Om att gå

Den stora nackdelen med att vara sjuk är att inte kunna gå omkring på stan. Att vanka mellan hemmets fyra väggar och titta på gatorna genom fönstren funkar liksom inte.

Den stora fördelen med att vara sjuk är att jag har tid att läsa en bok. Jag hittar en skrift i hyllan som handlar just om att gå - The Lost Art of Walking av engelsmannen Geoff Nicholson - så när jag inte kan göra det själv kan jag i alla fall läsa om att göra det och om andra som gjort det. Det är en lagom lärd, lagom nördig och anekdotisk bok. Den handlar om fysiska och imaginära vandringar, gåendet i litteraturen och musiken och om gåendet i sig självt, som en vardaglig funktion men också som ett sätt att göra världen till sin genom att beträda den.

Nicholson är en stadsmänniska och mycket handlar om hans och andras gående i staden. Han har bott i London och New York, städer med en rik tradition av gång och med mängder av kända - verkliga och påhittade - gestalter som nött deras gator.

I London bestämmer sig Nicholson för att gå fram och tillbaka längs Oxford Street, från Tottenham Court Road till Marble Arch och omvänt, sex gånger under en dag. Det är en total sträcka på kanske arton miles, men utan att vandraren egentligen kommer någon vart eftersom han avslutar varje runda vid utgångspunkten.

Syftet är att undersöka hur gatan förändras, från den allra tidigaste morgonen till sena kvällen, och hur Nicholsons eget sätt att gå förändras i samspel med de skiftande folkströmmarna på gatan. Intressant nog, men Nicholson gör mer. Han refererar sitt gående upp och nedför Oxford Street dels till egna, tidigare erfarenheter av att ha arbetat vid gatan och av att ha använt den dagligen, dels till dess långa historia. Nu är ju Oxford Street inte den hippaste gatan att besjunga, snarare är den bespottad som ett kommersialismens och massturismens helveteshål. Ändå, som Nicholson skriver, har de flesta en bild av gatan och många har gått längs den åtminstone någon gång i sitt liv. Alla som till exempel spelat på 100 Club, från Louis Armstrong till Sex Pistols.

Vilken gata i Malmö skulle man välja för ett dylikt experiment? Närmast till hands för min del ligger förstås Nobelvägen, men min fördom säger mig att det skulle bli ganska ensartade vandringar utan större variation över dagen, förutom i biltrafikens intensitet. Resultatet skulle bli en dag av nyttig rörelse, men också ett ohälsosamt intag av partiklar och avgaser och inte så mycket mer. Men vem vet? Något som Nicholson hela tiden återkommer till - och som jag under åren av närstudier av Norra Sorgenfri så smått har börjat lära mig - är vad man skulle kunna kalla den intensiva uppmärksamhetens gångart. Det måste inte nödvändigtvis vara ett långsammare, men mer koncentrerat sätt att gå, där man försöker fokusera sinnena på alla intryck som kommer.

Du vet själv - plötsligt upptäcker du en ny detalj längs en gata du passerat hundratals gånger. Det kan vara för att blicken riktas någonstans där den inte brukar hamna och du lägger märke till ett tak för till synes första gången, eller en fasadutsmyckning, eller till och med en hel byggnad. Det händer mig ofta, särskilt längs köpgator där det finns så mycket tingeltangel i ögonhöjd att jag oftast glömmer titta upp. Prova någon gång att närstudera en av de gator du använder mest och se vad som händer.

För att se gatukonst, som exempelvis malmöbaserade Goddess Damn är bra på, antar jag att det hjälper att ha tränat upp den här typen av uppmärksamt gående. Cykling eller bilåkande fungerar inte alls lika bra när man är ute i sådana ärenden.

Värdet - eller rättare sagt tankeassociationerna - ökar om man känner till lite om en gatas historia, eller om husen som ligger vid den. Nobelvägen är ett sådant exempel. Förr var den för mig bara en evighetslång sträcka förpestad av bilar, bäst att undvika. Nu vet jag att den anlades som något helt annat, med en trädkantad cykelbana i mitten, och då - cirka 1905 - som en del av en stor planmässig utbyggnad av Malmö på det som då var utmarker och landsbygd. Det blir lättare att föreställa sig hur det var här när alla industrierna var i verksamhet och hur det var annorlunda att bo längs gatan när till exempel barnrikehusen på Östra Sorgenfri och husen vid Dalaplan byggdes.

Men även längs de vid första ögonkastet mest intetsägande sträckorna, som planket vid Stäppen, finns det förstås massor av detaljer att upptäcka, skvallrande om livet som levs längs gatan idag. Och om man följer en gata på nära håll under en längre tid ser man också de små och ibland stora förändringar som sker. Vårt gatuminne är kort. Ett halvår efter att en byggnad rivits eller ändrats har vi svårt att se den framför oss som den var. Kanske, förhoppningsvis, går detta minne att träna upp.

