om än i mindre skala – att staden förstörs och att meningsmotståndare skadas.
Om regnbågen står kvar på Frälsarens torg efter fredagen återstår att se.
En kortare version publicerades i HD 30/8.