När jag läser Nicholson tänker jag förstås på om Malmö har en litterär gångtradition. Jag blir då varse att min kunskap om Malmöskildringar i allmänhet, och om gåendet i dem i synnerhet, är usel. Visst, Malmö är en cykelstad - Per Svensson cyklar till exempel hela tiden i Malmö - världens svenskaste stad.  Det finns en liten skrift utgiven av Malmö stad som heter Berömda människor som cyklat i Malmö, men mig veterligen ingen Berömda människor som gått i Malmö. Däremot har etnologen Niklas Ingmarsson skrivit om bilkulturen i Malmö.

Ändå gås det hela tiden i Malmö. Och visst måste det väl ha gåtts en del även i litteraturen? Ibland kanske gåendet är så självklart att vi inte tänker på det.

Stephan Skougaard har med all säkerhet gått en hel del i Malmö. Det är tydligt när man läser hans bok Malme som jag ser det. Några av hans bästa historier utspelar sig till fots. När Stephan som nyinflyttad 6-åring på Bennets väg - året är 1968 - vill upptäcka världen tar han med sig kompisarna Bengt och Jeff på rymning. De passerar det nybyggda Rosengårdsbadet och stannar för att klättra i kastanjerna vid herrgården. Vid Botildenborgs vattentorn har de utsikt över lyftkranarna som bygger det nya Rosengård, de ser vattentornet vid Södervärn och Kockumskranen. Sedan knallar de hela vägen till Wessels, men utflykten får sin ände vid något oändligt mycket mer spännande: Arons bilskrot.

Hur det går får du läsa själv i Stephans bok. Men han beskriver vägen han och kompisarna tar så att det skulle gå att följa i deras fotspår idag. Det skulle kanske inte vara alldeles enkelt. Bland annat måste man hoppas på att Botildenborgsvägen går i en tunnel under Inre Ringvägen - vilken invigdes först 1974 - annars blir det besvärligt. Terrängen ser förstås helt annorlunda ut och känns väl spontant inte så idyllisk att spatsera i. Men Arons finns kvar och köpcentrat vid Jägersro, även om det inte heter Wessels längre. Kanske är det en tur som få har tagit, eller så är det många som genom åren gått från Rosengård för att utforska världen åt det hållet.

En annan gång går Stephan och Bengt längs Lantmannagatan, de hade väl "varit ute på något bus och var på väg hem". Det är blåsigt och... men poängen är att grabbarna går längs gatan. Något händer, i jämnhöjd med Saturnus-fabriken. En situation, en interaktion. Sådant som hela tiden händer när man är ute och går, om man är vaken och griper tillfället i flykten.

Mary Anderssons debutbok Sorgenfri börjar så här: "Östra Farmvägen ligger tyst och öde. Två kvinnor kommer ut från Hollywood, sneddar rakt över gårdsplanen, går förbi renhållningsverkets bostäder och slår in på vägen genom det stora koloniområdet Odlaren. De går tätt tryckta till varandra och stretar mot den iskalla blåsten.
- Ett sånt jävra väder, huttrar Jenny och sticker sin arm under Britas.
- Jo, men det passar oss och vår expedition, svarar Brita och kliver iväg i sina stora lågklackade, präktiga bruna skor."

Det är pang på, direkt ut i geografin. Det är kallt och mörkt och snart är de båda ute på rena bonnalannet. Blåsten, som alla som går i Malmö måste ta med i beräkningen, är mot dem. Kvalitén på skorna är avgörande.

Vi får exaka positionsbestämmelser. Ändå skulle vi inte kunna gå samma väg utan ganska omfattande kunskaper. Östra Farmvägen, visst, men Hollywood? Det är inte det Hollywood Geoff Nicholson går genom, efter att han flyttat till Los Angeles och bestämmer sig för att ta reda på om det stämmer att ingen någonsin går där - genom att själv börja gå längs de långa boulevarderna. Renhållningsverket och ett stort koloniområde? För att gå i Britas och Jennys spår krävs lite lärorikt detektivarbete, om man inte råkar tillhöra Mary Anderssons crew. Då är allt det där självklarheter.

Brita och Jenny är inte ute och går för sitt nöjes skull. Likadant är det för lumpsamlaren, som kommer till fots till fattigbostädernas gårdar för att köpa och sälja, och fiskargumman som kommer gåendes med sin rullebör. Jenny och hennes dotter går med Sydsvenskan - delar ut tidningar - tidigt, tidigt på morronen. Alla går de på gatorna för sitt knappa levebröds skull. Vi är långt från finpromenerarna längs paradgatorna inne i stan.

Klara, som är olycklig med sin karl, har en dröm om att bli fri och då pratar hon med Jenny om att gå: "Om man kunde slå sig fri... fri att gå vart man vill, tänk att bara ta på sig kappan och gå ut... vart som helst, bara gå dit näsan pekar, inte ha tider att passa." Det är ingen symbolisk eller metaforisk gång det handlar om, utan att helt enkelt, fysiskt, gå sin väg.

Att gå för att bli fri och behålla sitt värde som människa, eller kanske sitt förstånd. Geoff Nicholson menar att han, under perioder av ofrivillig icke-gång, har blivit deprimerad. När han börjat gå igen har han blivit bättre. Bäst, alltså, att försöka bli frisk så snart som möjligt så jag kan börja gå omkring på stan igen.